Så är de då igång, handbollsligorna för herrar och damer.

Och frågan är hur man skall hinna med allt, när även de högsta fotbollsdivisionerna återstartar efter landslagsuppehållet.

Såg på plats i torsdags premiären i Baltiska hallen mellan HK Malmö, allmänt tippat som ett lag för kval (alltså en plats 11—13 i grundserien) och medaljoutsidern Önnered. Gästerna vann med 30—27. HK kom utan sin kanske viktigaste spelare Truls Grötta, givetvis en betydelsefull negativ faktor. Men sådana får man räkna med då och då under en 26 matcher lång serie. Det är kanske just bristen på bredd som gjort att HK tippas som ett bottenlag. Önnered kunde kompensera frånvaron av skytten Michels Liaba utan att det märktes och kunde också vila några av sina bättre efter tisdagens urladdning, när man borta eliminerade IFK Kristianstad med åtta mål i Svenska cupen.

Vilken härlig upplevelse att på plast få se en slimmad Andreas Nilssons svenska återkomst. Nio mål på elva skott och några fixade straffar. Hans rörelsemönster på linjen och hans känsliga handled visade varför den gamle trelleborgaren rankats som en av världens främsta i sin position.

***

Jag har nu sett HK Malmö live två gånger, först i cupen mot Sävehof (minus två) och så nu mot Önnered. Mitt tips som åtta och därmed en slutspelsplats grundade jag på mötet mot Sävehof.  Önneredsmatchen förändrar inte mitt tips. Det är en ung trupp under utveckling. Felix Monetbovis kvickhet kan ställa till det mot många lag. Malte Månsson (så hette min farbror, duktig fotbollsspelare i Skurups AIF) visade under sitt korta inhopp att alla lovord om hans talang är befogade. Det senaste nytillskottet rutinerade Rasmus Thorbjörnsson tillför kvalitet. Hugo Stuivers är på väg att få ett rejält genombrott och efter alla år som hygglig inhoppare verkar Arvid Johansson nu mogen för ett större ansvar. Tim Hilding är bara 24 år och jag har känslan av att hans hedersuppdrag som ny lagkapten kommer att ge honom större stabilitet. Hans första halvlek nu senast var mycket bra.

Och lägg till Truls Grötta!

Visst är det en trupp som inte behöver vara rädd att åka ur?

***

Det är viktigt för Malmöhandbollen i stort att det finns ett elitlag i stan. Inte sedan 1980-talet har ungdomshandbollen varit starkare i Malmö, då Dalhems IF och Malmö BI dominerade i Sverige och IFK Malmö och IFK Oxie hade konkurrenskraftiga ungdomsavdelningar med topp och bredd, främst då Oxie.

Nu har både HK Malmö och IFK Malmö många lag och några bra sådana med en hel del talanger. De måste ha elithandboll i Malmö för att se och lära. Och inspireras av.

***

Förlåt lite gnäll på slutet. Besöker jag en division 6-match i fotboll eller ett möte i basketens nivå 3 föräras jag ett A 4-ark med båda lagens trupper med nummer och allt. Nu har jag under en vecka sett HK Malmö två gånger utan att se någon tillstymmelse till aktuell pappersinformation. Jag erkänner villigt att jag inte känner igen alla nya i HK och inte alla i de gästande lagen. Dessa mervärden anser jag mig kunna begära för entréavgiften 120 kronor.

HK Malmö är en elitklubb och då kan man begära elementär service.

***

(Detta inlägg skrev jag i går men ett klantigt feltryck gjorde att allt försvann. Därav denna lite inaktuella blogg.)

I morgon inleds Handbollsligan, högsta herrserien.

Premiären sker i Malmö, Baltiska hallen, mellan HK Malmö och Önnereds HK.

Planerar ett besök. Önnered är en spännande klubb, sett över hela spektret, dam som herr och ungdom i Sverigetopp. Gästerna kommer med ett av ligans främsta nytillskott, trelleborgaren Andreas ”Stycket” Nilsson. Han återkommer till Sverige efter framgångsrika säsonger utomlands, senast i Ungern.

Ny tränare är karismatiske Andreas Stockenberg.

Ett kommande topplag, semifinal i våras, och ett lag med rutin och unga, egna talanger.

Det blir med andra ord en intressant test på ett delvis nytt HK Malmö, som jag såg i cupmötet för en vecka sedan I Baltiskan mot mästarna Sävehof, som var pressat och vann knappt med två mål. Men efter en massa olycksprofetior visade HK större kapacitet än som framgått tidigare. Man spelade utan lagkaptenen Tim Hilding och sen dess har man förstärkt med en av ligans under många år stabilaste högersexor, Rasmus Torbjörnsson. Truls Grötta får ett stort ansvar, liksom mittsexa Hugo Stuivers.

Men jag tror på slutspel framåt vårkanten.

***

Mitt årliga tips – vad det nu kan vara värt – inför Handbollsligan 2024/25.

1)     IK Sävehof (Etta förra säsongen). Kan man ersätta tre av förra säsongens bästa, bröderna Simon och Felix Möller och William Andersson Moberg) och dessutom tränaren Michael Apelgren? Den egna produktionen av talanger har år efter år visat att det finns fullvärdiga ersättare. Men spelgeniet Oli Mittun får inte bli långtidsskadad.

2)     IFK Skövde (3). Victor Ljungqvist är tillbaka och det finns en bra åldersmix i truppen och laget visade förra säsongen sin kapacitet. Mycket ansvar på mv Håvard Åsheim som inte får hjälp av Anton Hagvall, nu i Alingsås. Alla övriga tongivande spelare är kvar

3)     IFK Kristianstad (4). Tunnare trupp än tidigare men kvalitet rakt över i alla fall. Frågetecknet: Vem skall ersätta Jurmala Åström som mittsexa? Intressant att se vad nye tränaren Anders Hallberg kan uträtta med ett bättre material än i Hallby. Och Axel Månsson med bättre medspelare än i Lugi.

4)     Ystads IF (2). Rutinerat. Men kanske i överkant? Nye dansken Kristian Olsen lär vara en bra skytt. Ska bli skoj att se Niclas Ekberg tillbaka i Ystad. Genombrott av Liam Hultberg? Får vi se en ny generation Seifert och Tönnesen i hetluften? Och blir det några fler matcher för Kim Andersson? Många frågetecken, onekligen.

5)     Önnered HK (6). Se ovan!

6)     Alingsås HK (7). Mikael Franzén, sett över tid under 2000-talet Sveriges bäste klubblagstränare, försvinner. Det lär märkas. Två duktiga nytillskott, dock skadebenägna, Albert Månsson (OV) och Gzim Salihi (Amo)  samt Samuel Linberg (Amo) gör en i grunden bra trupp starkare.

7)     Hammarby IF (5). Har de senaste åren förlorat mycket kapacitet på nio meter, senast Edwin Aspenbäck. Marcus Lennernäs kom till Hammarby under vårsäsongen och blev ett lyft. Verkar ojämnt för en högre placering.

8)     HK Malmö (8). Se ovan!

9)     Guif (9). Marcus Ekmans flytt till Norge kommer att märkas. Han har under många säsonger varit hjärnan i Eskilstunaklubbens offensiv. Mycket ansvar kommer att ligga på mv Marko Roganovic och dennes lillebror Nikola som är den skytt laget saknat sedan Erikarna Johansson och Persson försvunnit. Jesper Nielsen med sin erfarenhet från landslag och mångårig utlandsvistelse kommer att betyda mycket.

10)                   OV, Helsingborg (ny). Har alltid tyckt att OV haft ett spel som borde ha gett mer än ettåriga säsonger i Ligan. Det har blivit många poängtapp i slutminuterna. Dags för en vändning med rutinerade Espen Christensen i målet. Jag gillar kontinuitet och att man håller kvar sin tränare, Toni Johansson, trots degraderingar.

11)                   Amo (10). Mycket in och mycket ut åt i båda hållen av spelare med utländska pass. Svårt att se om resultatet blir plus eller minus. Att målvakten Nikola Matovic försvinner lär bli ett stort minus.

12)                   Karlskrona HF (13). Att mv Uros Tomic är kvar lär betyda mycket. Hampus Dahlgrens utlandsflytt ett stort minus. Har Olafur Gudmundsson  något mer att ge? Isak Larsson, talangen, måste bli jämnare om Karlskrona skall undvika kval.

13)                   IF Hallby (11). Nygamle succétränaren Jesper Östlund har ingen bred trupp att laborera med. Det är tunt på de flesta positionerna. Klarar kvalplatsen för att Skånela är sämre.

14)                   Skånela IF (ny). Nykomlingar har av hävd svårt. Jag erkänner att jag har noll koll på laget från Märsta.  Men slår man ut Aranäs i ett kval finns naturligtvis kapacitet.

Fotnot: L ag 1—8 till slutspel, lag  9—10 har spelat färdigt och är klara för Handbollsligan 2025/26, lag 11—13 skall kvalspela mot lag 2—4 från  Allsvenskan, lag 14 degraderas till Allsvenskan.

I går var jag på handboll I Malmö tillsammans med 321 andra.

Det var en åttondelsfinal i Svenska cupen mellan HK Malmö och svenska mästarna Sävehof, som kom med landets för närvarande mest spektakuläre spelare Oli Mittun. Mästarna vann, 36—34. Retur på lördag i Partillle.

322 åskådare, trots fri entré, det visar på handbollens stora problem att få ut sin information. Eller om man så vill, handbollens, och då menar jag både klubbarnas och förbundets, passivitet att marknadsföra sina evenemang.

Av en ren slump fann jag på nätet att matchen skulle spelas. Samma slump gjorde att jag var i kontakt med en annan nördig handbollsintresserad och kunde berätta om Malmökvällens stora idrottsunderhållning. Så blev vi 322 i stället för 320.

Det var en intressant match inför den snart förestående ligapremiären.

***

Tilltron till den egna hemsidan är stor inom HK Malmö-leden.

”Det stod om matchen på vår hemsida”, fick jag som svar av en i HK-gemenskapen väl insatt profil.

Men hur många utanför den innersta kretsen går regelbundet in på HK:s hemsida? Konkurrensen på nätet är stentuff. Inte minst i dessa tider då dagstidningarna mer eller mindre tvingar ut läsarna på nätet för att få den information man tidigare erhöll papperstidningsvägen.

”Sport i dag” var tidigare en säker väg att få reda på dagens idrottshändelser. Numera produceras detta centralt och tydligen levererar bolaget enbart ordinarie seriematcher. Svenska cupen, i såväl fotboll som handboll, går under radarn. Som nu HK Malmö—Sävehof och för en tid sedan Ariana—IFK Göteborg i fotboll.

Tyvärr har jag dubbla känslor/farhågor: Klubbarnas passivitet att informera om evenemangen och i detta fall Sydsvenskans nonchalans att inte vidarebefordra uppgifterna. Jag har egen erfarenhet i det senare fallet.

***

Sydsvenskan är annars inte restriktiv när det gäller textreklam. Dagligen informeras vi om restauranger och cafér som byter ägare och nyöppnade affärer. Inför varje helg sammanställer redaktionen långa texter om allehanda evenemang i Malmö och Lund.

Idrotten är satt på undantag.

***

Några gånger har jag frågat mig vilken roll Svenska Handbollförbundet har för att informera om sina egna tävlingar, som nu Svenska cupen. När man på Text-tv kan följa de inledande omgångarna i de danska och nederländska fotbollscuperna med inte åttondelsfinalerna i de inhemska handbollscuperna, då menar jag att de ansvariga inom handbollen varit passiva, inte skött sitt informationsjobb.

***

Matchen då?

HK Malmö överraskade, pressade svenska mästarna in till slutsignalen. Jag tror Sävehof även i andra halvlek offensivt tänkt spara Oli Mittun under vissa perioder. Nu tvingades man låta honom spela non-stop för att hålla undan.

Landslagsmeriterade målvakten Oscar Sävinger var en av lagets bästa.

Samtidigt fanns känslan att om HK tagit ledningen och förvaltat sina fina lägen något bättre hade gästerna en växel ytterligare. Det visade man på slutet och vid några andra tillfällen.

I Malmö kommer mycket att hänga på norrmannen Truls Grötta. I går hade han inte hjälp av lätt skadade lagkaptenen Tim Hilding, så belastningen blev extra tung.

Fysiskt såg det lite tunt ut. Mittsexan Hugo Stuivers var det positiva undantaget. Han var verkligen duktig och får i Max Santos frånvaro ett stort offensivt ansvar.

Nye, flinke H 43-produkten, senast i IFK Ystad, Felix Montebovi har alla möjligheter att bli en ny publikfavorit i Baltiska hallen.

Allt som allt ett positivt intryck av HK Malmö efter tidigare negativa rapporter.

Och en match som var värd mer än 322 åskådare.

Det får bli några OS-funderingar till.

Jag följde naturligtvis en av mina favoritsporter, handbollen, under dagarna i Paris och Lille. Med på en gång fascination och olustkänsla. Vi tar det där om känslan senare i avsnittet.

De svenska damerna blev åter fyra. I tre av de fyra senaste mästerskapen har Sverige placerat sig som just fyra. Laget är ett stabilt världstopplag, inte minst accentuerat genom vinsten över de blivande OS-guldmedaljörerna Norge. Under de stora mästerskapen följs det sympatiska laget av en stor tv-publik, dels för att laget är bra och dels för att damhandboll på den här nivån är hög underhållning.

Tyvärr är intresset svagt för den inhemska ligan. Senaste säsongen hade degraderade Lugi högst publiksnitt, 736, topplaget Skuru sämst, 201. Ger ett så klent intresse ekonomiska muskler för att få fram en bättre bredd? Nu spelar förvisso de allra flesta i landslaget i utländska och utvecklande ligor men det som i min värld skiljer Sverige från de ständiga toppnationerna Norge, Frankrike, Danmark är bristen på alternativ. Jag led med Elin Hansson, när hon tvingades spela non stop i avslutningsmatcherna trots att allt självförtroende försvunnit på vägen.

***

Herrarna infriade inte helt förväntningarna. Alla nyckelspelare måste vara på topp i alla matcher för att nå medalj. Nu var det lite si så där hos en del. Då fungerar det inte fullt ut i ett tufft OS.

***

Nu till olustkänslan. Vid varje jämn match, speciellt på herrsidan, blir det alltför många diskutabla domslut, i synnerhet i beträdandet av försvarsmållinjen. Jag tänker inte bara på de domslut i slutsekunderna som gynnade Danmark både mot Sverige och Slovenien. I dessa matcher fanns det fler liknande situationer som inte gav berättigade bestraffningar. Givetvis blir det mer uppmärksammat i de sista av sekunder. I semin mot Danmark var domarmarginalerna verkligen inte Sloveniens.

Jag har vid åtskilliga tillfällen påpekat det nästan omöjliga att döma handboll med sin intensiva närkontakt på en liten yta. Som sagt: Olustkänslan infinner sig för ofta. Likväl gillar jag handboll.

I finalen mot Tyskland visade förstås Danmark vilket oerhört bra lag man har.

***

Medaljligan, med alla sina felaktigheter och orättvisor, intresserar de flesta.

Sverige har sin Duplantis. Han kan ta, och tar, ett guld. En duktig herrgymnast kan ta åtta medaljer, en kvinnlig sex.

Okej, vi har vår Sarah med sina två guld.

USA och Kina var överlägsna i den officiella medaljligan. Trea kom Japan på fler guld än Australien, som dock fick 53 medaljer medan Japan fick nöja sig med 45.

En imponerande insats av Australien med sina blott 27 miljoner innevånare.

Nya Zeeland, 5 miljoner boende, kom elva med 20 medaljer.

Det är två starka grannationer.

Nederländerna med sina 18 miljoner är också en stark idrottsnation, officiell sexa med 34 medaljer. Av de europeiska länderna var det endast de betydligt folkrikare Frankrike (64), Storbritannien (65) och Italien (40) som tog fler medaljer. Tyskland kom efter hur man än räknar, 33 medaljer.

16) Sverige och 18) Norge, officiellt, är förväntade placeringar. Man skall också ta i betraktande att i dessa båda länder är konkurrensen om talangerna stora sfrån vinteridrotterna.

***

Slut från OS 2024.

Det är lite väl mycket nu i OS-tider.

Om man vill kombinera allt lyssnande och tittande från Paris med familjära och kamratliga festligheter blir det ont om tid. Bloggandet har fått stå tillbaka.

Sarah Sjöströms uppvärmningsguld kommer man givetvis inte ifrån.

***

Men känslomässigt har Truls Möregårdhs finalplats i bordtennis förmodligen berört mest. Det är stort att vinna över så många bättre seedade spelare.

Men att en ung svetsare från grannkommunen Sjöbo som Victor Lindgren vinner silver i gevärsskytte det värmer naturligtvis en före detta Skurupsbo.

Truls och Victors insatser visar på betydelsen av ett brett levande föreningsliv även i småorterna. Victor kommer alltså från Sjöbo (cirka 9 000 innevånare i huvudorten) och Truls från Hovmantorp (drygt 3 000).

***

I Skåne fanns för cirka tio år sedan närmare 100 skytteföreningar i de olika disciplinerna och det betyder att skyttesport är en av Skånes största distriktsförbund. Det ser likadant ut i övriga Sverige. För de som tror att bredd ger topp känns det naturligt att de svenska skyttarna hittills fått ett silver, en fjärde- och femteplats i OS. Ett bra facit.

***

I Skåne har bordtennisen tappat många klubbar. Bredden är långt från vad den en gång varit, då ”varje by” hade en pingisklubb. Jag har spelat ungdomsseriematcher för Skurups BTK i Minnesberg och Tånebro, kanske också i Öremölla. Jag minns också att Kvällsposten på 1950-talet hade en tävling för

25-mannalag (!). Skurup förlorade mot Limhamns BTK.

***

Sverige har inga manliga brottare med i OS. Det lär vara första gången i modern tid. Skåne har varit Sveriges breddmässigt främsta distrikt med många OS-medaljer av alla valörer. På medaljlistan finns även många klubbar från mindre orter, där det numera inte bedrivs någon brottning. Minskningen är naturligtvis ett stort framtidsproblem för svensk brottning. Ett OS utan någon manlig brottare är en naturlig följd av en radikalt minskad bredd.

***

De båda slutspelsklara handbollslagen visar klart vikten av en bred klubbredd i de större handbollsregionerna och att det finns verksamhet i så många vrår av landet som möjligt.

Moderklubbarna är många, Ystad och Lund levererar alltid, Helsingborg, Eslöv och Hörby har OS-spelare. Vi har Rimbo, Hjo, Vadstena, Stenungsund, Uddevalla, Varberg, Norrköping och en massa klubbar från Stockholm och Göteborg.

Det är ur denna klubbredd handbollen fått sina två världstopplag.  Samtidigt finns det tidigare orter i Skåne med bra och många ungdomslag som nästan helt tappat sina positioner som starka fästen.

***

Truls Möregårdh och Victor Lindgren har visat att OS-medaljörer även kan fostras i det djupa Idrottssverige, den viktigaste grunden.

Vilken härlig OS-start det blev.

Självfallet vet jag att en enstaka, inledande seger i ett gruppspel i slutändan inte betyder en rak väg till en topplacering. Men de svenska handbollsdamernas vinst, 32—28, mot Norge kan ge inspiration inte enbart till laget självt utan till hela den svenska OS-truppen.

Under ett olympiskt spel förenas lagen och de enskilda aktiva över de annars lite konstlade gränserna de olika idrotterna emellan. I ett OS tävlar alla för ”laget” Sverige i sin jakt på medaljer.

Även om jag anser att fokuseringen på medaljer och medaljligan tar bort glansen från andra strålande prestationer.

***

Tillbaka till handbollsmatchen!

Åter fick jag bekräftat att damhandboll i internationella mästerskap är bland det mest underhållande i idrottsväg man kan uppleva. Det var ett rasande tempo både i löpningar och passningar, kryddat med finessrika kombinationer och spektakulära avslut.

Jag är fullt medveten om att handbollen publikmässigt inte kan konkurrera med exempelvis fotbollen. Men en neutral åskådare måste väl tillstå att Sverige—Norge bjöd på en större underhållning än exempelvis de svenska fotbollsdamernas EM-kval mot Frankrike och England.

***

Johanna Bundsen, målvakten, var förstås den stora matchvinnaren. Men det fanns andra spelare som starkt bidrog till överraskningen. Inte minst unga Nina Koppang. Att Nathalie Hagman efter tre (?) raka missar – eller räddningar av Katrine Lunde – fortsatte att gå på avslut var en avgörande detalj. Emma Lindquists mod vid det avgörande rycket kan inte nog berömmas. Jamina Roberts stabilitet var som vanligt betydelsefull.

Ja, jag vet att Norge saknade en av världens främsta spelare, Henny Reistad, men det gör inte den svenska insatsen sämre.

***

OS har börjat.

I samband med ett blogginlägg om fotbollsklubben IFK Malmös satsning på att bygga upp en stabilare organisation kring sin ungdomsverksamhet, fick jag frågan om hälsoläget i handbollsföreningen IFK Malmö.

Mitt svar, med nuvarande målsättning: Alldeles utmärkt.

IFK:s motto lyder:

Så många som möjligt. Så länge som möjligt. Från bollskola till seniorlag. Tillsammans. I vår förening,

I den nyss utkomna årsberättelsen konstaterar man at man haft 622 aktiva ingång under säsongen och haft över 20 seriespelande lag. IFK har verksamhet i 14 hallar, något som visar på de problem som inomhuslagsporterna har i Malmö.

Några av lagen är bra. 14/15-årsgrabbarna var i final i USM, Final 8, och kom sjua. I samma åldersgrupp för flickor avancerade laget till näst sista steget och blev tvåa efter Täby, som senare blev överlägsna mästare. IFK-laget kan nog med fog även det rankas bland de främsta i landet.

”Nya” IFK Malmö har tidigare haft lag i USM-slutspelet men med A-lag långt ner i seriepyramiden är det i den moderna idrottsvärlden omöjligt att bibehålla de främsta talangerna. Liksom andra klubbar på denna nivå har IFK drabbats.

***

En liten ljusning på den fronten blev det kanske under våren. Via kval tog sig herrarna upp till division 2 (nivå 4) och damerna till division 3.

***

IFK har också berikat stans arrangemansliv. I den nystartade Kanarie Cup i våras  deltog 36 föreningar med 129 lag. Malmö har länge saknat en ungdomsturnering i handboll sedan Dalhemscupen, efter mer än 50 år, försvann för en hel del år sedan.

***

I och med IFK Malmö (eller vad det nu var) 2007 blev HK Malmö stod IFK i stort utan seniorverksamhet. Några inbitna IFK-are (om jag inte missminner mig med Joakim Björkman som draglok) ville dock ha kvar IFK-handbollen, från 1933, och började bygga upp ett nytt IFK med en bred dubbelkönad ungdomsavdelning som grund. Det har gått lite upp och ner men i dag har IFK Malmö HF en stabil organisation med en anställd sportchef i Mikael Ekdahl (landslagsmeriter och känd från H 43 Lund och Ystads IF), som dessutom är chefsinstruktör på Malmö Idrottsgrundskola.

Klubben söker i dagarna även en klubbchef för att ytterligare stärka organisationen.

***

Det som är odelat positivt för Malmöhandbollen är att det finns två seriösa föreningar som vill ha breda ungdomssektioner som grund. I alltför många idrotter i Malmö är klubbkonkurrens en bristvara.

***

PS

I och med IFK Malmö (eller vad det nu var) 2007, den texten behöver en förklaring: Den klubb som 2007 tog steget upp i Elitserien och var grunden för HK Malmös plats i högsta serien benämns i alla sammang som IFK Malmö. Så kallades också det lag som blev sist i Elitserien 2003/2004. Men enligt säkra källor (Tommy Thysell) tillhörde föreningsnumret Team Malmö, som alltså borde ha en plats i maratontabellen för högsta herrserien.

För att göra det än mer komplicerat: 2006/2007 fanns IFK Malmö, Elit registrerad som en egen förening inom Malmö fritidsförvaltning.

Detta en information av en nörd till andra eventuella liksinade.

DS

Det blev en lång kväll framför tv:n i går.

Först SM-finalen i handboll, där Sävehofs herrar efter 33—26 mot Ystads IF och 3—1 i matcher blev svenska mästare för åttonde gången.

Sen det allsvenska fotbollsmötet Malmö FF—Elfsborg, 2—1, en klart välförtjänt hemmaseger.

***

Det som frapperade mig mest var skillnaden i atmosfär, respekt och inställning till domarteamens arbete från spelare och ledare. Jag har givetvis ingen erfarenhet av att döma varken handboll eller fotboll på elitnivå, men har uppfattningen att det är svårare i handboll. Närkontakterna är betydligt fler med många spelare på en begränsad yta. Gränsfallen i handboll är också betydligt fler. Liksom antalet situationer.

Handbollsspelana i har insett detta och agerar därefter. Visst förekom det några frågande, oförstående blickar mot domarduon och en och annan uppgiven gest från coacherna vid finalen. Men inga teatraliska utbrott med armar, kompletterade med ord som inte gick att urskilja. Från både spelare och ledare.

En överlägsen Fair Play-seger för handbollen.

***

Jag anser mig ha på fötterna när jag menat att protestvarningarna till MFF-arna Sergio Pena och Erik Botheim var korrekta. Jag lutar mig tryggt på att Anders Andersson, Maxs kommentator, är av samma uppfattning. Spelarna översteg den spontana gränsen.

***

Men se, det gjorde inte den ständige snacksalige MFF-tränaren Henrik Rydström.

För andra gången på kort tid framför han, nu I Sydsvenskan, följande:

– Jag är så jäkla besviken på att vi åker på varningar i match efter match när vi är ett lag som har bollen i 70–80 procent och vi reagerar med en gest för att det är hands eller nedsparkningar.

– Jag kommer aldrig att skylla på motståndarna, utan domarna måste ta de sakerna och skydda spelare och lag som är kreativa.

Jag förstår inte sambandet mellan bollinnehav och frisparkar mot. Vad säger att spelmässigt underlägsna lag är ojusta? Man måste också ta i beaktande var och hur man utnyttjar sitt större bollinnehav.

Och har Rydström några belägg för att domarna inte beivrar klara regelbrott mot de, i hans mening, kreativa lagen?

Jag förstår helt enkelt inte vad Henrik Rydström menar. Vore intressant om en journalist vid tillfälle lät honom utveckla sin uppfattning.

***

Åter till handbollsfinalen. Född och uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som ett av husorganen är det givet att Ystads IF har en del av mitt handbollshjärta. Därför sved finalförlusten lite.

Samtidigt har jag en gammaldags idrottsideologi: Jag uppskattar föreningar som genom en stor ungdomssektion kan få fram elit, även internationell. Det kan IK Sävehof verkligen och då för båda könen.

Herrfinallagen är båda två bra föredömen för svensk handboll.

***

Jag blev faktiskt lite rörd – gamle gubben – när tv intervjuade den skadade målvakten Simon Möller, en personlighet som symboliserar Sävehofsandan. Han började i klubben som 6-åring, skadade sig allvarligt i en av förra årets finaler mot IFK Kristianstad och fick se sitt lag förlora. I årets första final var skadeolyckan framme igen och han fick tillsammans med en krycka följa resten av matcherna på bänken. Det var på något sätt symptomatiskt att fick följa det resterande finalspelet med en ackreditering som en ledare, som dem inspiratör han är.

Simon Möllers guldtårar var äkta. De gick genom tv-rutan.

***

Sen måste man givetvis nämna färingen Oli Mittun. Tack för uppvisningen!