Fiasko!

Katastrof!

Rubrikerna var svarta efter Sveriges kvartsfinalmiss i VM-handbollen.

Det är både etablerade handbollsjournalister och spelarna själva, som sätter betyg på den svenska insatsen. Besvikelsen är stor. Givetvis är jag också besviken, hade trott på kvartfinal med möjlighet att där hota Tyskland.

Gårdagsförlusten mot Brasilien var tung. Men samtidigt har vi genom åren sett våra fantastiska målvakter, den senaste perioden Andraes Palicka, presterat på en verkligt hög nivå. Varit matchavgörande. Tillsammans med en icke samspelt och synkroniserad defensiv har målvaktsspelet inte fungerat under turneringen. Alla är eniga: Utan ett bra försvarsspel är det svårt att nå långt i ett internationellt mästerskap. Och möter man sen en ”Palicka” i motståndarkassen i form av Rosa med en räddningsprocent på 50 är det näst intill omöjligt att vinna mot en bra motståndare. Brasilien har tveklöst kvaliteter.

Det skall man inte förtiga i all bitterhet efter VM-uttåget.

***

Tre skadade världsstjärnor som Darj, Bergendahl och Claar ersätter inget lag utan att det märks. Samtidigt visar den aktuella VM-truppen på bristande bredd. Edwin Aspenbäck har bara spelat någon enstaka minut. Konkurrensen är förstås tuff på hans position, Albin Lagergren och Luklas Sandell. När Eric  Johansson tappat form och självförtroende är det tunt även på ”vänsternio”.

Jonathan Edvardsson är ännu inte mogen att under längre tid ersätta Jim Gottfridsson, hittills sett över alla matcher Sveriges bäste spelare, i skarpt läge. Olle Forsell Schfefert tillför inte mycket till det offensiva spelet.

När dessutom kantutspelen varit ovanligt få är det kanske inte så underligt att det gick som det gick.

Den aktuella VM-truppen var måhända övervärderad. Av många.

Jag tillhör den skaran.

”Det är först då VM börjar och det är värt att göra en vettig analys.”

Orden är Martin Frändesjös, Viaplays expert under VM-handbollen, efter den svenska utklassningen av Chile och inför dagens oerhört betydelsefulla möte med Spanien.

Visst är det så. Först Japan och sen Chile säger inte det minsta om den svenska kapaciteten. Försvarsspelet har kritiserats. Men det är en vedertagen sanning inom handbollen att om ett lag vet att de kan göra mål i så gott som varje eget anfall, då negligerar sin egen defensiv. Inledningsmatcherna var två tydliga bevis på denna, ska vi kallad det, nonchalans.

***

En egen fundering må väl vara tillåten.

I bästa fall blir det nio VM-matcher. Det kan bli en tung belastning på den bärande stommen. Edwin Aspenbäck har knappt fått någon speltid alls. Jonathan Edvardsson lär behövas för att avlasta nyckelspelare nummer 1, Jim Gottfridsson.

Jag hade gärna sett något mer speltid för dessa i detta för dem relativt nya sammanhang.

***

När jag åren kring 2000 följde det svenska handbollslandslaget träffade jag Martin Frändesjö, tyst, försynt och allmänt trevlig. I den tidens landslag var han inte prioritet 1 i varken referat eller i artiklar inför eller efter matcher. Han var en välbehövlig kugge som vänstersexa i den periodens bästa landslag.

När Martin blev tv-expert var jag skeptisk, han hade inte den personliga utstrålning man förknippar med en så exponerad person i en tv-ruta.

Början var väl också lite stel. Han kände sig också kanske hämmad av Johanna Alms ohejdbara svara. Men Martin har mer och mer vuxit in i sin välsydda kostym.

I år har Martin Frändesjö varit briljant, leende och med ett helt annat kroppsspråk än tidigare. Se bara på hur han använder armar och händer när han förklarar invecklade kombinationer!

Inte minst är han kunnig. Men det är klart att hans meriter talar för kunnighet:

165 landskamper, 456 mål.

2 OS-silver.

I VM, 1 guld, 2 silver, 1 brons.

Europamästare 4 gånger.

Svensk mästare 5 gånger för Redbergslid.

Elittränare i Sverige och Norge.

Lundaspelen i handboll är en fantastisk tävling.

Numera tyvärr utan någon uppföljning i någon tidning. Den massmediala världen är förändrad. Numera kan man, efter vad jag förstår, dock se alla matcherna via en streamingtjänst.

Det är rakt igenom imponerande siffror. 188 klubbar, därav cirka hälften utländska, med 783 lag har spelat 2 415 matcher.

IK Sävehof från Göteborgsregionen kom med 61 lag, Lugi, arrangören, med 54. Lunds kommun med förutom Lugi även H 43 (25), Lundagård, Dalby, Veberöd och ett parasportlag startade med 100 lag. Det säger en hel del om handbollens status i Lund. Givetvis är det en fördel med hemmaplan. Men ändå!

***

Andra klubbar med många lag är Ankaret från Lomma med 27 lag och Lödde med lika många, Ystads IF med 26 och OV, Helsingborg med 24.

Numerärt är det en regionalturnering men med stora trupper från tre av Sveriges främsta ungdomsföreningar, alltså Sävehof, Lugi och Ystads IF är det hög klass på Lundaspelen. Inte minst då på grund av de starka klubbarna från främst Danmark och Tyskland.

Man tävlade i 18 klasser, med fyra medaljer/klass (två brons), totalt 72 medaljer. Sammantaget blev det 30 till de utländska gästerna.

Sävehof 12 medaljer (3—4—5) och Lugi 11 (4—3—4) var bäst i medaljligan.

Ystad visade sin stabilitet, YIF (1—3—0) och IFK (1—1—1).

***

Ungdomshandbollen i Malmö är på uppgång. Senast Malmöklubbar var framgångsrika var på 1980-talet, när Malmö BI och Dalhems IF var två av de absolut främsta i landet. Under den perioden nådde även IFK Oxie framgångar i Lundaspelen.

Därför var HK Malmös tre silver en injektion för stans handboll, speciellt som de kom i de kom i de båda 19-årsklasserna och i F 15, åldersgrupper med bra kvalitet.

IFK Malmös kvartsfinalplats i P 15 bör också omnämnas. Man föll mot suveräna Helsingör, som utklassade alla lagen på sin väg mot guldet.

***

I den digra listan med olika siffror kan man plocka fram åtskilliga intressanta detaljer. Jag nöjer mig med en. Ankaret hade åtta lag i ett A-slutspel. Imponerande. I Lomma är barnen duktiga att hantera bollar med händerna.

Lobas är en av Skånes främsta och största föreningar i basket.

***

Väl medveten om att en turnering som nu Lundaspelen inte är ett absolut bevis på hälsotillståndet i skånsk ungdomshandboll ger turneringen en bra indikation.

Den mår bra.

***

Just i dagarna avgörs ett andra Lundaspel, ett i basket.

Jag återkommer.

Jag gillar nytänkande inom sportens värld.

Nu talar jag om ungdomsdelen. Alla nymodigheter inom senioridrotten, speciellt den professionella, känns lite främmande för en person i min ålder. I synnerhet den del, som exempelvis fotbollens löner för mediokra spelare på låg nivå.

Men det får vi ta en annan gång.

***

Det jag närmast tänker på, i positiv bemärkelse, är handbollens nymodighet i sitt USM-spel för 14/15-åringarna. För andra säsongen sker ingen utslagning av lagen förrän efter Steg 4, då åtta lag skall utkristalliseras inför finalhelgen i maj.

I en svensk ungdomsidrottsvärld där så många barn slutar innan de ens fyllt 12, är det viktigt att de olika idrotterna söker nya vägar.

Handbollen har alltså gjort det. Nu under hösten har man spelat två omgångar och fått en rakning, där 40 flicklag och 32 pojklag placeras i en A-klass. Lika många klubbar finns i en B-klass. Resten av lagen spelar vidare i både ett Steg 3 och ett Steg 4 i en C-klass. Inget lag åker ut men vägen till slutspelet är stängd. Ju längre fram man kommer i turneringen desto mer jämbördigt motstånd lär det bli. Utvecklande!

För lag från klass B finns möjligheten att avancera till A-gruppen kvar. Lag som vinner sin grupp i Steg 3 placeras med de tre främsta från en A-grupp.

I det fjärde steget sker den stora utgallringen. 38 flicklag skall bli 8, 32 pojklag skall bli 8.

Men vägen dit har varit lång och lärorik och förhoppningsvis inspirerat till fortsatt utövande av handboll.

***

Men allt har en baksida. Totalkostnaden blir dyrare, fler matcher och fler resor.

Frågan är också hur många av ”C-lagen” som fullföljer. Inspirationen tryter måhända när möjligheterna till en bra placering är borta.

En utvärdering lär väl ske om något år.

Med min idrottsideologi som grund är handbollens nytänkande positiv: Många matcher mot jämbördigt motstånd.

***

Sju plus sju Skånelag är placerade i A-klassen i 14-årstävlingen.

Lugi har tre lag, två flick- och ett pojklag, i den kategorin, Ystads IF två pojklag. Helsingborgsklubben IK Sunds grund blir efterhand stabilare med ett lag per kön i A-gruppen.

Hässleholms HF, ny i USM-sammanhang efter några års bortovaro, har sitt F 14-lag i den högre gruppen. Min erfarenhet från tidigare ledarår säger att sådana  här ungdomsframgångar kan inspirera en hel förening.

Intressant är också att notera att Ljunghusens HK numera nästan alltid har duktiga lag på den här nivån. I år ett P14-lag.

I övrigt, pojkar: OV/Helsingborg och Eslövs HF, flickor: Lödde, H 43 Lund och IFK Malmö.

För IFK Malmö var lagets insats nog extra glädjande då föreningens äldre lag haft en tung höst i USM.

EM-handbollen är slut för de svenska damerna.

En femteplats blev det slut. Det är i det häradet den här generationen landslagsspelare finns i Europa och i världen.

Så varför klaga? Visst jag hade också hoppats på en medalj för det sympatiska laget efter de senaste mästerskapens fjärdeplatser. Men att mena att insatsen är ett jättefiasko – och detta skrivit av en profilerad krönikör och dessutom innan Sverige ens hade spelat klart – är ett illa underbyggt konstaterande. Jag hade i dag väntat mig en nyanserad krönika i Sydsvenskan med ett svenskt slutfacit som grund. Men förgäves.

***

Att spelet hackat och inte nått den klass vi sett de senaste åren är innebär inte att det är ett jättefiasko. I ett mästerskap är det placeringen som räknas. 17 EM har Sverige som bäst ett silver (2010) och brons (2014). Den tredje bästa placeringen är som femma. Alltså som i år. Och 2022.

I VM har Sverige ingen medalj ännu, har blivit fyra 2017 och 2023.

I handboll för damer är VM och EM konkurrensmässigt lika. Sedan det första VM-slutspelet avgjordes 1957 har endast tre medaljer hamnat utanför Europa, guld 1995 och silver 2003 till Sydkorea och guld 2013 till Brasilien.

***

Den svenska insatsen har dock visat på brister, just bristen på toppbredd. Jag ser alltför lite damhandboll för att bedöma kvaliteten på återväxten. Litar givetvis på att landslagsledningen har koll.

***

Efter vad jag förstått har åsikterna på sociala medier varit många och, som vanligt, onyanserade. Ledarstab och enskilda spelare lär ha blivit hårt åtgångna.

Landslaget engagerar.

Men inte seriehandbollen. Snittet i dagsläget i Ligan är 423 åskådare. Mest publik har Sävehof med 898 med nykomlingen Ystads IF som tvåa, 788. Fyra klubbar har under 300.

Men i Norge och kanske speciellt Danmark med en av världens högst rankade ligor är väl intresset enormt?

Naturligtvis högre än I Sverige, men för mig med förvånansvärt liten differens.

I Norge varierar snitten mellan 1 166 och 427.

I Danmark drar Tomas Axnérs Esbjerg 2 055 per match, ytterligare fyra över 1 000. Men Bjerringbro är nere på svenska siffror, 304.

Handbollen på landslagsnivå för damer har hög klass i Norden, en nordisk EM-final, Norge mot Danmark med Sverige som femma.

Detta till trots lockar de inhemska serierna inte de stora massorna. Även om hallkapaciteten ibland sätter sina gränser.

***

Intresset för damhandboll har sin topp, i i alla fall Norden, två veckor i december varje år.

Det tackar jag för och ser fram mot två spännande matcher i Wien i morgon.

Finns det ett bättre sätt att undervärdera en idrotts internationella storlek än att mena att en femteplats är ett fiasko, en krönikör kallar det till och med jättefiasko.

Jag tänker förstås på det pågående EM-et i handboll för damer. För det första, en summering kan inte göras förrän turneringen är slut. En svensk seger mot Montenegro i morgon och sen en ny vinst mot, förmodligen, Nederländerna och Sverige blir femma och klart för nästkommande VM. Ett ganska rimligt scenario?

Visst är jag också besviken över att det inte blev någon medaljmatch. Att det var lagets uttalade målsättning var väl givet efter de senaste mästerskapen, där laget glatt mer än de redan handbollsfrälsta.

I närtid har de tre stora, Norge, Frankrike och Danmark, ja, faktiskt alla tre, hamnat utanför medaljmatcherna. Det är möjligt att deras insatser då i hemlandet beskrivits som fiaskon. Men missarna visar att den europeisks toppen har bredd. Det är inte damhockey, eller hockey över huvud taget, vi pratar om. EM är damhandbollens tuffaste landslagsmästerskap.

Det är bara att gratulera Ungern att man genom en bra, långvarig ungdomssatsning i år tagit ett stort steg mot toppen. Och handbollen i stort att Europa fått ytterligare en medaljkandidat.

***

Om nu mina profetior slår in kommer Sverige före Spanien, Nederländerna, Tyskland och alla de duktiga Balkanländerna.

Jag hade nog väntat använda ordet dunderfiasko några dagar till. Feg som jag är.

***

Oavsett fortsättningen är det oroande att Johan Flinck, Aftonbladets handbollsskribent med en gedigen kunskap om hela handbollsvärlden, menar att den svenska återväxten på damsidan är oroväckande svag. Det har märkts redan på EM-nivån. Förbundskaptenen Tomas Axnér har matchat sällsynt smalt. Jag ser för lite damhandboll för att ha någon uppfattning om det rätta i hur han utnyttjat sin trupp.

Att Axnér fortsatt att använda fyra niometeterspelare i det så kallade 7—6-spelet har dock förundrat mig. Utdelningen har varit skral.

Vad gäller återväxten litar jag på Johan Flinck.

V**

I Skåne är det fler flickor än pojkar som spelar handboll på USM-nivå i åldrarna 14, 16 och 18, 58 flicklag, 48 pojklag.

I Ystad och Kristianstad, två handbollsfästen där herrhandbollen av hävd prioriteras, finns numera elitlag för damer och också en bra flickverksamhet med klubbkonkurrens, YIF mot IFK och HK mot IFK

I Malmö har HK ett damlag på näst högsta nivån. Senast Malmö hade ett damlag i allra högst var Dalhem på sent 1980-tal.

Både HK och IFK Malmö har bra snurr på flickverksamheten.

Nystarten I Hässleholm skedde bland flickorna liksom Stavsten. Det finns fler exempel.

Det finns en grund i Skåne för att täppa till de talangluckor som tydligen finns och är stora och oroväckande.

Ser till min glädje att Patrik Brennings debattbok om i ungdomsidrott Så vinner vi igen diskuteras i olika forum.

Det är en viktig bok för beslutsfattare, både politiska och de inom idrottsrörelsen.

Nästan dagligen kommer man på något sätt i kontakt med hur idrotten har problem med att behålla barnen upp i och förbi 20-årsåldern.

***

För några dagar sedan konstaterade jag att det i år bara fanns 7—8 skånska friidrottare per kön i 18- och 19-årsåldern.

***

Och att i min födelsekommun Skurup det inte finns ett enda fotbollslag för 17- och 19-åringar, varken bland flickor eller pojkar och att kommunens fyra klubbar endast hade totalt åtta lag i åldersspannet 13—16, båda könen inräknade. Det bor trots allt 17 000 personer i Skurup.

***

Mellan 2022 och 2024 minskade antalet seniorlag för damer i Skåne från 132 till 123.

Motsvararande siffror för F 19—F 13 är 201—177.

***

För varje säsong minskar antalet B-lag i det skånska seriesystemet i fotboll för herrar. Och klagomålen från tränare i de lägre serierna är många och lika: Närvaron vid träningarna sjunker.

***

Nyligen fick Svenska Basketförbundet ställa in sitt SM för damer U 21.  Gränsen var satt vid 12 lag. Så många anmälde sig inte.

***

Nyligen avgjordes en kvalgrupp i SM för DU 19 i Malmö i basket. Av de fyra lagen var två mera U 17 än U 19.

***

Fotboll och basket är dock två av de idrotter som ökar mest i antalet deltagartillfällen i Riksidrottsförbundets senaste sammanställning av LOK-stödet. Var och i vilka åldersgrupperna ökningen sker framgår tyvärr inte i den intressanta artikel Sydsvenskan publicerade i början av månaden.

Min gissning -- inte speciellt vågad – är att ökningen skett i åldrarna kring 10. Det finns 8-årslag i fotboll som har organiserad träning sex dagar i veckan.

***

Basketen kan dock redovisa rekordantalet lag i sitt USM-spel. I de nio grupperna (DU 21 utgår alltså) deltager 283 lag, 168 för pojkar och 115 för flickor. Man spelar i 21, 19, 17, 16, 15.

Från Skåne ha det också blivit en succesiv ökning i antalet lag de tre senaste säsongerna: 28, 32 och 33, 19 pojk- och 14 flicklag.

Två föreningar dominerar, Malbas med 11 lag och Eos, Lund med 9. Lobas (Lomma) deltager med sex, Trelleborg Pirates med tre, Lugi med två, samt Helsingborg och Äli (Ängelholm) med vardera ett.

Sju klubbar är förstås väldigt få. Var finns det tidigare stora basketfästet Helsingborg?

***

Basketen har infört seedning i USM. Åtta lag slipper omgång 1 och 2. Jag har antytt att handbollen borde införa något liknande system så man slipper matcher med differenser på 30, 40 mål, till gagn för ingen.

I några av basketen grupper har kommit i gång med både en och två omgångar, andra startar i helgen.

Inledningen har varit bra för Skåne.

Jag återkommer med en summering, när de två första rundorna är spelade.

Jag hakar på mitt förra blogginlägg, det om den påstådda publikkrisen i den svenska herrligan i handboll.

Visst kan man ha fog för sin oro med ett säsongssnitt som 1 330, senaste fullföljda spelåret 2023/24. Men i det här häradet har publiknivån legat de senaste 40 åren.

En i regionen välkänd sportkrönikör menar att de låga siffrorna till en del beror på att seriehandbollen hänvisas till en speciell handbollskanal och inte syns på någon allroundkanal och därmed inte når ut till en större allmänhet för att locka till ett livebesök.

För några år sedan sände CMore alla matcherna, det höjde inga publiksiffror.

***

Och har damfotbollen märkt en ökad läktarnärvaro nu när alla de allsvenska matcherna tv-sänds?

Hammarby, överlägsen publikettta i årets damallsvenska med 2 366 personer per match, hade 900 personer färre än vad IFK Kristianstad herrar i handboll hade senast fulla säsongen 2023/24.

BK Häcken, fotbollstvåan (1 356) hade åtta handbollsföreningar före sig. HK Malmö snittade 150 personer mer än FC Rosengård.

Vi som bor i Malmö med en enda tidning som bevakar sport, kan inte undgå att märka skillnad i antal texter och volym mellan HK och Rosengård. Likväl lockar handboll mer.

Den påstådda tv-draghjälpen syns inte heller.

***

Nu är det kanske inte rätt att ställa herr- och damelit mot varandra.

Men det är också en jämförelse mellan helproffs (damfotboll) och någon form av halv/semi-proffs, amatörer (herrhandboll).

Malmö FF, nya i Damallsvenskan, har deklarerat att truppen 2025 skall vara heltidsanställd. MFF snittade 697 personer i Elitettan. Det antalet kommer givetvis att höjas rejält liksom det totala snittet. MFF har dragkraft.

Men frågan kvarstår: Hur länge kan en proffsliga bestå med ett så klent publikstöd?

Det är snarare damernas fotbollsallsvenska som borde hamna i krisfacket.

***

I den sällsynt illa underbyggda krönika som jag byggt mina funderingar på, finns två meningar jag inte förstår:

Utan bred tv försvinner också mycket annat mediaintresse i form av de (få) rikstäckande skrivna medierna. Och faktiskt även radion.

Skall man tolka det som att en fristående press skriver – i alla fall delvis – efter vad tv visar. I så fall är det riktigt illa.