I går var det Europacupspel i Malmö.

I en av regionens största bollsporter.

I EHF-cupen i handboll mötte HK Malmö Spartak, Moskva.

Enligt Sydsvenskan inför 250 åskådare.

Genant.

Jag tillhörde syndarna, alltså dem som prioriterade annat.

Toppmatcherna i Allsvenskan, AIK—Djurgården och Norrköping—Hammarby lockade mer. En söndagsmatch i handboll 16.30 mitt i en allsvensk slutstrid, där även Kalmar FF—Malmö FF konkurrerade är inte den bästa av tider, i tv-tider.

Jag har ingen aning om HK Malmö var tvingat att spela just denna dag och tid.

Men det reagerar mot är marknadsföringen och den uteblivna informationen om matchen i media. Den stora Malmötidningen hade matchdagen en förhands med angivande av avkasttid. För en tid sedan läste jag också att HK skulle gästas av ryssarna. Parentetisk: En familj planerar i regel sin helg några dagar i förväg och inte vid tidningsläsandet vid söndagsfrukostbordet.

Sökte också på Skånesport.se och på Kvällspostens och Skånskans nät. Inget.

Udda arrangemang i idrott – eller rättare fotbollen under MFF, FC Rosengård och delvis LB 07 samt Redhawks – har det inte lätt i Malmös mediavärld.

HK Malmö marknadsförde naturligtvis matchen på hemsida och sociala medier. Tron på dessa organ för att nå dem utanför den inre kretsen är i min värld övervärderad. Gårdagens åskådarsiffra är väl inget absolut bevis men kanske en tankeställare.

Summa summarum: Det var få presumtiva intresserade som i god tid visste om en match i en Europacup i Malmö.

***

Förra måndagen var bokstäverna svarta här söderöver. Malmö FF:s förlust mot Djurgården hade väsentligt minskat MFF:s guldmöjligheter i Allsvenskan. I dag, en vecka senare, är bokstäverna ljusare.

Vad har hänt? Inget mer än att en omgång med väntade resultat spelats. Att det i ”toppsjuracet” i de två inbördes mötena blev 1—0-vinster för AIK mot Djurgården och Norrköping mot Hammarby var inga högoddsare.

Och ännu återstår åtta omgångar och 14 matcher mellan de sju främsta.

Tre av dem avgörs söndagen den 15/9: Hammarby—Göteborg, Häcken—AIK och MFF—Norrköping.

Vilken färg får bokstäverna efter dessa matcher?

Egentligen skulle jag ha gjort det här inlägget i slutet av förra veckan, dagen efter den sista SM-herrfinalen i handboll.

Men mitt bloggskrivande är en hobby och då kommer det ibland andra trevliga händelser och uppgifter i vägen.

Handbollssäsongen är slut, nationellt i alla fall. Internationellt är handbollen en åretruntsport.

Den 8 september såg jag min första herrelitmatch för säsongen, den 30 maj den avgörande finalen. Jag har olika nycker för mig, bland annat har jag noterat hur många handbollsmatcher jag sett under den här perioden. Då är allt, dammatcher och inte minst landskamper inräknade. I de här sammanhangen har jag tidigare kallat mig nörd. Men vid årets sammanräkning är jag rädd att nörd är lite för snällt. För att få tid med allt, måste jag dra ner på handbollskonsumtionen.

Nationellt har herrarnas högsta serie premierats. Damserien håller inte samma klass. Standarden är för ojämn. SM-finalerna mellan Skuru och Sävehof var dock bra.

De internationella mästerskapen för damer är annars några av idrottsårets höjdpunkter.

                                                                     ***

Nu till Handbollsligan.

Först som sist: Jag avskyr det sätt på vilket Christoffer Brännberger spelar försvarshandboll. Men att för den skull ifrågasätta en klubbs hela verksamhet och dessutom förklara att hans brutala spel var en stor anledning till Sävehofs herrguld, det köper jag inte.

Alla har sin föreningsideologi. Min är, och har alltid varit: En klubb skall förena en bred ungdomsverksamhet med elitsatsning för båda könen.

Därför har IK Sävehof min fulla respekt. I Handbollssverige tävlar man om åtta SM-titlar. Partilleklubben vann fem, alla de fyra viktigaste (om man får säga så) och spelade dessutom hem två silver. Respekt var ordet.

Andreas Stockenbergs, en av tränarnas, ledarstil har också ifrågasatts. Alla har sitt sätt att få fram sitt budskap. En sak kan man inte ta ifrån honom, hans kunnighet och taktiska förmåga. I intervjuer inför matcherna har i stort alla motståndarna påpekat svårigheterna med att förbereda sig inför mötena mot Sävehof. Man visste inte vad Sävehof skulle komma med. Lagets variationer både offensivt och defensivt har varit grunden i det framgångsrika slutspelet.

Stockenberg är också en obekväm, men välbehövlig, röst i en slätkammad svensk handbollsdebatt. Hans intervju med Aftonbladets Johan Flinck är det intressantaste jag läst om handboll på bra länge. Även om jag inte håller med om allt.

SM-guldet var självfallet överraskande. IFK Kristianstad var den givne favoriten. I mitt förhandstips inför starten av Handbollsligan tippade jag den slutliga sjuan Sävehof som tvåa. Och det var ju rent åt helsike. Tipset byggde jag på att Johan Jacobsson var på väg tillbaka. Det blev inte så. Men då visade Sävehof sin gedigna grund. Att ur de egna leden plocka fram två unga spelare, Oskar Sunnefeldt och Gzim Salihi, som båda får sitt nationella genombrott, och starkt bidrar till SM-vinsten, är kvalitet.

IK Sävehof blev värdiga mästare.

Även om jag i finalen höll på Alingsås.

Som dock skall ha all heder av sin säsong. Under några är har klubben tappat i stort en hel A-landslagsaktuell uppställning. Likväl är Alingsås långt framme år efter år i slutspelet.

En eloge även till publiken i Estrad som stannade kvar och hyllade mästarna. Även om det sved i alla AHK-hjärtan.

Det var en stark kontrast till när Häcken vann svenska cupen och IFK Norrköping vann Allsvenskan i fotboll. Båda på Stadion i Malmö för några år sedan. Det var nästintill tomt på läktarna innan ens prispallen var på plats.

***

Mer positivt från Handbollsligan: Att IFK Skövde är tillbaka som topplag i en stad med ett gediget handbollsintreesse med elitlag av båda könen.

Negativt: Inget Stockholmslag på högsta nivån nästa spelår och den geografiska kantringen av de 14 lagen åt sydväst.

Från Skånehåll har det i vissa led knorrats över att distriktet inte var representerat i någon av seniorfinalerna och att det inte blev ett enda guld i USM. Ett sådant negativ facit var det länge sedan Skåne kunde uppvisa.

Men ett år är ingen trend.

Och revansch är alltid ett bra utgångsläge för ett uppsving.

Nya regler, inom alla områden, vållar alltid diskussion.

Givetvis även inom idrotten. Som också har behov att ändra många av sina bestämmelser, många gånger ålderdomliga.

***

Handbollen tillåter numera att spela med sju utespelare mot sex. Självfallet omdiskuterat. Något statistiskt underlag för utfallet finns förstås, utan att jag sett det. Min känsla kan vara helt galen. Men generell sett har övertalsspelet i Handbollsligan inte gett de målmässiga övertag man räknat med. Ett offensivt misstag har väldigt ofta obönhörligt bestraffats med enkla baklängesmål.

Finalisten Sävehofs herrar har i slutspelet praktiserat sju-sex-spelet mest. Och lyckats bra. Tack vare klurige veteranen Jonas Larholm. På avstånd har man intrycket att Sävehof tränat på systemet mer än konkurrenterna. Dessa har prövat lite i despartion för att hämta in ett underläge och inte haft den struktur på anfallen som behövs.

Sävehof har fått kritik för att laget ofta spelar sju—sex. Sådan kritik är löjlig. Reglerna tillåter det. Och varför då inte utnyttja dem? Ett mera skärpt IFK Skövde borde ha straffat Sävehof i den tredje semifinalen, då laget missade öppet mål tre, fyra gånger. Det var mer Skövdes misstag än Sävehofs skicklighet som fällde avgörandet i just den matchen.

Jag är ingen anhängare av sju-sex-spelet. Men jag ogillar skarpt att man kritiserar någon som följer reglerna.

***

Såg i en notis att det internationella handbollförbundet funderat på att införa tredomarsystem i elithandbollen. Jag är den förste att applådera.  Den åsikten har jag framfört åtskilliga gånger i den här bloggen.

***

Såg också att Staffan Olsson, den förre storstjärnan och förre förbundskapten, lanserat idén att herrelithandbollen i Stockholm skall samlas i den gamla storklubben Hellas, nia i maratontabellen med 37 säsonger på högsta nivån.

De tre storklubbarna Hammarby, AIK och Djurgården har alla varit uppe i högsta serien men trots draghjälp av klubbnamnet aldrig lockat de stora massorna. Säsongens publiksnitt för degraderade AIK och Hammarby har varit genant.

Stockholm är breddmässigt ett stort handbollsdistrikt. Men att vara utan herrelitlag under lång tid gynnar inte utvecklingen.

En intressant tanke av Staffan Olsson.

***

Vad känner jag då inför SM-finalerna? Jag är kluven. Stockholm behöver ett SM-guld. Därför Skuru i dammötet?

Alingsås förmåga att alltid vara ett topplag, trots ideliga spelartapp, är imponerande. Och skicklige tränaren Mikael Franzén unnar man alltid ett nytt guld.

Samtidigt vore det förstås lite synd att Sävehof, Sveriges särklassigt bästa handbollsklubb – jag tänker då både på senior- som på ungdomssidan – inte fick kröna en fantastisk säsong även med ett seniorguld.

Jag fegar ut och nöjer mig att se på de tio (?) finalmatcherna som en neutral handbollsälskare.

Sävehofs damer, med många spelare från egna leden och närområdet, är klara för SM-finalerna i handboll.

I går tog Sävehofs herrar, också med mycket närproducerat, genom vinsten mot IFK Skövde, 28—25, ett stort steg mot finalspel även för dem.

I helgen avgjordes USM-slutspelet. Partilleklubben hade finallag i fem av de sex klasserna, vann tre. Däribland de två huvudklasserna – om man nu får säga så – 18—19-åringarnas för flickor och pojkar.

Om inte någon annan är imponerad, så är jag det. Att på detta sätt förena en enorm bredd med elit, det är min idealbild av en idrottsförening.

Jag roade mig med att göra en poänguträkning och ge 8 poäng till ettan i fallande skala. Sävehof fick 38 poäng, tvåan H 43 Lund 19, trean Kungälv 12, följt av Lugi och Kärra med 10 vardera.

Klubbfördelningen bland de fem främsta, tre från Göteborgsregionen två från Skåne, visar tydligt på den snäva geografiska spridning handbollen har. Det som jag noterat i några blogginlägg tidigare.

48 lag var kvalificerade till finalspelet i Uppsala. 18 (9 klubbar) kom från Göteborgsregionen (jag räknar in Alingsås), 14 (8 klubbar) från Skåne och

10 (9 klubbar) från Stockholmsdistriktet. Skövdes två elitklubbar deltog med fyra lag, Eskilstuna med två.

Det finns alltför många ”vita fläckar” på den svenska handbollskartan.

***

Skåne spelade inte hem ett enda guld. Det har aldrig hänt tidigare sedan USM fått denna utformning.

H 43:s 16—17-årsgrabbar kom på silverplats liksom Ystads IF:s pojkar i åldersklassen över, där Lugi blev bronsmedaljör.

H 43 i övrigt: Fyra i F 16/17, i P 14/15 kom klubbens lag femma och sexa, det visar på bredd.

Lugi äldsta flicklag kom femma.

HK Malmö hade två sjundeplatser, F 16/17 och P 14/15 och Eslövs IK en sjätte, F 16/17, och en åttonde, F 14/15.

Mer Skåne: Lödde fyra i F 14/15 och OV, Helsingborg femma i P 18/19.

Ystad har de senaste säsongerna tappat breddmässigt på ungdomssidan. Att det starka fäste Kristianstad saknade representation i ett USM-slutspel är också anmärkningsvärt.

***

H 43 är värt några funderingar. År efter år kommer Lundaklubben högt i den inofficiella föreningstävlingen i USM, ofta med en eller två medaljer, då och då också ett guld. H 43 har mestadels även flest lag till start. Det händer att man deltager med fyra lag i en och samma åldersklass.

Båda klubbens A-lag finns i division 2, nivå 4. I idrottens krassa värld är det givet att de främsta talangerna söker sig/värvas uppåt. Och så skall det väl vara.

Men alla dessa år av bredd med verkligt duktiga ungdomar borde i min värld ha gett underlag till lag minst ett snäpp upp i seriepyramiden. Har sett att H 43 rustat på tränarsidan. Ett tecken på en satsning även på seniorsidan?

Spelarunderlag på både dam- och herrsidan borde finnas.

Ett fiasko innebär något negativt. Men per automatik också något positivt för den andra parten.

Som nu i fallet IFK Kristianstads sensationella uttåg i herrarnas SM-slutspel i handboll. De negativa rubrikerna dominerade. Det var Kristianstads fiasko. Och naturligtvis tränaren Ljubomir Vranjes.

Visst det var en sensation, modell större, att Alingsås eliminerade storfavoriten Kristianstad. Och tänk, till och med i tre raka!

Jag har ofta i dessa sammanhang påmint: Räkna aldrig bort Alingsås! Det har ofta visat sig vara befogat. Bara en gång, i fjor, har laget missat final, sedan man 2014 vann sitt andra guld (det första 2009).

Bakom detta finns det givetvis många vinnare, inte minst tränaren Mikael Franzén, numera assisterad av Mattias Flodman. Det är extra anmärkningsvärt att under bara de senaste åren har närmare ett tiotal landslagsaktuella spelare flyttat till ett mera inkomstbringande spel utomlands. Alingsås har fyllt luckorna utifrån eller från en egen gedigen ungdomsverksamhet (AHK hade finallag i samtliga tre åldersklasser i pojkarnas i helgens USM).

Jag tror att Alingsås har lätt att rekrytera unga, lovande spelare. De vet att de får en bra utbildning och utveckling med möjligheter att ta steget utomlands. Och speltid i Handbollsligans grundserie, där Mikael Franzén vanligtvis coachar brett. Det ger utslag i ett slutspel.

Så här på avstånd är Alingsås HK en sympatisk klubb med en ideologi jag gillar.

Liksom för övrigt Sävehof och IFK Skövde, en av Alingsås blivande finalmotståndare

***

Åter till IFK Kristianstad och Vranjes.

Jag tycker inte fiaskot – om man nu vill kalla det så – är Vranjes. Det är IFK Kristianstads. Jag känner inte till turerna kring Ola Lindgrens tränaravhopp. Men i en idrott som kräver en struktur i spelet är det givetvis olyckligt med tre huvudtränare under en säsong. Tre byten ger inte den trygghet som är ett måste i elithandboll. Vranjes borde kanske fått vänta tills spelåret var slut.

Jag kan gissa att klubben litade på sin breda, välrenommerade trupp. Och att alla slutspelsomgångar skulle avgöras i bäst av fem matcher.

Man hade inte räknat med att deras i alla matcherna duktiga målvakter skulle överglänsas av Niklas Kraft eller att stortalangen, skadedrabbade William Andersson Moberg, en spelartyp Kristianstad saknar, skulle nå en toppform.

Lägg till att laget i Felix Claar har en av ligans absolut bästa spelare, väl i klass med Kristianstads främsta, meriterade spelare.

Tre toppar i ett bra kollektiv, där man absolut inte får glömma försvarsstrategen Fredrik Teern med oanade offensiva kvaliteter.

Det var att bra coachat lag Kristianstad föll mot.

***

Nu är det dags att förbereda sig för att se vem av Skövde och Sävehof som tar ett steg närmare en finalplats.

Den nya massmediavärlden – ja, ny för oss lite äldre – har gett oss en närhet och snabbhet till nyheterna som varit tidigare generationer främmande.

Tidningarnas hemsidor är oftast snabba med uppdateringar. Men hur är det med nyhetsbedömningarna?

I går hade jag inte möjlighet att se Daniel Ståhls jättekast i diskus vid galan i Doha men hörde på avstånd att han presterat något verkligt imponerande. Men vad?

Med tillgång till en dator loggade jag in på Sydsvenskans sporthemsida – har ju sedan nästan 70 år en relation till företaget. Men jag fick leta efter vad Ståhl åstadkommit.

Sidan toppades sedan länge, och långt därefter, av den verkliga nyheten: Malmö FF:s tidigare andremålvakt Mathias Nilsson, nu utlånad till division 1-laget Eskilsminne, hade blivit petad inför helgens match.

Vilken intressant nyhet!

Och artikeln finns kvar på första uppslaget även nu sent på lördagseftermiddagen.

Ridå!

***

I morse fick jag under en kort stund av hybris.

Läste Sydsvenskans förste sportkrönikör, som behandlade herrelithandbollens begränsade geografiska spridning. Han såg det som en fara för framtiden.

Och se! Precis som jag framfört den senaste tiden i denna anspråkslösa blogg.

Tänk att han läser vad jag skriver!

Men så vaknade jag till: Så kan det inte vara. Det måste vara en tillfällighet.

Det är ju inte så ofta vi har samma synpunkt.

Men det kan ju vara skönt för mig nån gång ha rätt.

Eller kanske för honom!

Jag har en vän och före detta arbetskamrat, som dessutom är en stor handbollsvän.

Han är förmodligen lite orolig det närmaste dygnet. Trots många år i Malmö har han fortfarande starka känslor för handbollen i sin ungdomsstad, Karlskrona. Sympatiskt. Låt vara att på den tiden var det IFK Karlskrona som gällde – och gör det väl ännu – men nu har en del av kärleken fallit över på HIF Karlskrona, där H:et står för Hästö.

Min vän vill att ungdomen i stan skall få uppleva elithandboll i Karlskrona liksom han. Under mer än 40 säsonger har huvudorten i Blekinge haft representation i den högsta herrserien i fyra klubbar, IFK, Flottan, BK och nu HIF.

HIF har hängt på den så kallade gärdsgården de tre senaste åren, har kvalat sig kvar. Nu är laget där igen, för fjärde gången i följd. Fyra kvalmatcher är avklarade, 2—2, mot Hallby från Jönköping, som vann första mötet hemma stort, 30—22. De tre övriga har slutat med uddamålet, några efter dramatiska vändningar. Karlskrona har hemmafavör och har vunnit båda mötena i egna hallen, 27—26 och 30—29.

Så visst dallrar ovissheten i luften och nerverna hos min vän inför söndagsdrabbningen. För hans skull – och för den sympatiske tränaren Robert ”Knirr” Anderssons – hoppas jag på ett lyckat slut.

***

Men jag vill också lägga en annan aspekt på det hela. En sport som vill vara stark i Sverige skall ha en geografisk spridning. Jönköping ligger förvisso i Småland (där ishockeyn står stark med tre lag i SHL, högsta nivån) men har knappa milen till Västergötland, där det finns två lag, Skövde och Alingsås, i högsta handbollsligan. Om Hallby avancerar skulle detta innebära ett isolerat Guif från Eskilstuna, sex Skånelag, fem från Göteborgsregionen (räknar dit Varberg och Alingsås) plus då Skövde 15 mil bort och så ytterligare 9 till Jönköping.

Det är ingen direkt större geografisk spridning. Förvisso korta, billigare resor, och många förhoppningsvis publikdragande derbyn. Men är det bra för en idrott med så få starka fästen?

De flesta av de 48 lagen i finalspelet i USM kommer även de från samma områden. I USM är förstås Stockholm hyggligt representerat. Man kan tycka vad man vill om vår huvudstad men på något sätt känns det tomt utan något herrlag på högsta nivån.

Trots att lagen hetat AIK och Hammarby har de inte lockat till några större publikmassor. Det är i de små orterna handbollen lockar.

***

Varbergs anhängare har också all anledning att hålla på Karlskrona. Missar Blekingelaget lär Varberg hamna i en pool med sex Skånelag och gå miste om en massa Göteborgsderbyn.

***

Såg båda gårdagens SM-semifinaler. Fanns intressanta detaljer, som det kan finnas anledning att återkomma till.

Tre rätt av fyra.

Så utföll mitt kvartsfinaltips i handbollens SM-slutspel. Det var Alingsås, som spräckte tipset i och med sekunddramat mot Ystads IF i det femte och avgörande mötet, 27—26.

Jag känner beundran för Alingsås och deras tränare Mikael Franzén, landets skickligaste (?). Säsong efter säsong tappar laget spetskompetens, ofta två—tre spelare, men varje år är Alingsås långt framme i slutspelet. Lagbyggare Franzén utbildar alltid nya spelare.

Den här våren lär det dock ta stopp i semifinalspelet. Över fem matcher är IFK Kristianstad för starkt med sin överlägsna bredd. Regerande mästarna är dock inte lika stabila som de senaste åren. Men en serie i bäst av fem gynnar naturligtvis IFK Kristianstad.

Redbergslid, det lag som spelmässigt överraskade mest i kvartsfinalomgången, pressade faktiskt mer eller mindre Kristianstad i fyra matcher.

Vem får då äran att spela SM-final mot Kristianstad?

Grundseriesäsongen talar för IFK Skövde, serietrean, mot sjuan Sävehof. Det skilde sex poäng i sluttabellen. Och denna poängmarginal fixade Skövde i de tre inbördes mötena, som västgötarna vann klart, två till och med borta. Statistiken talar alltså för Skövde, men den litar jag inte på. Sävehof visade mot HK Malmö moral, skicklighet, bra bredd, ung entusiasm och en taktisk förmåga.

Samtidigt har Skövde imponerat hela säsongen och de unga talangerna har rutinerade herrar att luta sig mot när, eller om, det kärvar.

Det är två av Handbollssveriges främsta fostrare av elitspelare, som man av ideologiska skäl båda gärna önskar en finalplats. Hjärtat får tala: Skövde stora stöttande publik är värt en eller två finalmatcher. Och den hjälper laget till 3—2 i matcher mot Sävehof.

***

Några funderingar kring HK Malmö. 

Många har ställt frågan: Vart är HK på väg?

Sex spelare försvinner från truppen, två av dem har fått begränsad speltid, Robert Månsson och Binai Aziz. I Jim Anderssons position som högersexa finns redan likvärdige Hampus Olsson. Adam Lönn flyttar till proffslivet i Tyskland men i min handbollsvärld är hans ersättare Viktor Östlund en mera komplett spelare än Adam Lönn. Som naturligtvis kommer att saknas i Baltiskan. Hans inställning och ärliga och sympatiska uppträdande har jag alltid gillat.

Och så det absolut viktigaste nytillskottet, Daniel Ekman som mittnia. Han är spelaren som kan öppna upp HK:s stundtals stereotypa spel och involvera kanterna och mittsexorna mera – och bättre.

Att ersätta de båda duktiga målvakterna Dan Beutler och Robin Paulsen Haug är förmodligen det svåraste. Den nye målvakten från Hammarby Anton Hellberg måste ha ett komplement.  Eller kanske behövs en förstemålvakt.

Jag ser inte den nästa säsongs trupp som mindre konkurrensmässig är den just avslutade. Med frågetecken för målvaktspositionen. Nog så betydelsefull, förstås.

Och jag skulle glädja mig om unge, egne talangen Tim Hilding får både mer speltid och ett genombrott.

***

Diskussionen sju mot sex-spelet kommer upp med jämna mellanrum. Om den regeln kan man ha olika åsikter. Men samtidigt måste man medge att den kan ge extra nerv och ge lag en möjlighet att förändra en matchbild.

Men hur mycket tränar lagen på att hantera sjumannaspelet? Det ser många gånger tafatt ut med många bollar i egna kassen.

Jag har ingen statistik men har ett intryck att facit ligger på minus, sett över hela säsongen.

Det mest inövade sju- sexspelet jag sett var Sävehofs i sista mötet mot HK Malmö i Baltiska hallen. Då dirigerade Jonas Larholm sina medspelare till fina lägen och eget avgörande.

Motsatsen var AIK:s spel i den avgörande kvalmatchen mot Varberg. AIK skänkte själv bort möjligheten att hota Varberg.

***

Apropå Jonas Larholm. Hur många spelare med hans meritlista reser land och rike runt och nöjer sig med att lägga straffar och göra kort inhopp, mestadels i övertalsspel? Och dessutom vara den store pådrivaren på bänken.

Klubbkänsla?

I alla fall heders.