Skåne hade en bra helg när 18-åringarna inledde sitt SM-spel i handboll.

Sju av 14 flicklag tog sig direkt till steg 3 som etta eller tvåa. På pojksidan var siffrorna åtta av 12.

Det var inga större sensationer ur skånsk synvinkel. Många grupper i inledningsomgången ojämna, andra väldigt tuffa. På pojksidan hade HK Malmö, OV Helsingborg och Lugi inga större bekymmer att vinna sina grupper. Ystads IF blev också gruppetta men fick nöja sig med kryss mot Skånekollegan Lödde. Det var en svår pool. Trea var i dessa sammanhang alltid duktiga IFK Skövde.

IFK Ystad har på sistone haft svårigheter med sin rekrytering. Det var en del år sedan man  hade ett juniorlag. På hemmaplan vann IFK nu sin grupp före Hallby och Redbergslid.

IFK Kristianstad avancerade som två.

Även H 43, Lund kom två i en jämn grupp. Sävehof, H 43 och RP från Linköping hade alla fyra poäng. De två förstnämnda lagen tog sig direkt till steg. H 43 vann med 30—28 över Sävehof, som alltid har ett av landets främsta juniorlag. Stark av Lundalaget!

Nya tag i Steg 2 för Farmen (Lugis farmarlag), Vinslöv, IFK Malmö och Kävlinge.

***

Jag beundra Lödde HK. År efter år har man många lag långt framme i USM. Pojkarna får nu sällskap till plattform 3 av flickorna som segrade i sin grupp före Eslövs IK. Det inbördes mötet slutade oavgjort.

Även IFK Kristianstad, Lugi och Ystads IF (dessa spelade i samma pool med Lugi som etta) fick båda lagen direktkvalificerade. H 65 Höör och Ankaret, båda tvåor, kan också koncentrera sig på Steg 3.

OV, HK Kristianstad, HK Malmö, H 43, Lågan, Farmen och Stavsten får en ny chans 11—12 november.

***

Handbollförbundet sköter informationen om USM förträffligt. Man kan följa matcherna on line och matchprotollen finns snabbt på hemsidan med aktuell tabell.

Det sköter man klart bättre än Handbollsligorna.

Solidsport tv-sänder också alla matcher.

Jag är intresserad av trender och utveckling inom idrotten.

Idrottshistoria är inte bara det som skedde då, för ett visst antal år sedan. Det som händer i dag är idrottshistoria. Handbollens alltmer undanskymda roll i massmedia har diskuterats på sistone. Hur inverkar detta på den framtida rekryteringen av ungdomar? Och hur locka fler ungdomar till arenorna? I Malmö, för att ta ett exempel och där jag har en viss erfarenhet, är det en ganska ålderstigen stampublik.

Det här är tankar som fladdrat förbi de senaste dagarna.

Så är det där mer trender och utveckling. Sedan 2017 har jag studerat det skånska deltagandet i USM i handboll, det gäller åldersgrupperna, 18, 16 och 14. De sportsliga resultaten har jag bortsett från. Det intressanta har varit antalet deltagande klubbar och antal lag. Många föreningar och många lag är i min värld grunden för en bra framtid.

Det har sett stabilt ut. Skånsk handboll har bra topp och bra ungdomsverksamhet.

Sen 2017 har antalet klubbar som deltagit i USM varierat mellan 28 och 24. Det tyder på bra bredd. Det finns ju dessutom föreningar med ungdomslag som nöjer sig med att spela enbart inom distriktet.

Men när jag räknade antal lag blev jag fundersam. 2017/18 deltog 105 lag, det ökade successivt till 117 2021/22. Året därefter sjönk det 105 och nu, 2023/24, är det nere på 98.

Vad har hänt? Räcker inte klubbarnas resurser till i en trängd ekonomisk situation? Eller är det familjerna som inte har råd med de extra utgifter som är förknippade med barnens deltagande. Det är olika i olika klubbar men egenavgifterna kan vara betungande för många familjer. Den ekonomiska segregationen är ett stort problem i svensk ungdomsidrott.

Ytterligare en förklaring till minskningen kan ju vara – gud give att det inte är så – att ungdomarnas handbollsintresse minskat.

Samtidigt är ju två års tillbakagång ingen säker trend. Men kanske något att fundera över.

***

USM inleddes i helgen.

Lugi är överlägset störst i Skåne med 14 deltagande lag, Ystads IF är numera en komplett förening, åtta lag, jämnt fördelade på könen. Vem såg detta komma bara för några år sedan?

Sex lag har OV (Helsingborg), IFK Kristianstad, Lödde, Ankaret (Bjäredd) och H 43 Lund, som tappat sin position som tvåa.

Regionalt är Handbollskåne sig likt. Lund med omnejd, Mellanskåne och Kristianstad med fästen i samhällena runt om är stabila. Malmö med HK och IFK har sett över tid ökat intresset och har bra verksamhet. Utbrytarföreningen Limhamns HF har för övrigt anmält ett lag i F 14.

I Ystad har IFK efter år av en svag ungdomssektion den här säsongen anmält två lag. Juniorlaget, P 18, vann för övrigt sin pool i steg 1 i lördags.

I Helsingborg ökar IK Sund ökar både numerärt och kvalitativt och konkurrerar delvis med OV.

Men det finns städer och stora samhällen med utsökta lokaliteter utan någon livligare handbollsverksamhet.

***

Bloggen kommer att följa USM under året ur skånsk synvinkel.

Det var inga uppmuntrande siffror Aftonbladets Johan Flinck presenterade i sin artikelserie om utvecklingen i svensk elithandboll på herrsidan.

Stort minus i boksluten totalt för lagen, färre antal åskådare och borta från tv-exponering från en av de större sportkanalerna. Hur mycket tidningarna landet runt skriver om handboll har jag inte full koll på. Ystads Allehanda följer handbollen minutiöst, det vet jag, gissar att Kristianstadsbladet och andra lokaltidningar med elitlag också gör det. Hur det ser ut i Göteborgs och Stockholms morgontidningar har jag bara en aning om.

Johan Flinck är ett ”måste” för de som vill förkovra sig lite djupare. I Expressen och dess småbröder Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen behandlas handbollen perifert.

Sydsvenskans bevakning är ojämn och saknar konsekvens. Jag har, exempelvis, svårt att acceptera att man en ena dagen presenterar alla målskyttar i en ligamatch, dagen efter bara resultatet. Det finns andra exempel på inkonsekvens.

***

Men och här kommer ett stort MEN.

I en förändrad mediavärld: Hur har förbund och klubbar anpassat sig till det nya landskapet?

Hur har Svenska cupen lanserats? Det är få utanför den inre kretsen som vet att cuperna är framme i kvartsfinalerna. Marknadsföring är inte förbundets bästa gren.

På Handbollförbundets hemsida kan du inte i dag finna resultat och facit från de elitmatcher som spelats den här säsongen. De senaste matcherna är från förra säsongen.

För att få info måst man navigera in på Handbollsligan, Svensk Elithandbolls (SEH:s) hemsida, där kan man få aktuella uppgifter. Mycket bra. Men hur skall en oinitierad person känna till denna väg. För mig var den naturliga vägen genom Svenska Handbollförbundets officiella hemsida.

Det finns en hemsida Handbollsligan, där främst Ola Selby skriver initierat och intressant.

Skånesport.se har inte glömt handbollen. Christoffer Ekman är flitig. Men hans ideliga, konstruerade metaforer är tröttsamma. Texterna håller utan dessa försök till lustigheter.

***

I den moderna mediavärlden är hemsidorna viktiga i kommunikationen. Jag har tittat på alla herrelitlagens sidor och koncentrerat mig på presentationen av spelartrupperna. IFK Kristianstad och Sävehof sticker ut i positiv mening med foton, bakgrund och meriter. I övrigt är det skralt och oftast intetsägandes med många luckor.  

En förening presenterar än i dag en lagbild från förra säsongen.

Överlag har klubbarna bra texter från sina matcher, givetvis vinklade på det egna laget. Tommy Thysell i HK Malmö (jag tror det han som oftast skriver HK:s referat) vidgar vyerna och är noga med att poängtera om motståndarna saknar en nyckelspelare. Heders! Han -- om det nu är han – envisas dock med att bara nämna HK:s spelare vid förnamn för att anslå en familjär ton. Med min journalistiska bakgrund menar jag, att man aldrig skall låta en läsare känna sig okunnig. Det gör jag speciellt i början av ett spelår med nya spelare.

Vi har pratat ofta om det, Tommy och jag. För handbollens bästa menar jag att det är viktigt att sprida budskapet utanför familjen. Handbollen är trängd och behöver fler åskådare, fler tittare och fler läsare. Alla kanaler behövs.

***

Det är naturligtvis en PR- och prestigemässig förlust att CMore inte anser det lönsamt att sända de båda Handbollsligorna. Nu är det ett bolag Infront som producerar. Prissättning och kvalitet har ifrågasatts. Men givetvis är det betydelsefullt att matcherna sänds. Att vara helt utanför tv-tablåerna vore förödande.

Jag har köpt ett årsabonnemang för 3 999 kronor. Mycket pengar förstås, men jag har tillgång till cirka 400 matcher. Så många blir det naturligtvis inte, men skall vi gissa på 80. Det blir 50 kronor per match. Då kan jag välja och vraka och slipper i regn och rusk och halka ta mig till Ystad och Lund. Vad kostar inte bara det?

Och tar jag mig ner till Baltiskan per fots kostar det mig en hundring. En enskild match via Handbollsligan, live kostar 129 kronor. Skäligt, tycker jag.

I fjor följde jag av familjära skäl Basketligan. Det kostade strax över 1 500 kronor och det gällde bara för herrarna. Så handbollens koncept är ingalunda unikt och sticker inte ut kostnadsmässigt.

Jag har hittills sett två och en halv match (det blir en tredje i kväll, Hammarby—HK Malmö). Kvaliteten har varit helt okej utan störningar och refererats och kommenterats av personer vi känner från CMore, med förtjänster och brister.

Jag saknar dock att jag inte kan casta sändningen från datorn till den större tv-skärmen. Men man kan inte få allt.

***

Den uppkomna situationen beror ju tyvärr på att intresset för svensk klubbhandboll inte är större. Däri ligger problemet.

I går började Handbollsligan för herrar.

Så där lite i skymundan, speciellt i pappersmedia så här söderöver. Handbollen är den näst fotbollen den aktivitetsmässigt största idrotten i Skåne. På diverse siter har det dock funnits helt okej information.

Som brukligt gör jag ett tips inför grundserie. Förra säsongen blev utfallet helt ok, sex fullträffar, sex med en felmarginal på en, men också två direkta bottennapp. Hade Lugi som sexa, kom på 14:e plats, tippade att Aranäs skulle åka ut direkt, blev åtta.

Den här säsongen då:

1)      Sävehof (tvåa förra säsongen). Kan man klara sig utan Elias Skipagötu, Sebastian Karlsson och Gzim Salihi? Olle Ek är äntligen skadefri, Oli Mittun är nära på lika duktig som kusinen Elias och nästan alla i den unga truppen är under utveckling.

2)      IFK Kristianstad (1). Ett sämre målvaktspar än senast, Espen Christensen kommer att saknas i skapt läge. Kan Marcus Olsson prestera på samma verkligt höga nivå ytterligare en säsong? Truppen är verkligen stark men tunnare och några av nyckelspelarna har nått sin topp.

3)      Hammarby (4). Nyfiken på från Frankrike återvändarna Josef Pujol och Martin Olsson, har kvar Martin Dolk. Vilken spektakulär trio som kan få Eriksdalshallen i extas. Gustav Davidssons proffsflykt givetvis svår att ersätta. Hammarby har många spelare på frammarsch. Mikael Mäkälä, från RIK, bra målvakt.

4)      Ystads IF (3). Jonathan Svensson och Niklas Kraft (mv) borta, svåra att ersätta. Men en bra blandning av gammalt (Kim Andersson, främst) och ungt (Kasper Palmar, främst) ger fortsatt YIF till ett topplag. Kan koncentrera sig på Ligan, då man åkte ur kvalet till Europa League.

5)      Önnered (11). Dags nu för den gedigna Götebogsklubben att närma sig toppen. Anton Blickhammar, Alfred Ehn och Pontus Zetterman, nyförvärv med bra ligakvalitet. Mishels Liaba kan i sina bästa stunder avgöra matcher. Mångårig bra ungdomssektion ger bra bredd.

6)      Alingsås (5). Benjamin Helander tillbaka kommer att ge många kant- och kontringsmål. Mathias Pedersen var en av ligans bästa och nyttigaste spelare förra säsongen. Han är kvar. Liksom målvakten Rickard Frisk. Och så kommer skicklige coachen Mikael Franzén att lotsa fram några ungdomar till duktiga ligaspelare.

7)      Skövde (6). Har skaffat ett målvaktspar av högsta klass¨, Åsheim/Hagvall, inga större förändringar i truppen. Byte av tränare, Signell ut, spelarveteranen Christian Svensson in. Har en trupp för högre placering. Adam Ljungkvist kan få ett rejält genombrott.

8)      Amo (nykomling). Stabil seger i Allsvenskan, duktiga nytillskott från Sverige och, enligt hörsägen, hade redan smålänningarna förra säsongen högklassiga spelare som är kvar. Karismatiske tränaren Andreas Stockenberg har väl alla en åsikt om men hans tidigare resultat visar på kunskap.

9)      HK Malmö (9). Nye Truls Erik Grotta lär vara ett fynd. HK:s spel har varit lite lättläst de senaste säsongerna. Kan norrmannen ge mer fantasi? Under många säsonger har tränarna matchat trupperna smalt. Får andra nyförvärv som Christoffer Schnell (given, va?), Martin Blomqvist och Erik Palmqvist tränarnas förtroende? Orkar Magnus Persson ytterligare en säsong på så extremt hög nivå som senast? Målvaktsparet? Men andra ord många frågetecken kring HK.

10)  Guif (7). Först Erik Johansson, sen Erik Persson försvunna. Kan tränaren Zoran Roganovic få fram en ny storskytt? Robert Hanisch är tillbaka efter sin dopingavstängning, men hur är formen efter uppehållet? Fredrik Gustafssons säkerhet från kant och straffpunkt kommer också att saknas.

11)  Hallby (12). Jag litar på att min spelarfavorit från Lugitiden Anders Hallberg som tränare fixar nytt kontrakt genom kval. Detta trots ett på pappret okänd trupp. Ystadsgrabben Albin Bromans fortsatta utveckling intressant och betydelsefull. En tredje spelare från familj Skipagötu, Roi Ellefsen, är ny. Hur bra är han och kan han lyfta laget?

12)  Karlskrona (nykomling). Imponerade i kvalet mot OV Helsingborg med snabbt och fyndigt spel. Har gått på ett isländskt spår i jakten på förstärkningar. Brukar vara en säker väg, sällan riktiga floppar. Välkände Olafur Gudmundsson en given toppspelare. Får stortalangen från IFK Kristianstad Isak Larsson sitt seniorgenombrott i en ny omgivning?

13)  Aranäs (8). Saknaden av Philip Jonsson kommer att bli märkbar. Han har med sitt klubbhjärta burit laget. Målvaktssidan är också försvagad. Det blir svårt för Kungsbackalaget. Det är inte lätt för de små att leka på de storas gård.

14)  Lugi (12). Man kan inte mista Casper Käll, Fredrik Olsson, Theo Übelacker och Christoffer Schnell utan att det ger märkbara sår. Det hjälper inte att Lugi har en av landets bästa ungdomsakademier. Axel Månsson gjorde strålande inhopp förra säsongen men nu får han ett helt annat ansvar under stora delar av alla matcher under hela säsongen. Ett tungt lass för en 18-åring.

Det har varit en riktig ”nördperiod”, en till två fotbollsmatcher per dag, följt av en inspelad SM-final i handboll.

Konfekten har varit varierad.

Scenerna på Tele2 var beklämmande. Händelsen skadar hela idrottsrörelsen. När så ledande spelare i AIK säger sig ha viss förståelse för det inträffade då blir man minst sagt förbluffad. Kan en match mellan två rivaliserade klubbar verkligen utlösa så kriminella känslor? Eller är det just kriminella personer som smiter in på arenorna i kamouflage av klubbtillhörighet? Tyvärr finns olagligheterna på de flesta arenor, om än, tack och lov, inte i samma utsträckning som på Tele2 i går.

Delar av min kärlek till idrotten fick sig en rejäl törn.Men jag återfick den några timmar sedan.

Handbollsfinalen för damer bjöd på positiv dramatik, Höör—Sävehof 25—26. Här satt supporters från de båda lagen bredvid varandra – förvisso endast 1 160 personer – och stöttade sina lag i positiv anda.

Damhandboll på landslagsnivå har längre varit en idrottslig njutning med sin snabbhet och sina delikatesser. Den inhemska serielunken har inte varit lika intressant. Kvalitetsskillnaden mellan lagen är för stor.

Men de båda finallagen visade att även möten mellan två svenska lag kan bjuda på stor underhållning. Låt vara att tempot ibland blev något högt. Det fanns perioder med många tekniska fel. Men matcher som de här fyra finalerna är utvecklande. Och underhållande.

Inte minst att få lyssna till Höörcoachen Ola Månssons under time out. Engagerat och sakligt och inte minst omväxlande ger han sina instruktioner. Ola, en personlighet att gilla.

Liksom den lilla klubben H 65 som år efter år kan konkurrera om ett SM-guld.

***

Så föll då förhoppningarna om att Malmö FF skulle gå rent i årets allsvenska. Ja, delvis föll de redan i och med krysset i förra veckan mot Häcken. Att himmelsblå anhängare har tron och förhoppningen att MFF skall kunna bli obesegrade i 30 matcher i följd må vara hänt. Men att journalister, både yrkesverksamma och före detta, i skrift torgför denna uppfattning efter tre, fyra omgångar är förvånansvärt. Det finns något som kallas trovärdighet. Inte så oväsentligt för en journalist.

Elfsborgs klara 3—0-vinst ger guldstriden liv i alla fall några omgångar till.

***

Malmö FF har en förmåga att sälja sina spelare för större summor än andra. Beundransvärt. 133 miljoner för Hugo Larsson till Eintracht Frankfurt att jämföra med Elfsborgs 20 miljoner för Jacob Ondrejka till Belgien.

Vem ser denna enorma skillnad?

***

Lite mer AIK.

Solnaklubben har fler problem än med delar av sina fans. Efter de tunga tappen av tongivande spelare och dåliga ersättare plus en del viktiga spelare på skadelistan är faktum att den nuvarande truppen inte är bättre än tabellplaceringen visar.

Ansvaret ligger mer på sportchefen än på den ifrågasatte tränaren Andreas Brännström.

***

Några ord om VM i ishockey, som jag inte sett en enda match från.

Tyskland tvåa, Lettland trea. Även om det är B/C-lag från de större nationerna måste väl den svenska, besvikna, deprimerade expertisen glädja sig åt att världstoppen delvis blivit bredare?

***

Nu är det dags för sista nörddagen för den här perioden. Göteborgsderby i fotboll, BK Häcken—IFK Göteborg och sen den avgörande handbollsfinalen mellan IFK Kristianstad och Sävehof.

Vilken måndagskväll!

Jonas Kanje, Sydsvenskans chefredaktör, ägnar sin söndagskrönika åt relationen mellan tidningen och Malmö FF.

Jag är fullt enig med honom att MFF är regionens främsta idrottsförening och värd stor uppmärksamhet. Att diskussionen blivit aktuell beror givetvis på att nuvarande aktuella allsvenska framgångarna för herrlaget. Jag tillhör dem som läser allt. Och det är mycket. Men samtidigt saknar jag mycket. Den samlade idrotten utanför MFF är ju totalt oerhört mycket större.

Kranje skriver:

Vår absolut starkaste lojalitet känner vi till er som läsare.

Är det sant? Var finns lojaliteten till dem som har andra fotbollsfavoriter än MFF och till dem som har andra idrotter än fotboll som huvudintresse?

 I min enfald inbillade jag mig att en av SDS:s uppgifter är att skildra det allmänna hälsoklimatet i regionens idrottsvärld. Infallsvinklingarna finns.

***

I dagens Sydsvenska saknade jag text från första SM-finalen för herrar i handboll mellan IFK Kristianstad och Sävehof, 29—34. Förvisso bara första matchen, och förvisso tillhör Kristianstad inte den region som tidningen närmarkerar.

Men handbollen är stor bland tidningens läsare. Det är jag övertygad om. Nu fick man nöja sig med ett citat, där en av planens giganter Elias Skipagötu berömde segerorganisatören målvakten Simon Möller.

***

Det var en bra match. När spelet flyter för Sävehof är det hög idrottslig konst. Tyckte dock det var underligt att Sävehof med knappt men klart grepp om händelserna började spela 7 mot 6. Det var inte alls lyckat och det gav en öppning för Kristianstad med tre mål i öppen bur.

Matchen visade att Sävehofs bredd är bättre. Men att man denna gång var beroende av sin storspelande målvakt Simon Möller. Trots den tuffa konkurrensen på målvaktssidan måste Möller vara en konkurrent om en plats i kommande landslag. Även i ett mästerskap.

***

Åter till tidningsbevakningen av SM-finalen. Det är bara att konstatera att matcherna ligger tidsmässigt fel. Den allsvenska fotbollen och hockey-VM puttar man inte bort från ett trångt utrymme. Samtidigt sänder tidningarna sina profilerade medarbetare till andra uppdrag.

Aftonbladets Johan Flinck, riksmedias flitigaste och kunnigaste handbollsexpert, var inte på matchen.

AB bevakade finalen via CMore och vi som också följde matchen i tv fick ingen ny information.

Handbollen har ingen prioriterad plats i massmedia.

En intensiv period väntar för oss med ”nördintresse” för inhemsk fotboll och handboll.

Kanske tur att mitt intresse för hockey-VM är begränsat. Känner knappt igen en enda svensk spelare.

Det är en fördel att man i det moderna mediasamhället har möjlighet att spela in matcher och till och med med lite fördröjning se matcher från start. För kollisionerna i tv-tablåerna blir många. I tidningsvärlden lär handbollens SM-finaler komma i kläm. Ja, inte i Kristianstad och Höör (Skånskan och alerta Skånesport.se) förstås. I min tidning, Sydsvenskan, har semifinalerna trots det skånka inslaget inte ens haft fullständiga facit.

***

Redan om några timmar är det dags för en högtid, herrarnas cupfinal mellan Mjällby och Häcken. Till tv-fåtöljen går jag med blandade känslor. Jag håller i de flesta idrottsliga sammanhang på den lille. I så fall vore ju Mjällby det givna valet.

Men sedan jag 2011 hörde Häckens Dennis Andersson berätta om sin klubb och Gothia cup har jag som medlem stöttar BK Häcken. Så var det sagt. Hisingeklubben var ju då den lille och ofta sedd över axeln. Ur min synvinkel har klubbens sympatiska framtoning inte förändrats trots de senaste årens framgångar.

Och eftersom en min närstående har Kalmar FF som favoritklubb kommer jag att hålla tummarna för Häcken. En vinst för Göteborgslaget innebär att KFF får spela i Europa under sommaren.

Men jag kommer inte att deppa vid Mjällbyvinst. Inte minst för min gode vän Steffs skull, inbiten Mjällbyanhängare.

En önskan har jag dock: Ingen förlängning. Båda finallagen spelar nämligen redan på söndag, MFF—Häcken, Djurgården—Mjällby.

Vid nästa veckoslut skall det spelas en allsvensk omgång till. Hård belastning för finalalegen.

***

Och under denna period skall det spelas kanske tio SM-finaler i handboll.

Nu tror jag inte det blir tio matcher. Sävehofs damer är i skarpt läge för starka för H 65 Höör, som inte får favören att spela på hemmabanan. Den håller inte måttet för finalspel. Ersättningsarena blir Eslöv.

Men hur gärna hade jag inte unnat lagkaptenen i Höör, Tilda Winberg, att få lyfta SM-bucklan. Jag har sällan eller aldrig sett en mera lojal spelare än Tilda, som klarar av olika roller utmärkt och som haft en lysande utveckling.

Tilda Winberg är min favoritspelare i damernas liga.

Tips: 3—0 till Sävehof.

***

Svårare är det på herrsidan.

IFK Krististansstad vann grundserien klart, segrade också i Svenska cupen.

I grundserien blev det kryss i Partille, vinst för Sävehof i Kristianstad, enda hemmaförlusten i serien för IFK. I inget av dessa möten var Elias Skipagötu, slutspelets kung, med. Sävehofs trupp var under stora delar av säsongen sargat av skador. Nu är den intakt.

Det talas om Kristianstads fina bredd. Jag håller inte med. Tränaren Stian Tönnesen använder den i så fall inte. Precis som under HK Malmötiden litar han på förvånansvärt få spelare.

I mina ögon är Sävehofs trupp betydligt bredare. Och tränaren Michael Apelgren har gett fler spelare förtroende och matchvana.

Kristianstad lär ha större tyngd, men också trögare fötter. Det kommer motståndarna kvickare fötter att utnyttja i båda ändarna av planen.

Målvaktsspelet är som alltid oerhört betydelsefullt. Kristianstads Espen Kristensen har sina toppar, höga sådana, men Sävehofs Simon Möller är i sina inspirerade ögonblick – och de är många – minst lika bra och hans standard är jämnare.

Publikmässigt har Kristianstad ett övertag.

Men Sävehof är ett bättre lag.

Och så har man Elias Skipahgötu. Och William Andersson-Moberg och Oli Mittun, inte att förglömma.
I denna position som spelmotor är Matis Helt Jepsen för ensam. Hans form har dock varit strålande på sistone.

Tips: 3—1 till Sävehof.

***

En önskan: Att CMore låter Patrik Westberg och Charlie Sjöstrand ha hand om alla finalerna. Känsla, humor och kunnighet ger en extra krydda åt sändningarna.

Att se den handbollsklubb man följt under längst tid i livet utklassas i en SM-semifinal borde smärta mer än det gjorde.

Men som handbollsvän och allmän vän av kreativ idrott föredrar jag att reservationslöst hylla Sävehof efter 37—27 mot Ystads IF. Det var propaganda utöver det vanliga. Sällan – nej, aldrig -- har jag sett så många finesser och spektakulära aktioner i en match mellan två svenska lag. YIF-spelarna bidrog också med några rariteter. Det skall vi inte glömma!

Men det mesta förbleknade i jämförelse med färingen Elias Skipagötus alla konststycken.

Man kan aldrig med rättvisa jämföra olika tiders stjärnor. Idrotterna är under ständig utveckling. I den högsta svenska ligan har Kjell Jönsson, under 1950-talet utsedd till världens främste spelare, och Magnus Wislander, internationellt korad som 1900-talets främste manlige spelare, haft stora avgörande roller.

Elias Skipagötu har jämförts med dessa båda och andra storheter från olika epoker i svensk handbollshistoria. För mig är det en omöjlig jämförelse. Jag nöjer mig med att konstatera att Elias Skipagötu är den mest spektakuläre och mest sevärde lirare som spelat i den högsta svenska ligan.

Det som gör Sävehof extra svårt att neutralisera är att det finns fler skickliga spelare med en  bred repertoar. Lyckas man temporärt få stopp på Elias Skipagötu tar hans kusin Ola Mittun över men framför allt William Andersson-Moberg. På plan tillsammans ger Skipagötu och Andersson-Moberg alla försvar extra huvudbry.

***

Gårdagens semifinal mellan Hammarby och Kristianstad, 30—31, höll också hög klass med spänningen som en extra krydda med segermålet sekunder före slut.

Hade gärna sett en eller två förlängningar för att inte minst ge de många, entusiastiska åskådarna extra dramatiska minuter. Det hade de varit värda.

***

Vem är då guldfavorit?

Återkommer med mina funderingar inom kort.

Semifinalernas kvalitet har onekligen  stegrat intresset.