Jag tillbringade några timmar både i lördags och söndags i den uppfräschade Heleneholmshallen i Malmö.

Det var angenäma timmar. Att vara åskådare till ungdomsidrott är alltid upplyftande. Den här gången var det steg 4 i ungdoms-SM i basket, sista omgången före Final Four i Uppsala i mitten av maj. Det var full rulle båda dagarna. Samtidigt avgjordes några matcher i den relativt nybyggda Hästhagehallen. Malmö har på kort tid fått två fina basketanpassade hallar. Det är Malbas, en av stans bredaste ungdomsföreningar, värda. Men precis som i många andra idrotter, ute som inne, räcker utrymmena inte till. Malbas har köer till sina träningsgrupper.

Det gick bra för Malbas i helgen. Runt om i landet avgjordes steg 4 i tre åldersklasser per kön. I de sex tävlingsklasserna, U 15, U 16 och U 17, kvalificerade sig tre Malbaslag för en resa till Uppsala, pojkar U 15 och U 17 samt flickor U 15. Det är bara Alvik med fem finalklara lag som har fler. Fryshuset har också tre kvar.

Lobas från Lomma har sitt pojklag 16 kvar i en idrott där Stockholmsregionen dominerar ungdomssidan och där Malbas är den främste utmanaren.

SM i U 19 har ett annat upplägg och i helgen kvalificerade sig Malbas herrjuniorer till kvartsfinal med kapacitet, enligt expertisen, att avancera långt,

***

Samtidigt med basketen spelades steg 4 i handbollen USM för pojkar 16 i Baltiska hallen, arrangerat av HK Malmö, en annan stark Malmöklubb med en växande ungdomsavdelning.

Jag hade planer på ett besök i Baltiskan, men blod är tjockare än vatten och dessutom är VM i friidrott och semifinaler i cupfotboll tuffa konkurrenter, så det blev ingen promenad till handbollen.

***

I Sverige, och speciellt i Skåne, är handbollen på ungdomssidan betydligt bredare än basketen. Till finalspelet, detta också i Uppsala i början av maj, får åtta lag åka. Av dessa åtta i P 16 kommer två från Skåne, Lödde Vikings och H 43, Lund. Lödde tog för en tid sedan steget upp till tvåan, nivå 3, där H 43 återfinns. Med hopp att genom en tuff kvalväg ta steget upp senare i vår. Finalförlusten mot Lågan i lördags smärtade mitt H 43-hjärta en hel del. Men jag gratulerar givetvis Lågantränaren Christian Lindvall till platsen i ettan.

Det är inte bara elitklubbar som hävdar sig på hög nivå i USM.

***

Åter till USM-handbollen ock Lödde Vikings. 14-årsgrupperna har den här säsongen haft ett annat system för att utkristallisera sina åtta finallag. Inga lag har eliminerats på vägen, men lagen har efter sina resultat nivågrupperats. F 14 spelade i helgen sitt sista steg för att få åka till Uppsala. Tre Skåneklubbar fixade biljett, elitklubben H 65 Höör, denna unika förening Lödde och så HK Malmös samarbetsklubb Ljunghusen.

***

Ungdomsidrott är fascinerande: De små kan utmana de etablerade.

Mycket intressant idrott drunknar i det stora massmediala flödet från OS i Kina.

Trots pandemiproblemen har ungdomsidrotten kämpat vidare. Visst några stora turneringar har ställts in, många tävlingar har skjutits på framtiden. Andra har haft reducerade startfält som helgens Pallasspel i friidrott.

Handbollen och basketen har genomfört sina steg 3 i USM med extra försiktighetsåtgärder. Ytterligare ett års avbrott lär ha satt spår i form av fler unga aktiva slutat. Det finns ett klart tapp i många lag och klubbar.

***

Handbollen ändrade sitt upplägg inför steg 3 och lottade om grupperna för att i görligaste mån förhindra långa resor och övernattningar. Grupperna blev mer lokala, i de flesta fanns det bara Skånelag. Det innebar att den skånska representationen i steg 4 blev mindre än tidigare, då endast de två främsta per pool avancerade.

Trots detta visade skånsk handboll sin fina ungdomsbredd på klubbsida. Tolv klubbar har lag kvar i 16- och 18-årsklasserna, I min värld en imponerande siffra även om man i den bästa av världar hade önskat sig en vidare geografisk spridning.

Fyra lag kvar har

Lödde Vikings IF (F 18, F 16, P 18, P 16)

Ystads IF (P 18, F 16 och två lag i P 16)

Tre lag kvar har

Lugi (F 18, P 18, P 16)

H 43 Lund (P 18, F 16, P 16)

Två lag kvar har

OV Helsingborg (F 18, P 16)

HK Malmö (F 18, P 16)

IFK Kristianstad (P 18, P 16)

Ett lag kvar har

HK Kristianstad (F18)

KFUM Lundagård (F 16)

Eslövs IK (F16)

IFK Malmö (F 16)

Ljunghusens HK (P 16)

Turneringen fortsätter i 18-årsklasserna med 20 lag, i F 16 38 och i P 16 32. 25 av dessa är skånska.

Efter steg 4 återstår åtta lag i varje klass inför finalspelet i Uppsala i maj.

***

Det mest anmärkningsvärda och inte minst imponerande är att Lödde Vikings som enda skånska klubb har ett lag kvar i alla fyra grupperna. Det är bara Tyresö som kan visa upp samma strålande facit i Sverige.

***

Basketen är numerärt betydligt mindre både lokalt och på riksplanet. I steg 4 är det åtta lag kvar i varje klass. I gengäld kör basketen i ettårsintervaller, 15, 16 och 17.

Klubbredden är dock inte alls jämförbar med handbollens. Malbas med fyra lag kvar och Eos med tre dominerar ungdomsbasketen i Skåne. Lugi och Lobas från Lomma, med ett lag vardera kvar i USM, kompletterar den skånska representation i Elite 8.

Med sina fyra lag kvar är Malmöklubben bäst utanför Storstockholmsregionen, delad trea i landet.

***

Jag har tidigare noterar hur många före detta elitspelare är involverade i skånsk ungdomsbasket på ledarsidan.

När jag tittade genom protokollen från den senaste omgången i handbollens USM frapperades jag över hur många före detta elitspelare och tränare som coachade lag. Här en lista, som inte gör anspråk på att vara komplett: Per Larsson, Bjarne Persson, Roger Svensson, Paul Ûbelacker, Ola Månsson, Mats Kleman, Håkan Broman, Axel Sjöblad, Maria Adler, Anna Ohlsson, Oscar Jensen, Bela Hegedüs, Björn Sätherstöm, Dejan Nedic, Christoffer Geissler, Jonas Persson, Jonas Busk, Mirzad Pecikoza och förmodligen många fler.

Att handbollen lyckats få sina före detta elitspelare att engagera sig i ungdomsleden är en viktig anledning till den starka skånska handbollen.

OS tar sin tid, ett olympiskt spel engagerar, även de måttligt idrottsintresserade.

Det är naturligt att tävlingarna i Kina dominerar sportsidorna.

Samtidigt pågår den inhemska idrotten som just i dag trappas upp när pandemirestriktionerna slopas. På min idrottsliga tv-meny står i dag Ystads IF—HK Malmö i Handbollsligan. Faktiskt HK:s första tävlingsmatch 2022. Det måste finnas mycket att berätta. Men inte ett ord i min tidning, Sydsvenskan. Inte förvånansvärt. Men anmärkningsvärt.

Klubbarna klagar, med viss rätt, på medias bristande intresse för handbollen. Men när jag sökte den information om HK Malmö jag saknade i SDS sökte jag upp HK:s informationskanaler, hemsidan och facebooksidan. Men klockan 11 hittade jag inget, men väl info om lagets nästa hemmamatch.

Nu fann jag vad jag sökte på nätsajten Skånesporten, som intervjuat Malmös assisterande tränare Konrad Rasmussen, som meddelade att Daniel Ekman var i full träning men att de båda mittsexorna Kassem Awad och Max Santos var skadade. Jag fick också veta att YIF kommer utan tre av sina bästa spelare Kim och Jim Andersson samt målvakten Niklas Kraft som ersätts av lånet från Redbergslid Kristian Zetterlund.

Delar av dessa nyheter hade jag önskat i den tidning jag betalar för. Och också på HK Malmö hemsida.

Levande hemsidor måste ständig förnyas. Om nu inte media uppfyller idrottens önskningar måste den utnyttja de kanaler de har rättigheter till.

Det gäller absolut inte enbart HK Malmö. Det vill jag poängtera.

***

Jag är naturligtvis fullt medveten om att mitt intresse för olika idrotter inte speglar en hel läsekrets. Nu tänker jag på urvalet av resultat och tabeller i det som en gång i tiden kallades Sport i siffror. Men jag ställer mig undrande till att Sydsvenvenskans läsare i allmänhet ser resultat, målskyttar och assists från NHL-hockeyn bland den viktigaste redovisningen. Den verkar i det närmaste helig.

I veckan såg jag Ystadderbyt i handboll IFK—YIF 28—32.

Det var väl ingen höjdarmatch men den var på sitt sätt typisk för handbollstaden Ystad, nostalgi och tradition förenades.

Matchen spelades bara några dagar efter Sveriges EM-guld, där två grabbar från stan spelat avgörande roller. Jim Gottfridsson var turneringens bäste spelare, Niclas Ekberg slog in det avgörande målet.

Derbycoacher var två före detta stjärnspelare från Ystad. I IFK Sebastian Seifert, 103 landskamper och femfaldig dansk mästare för Kolding. I YiF Oscar Carlén, vars landslagskarriär slutade vid 79 efter en allvarlig skada.

Denna gång satt inte YIF:s målvaktstränare Mattias Andersson på bänken, ytterligare en välmeriterad spelare från Ystad, 148 landskamper, ett EM-guld och två OS-silver.

Dessa tre herrar har fäder som gjort av avtryck i Ystadhandbollen. Roy Seifert var en tung, framgångsrik skytt i IFK, bland Per Carléns många meriter finns SM-guldet 1992 för YIF och Thomas Andersson, målvakt och landslagsman (för IFK Malmö) även han, har varit såväl spelare som tränare i YIF.

Men far/son-relationerna stannar inte här. I YIF:s lag i veckan spelade:

Jonathan Svensson, son till Håkan, SM-guldmedaljör 1992

Julius Lindskog-Andersson, son till Robert ”Knirr” Andersson, 139 landskamper, ett EM-guld, två OS-silver och ett VM-silver och med i SM-guldlaget 1992.

Kasper Palmar, son till Kaupo, estländaren som spelade både i IFK och YIF och hade framgångar även i Tyskland och Danmark.

I IFK:s laguppställning, utan att komma in på plan, fanns Ruben Wangel, vars far Urban också han blev svensk mästare med YIF 1992 och landslagsman.

***

Måhända lite typisk för en kommun med cirka 20 000 invånare i centralorten och ytterligare 10 000 i samhällena runt omkring och där handbollen är den enda idrotten på toppnivå med kontinuitet. Talang är ofta genetiskt betingat och talang trivs bäst i en positiv, kunnig miljö.

***

För tio år sedan vann Sverige OS-silver i handboll. Några av silvermedaljörerna med Ystadanknytning gjorde i veckan avtryck. Niclas Ekberg förstås, på plan i derbyt gjorde Dalibor Doder (YIF) och Fredrik Petersen (IFK) inhopp och visade att de fortfarande kan prestera på denna nivå. YIF:s Kim Andersson var nyopererad och Mattias Andersson var frånvarande av någon anledning.  I London var för övrigt Bosse Nilsson materialförvaltare och Jesper Lindgren ingick i det medicinska teamet, båda än i dag ingående i YIF-organisation.

Okej, Dalibor Doder, Malmögrabben, är väl trots spel i både IFK och YIF ingen produkt av Ystadhandbollen men just OS-insatsen är ett ypperligt bevis på stans handbollskultur.

***

Ystads IF är den framgångsrikaste klubben med 51 säsonger i högsta serien och femma i Marathontabbelen. I denna finns IFK Ystad på plats 18 med 17 säsonger.

Men det är faktiskt IFK som är moderklubb för de flesta av stans internationella stjärnor, Basti Rasmussen, Robert och Tony Hedin, Robert Andersson, Jim Gottfridsson, Niclas Ekberg, Sebastian Seifert, Alexander Hansen, Fredrik Petersen plus ett antal till.

Tyvärr för handbollens utveckling har IFK Ystads ungdomsavdelning på senare år halkat efter och är inte lika stark som för ett antal år sedan.

***

För att sluta på samma spår som i inledningen, släktrelationer. Basti Rasmussens son Konrad blev aldrig någon etablerad elitspelare men väl en duktig tränare, nu assistent i HK Malmö till sin svåger Stian Tönnesen. Alltså på tal om släktrelationer.

Jag är handbollintresserad, lite åt nördhållet.

Det medger jag. Såg 34 matcher från EM och har efter det sett finalen i herrarnas Svenska cup och tre möten i Handbollsligan.

Men det finns något i regelboken som skaver min idrottsliga rättvisesyn. Främst det där med passivt spel. När ”handen kommit upp” har laget sex passningar på sig innan man måste avsluta. (Skall nästa säsong reduceras till fyra.) Det kan tyckas positivt att få snabbare växlingar mellan försvar och anfall. Men samtidigt är det ju så lätt i handboll att fixa ett ”sketet” frikast som inte ger det felande laget någon som helst nackdel. Utan bara fördelen att det anfallande laget får färre passningar innan ett avslut. Brott har med andra ord blivit en fördel. Det stör mig.

Basketen vill också ha ett snabbare spel, avslut måste komma inom 24 sekunder. Med blir det en försvarsfoul bestraffas spelaren och anfallande lag får ett nytt anfallsförsök, låt vara att tiden reducerats till 14 sekunder.  Detta rimmar bättre med mitt rättvisepatos.

I modern idrott vill man höja tempot. Det är givetvis vällovligt. Handbollsdomarna har ett medel de sällan utnyttjar. När de två första faserna i kontringsspelet misslyckats byter en del lag ut två, tre spelare och det kan ta upp till tio sekunder utan att domarna markerar för passivt spel. Upp med handen! Jag är övertygad om att bytena då kommer att ske snabbare.

Ett domarpar, som var snabbt uppe med handen i sådana situationer var Malmö- Trelleborgsduon PO Björk och (salig i åminnelse) Christer Andersson. Heders!

Och förresten varför skall 30 sekunder, speciellt i första halvlek, gå åt till att spelarna skall hälsa på varandra och känna på bollen? Sympatiskt och vänligt, visst, men dessa artighetsbetygelser kan man faktiskt klara av före avkast. De flesta förstahalvlekar är bara cirka 29 och en halv minut.

***

Alla idrotter vill ha bort filmningar. I EM såg vi några som inte bestraffades. Om en spelare i handboll bedöms behöva vård inne på plan men att förseelsen mot hen inte föranlett varken gult kort eller utvisning utan endast frikast innebär detta att spelaren i fråga måste vila under tre anfall. Regeln är tillkommen för att förhindra just filmningar och ge tillfällen till avbrott. Handbollen har i sitt regelsystem väldigt många svåra gränsdragningar. Vem skall bedöma om en spelare verkligen behöver vård?

I möter Island—Norge föll islänningen, lagets främste, Omar Ingi Magnusson illa och det medicinska teamet ryckte ut. Det var i slutet av ordinarie tid, domarna fegade ut och nöjde sig med ett frikast till Island. Magnusson fick inte medverka i slutet av matchen och Island berövades chansen att använda en av turneringens bästa spelare i ett avgörande skede. Det blev förlängning och i den vann Norge.

Jag förstår intentionen bakom regeln, simulera inte. I en idrott med en så tät och tuff närkontakt blir ofta blessyrer. Ett snabbt ingripande av det medicinska teamet kan vara nödvändigt. Men många situationer ser allvarligare ut än de kanske är. Handbollen marknadsför sig – med rätta – för att vara en tuff sport, där man ger och tar med gott mod. Därför känns det fel att domarnas bedömning skall vara avgörande för nödvändigheten av hjälp. Tre anfalls bortovaro kan faktiskt vara längre än en tvåminutersutvisning.

***

Se här några nördfunderingar efter en fascinerande, lyckosam EM-underhållning.

Ibland blir det inte som man tänkt sig, bagateller i det stora, men det har inte funnits tid och tillfälle att skriva ner mina slutfunderingar kring EM-handbollen.

Det mesta är skrivet. Det är ju så att en seger, ett guld, ger extra uppmärksamhet, fast prestationen i sig kanske inte bättre än vid en annan topplacering. Speciellt i denna marginalernas sport, handbollen.

Men tro inte annat än att jag jublade när genomsympatiske (erfarenhet som presschef i Malmö vid VM 2011) Niclas Ekberg satte segerstraffen mot Spanien.

***

Nya stjärnor får naturligtvis stor och välförtjänt uppmärksamhet. Det gäller även tränare. Glenn Solberg, guldcoachen, är värd alla berömmande ord. Men jag har en känsla av att hans assistent Martin Boquist har en oerhört stor del i de senaste framgångarna. Martin är även länken tillbaka till Solbergs företrädare som förbundskapten, Kristjan Andrésson (ypperlig expertkommentator under EM). Efter de relativt magra åren i mitten av 2010-talet var det duon Andrésson/Boquist som tog Sverige några steg upp i hierarkin, silver i EM 2018 och fixad plats till Tokyo-OS. Jag tillhör inte dem som ser placeringar som 7, 6, 5 i internationella mästerskap (parets övriga mästerskapsplaceringar) som misslyckade i en så tät sport som handboll. Vi pratar inte ishockey.

Glöm inte att det inte var så värst många år sedan såväl Danmark som Frankrike åkte ut i grundomgången.

Glöm inte heller att det var Andrésson/Boquist som släppte fram några av de talanger som nu hade viktiga positioner i EM-guldbygget.

Vinsten i Budapest var ett bevis på en gedigen svensk handbollgrund, okej kryddad med norsk kunnighet.

***

Tyvärr fick Bosse Nilsson, legendarisk materialförvaltare från Ystad, inte vara med om guldfesten. I 21 år har han haft sysslan i landslaget under 462 landskamper. Bosse var med om att vinna EM 2002, har även ett silver 2018, VM silver 2001 och 2021, och OS-silver 2012.

Men tyvärr bröt han benet för en tid sedan. Bosse vore värd ett guld till.

***

Domarna höll, i mina ögon, generellt sett en högre klass än under de senaste mästerskapen. Svenskparet Mattias Wetterwik/Mirza Kutagic ypperligt.

***

Det finns dock några regler som strider mot mitt sätt att se på idrott. Regelbrott, även de lindrigaste, skall aldrig gynna syndaren, Finns anledning att återkomma.

***

Förhoppningsvis har EM-turneringen höjt intresset på alla plan. Därför känns det lite olyckligt att pandemirestriktionerna förhindrar fyllda läktare, när seriespelet kommer igång med sina avgörande möten.

Sveriges handbollsherrar åter bland de sex främsta i ett globalt mästerskap.

I år sämst sexa i detta inte fullt rättvisa covid-19-EM. Det är i detta härad Sverige befinner sig, silver i VM i fjor, femma i OS lite senare 2021. Det är tufft på den europeiska toppen. Så här långt i EM är det bara de två senaste världsmästarna, Danmark, som är obesegrade.

Hur nu än slutfacit blir för det svenska laget är insatsen godkänd. Oavsett vad kommentator i press, radio och tv med skilda kunskaper predikar. Konsekvensen saknas, inte bara kritikerna emellan, utan även i de enskilda krönikörens synpunkter. Man kan inte ena dagen efterlysa en bredare matchning för att nästa dag mena att coachningen är underlig, när storstjärnan Jim Gottfridsson får välbehövlig vila för att sen komma in och avgöra.

OS, VM och EM är examensprov. Men samtidigt inskolning för spelare att bli stabil på hög nivå. Med ett mästerskap per år, OS-år till och med två, och även då och då kval för att nå ett internationellt slutspel är möjligheterna inte många att få ”vanliga” betydelselösa landskamper. Förbundskaptenerna måste – som nu med det unga svenska laget – ge de orutinerade spelarna utvecklande speltid i spänt läge. Någon måste – i alla fall hjälpligt – kunna ersätta Jim Gottfridsson.  Det är så jag ser på matchningen.

Nej, en bred coachning, byggd på spelarnas kapacitet, är vägen till långvariga framgångar. Några kortvariga svackor i enskilda matcher får inte skymma de framtida långsiktiga målen.

Glenn Solberg/Martin Boquist har mitt fulla förtroende. Vad de nu kan vara värt.

De tänker positivt och framåt. Inte på intetsägande och okunniga rubriker.

Inte går Sverige in i EM-handbollens mellanrunda som någon favorit, inte.

Den krampaktiga matchen mot Tjeckien, oavgjort, har kylt av de optimistiska tankarna. Det var inte bara målvaktsspelet som var undermåligt. Det var tempofattigt och det hör inte hemma i en modern, progressiv handboll.

Jag, vanligtvis en obotlig optimist när det gäller svensk landslagshandboll, började deppa. Nedstämdheten blev inte bättre om beskeden om covid-19:s intåg i den svenska truppen.

Men så är det ju där med det speciella med handbollen, de små marginalerna, som kan förändra allt. Det är ofta kort mellan en usel insats och en toppenmatch, ibland bara några dagar. Handbollshistorian, både den internationella och den svenska, kan visa upp många exempel.

Det är med detta som bakgrund jag om någon timme skall inta tv-fåtöljen och tro på en svensk seger över Ryssland.

***

De mediokra (vi använder detta lite mildare adjektiv) mot Spanien och Tjeckien har naturligtvis gett negativa kommentarer om den svenska coachningen. Det är inte lätt att tillfredsställa alla. Ena gången vill man att laget bäste/viktigaste spelare Jim Gottfridsson skall vila några perioder men när har gör detta och spelet inte fungerar är kritikerna snabbt framme och menar att förbundskaptenen borde bytt tillbaka tidigare. Tonerna har varit liknande när målvakterna Palicka/Johannesson alternerat.

Byten måste få tid att verka. Självförtroende får inte raseras i en tidsmässig kort turnering med förhoppningsvis nio matcher.

Och handen på hjärtat: Vem hade tippat annat än att Sverige skulle gå in i mellanrundan med just noll poäng?

***

För en allmänt handbollsintresserad har de inledande matcherna gett mycket positivt.

Vi som sett Nebosja Simic, Montenegros målvakt, i H 43, HK Malmö och IFK Kristianstad satt väl bara och väntade på han efter att knappt tagit ett enda skott mot Slovenien skulle komma in i den så kallade zonen och fixa de svåraste avsluten. Vi fick vänta länge. Men perioden kom och Montenegro vann och Ljubomir Vranjes, förbundskapten i Slovenien, fick byta jobb.

***

I mitt förra inlägg menade jag att Nederländerna saknade en bra målvakt för att avancera i detta EM. Vad fel jag hade. Bert Ravensbergen är alldeles utmärkt och tack vare hans insats mot Portugal är Nederländerna i mellanrundan och ett välkommet nytillskott i världseliten.