Jag var på föredrag i måndags i Lund, på Idrottsgillet.

Då och då åker jag dit och lyssnare på intressanta möten, liksom jag gör till Helsingborg och deras fantastiska idrottsmuseum i Idrottens hus och till Baltiska hallen i Malmö, där IMV, det är Idrottsmuseets Vänner, har sina träffar.

Det är berikande timmar tillsammans med likasinnade och nästan alltid med idrottsprofiler som har något intressant att berätta.

En gemensam nämnare är att på alla tre ställen är det väl förberedda personer som håller i intervjumikrofonen, Lasse Holmström (Lund), Christer Fermvik (Helsingborg) och Bosse Hultén (Malmö).

***

Gäst i måndags går var Sydsvenskans chefredaktör Jonas Kanje. Han berättade om papperstidningens framtid. Det är väl bara att konstatera att det blir en personlig strid: Vem överlever längst, jag eller SDS-print? Kanjes profetior ligger i det tidsspannet. Mitt mål är 95, tangerat släktrekord.

Slut på de morbida tankar jag absolut inte har.

***

Vi var över 60 lunchätande besökare, vi tillhörde den minoritet som får en papperstidning levererad strax efter midnatt. Det finns numera cirka 33 000 tryckta SDS-exemplar en vardag. De digitala prenumeranterna är klart större (har glömt den exakta siffran).

Även om det mesta var välbekant, var information intressant och välformulerad.

***

Vi var i en handbollstad med välbekanta ansikten från H 43 och Lugi med inslag från några intresserade för HK Malmö. Frågan om handbollens lite undanskymda utrymmen i tidningen ventilerades naturligtvis.

Jonas Kanjes svar var rakt och ärligt: Handbollen ger väldigt få klickar på de artiklar som finns på nätet.

Vi 33 000 som läser om handboll i papperstidningen räknas alltså inte. Vi syns inte. Man kan inte heller klicka på något som inte finns. Fler initierade handbollsartiklar hade – det är jag övertygad om – givit klick/läsare.

En större fråga är om verkligen antalet läsare, oavsett ämne, skall avgöra vad som publiceras. Skall en tidning inte berätta om vad som sker i världen och i dess huvudsakliga spridningsområde? Och för att återgå till idrottens stora värld: Idrotten i Malmö och Lund med omnejd är både mångfacetterad och framgångsrik. Denna mångfald tycker jag måste få sin plats.

***

Sydsvenskans sport är definitivt inte konsekvent i sin politik att klickar skall ge fler artiklar. Jonas Kanje avslöjade nämligen att antalet läsare om damfotboll är få. Han motiverade de många och långa artiklarna om FC Rosengård och Malmö FF med att de båda lagen är framgångsrika. Men samma måttstock har redaktionen inte på säsongens HK Malmö. Som dessutom har något som vanligtvis attraherar journalister, det överraskande.

Antalet åskådare visar naturligtvis också på det allmänna intresset. Sin rekordsäsong 2024 till trots var FC Rosengårds publiksnitt 863 enligt förbundets hemsida. HK Malmö hade i säsongens grundserie 975 i snitt. I och för sig inte imponerande men i alla fall 100 mer/match. Sen är det i ärlighetens namn svårt att korrekt bedöma ett redovisat publiksnitt. Fribiljetter och sponsrade matcher inverkar förstås.

Dampremiären Rosengård—Piteå lockade bara 511 personer trots många och långa texter, till och med i krönikeform.

Måndagens kvartsfinal mellan HK Malmö och OV Helsingborg besöktes av 1 413 personer. Utan en enda textrad.

Jag förstår att Jonas Kanje offentlig vill försvara sin redaktion. Men antalet artiklar i papper och på nätet präglar mer de enskilda medarbetarnas, och sportchefens, idrottsintressen än normalläsarnas.

Hur skall man nu summera säsongens Handbollsliga för herrar?

Tidernas mest överraskande? Ja, jag vågar ta bort frågetecknet. Jag lutar mig tillbaka på alla experters förhandstips. Inklusive mitt eget. Det innehöll inte många rätt, endast två, Hammarby som sjua och Skånela som sist på 14:e plats.

Men de flesta var käpp rätt åt skogen. Jag kan väl trösta mig med att jag hade HK Malmö som sista slutspelslag, som åtta. Men det var ju inte heller precis bra eftersom HK kom trea.

Malmölaget har allmänt utsetts till Årets överraskning. Finns väl ingen anledning att ifrågasätta denna inofficiella utnämning. Men konkurrensen är hård. Med utgång från mina septemberprofetior är Karlskrona (tippad tolva, blev fyra) och OV Helsingborg (tia—sexa) i samma överraskningshärad, på den positiva sidan. Även Hallbys (13:e—åtta) insats finns på den klara plussidan.

Som en naturlig följd av de här lagens insatser, finns misslyckade säsonger. Främst på denna negativa lista placerar jag Önnered, förvisso som nu ett ständigt kvallag. Det är alltid något som verkar gå snett för Göteborgsklubben. Spelarmaterialet är de facto mycket bra.

Skövde och Alingsås är också två missräkningar. Deras säsonger är slut. I sina bästa stunder har de varit riktigt bra, i andra mindre bra. Man kan ju fundera i termer som om två lag med så hög inneboende kapacitet bara blir nia och tia, så håller Handbollsligan hög klass.

Jag är inte rätt man att avgöra om det är så. Men de spelare som får mer lukrativa jobb i de utländska är generellt sett bättre än de importer som kommer hit. Visst unga spelare har slagit igenom. De svenska ungdomslandslagen är oftast framgångsrika. Summan av dessa mina funderingar ger mig inget svar på frågan: Bättre eller sämre än tidigare?

Och det är i och för sig oväsentligt. Det har varit en spännande serie att följa.

Det blir än mer intressant när kvartsfinalspelet dra i gång på måndag.

Ystad (mot Hallby) och Sävehof (Karlskrona) tippar jag (vad det nu kan vara värt med tanke på höstens tipsutfall) som klara semifinalsaspiranter. Ovisst blir det i Skånederbyna HK Malmö—OV och Kristianstad går trots bra formkurva inte säkert mot ett oberäkneligt Hammarby.

Ett inte speciellt vågat finaltips är Ystads IF—IFK Kristianstad inför fullsatta arenor. Logiskt, ettan mot tvåan och de bästa trupperna, nu skadefria. Sävehof (vad hände där?) missade sin finalmöjlighet, eftersom Partillelaget lär få YIF i semi.)

Men först ett högintressant möte i Baltiskan på måndag, HK Malmö—OV.

Inför 2 000 personer? rots den olycksaliga kollisionen mellan Redhawks och Brynäs i hockey.

Mitt val är enkelt.

I måndags handboll, i går friidrott, i dag basket.

Om ungdomsidrott på riks- och regionnivå.

Basketen har ett liknande J- och USM-upplägg som handbollen, gruppspel, där de bästa lagen avancerar, inga lag i omgång 1 åker ut, de får en ny chans. För att undvika de tråkiga, icke utvecklande, utklassningsmöten, seedar basketen i de inledande omgångarna de främsta lagen, som möttes i grupper där inget lag blir utslaget. Det ger dubbel effekt, inga (eller få) förnedrande siffror och fler jämna matcher för de seedade

Jag tycker faktiskt att handbollen hade tjänat på ett liknande system.

***

I basket får fyra lag finalspela, i handboll åtta.

Basketen har kommit olika långt. Det går förstås att konstatera att Malbas lär göra en rekordsäsong.

Klubbens båda 15-årslag är finalklara.

F 17 och F 19 är bland de åtta främsta, liksom P 17 och U 21, herrar.

Att ha sex lag bland Sveriges åtta främsta är ett bevis på den bredd och topp som finns i den 50-årsjubilerande Malmöföreningen,

Ett inte speciellt vågat tips är att Malbas kan få ytterligare två, tre lag till finalspelet, som liksom handbollens avgörs i Uppsala.
Jag återkommer med ett slutfacit för Malbas och övriga Skåneklubbar.

***

Det är mycket som passerar under den lokala idottsradarn i dessa karga tidningstider. Ungdomsidrotten har jag förståelse för – men saknar givetvis artiklar om den.

Men skillnaden i bevakningen av senioridrott på svensk toppnivå har jag svårt att förstå.

Behandlingen av HK Malmös toppsäsong i Sydsvenskan är i min värld inte försvarsvarsbar.

I måndags följde SDS de två cupmatcherna för damer, FC Rosengård—Växjö 2—1, och Linköping—Malmö FF 1—0, de bevakades av tidningens mest profilerade sportkrönikör. Dessutom hade man på nätet direktrapportering om varje mer eller mindre intressant situation. Jag lär aldrig förstå det journalistiska värdet av dessa rapporteringar.

Klick, klick!

Dessa båda matcher hade – TILLSAMMANS – under 500 åskådare. Så få lockade mötena som Sydsvenskan la så mycket resurser på.

När HK Malmö i sin sista grundseriehemmamatch utmanövrerade svenska mästarna Sävehof inför 1 444 personer renderade detta 15 osignerade rader.

Proportioner?

***

Åter till Malbas!

Det går utmärk även för seniorlagen, båda på nivå 2.

Damlagaget har förlorat en enda match, borta mot Brahe. De möts i avslutningen i Heleneholmshallen den 13 april. Vinner Malbas med fem poäng blir man seriesegrare och en stark aspirant till en plats Ligan.

Herrlaget är fyra i Superettan, har efter årsskiftet vunnit åtta av nio matcher. Förlusten kom borta efter förlängning mot tvåan Wetterbygden, som laget senare fick revansch på.

Herrlaget ä ungt och de allra flesta kommer från Malbas ungdomsavdelning.

Både dam- och herrlag tillhör de 15 främsta i landet. Men deras prestationer uppmärksammas bara genom resultat och tabeller. Nästan aldrig genom någon text.

Det är mycket bra idrott i den här stan som inte redovisas.  Basketen är absolut inte den enda förfördelade.

***

För säkerhets skull vill jag påpeka att jag av familjära skäl följt Malas sedan mitten av 1980-talet och är medlem.

Ungdomsidrotten är inne i en intensiv period nu.

USM i lagsporterna närmar sig finalerna, friidrotten har precis haft sina regionsmästerskap, och sen kommer bland annat simningen att ha sina inomhusmästerskap.

I en modern massmediavärld finns det, förutom i lokalpressen, inte plats för ungdomsidrott. Och där håller man sig, förståeligt nog, till just de regionala prestationerna. Läsarna får ingen klar bild över helheten. Den intresserar mig. Och förhoppningsvis några av mina följare.

Som nu den skånska insatsen i Steg 4 i handbollen SM för 16-åringarna, där 20 lag per åldersklass blev åtta inför finalerna i Uppsala senare i vår.

***

Det gick bra för de skånska flicklagen, rekordbra: Fem av de åtta finallagen är skånska.

I grupp 1 vann HK Malmö obesegrat, vann med 28—22 mot tvåan Ystads IF,  också finalklart. Det var en tuff grupp, HK tappade poäng mot sistplacerade Irsta/Västerås.

I  grupp 2 var HK Kristianstad (trea) och YIF lag 2 (femma)  chanslösa mot Aranäs och Sävehof.

I grupp 3 körde Lödde över alla sina motståndare och fick Eslövs IK med sig till Uppsala som tvåa. Löddes vann mötet över EIK med 26—12. Det skvallra om styrka.

I grupp 4 kon OV/Helsingborg tvåa efter överlägsna Tumba. OV säkrade en plats bland de åtta via 22—21 över Hallby.

***

I pojkklassen kvalificerade sig två Skånelag till finalspelet, distriktets gedignaste ungdomsföreningar, Ystads IF och Lugi.

Både kom tvåor och var inte nära att ta någon förstaplats. YIF förlorade gruppfinalen mot Aranäs med 32—12 (!) och Lugi mot Sävehof med 32—25-

IFK Ystad hade definitivt inte marginalerna med sig, kom trea efter att ha spelat oavgjort mot ettan Alingsås, tvåan Hammarby och fyran IFK Kristiandsstad. Hammarby avancerade med ett plusmål mer än IFK Ystad. Bittert naturligtvis men åter ett bevis för hur stark denna idrott är i denna lilla stad, 20 000 innevånare, 30 000 i hela kommunen,

Lödde hade även pojklag i Steg 4, kom femma. Önnered och Torslanda vidare.

***

Sju av 16 Skånelag i slutspel visar på bredd och topp i denna ålderskategori.

Det var en tuff helg för en nörd med ett allmänt idrottsintresse.

Och ingen måndagsvila. Snart är det dags för cupfotboll, Malmö FF mot Elfsborg.

Fredags-söndags-menyn var välmatad:

En stafett och två femmilar i skid-VM.

Fem basketmatcher, tre på plats och två streamade.

Två och en halv cupmatch i fotboll, nöjde mig med den första halvleken i damderbyt mellan Malmö FF och Rosengård. Publiksiffran, 8 000, imponerade men inte spelet. Stämningen har jag inge objektiv aning om.

Några timmar friidrott från EM fick jag också in i programmet.

Och när det var dags för Mello-finalen föredrog jag en inspelning av HK Malmö—Skövde, ny seger för HK, 32—27.

Jag missar sällan Mästarnas mästare. Vilken perfekt timing att Charlotte Kalla var en av huvudpersonerna denna premiärkväll. Det är hon som inspirerat den nuvarande guldgenerationen från VM i Trondheim.

När man sen fick ta del av basketstjärnan Kallis Loyds meriter var de bara att lägga till ytterligare en aktiv till att vara aspirant på en plats på Malmö Walk of fame. Kommande juris har en del malmöitisk idrottshistoria att ta in. Som jag tidigare skrivit. Researchen har inte alltid varit den bästa.

 väNågra funderingar i övrigt.

Skidstafetter har en inneboende dramatik. Sträckorna är långa. Alla som kört sig ”dödstrött” någon gång vet hur sekunderna bara rusar i väg och konkurrenterna bara försvinner i fjärran. I en stafett är paniken nära.  Jag beundrar dem som orkar ta sig igenom mjölksyrehelvetet.

Femmilarna är en lång kamp med tröttheten. Nutidens åkare har det dock lättare än sina föregångare, bättre utrusning. Men framförallt gemensam start. Som i går i damloppet kunde tätkvartetten ibland slå av på takten utan att riskera att tappa kontakt och sekunder. På intertvallstartstiden var det förödande att slappna av i de värsta motluten. Då rann sekunderna och placeringarna sin väg.

Tempolopp i cykel och en intervallstart på en femmil är det optimala viljeprovet i den vanliga sportvärlden. De moderna extremsporterna går utanför min bedömning.

Tänk att åka 49 kilometer och ladda för en medaljstrid och sen få en liten touch på en skida av en konkurrent och falla och sen ha för kort sträcka att återuppta jakten på ytterligare en medalj. Jag var nog inte ensam att lida med Ebba Andersson. En svensk dubbelseger hade smakat extra bra. I Norge.

Skidvärlden må vara liten. Men ett VM är en idrottslig högtid med några av världens mest vältränade aktiva.

Jag såg en bra handbollsmatch i går, till och med mycket bra.

Ystads IF mötte det portugisiska topplaget Benfica i European Leagues andra gruppspel. YIF vann med 37—33. Det hade behövts en segermarginal på sex för ett avancemang. Riktig nära var dock inte YIF.

Men en mer än hedervärd insats mot ett toppmotstånd.

Ystad fick dock inte det stöd jag tycker laget är värt i sin strävan att genom tuffa internationella matcher utveckla det egna laget och som en effekt svensk klubbhandboll. Det kom bara 515 personer för att se matchen.

För en tid sedan mötte YIF franska Limoges i samma turnering, då var åskådarantalet 728.  Det trodde jag var en bottennotering. Men nu 200 färre!

Orkar YIF och Sävehof, som har samma negativa erfarenheter av publiksveket, fortsätta sitt Europaspel?

Svenska klubbar med internationellt spel som erfarenhet utvecklar givetvis det egna laget och därmed också den inhemska ligan på sikt. Motståndarna måste höja sin kapacitet för att hänga med.

Det är min övertygelse.

Synd då att YIF inte får hjälp på vägen av sina anhängare.

Jag har svårt att förstå att Amo och Skånela (inget ont om dessa föreningar) lockar dubbelt så många åskådare som Benfica.

***

Naturligtvis finns det en ekonomisk aspekt. Hur mycket kan en Ystadbo lägga på ett handbollsbesök? IFK har sina trogna anhängare. I måndags drog för övrigt bottenmötet i Allsvenskan Lugi—IFK Ystad 1 867 personer.

YIF har tre hemmaseriematcher kvar – morgondagens mot OV Helsingborg spelas till förmån för Cancerfonden och har fri entré – och förmodligen minst sex slutspelsmatcher i Ystad arena.

Allt kostar. Konkurrensen om pengarna är hård.

***

YIF presenterade en för mig ny junior i går, Holger Mårtensson, mittnia. Han fick ingen längre speltid. Det blev ett mål och snabbhet och intentioner som visade på osedvanlig talang.

Det blev inte som jag hoppats.

 Men befarat.

Min tidning Sydsvenskan hade i dag ingen förhandsartikel inför kvällens intressanta Skånederby i Handbollsligan i Baltiska hallen. Suveräna serieettan Ystads IF gästar en av säsongens positiva överraskning femteplacerade HK Malmö.

I min – förstås ålderstigna – journalisthjärna var artikelingången given. HK:s spektakuläre publikfavorit Felix Montebovi blev i går nämligen uttagen till seniorlandslaget. En utförlig presentation av honom och några ord från honom tycker jag faktiskt man kan begära av en vaken redaktion i en region, där handbollen, trots vikande publiksiffror, är stor.

Felix Montebovi spelar för en Malmöförening och är från Lund, moderförening är H 43. Malmö och Lund, de två orter med flest Sydsvenskanläsare.

Förra säsongen representerade Felix IFK Ystad.

Den alltid alerta – det gäller inte bara handboll – sportredaktionen på Ystads Allehanda hade två artiklar inför kvällens derby. En om YIF:s tuffa program och den andre med en intervju med landslagsdebutanten Felix  Montebovi.

YA visar kunnande, SDS nonchalans.

Jag var på handboll i går, ligamatch mellan HK Malmö och Alingsås.

Publiksiffran var 803 och vi fick se bortalaget vinna med 29—26.

803 personer visar på handbollens och HK:s svårigheter att attrahera Malmöborna. På planen har spelarna visat hög klass med en lång svit av vinster, kryddad senast med en bortaseger mot IFK Kristianstad. Två poäng i går hade gett HK en andraplats. Med andra ord HK Malmö är för närvarande ett topplag i Sverige. Det borde generera en större intresse. Tycker en handbollsintresserad person.

Och den senaste insatsen borde kanske till och med rendera en förhandsartikel i stans enda morgontidning. HK:s publiksnitt är ju i paritet med FC Rosengårds i fotbollens damallsvenska. Kan ni tänka er en hemmamatch för Rosengård utan en omfångsrik artikel matchdagen?

Nej, jag tänkte väl det.

***

Jag gör en liten parentes i mina handbollsfunderingar.

På tisdagen hade Sydsvenskan ett lång referat/reportage om Malmö FF:s U 21-seriematch mot Halmstads BK, 1—2. Jag vet att intresset för MFF är stort, men jag inbillar mig att den största delen av den allmänt idrottsintresserade läsekretsen har ett bredare intresse än det tidningen förmedlar.

I MFF-referatet orkade skribenten inte ens namnge HBK:s målskyttar och inte med ett enda ord nämna viken status HBK-laget hade, så att läsarna kunde bedöma MFF-insatsen.

***

Åter till HK Malmö—Alingsås!

Läste att någon journalist menade att detta var Malmös första riktigt dåliga insats den här säsongen. Jag håller inte med. Jag minns bland annat hemmamötet mot IFK Kristianstad.Spelet mot de två sistplacerade lagen Guif och Skånela för bara någon vecka sedan, trots full poäng, var också bedrövligt.

Att så underkänna HK-spelet är att undervärdera Alingsås. Gästerna kom till Baltiskan i en trängd situation och utan två bärande spelare som Johan Nilsson och Samuel Lindberg. Västgötarna visade bra bredd och inte minst moral för att undvika ett negativt kval. Och kanske till och med för att nå en slutspelsplats.

Något enda berömmande ord tycker jag faktiskt att Alingsås var värt. Nu vet jag att det blivit kutym i Sydsvenskan att sällan eller aldrig beröra Malmölagens motståndare. (Det gäller alla idrotter.)

Jag menar att det är lite ledsamt. Texterna hade blivit intressantare.

Malmö HK var inte bra i går, samtidigt neutraliserade motståndarna HK:s styrkor. Den egenskap som Malmö fått berättigat beröm för. Och som gett laget den positivt överraskande topplaceringen.

På något sätt såg segermarginalen stabilare ut än de tre mål den blev. Betänk att Alingsås fick fem utvisningar, HK noll, och att hemmalaget fick två straffar, gästerna noll.

Den skillnaden i ojustheter uppfattade inte jag.

***

På fredag är det dags för ett nytt besök i Baltiska hallen. Skånederby mot suveräna serieettan Ystads IF och ett revanschlystet HK Malmö.

Det borde locka över 1 000 personer och kanske till och med ge en förhandsartikel i Sydsvenskan.