År efter år får man veta att Malmö FF har en spelartrupp med en bredd som räcker till två allsvenska lag.

När det så är upp till ett halvt bevis, som i går mot Mjällby, prisas truppen och klubben just för bredden. Men så är det ju. Allt MFF gör vänder poeterna till något positivt. Det är ju en sanning att mästarna har den starkaste truppen, när man kommer upp till spelare över 20 i hierarkin. Att truppen klarade av att fixa en övertygande 2—0-vinst var, trots den stora frånvaron, inte speciellt överraskande. Låt vara att Blekingelaget inför mötet låg tvåa men den beundransvärda klubben lär hamna betydligt längre ner när spelåret skall summeras. Bristerna syntes tydligt i går. Målvakten Samuel Brolin var lagets särklassigt bäste. Gårdagens Mjällby skall MFF med några reserver bara vinna över hemma.

***

Frånvarolistan i MFF är lång. Men det är ju inte så att en startuppställning saknar sju, åtta spelare. Man får ju bara använda elva man plus fem avbytare och några av dem som finns på listan lär vara långt från spel i A-laget-

***

Jag skall inte slå mig för bröstet för att jag den 31 mars skrev att MFF med åldersstrukturen på truppen riskerade många skador. Något har fastnat efter utbildning och av erfarenhet. Jag har mest rört mig i friidrottsvärlden. En löpare som haft muskelskada, bristning eller sträckning (kallade det vad du vill), hade aldrig varit aktuell för en tävling på minst en månad. Vila, rehab och stegrad träningsdos tar sin tid. En sprinter har ett lopp rakt fram på ett jämnt underlag. En fotbollsspelare gör ett flertal maxlöpningar med riktningsförändringar på ett ibland ojämnt underlag och riskerar också att bli tacklad. På elitnivå krävs det kuranta, fulltränade spelare.

Det förvånar mig att MFF med sitt stora medicinska team tillåter så hård matchning av inte helt fulltränade spelare. Klubbens skadehistorik i år tyder på att något är fel. Det är inte bara otur.

I går blev jag glad, när jag läste Sporten i min tidning sedan cirka 70 år, Sydsvenskan.

Man hade ett helt uppslag om ungdomsidrott, dels om handbollsklubben Lödde Vikings smått otroliga bedrift att få fem lag, av sex möjliga, kvalificerade till slutspelet i USM och dels att Malbas har fyra lag i Final Four, basketens USM-slutspel.

Jag har berört och berömt de båda föreningarnas fina insatser på min anspråkslösa blogg men klubbarna är värda en större läsekrets.

Löddes framgångssäsong har även uppmärksammats i riksmedia.

***

Även i dag blev jag glad. Jag befarade att Sydsvenskan helt, utan Lugi och HK Malmö, skulle negligera herrarnas SM-slutspel i handboll. Men nej, det fanns till och med en krönika från den dramatiska andra semifinalen mellan Ystads IF och Sävehof.

***

När jag ändå är på gott humör med berömspenderbyxorna på, fanns i går även en artikel om Philip Bohman, Olympics målfarlige forward i fotbollens division 1.

När kunde man på en och samma dag i Sydsvenskan läsa både om ungdomsidrott och fotbollsspelare från de något lägre nivåerna? Just ungdoms- och breddidrott brann jag för under mina journalistår och ansvarig för Malmösport.

***

Men helt nöjd kan man aldrig vara: Vi är många som i dag saknade Sport i dag. I min värld nästan oförlåtligt.

***

Över till något annat.

Philip Bohman har Skurups AIF, min hjärteförening, som moderklubb. När Olympic och IFK Malmö möttes för 14 dagar sedan fanns ytterligare spelare från SAIF på plan, i Olympic Henrik Norrby och i IFK målvakten Merlin Nuhanovic. Från samma generation finns Pjotr Johansson i Djurgården, Isak Jönsson i TFF och Hugo Andersson i Randers.

Onekligen en utmärkt stomme till ett bra lag.

Närheten till regionens större klubbar gör det inte lätt för Skurups AIF, och andra liknande föreningar, att avancera i seriesystemet. SAIF har för närvarande en undanskymd placering i division 5, nivå 7.

I går gjorde jag ett ovanligt idrottsval.

Började titta på SHL-kvalet i ishockey mellan Björklöven och HV 71 i väntan på stormatchen i fotbollens Champions League mellan Real Madrid och Manchester City. Och trots att fotbollsmatchen börjat, fortsatte jag att följa hockeydramatiken. Det var en fascinerande kamp med mycket i potten mellan två bra lag med ambitioner. Ishockey mellan två jämna lag bjuder alltid på intressanta sekvenser – även om slumpen/tillfälligheterna ofta har för stor betydelse för att hockeyn helt skall falla i min smak – och så var det i går. För Björklöven var det vinna eller försvinna, seger för HV betydde en snabb återkomst till SHL, högsta ligan. HV fixade det med ett mål minuten in i femte perioden.

Engagemang, att ha ett favoritlag, i en match höjer naturligtvis spänningen. I ishockey har jag ingen sådan relation till någon klubb. Men av någon oförklarlig anledning började jag hålla på Björklöven, av alla ett lag från Umeå, denna avlägsna ort. Jag kan inte ge en vettig förklaring varför.

Men min nyfunna sympati för Björklöven stärktes efter slutsignalen. Trots att klockan passerat 23 stannade största delen av hemmaklubbens anhängare kvar för att hylla vinnarna men framför allt för att tacka de egna spelarna och ledarna för all den underhållning och spänning de bjudit på under en lång säsong.

Det blev en värdig avslutning på en trevlig idrottsfest.

Och en stark kontrast till några svenska cupfinaler i herrfotboll, när hemmalaget förlorat och besvikna supporters snabb lämnat arenan för att varken tacka det egna laget eller hylla segrarna.

Umeåpubliken visade att idrotten som helhet är större än den egna klubben.

Högtravande. Förvisso. Men sådan är min ideologi.

Och inför nästa säsong skall jag, i alla fall tabellmässigt, följa Björklöven i Allsvenskan och hoppas på laget då når SHL.

Såg förstås den uppreklamerade toppmatchen i Allsvenskan i fotboll mellan Hammarby och Malmö FF, 0—0.

Jag blev besviken. Det var ingen större fotbollsunderhållning. Och det berodde inte på att mina förväntningar var alltför höga. Det är sällan jag sett en så tempofattig match mellan två svenska topplag. Visst blixtrade det till några gånger och visst hade Hammarby en viss press på MFF den första kvarten, men när den blev resultatlös verkade båda lagen nöjda med var sin poäng. Det kan man förstå. Även om det bara var omgång sex – och inga guldryck sker så här tidigt även om någon journalist förmodligen hävdat detta vid Hammarbyvinst och ett sjupoängsförsprång före MFF – var MFF rädda för att ge Hammarby just denna sjupoängsdifferens. Stockholmslaget i sin tur var naturligtvis nöjt med att ha fyra poängs försprång.

Det var nog bara Discoverys Irma Helin Zibanejad som såg att båda lagen gick för vinst. Som jag uppfattade det var det safety first.  För båda lagen.

***

MFF:s många skador är givetvis ett intressant debattämne. I Discoverys sändning diskuterades många hypoteser. Jag bortser från kollisionskadorna men mjukdelsskadorna har drabbat de äldre spelarna med långa och intensiva karriärer. Den svenska säsongen har blivit längre – inte minst för MFF med sina många framträdanden i Europa. Det sliter på (idrottsligt sett) gamla kroppar. Som Martin Olssons, Niklas Moisanders, Anders Christiansens, Oscar Lewickis, Sören Rieks och Jo Inge Bergets, alla har haft längre eller kortare bortovaro det senaste halvåret. Allt har sitt pris, inte minst i en ålderstigen trupp.

Lite allmänna funderingar så här den förste maj.

Såg att Kulladals Bowlingsällskaps herrlag lite senare i denna månad tvingas kvala för att behålla sin plats i Elitserien. En miss skulle innebära att Malmö, ett av Sveriges historiskt sett främsta bowlingfästen, inte har ett enda lag på den högsta serienivån. Varken för damer eller herrar- Det lär aldrig ha hänt tidigare. Det visar på en föränderlig idrottsvärld. Bowlingen för numera en undanskymd plats inom Malmöidrotten.

På damsidan har SBC, Scandinavian Bowling Club, blivit svenska lagmästare åtta gånger, har numera ingen elitverksamhet. Elbogen har fem lagguld, N 6 tre. 2008 blev dessa klubbar, tillsammans med Söderkulla Team Malmö.

Malmö har haft många världs- och Europamästare, såväl individuellt som i lag. Listan över dem som stigit högst upp på högsta platsen på medaljpodiet visar också hur många elitklubbar det funnits i Malmö.

Världsmästare

Erland Ottosson (N6), Carl-Gustaf Carjö (Malmö BS), Arne Reinodt (N6), Svea Ljungkvist (Bowlita), Yvonne Berndt (Triumf), Tony Rosenkvist (Triumf), Annette Hagre (Pilgården) Martin Blixt (Elbogen, Martin Paulsson (Kulladal).

Europamästare

Gunnar Hall (Geist), Mats Carjö (Elbogen), Barbro Lindberg (Bowlita), Tony Rosenkvist (Triumf), Patrick Backe (Elbogen), Patrik Johansson (Elbogen), Martin Paulsson (Kulladal).

Några av dessa aktiva har mer än en guldmedalj.

***

För några år sedan gjordes ett försök att lansera en veckotidning Skånesport som hade målsättningen att skildra idrotten i hela Skåne på bredden, längden och djupet. Så, eller något liknande, löd reklamsloganden.  Så blev det inte. Man skildrade mest det som de ordinarie tidningarna redan berört. Skånesport blev inte långvarig.

Skånesport.se finns dock kvar, med flitiga medarbetare. Där finns en del att hämta för dem som är intresserade av den skånska idrotten på djupet och också har den geografiska spridning som mer och mer saknas i i alla fall min tidning, Sydsvenskan.

“Rullgardinen” på Skånesport.se är lättnavigerad och överskådlig. Det är lätt att hitta och sovra.

Kan rekommenderas!

***

I mitten av maj avgörs U- och JSM i basket, Final Four.

Till dessa har Malbas fyra lag kvalificerade, pojkar U 19, U 17 och U 15 samt flickor U 15.

När U 19-laget spelade sin kvartsfinal mot AIK och vann i Heleneholmshallen fanns över 400 personer på plats. En strålande siffra för ungdomsidrott i Malmö. Malbas medlemmar ställer upp för sin förening.

SM-slutspelet avgörs i fem åldersklasser. 21 klubbar är representerade i de tio klasserna. Alvik har sex lag kvar, Malbas och Fryshuset fyra. I min värld ett utmärkt facit för Malmöreningen.

Mer Skåne: Eos U 21 för pojkar och Lobas U 16, också pojkar, skall också finalspela i Uppsala.

Malbas har över huvud taget haft en bra säsong. Som nykomling höll sig seniordamerna kvar i näst högsta serien, dit herrlaget kvalificerade sig.

***

Jag hade tankar på att skriva något om fotbollens soft penalty-intentioner. Men nöjer mig med att konstatera: Vem vågar använda dem mot storlagen, speciellt inför dess hemmapublik?

Vilken start på semifinalspelet i herrarnas SM för herrar!

Först ett Ystads IF som bortavinner med sex bollar över regerade mästarna Sävehof med ett spel där alla spelarna hade en kväll då det mesta fungerade fullt ut. Jag har sagt det tidigare: YIF har det bredaste toppmaterialet i Sverige utan att få det att samtidigt fungera på sammagång. Nu gjorde de det och då blev det så här.

Målvakten Niklas Kraft var tillbaka och nu har YIF tre toppspelare på den viktigaste av positioner.

YIF:s säsong har haft en del, ja, rejäla genomklappningar. Så det finns all anledning att hissa en varningsflagga och dra ner på optimismen. Dessutom Sävehof är slitet men en veckas vila kan vara nog för att rädda en fortsättning över fem matcher. Det fåt man som allmän handbollsvän önska.

***

Och gärna en lika lång matchserie mellan Kristianstad och Skövde och den dramatik som ger en extra dimension till handboll. Skövde låg under med fem mål en bit in i andra halvlek, lyckades kvittera före full tid. På det följde två förlängningar på 2x5 minuter, där de båda lagen var sin gång kvitterade i de sista av sekunder för att få ett avgörande i något som kallas shoot outs. Det innebär, kort, att en kontrande spelare ställs ensam mot motståndarmålvakten. Skövde satte sina fem försök. Kristianstad missade ett. Slutsiffror 41—40.

Det var första gången jag i seniorsammanhang såg shoot outs. Visst man mot man, men nog har den kontrande spelaren en klar fördel gentemot målvakten. Ett vanligt straffavgörande känns mer rättvist för målvakten. Det psykologiska spelet öga mot öga mellan en straffskytt och en målvakt är en av många fascinerande ingredienser i en spännande handbollsmatch.

Starkt av Skövde att ta upp det stora underläget efter en inledning där några av nyckelspelarna hade en olycklig period.

***

I mitt förra inlägg undrade jag hur min tidning Sydsvenskan skulle bevaka semifinalerna utan ett Lugi och ett HK Malmö. Det blev som jag befarat: Endast resultat och målskyttar. Handbollen är ju trots allt en av regionens största idrotter.

4, 2, 2, 2, 3, 5.

Se här HK Malmös placeringar i Handbollsligan under Stian Tönnesens sex år som tränare.

Han har verkligen etablerar HK som en toppklubb inom svensk herrhandboll. Bättre har sporten i ett elitperspektiv aldrig mått i den här stan.

Det har inneburit sex slutspel. Men endast en gång har HK kvalificerat sig vidare. 2017/18 tog sig Malmö till final (på den tiden avgjordes den i en match) och förlorade den efter förlängning mot IFK Kristianstad.

Jag vidhåller fortfarande att HK Malmö, kanske inte blev bortdömt, men förvägrades chansen att bli svenska mästare genom två rejäla domarmisstag i avgörande skeden av matchen. Jag hade verkligen unnat Stian Tönnesen SM-guldet. Och kanske inte minst klubbens karismatiske ordförande Jörgen Rasmusson.

***

Sex slutspel inger naturligtvis respekt. Samtidigt är klubbtoppen i svensk herrhandboll smal.

HK Malmö, Sävehof, Ystads IF, Alingsås, Lugi och Kristianstad har varit med i alla sex. Skövde hade några tunna säsonger, har nu fyra raka slutspel. Redbergslid har det tungt för närvarande, men det var RIK som ersatte Skövde, när de var lite på ”dekis”. Guif har tre slutspel under den här sexårsperioden. Det är toppskiktet i svensk klubblagshandboll på herrsidan,

Hammarby, slutspel 2021/22, är den klubb som har störst möjlighet att etablera sig i ”toppåtta”. Förutom dessa klubbar är det bara IFK Ystad som varit i slutspel sedan 2016/17.

Den klara skiktningen i herrhandbollen märks ju även i kvalet. Det är nästan alltid samma lag som kvalar sig kvar mot de allsvenska lagen, som oftast är chanslösa.

Skånela pressade förstås Önnered i år och en bättre geografisk spridning hade gynnat sporten.

***

Åtet till HK Malmö!

Det tar minst tio år att från grunden bygga upp en ungdomssektion som levererar aktiva med elitkapacitet. Det gäller alla idrotter. Enstaka ungdomar kan ta elitsteget snabbare men vanligtvis krävs cirka tio år för att få kontinuitet i återväxten.  Dit har HK Malmö av allt att döma kommit nu.

Det är ingen större hemlighet att tränarbytet från Tönnesen till Björn Sätherström innebär en ny inriktning för Malmö. Målet att nå SM-guldet blir mera långsiktigt.

Självfallet kan HK-tränarna betydligt mer om handboll än jag och känner spelarmaterialet på ett helt annat sätt. Samtidigt har vi åskådare sett de så kallade bänkspelarna väldigt lite. Många har fått lite eller obefintlig speltid. Det gäller inte enbart under Stian Tönnesens säsonger utan även under Jan ”Proppen” Karlssons och Ulf Sivertssons.

Jag tror att Tim Hildings karriär gått snabbare med större förtroende och att Hampus Nygren kunnat bli den defensive viktige kuggen tidigare. Med stärkt självförtroende har Hampus även visat oanade offensiva kvaliteter. Dessa är de två senaste exemplen. Förlåt, jag höll på att glömma målvakten Erik Helgsten.

Jag vet förstås inte vilka direktiv de olika Malmötränarna fått men med min idrottsfilosofi – nu är jag pretentiös – vågar jag påstå att långvariga framgångar har en grund i bred och bra ungdomsverksamhet och där man i slutändan tror på sina ungdomar.

Jag tror HK Malmö har en spännande framtid.

I veckan är det – äntligen – dags för semifinalerna i herrarnas SM-slutspel i handboll.

Det har varit en segdragen historia så här långt med alla dessa uppehåll. Och inte blir tempot högre i semifinalerna. Inte förrän den 14 maj avgörs den eventuellt femte matchen. Och sen skall man hitta fem (kanske) nya dagar för finalspel. Det kan bli så att Fotbollsallsvenskan tar sommaruppehåll före den sista SM-finalen.

Handbollen är trängd massmedialt i de större städerna. I ett utdraget SM-slutspel med konkurrens av ett intensivt SM-slutspel i ishockey och ett tätt allsvenskt fotbollsprogram kommer handbollen svårt att få någon större genomslagskraft. Hur kommer min tidning Sydsvenskan att följa handbollens fortsättning, när varken HK Malmö eller Lugi är kvar?

Känns på något sätt skönt att tre av de fyra kvarvarande lagen, Skövde, Kristianstad och Ystad har en stark och handbollsintresserad lokalpress.

Men det är kanske bara jag som sitter vid min dator med mina gammalmodiga tankar och inbillar mig att tidningarna har stor betydelse för att få ett ökat intresse för olika evenemang. I gengäld har handbollen en äldre publik, som är de trognaste tidningsläsarna.

***

De fyra semifinallagen blev de väntade, de fyra främst placerade i grundserien. Unga Lugi var överraskningen, pressade mästarna Sävehof till fem matcher. Men när det gällde visade Partillelaget sin styrka. Och färingen Elias Skipagötu att, när han ”har dagen”, är överlägset ligans bäste spelare. Egentligen är ingen i närheten av hans klass.

Men ibland har han verkat sliten. Inte undra på det. Han har – i frånvaron av den andre spelmotorn Olle Ek under i stort hela säsongen – haft ett verkligt tufft program, 26 seriematcher, många matcher i Svenska cupen (vinst för Sävehof), 12 tuffa möte i European League, landslagsspel för Färöarna och så nu fem kvartsfinaler mot Lugi.

Det är tur för Sävehof med ett utdraget slutspel, som ger tid för återhämtning.

Men jag vidhåller att Sävehof är favorit att försvara guldet. Det går att rubba dem i enstaka matcher men i en serie över fem känns det svårt.

Speciellt som Gzim Salihi är på gång mot formen efter nästan en hel säsongs skadebortavaro.

***

Det känns som om Ystads IF, semifinalmotståndaren, har en trupp som inte kommit upp till bevis. YIF har ligans bredaste niometersuppställning med skyttekraft på många händer och en joker under korta perioder i Dalibor Doder. Undantagandes Elias Skipagötu är dessutom Julius Lindskog Anderson kvartsfinalernas främste spelare. Linjespelarna är stabila i båda riktningarna och kantspelarna hyggligt säkra i lägena. Ojämnt målvaktsspel har präglat säsongen efter Niklas Krafts skada.

Trots dessa kvaliteter saknas någonstans stabilitet. Genomklappningarna under säsongen har varit förvånansvärt många.

***

IFK Kristianstad har inte samma bredd som tidigare. Islänningen Olafur Gudmundsson har i omgångar varit bärande i laget, hans egenskaper, inte minst som pådrivare saknas i dagens trupp. Kommer Johan Nilsson tillbaka från sin skada? Anton Haléns återkomst har gett extra styrka på båda kanterna.

Så är det då det där med målvakterna. Espen Christensens högsta nivå känner alla till.

Så visst kan Kristianstad skärra Skövde.

***

IFK Skövde har kapacitet att gå hela vägen. Målvakten Fabian Norsten har tagit steget in i landslagsdiskussionen, Jack Thurins skytte är fruktat, mittnian Matias Helt Jepsen (nästa säsong i Kristianstad) är en av ligans kreativaste spelare, Komplementen kring dessa nyckelspelare är duktiga, men västgötarna har nog den sämsta semifinalbredden.

Hemma är Skövde starkt.

Därför blir mitt tips:

Sävehof slår ut Ystads IF.

Skövde vinner över Kristianstad.

***

Störst möjlighet att överraska: Ystads IF!