Vinnaren skriver historien.

Så heter det.

Och i idrottssammanhang är det ofta mästarna som pekar ut riktningen, visar vägen mot framtiden.

Danmark är dubbel regerande världsmästare i handboll för herrar och praktiserar i stor utsträckning 7—6 i sin offensiv. Man spelar med sju utespelare, alltså utan målvakt. Jag såg 45 minuter av gårdagens tuffa – väl tuff, va? – kamp mellan Kroatien och Danmark, 32—32. Danskarna använde sig i stort hela tiden av denna relativt nya regel. Och har under några säsonger gjort det med framgång.

Regeln är omdiskuterad. Ett lyckat 7—6-spel kan radikalt förändra en matchbild. Det är positivt. Tillåtelsen att spela med sex utespelare vid en utvisning (tom mål) har förändrat utfallet. Statistiskt blev det förr oftast 2—0 vid en utvisning, numera tenderar det att bli 2—1. En utvisning är inte lika kännbar nu som tidigare.

Bra eller dålig? Jag har inget svar och ingen åsikt. Ställer bara frågan.

***

Ett lyckat 7—6 spel över lång tid kräver en viss sort av spelare, en med ett brett offensivt register och en spelintelligens över det vanliga. Som nu Danmarks Mikkel Hansen. Det mesta i det danska framgångsreceptet beror på honom. Är det mer än Danmark som i nutid kan och vågar spela 7—6 under 60 minuter. Eller kommer det att bli en nödvändighet i den moderna handbollen?

Bra eller dålig? Jag har inget svar och ingen åsikt. Ställer bara frågan.

***

När Sävehof 2019 blev svenska herrmästare använde tränaren Andreas Stockenberg 7—6-spelet så och då, speciellt i slutspelet. Det var då Jonas Larholm som dirigerade spelet.

***

Har Sverige haft ett landslag med bättre bredd med dubbel uppsättning världsstjärnor på alla positioner? Det var Ola Lindgren, den förre storspelaren och svenske förbundskaptenen, som som tv-kommentator ställde fråga. All idrott måste bedömas efter sin tid. I handboll går allt så mycket snabbare än för 25 år sedan, under det gyllene 1990-talet. För att hänga med i dagens världselit behövs den bedd som Sverige har och till stor del hade även under Bengt Johansson-epoken. Få spelare orkar 60 minuter i dagens tempo.

En Per Carlén av 1990-talet hade haft svårt att klara sig 2023, världsklass både offensivt och defensivt. Men på den tiden kunde man lunka från den ena planhalvan till den andra. Det är en utopi i dag. Men den gode Carlén hade naturligtvis kunnat anpassa sig.

***

Jag har ransonerat det mesta av allt för-, mellan- och efterhandssnack. Ola Lindgren är en av många före detta spelare som tydligt och klart kan analysera händelserna på plan. Och nui kan han till och med erkänna att domarna oftast har rätt i handbollens snåriga regler. Det var inte hans bästa gren som aktiv tränare.

En försmak av huvudrundan i handbolls-VM?

Förhoppningsvis.

Jag såg Norge—Nederländerna, 27—26, en gruppfinal, eller om man så vill första matchen i huvudrundan. Det var en match med de ingredienser som gör att jag gillar handboll. Sådana möten har det hittills varit tunt med i VM.

Det var fart och fläkt, stundtals strålande målvaktspel, tungt skytte (främst från Norge), tvära omkastningar (Nederländerna med Staffan Olsson som coach ledde med sex bollar), spänning in i slutminuten och så fanns det en Lirare på plan, Luc Steins i Nederländerna.

Går det att spela bättre handboll i det tempo han presterade före paus, egna genombrott, intelligenta öppnade och målgivande passningar. Det var en fröjd att se 172 centimeter korte Luc Steins. Tyvärr för lagets skull håller hans ersättare som spelmotor inte samma klass och när Luc Steins tröttnade tappade Nederländerna initiativet.

Men det kan mycket väl bli kvartsfinal för Nederländerna, Tyskland och Serbien skall inte känna sig säkra. Och inte heller Norge. Gruppen ser ut att bli oviss in i det sista.

Nederländerna är på väg att bli en maktfaktor även på herrsidan i världshandbollen,

***

Gruppspelet är avklarat. 48 matcher är spelade. Alla är överens om att 32 lag är för tok för många. Den nödvändiga spänningen har saknats i de flesta matcher. En segermarginal på fem mål är ur spänningsynpunkt en acceptabel gräns. Endast 17 matcher av 48 har slutat inom denna marginal, tolv inom gränsen 6—10 med de flesta närmare tio än sex. 18 matcher finns inom spektret 11—19 och så har vi då Sverige—Uruguay 47—12.

Det är siffror som säger allt. Men tyvärr finnas några usla lag kvar bland de 24, så några utklassningar ytterligare lär det tyvärr bli.

Men högtidsstunderna lär lyckligtvis bli betydligt fler.

Det är mycket handboll nu.

VM får sin beskärda del, men det ha varit lätt att välja bort. Många av matcherna är redan från början ointressanta. Klasskillnaden är genant stor för att gälla ett VM-slutspel.

Det är förbluffande att danskarna kan fylla Malmö Arena och svenskarna Scandinavium vid matcher utan tillstymmelse till den spänning med tvära omkastningar som är en av de viktigaste ingredienserna i handboll.

Och det är inte billigt att besöka arenorna, uppemot 1 000 och till och med några ”hundringar” till för de bästa biljetterna. För en person!

Arrangörerna är bara att gratulera.

Handbollsintresset är stort, när det gäller landslagen. Tyvärr spiller det inte över till elitserierna. Varken i Malmö eller Göteborg.

***

Men det finns mer än VM.

I helgen avgjordes Steg 3 i SM för pojkar 14. Den här årsgruppen har ett annat spelsystem än de två äldre, de för 16- och 18-åringar. Inget lag skall bli utslaget, efter varje steg grupperas lagen om beroende på resultaten i föregående omgång. Sympatiskt, naturligtvis ett upplägg i tidens anda. Men som det mesta i världen, det finns två sidor. Det kostar för både föreningar och föräldrar. Den ekonomiska segregationen är stor och inflationen hög.

***

Nåväl. Efter Steg 3 finns det 30 lag kvar som har möjlighet att bli bland de åtta främsta som får med i slutspelet i maj i Uppsala- Tolv är från Skåne. Starkt!

Lugi 2 lag, Ystads IF. Lödde. Eslövs HF, Sund (Helsingborg), Ankaret (Bjärred) och IFK Ystad avancerade genom att bli bland de tre främsta i en A-grupp medan IFK Kristianstad, H 43 Lund, OV Helsingborg och HK Malmö tog sig vidare genom vinst i en ”uppsamlingsgrupp.”

Några intressanta iakttagelser: Sund har fått bra snurr på sin pojkverksamhet och i Ystad har IFK efter några tunga ungdomsår åter fått åtminstone ett konkurrensdugligt lag.

OV och Ystads IF utvecklas av lokalt motstånd.

Min tidning, Sydsvenskan, har inlett bevakningen av VM i handboll alldeles utmärkt.

Både vad gäller informationen före och efter de inledande matcherna. Det har funnits krönikor och informativa artiklar om både spelare och länder. En del av skribenterna kommer från andra medier, det har breddat kunskapen.

Jag ser fram mot en fortsättning med samma gedigenhet.

Men nu är jag som jag är: Jag, och jag är inte ensam (har kollat!), saknade i dag målskyttarna från fredagens matcher. Eftersom det är ett mästerskap varje år skapar man en relation till de olika landslagen och dess spelare, i alla fall de europeiska. Man vill ju gärna se hur många mål exempelvis Mikkel Hansen eller Aron Palmarsson gör. I min värld intressanta uppgifter för en fullödig information.

Väl så viktig som, de tillsynes heliga, målskyttarna i NHL-hockeyn.

Så är då VM-festen igång, svenskt 26—18 mot Brasilien, en väntad differens.

Finns naturligtvis mycket att analysera hit och dit. Somt var ypperligt, Andreas Palickas målvaktsspel, annat gediget på hög nivå, Jim Gottfridsson och Albin Lagergren, mycket som väntat och något lite sämre än förväntat.

Det var premiär med allt vad en sådan innebär med anspänning och förväntningar. Inte minst med tanke på hemmaplanstrycket.

***

Efter att ha läst en massa kommentarer både här och där, blev jag lite kvasifilosofisk: Vari ligger skillnaden mellan en målvaktsräddning och en missad avslutning? Är det i princip inte samma sak? Fast tvärtom.

Andrea Palicka var stålande med många högklassiska parade, värd alla superlativer.

Men när vi kommer till andra planhalvan så hamnade alla missade svenska avslut på minuskontot.  Inte på den brasilianske kollegan Da Roses pluskonto. Det var till största delens dennes storspel före paus som gjorde att det svenska segerrycket kom så pass sent.

Vem avgör, miss eller räddning? Beror naturligvis vem man håller på. Glöm objektiviten!

***

Det är en för enkel analys att mena att segermarginalen blev så pass liten – om den nu skall kallas så -- berodde på Palickas insats och svenska missar.

OS-femma 2021, VM-silver 2021, EM-guld 2022.

Och så nu ett VM på hemmaplan.

Givetvis tillhör Sverige de främsta av favoriterna vid det VM i handboll som inleds om bara några timmar. Jag tillhör också optimisterna. Sverige har fått en gynnsam – i VM-slutspelssammanhang använder jag inte lätt – lottning. Har svårt att tänka mig det svenska laget kan missa en plats i kvartsfinalen. Väl där blir det tufft. Bredden på toppen är stark i världshandbollen, låt vara att det finns en europeisk dominans. Tre länder får flest vinnarröster, Frankrike och Danmark, de fyra senaste världsmästarna (två titlar vardera) och Sverige. Då har vi inte nämnt Spanien, Kroatien och Norge.

Och visst finns det en anledning att varna för Polen, som har hemmafavör i båda gruppspelen. I kväll får vi en värdemätare, Polen mot Frankrike.

Vad talar för Sverige?

1)     Den gynnsamma inledningen. Det kan bli nio matcher på 19 dagar. ”Bänksspelarna” lär få ta ett stort ansvar i början. Sverige har hyggligt fräscha spelare när det bränner till.

2)     Truppen är bred med spelare som till vardags finns på allra högsta internationella klubbnivån.

3)     De bärande spelarna har samma roller i sina storklubbar.

4)     Bra åldersstruktur med viktig rutin på de nyckelspelare som alltid finns i ett lag

5)     Jim Gottfridsson

Sverige har just den trupp som behövs för att gå hela vägen, för att bli världsmästare.

Men så är det det där med marginaler. Alla jämna matcher har många sådana. Inte minst domarbedömningen.

De tillhör spelet. På gott och ont.

***

Laget fick kritik för sina insatser i genrepen mot Serbien, av många dock utsett till outsider i VM. Visst hackade det, men en vinst och en förlust är vedertaget vid dubbla genrep. Och är det en sak min erfarenhet gett så är att träningsmatcher är just träning, speciellt i handboll.

***

Nu väntar festen.

Häng med!

Idrottsåret 2023 har rullat igång.

I veckan startar en av höjdpunkterna, VM i handboll för herrar. Förväntningarna på hemmalaget Sverige, regerande Europamästarna, är stora. Konkurrensen är enorm, hindren är höga. Det är mycket som skall klaffa, många gånger, innan det kan bli ett blågult guldfirande inför 22 000 åskådare på Tele 2 på Söder i Stockholm.

Aftonbladet har gett ut ett 82-sidigt VM-magasin, där skåningen Johan Flinck ger initierade skildringar om spelare och lag, som kommer att ge ett mervärde för oss nördiga handbollvänner.

Johan Flincks handbollsartiklar i AB är förresten en nödvändighet för de som följa mer än den loka handbollen

***

Lokal handboll, ja. Veckotidningen Skånesport blev kortvarig. Innehållet höll inte vad redaktionen lovade.

Nu finns en nätupplaga, Skånesport.se, som inte är låst och som levererar mycket smått och gott om bland annat handboll på olika nivåer. Men även andra idrotter, mestadels lagbollsporter, uppmärksammas långt ner i seriesystemen.

För de som är intresserade av mer än skånsk elitidrott kan ett besök rekommenderas.

***

I helgen spelades Steg 3 i JSM för damer i handboll. Nu återstår 20 lag innan åtta skall vara kvar till finalspelet i Uppsala i maj. Fem är från Skåne, H 43 Lund, enda Skånelag som vann sim grupp, samt HK Malmö, Lugi, Ankaret och Lödde. Av de 20 kvarvarande lagen är många etablerade i den högsta dameliten. Som Lugi. Övriga skånska lag befinner sig längre ner i damernas seriehierarki. Det är alltid befriande när de små på ungdomssidan kan oroa de stora.

Men hur många av de bästa i dessa juniorlag kommer att spela seniorhandboll i sina nuvarande föreningar? Förmodligen inte många. Steget från att vara en stark ungdomsklubb till en elitklubb, eller en näst intill, är i dagens idrottsvärld enormt. Se bara på H 43, vars herrar lirar på nivå 4, men som har åtskilliga unga spelare på högsta nivån fostrade i klubben,

***

Se här några funderingar en regnig i januarieftermiddag.

Jag har varit i Lund några gånger den senaste veckan.

Det har blivit så en del år med bollintresserade barnbarn. Lundaspelen har under perioder var en stor del av familjens helgsysselsättningar. Först i handboll åren kring 1990, då IFK Oxie var en av de största, bästa och drivande ungdomsföreningarna i Skåne. Parallellt spelade sonen även basket, så på den tiden blev det många turer till Lund. De senaste tio åren har besöken inskränkt sig till basketarenorna.

Det finns mycket att imponeras av vad gäller Lundaspelen och Lund. Arrangörsklubbarna, Lugi, Handboll och Eos, gör i stort perfekta turneringar. Att det överhuvudtaget går att genomföra tävlingar av dessa storlekar beror på kommunens många hallar även om grannkommunerna måste hjälpa till för att ro turneringarna i hamn.

Lund har legat i framkant när det gäller att bygga handbollsanpassade hallar vid skolorna. Framlidne Lunda- och handbollsprofilen Staffan Holmqvist var under många år fritidschef i Lund och såg till att stan försågs med ett stort antal hallar. Det tackar Lunds idrottsliv för i dag.

I år besökte jag för fösta gången Lerbäckshallen från 2020, en fräsch, ändamålsenlig arena.

Men allt nytt till trots: Den gamla Idrottshallen vid Stadsparken, byggd 1941, finns kvar och i den spelas både finaler i basket och handboll med fullsatta läktare (upp mot 2 000 åskådare) och en stämning som ger en extra touch till finalspelet. Låt vara att de unga spelarna, ovana  med ett sådant publiktryck, kanske missade mer än normalt.

Att som far och farfar, och dessutom stor vän av ungdomsidrott, besöka Lundaspelen har varit en viktig del av mitt helgfirande under många år.

Det är ungdomsidrott när den är som bäst.

***

Tidigare bevakades även den idrottsliga delen av de regionala tidningarna. Med minskade resurser är den tiden förbi. Det är naturligt. Fast ledsamt. Junior- och ungdomsidrott har massmedialt försvunnit från de större tidningarnas sidor. Nej, inte JVM i hockey förstås.

Lundaspelen, och Skånecupen i fotboll, är ju trots sin storlek bara öar i den svenska ungdomsidrottsvärlden. Lite ledsamt är att resultat från SM för juniorer, den kommande elitgenerationen, nu i stort negligeras.

Skånecupen har avgjorts samtidigt med de båda tävlingarna i Lund. Alla tre arrangemangen fick i min tidning pliktskyldigt ett förhandsreportage. När den idrottsliga summeringen gjordes var det Malmö FF:s Skånecupen som uppmärksammades. Den är numera ett inofficiellt Malmömästerskap med små regionala inslag. Inte ens arrangörsklubben deltog med sina äldsta pojklag.

Lundaspelen däremot har lag från ett tiotal länder och besöks av många av Sveriges främsta ungdomslag. Kvalitativt är Lundaspelen överlägsna Skånecupen.

Men det är gubevars Malmö FF som är huvudarrangör för Skåndecupen.

***

Det pågår för övrigt en ungdomsturnering i ishockey i Malmö i P 13, Oliver Mattssons minne. Oliver dog som ung tonåring i en cancersjukdom. I turneringen deltar 18 lag från Sverige, Norge och Danmark.

Idrott är något stort.