Jag är imponerad av HK Malmö.

Av experterna tippat som ett bottenlag i herrarnas Handbollsliga. Det är skönt att inte tillhöra expertgruppen. I mitt amatörtips placerade jag HK som åtta. Såg  i någon tidig cupmatch en viss potential.

Men trea så här långt in i säsongen. Nej, det fanns inte i tankevärlden.

Efter de två första matcherna efter VM-uppehållet, de mot Guif och Skånela, var jag beredd att skriva att det med det spelet – jag är ingen vän av överord, därför nöjer jag mig med att konstatera att de två matcherna inte var bra – lär det inte bli många fler poäng. Restprogrammet såg svårt ut.

Men så åker HK en kall februarikväll upp till Kristianstad och vinner över hemmastarka toppkonkurrenten IFK med 34—29. Starkt och rättvist.

De knappa vinsterna mot Guif och Skånela, ett respektive två mål med de avgörande målen under slutsekunderna, är på något sätt symptomatiskt för spelårets HK Malmö. Laget har säkrat poäng i slutskedet i många matcher. Moral och styrka.

***

I höstas menade en krönikör att HK Malmö hade en förmåga att neutralisera motståndarna och få dem att inte komma upp i den vanliga kapaciteten. Jag höll med och gör det än i dag, stärkt av gårdagsmötet. Kristianstad var inte bra, agerade definitivt inte som ett topplag. HK:s tränarduo Björn Sätherström/Robert Månsson hade kartlagt sin motståndare. Som vanligt. Axel Månsson, Andreas Cederholm och Anton Hallbäck kom ingen vart. Saknaden av Marcus Olsson är uppenbar.

Elliott Stenmalms skytte var det enda rejäla hotet.

 ***

I HK imponeras jag ideligen av Truls Grötta, en av ligans absolut bästa spelare. Och definitivt den som betyder mest för sitt lag. Norrmannen är – om man nu kan säga så – oersättlig för sitt HK Malmö.

Målvakten Kristian Zetterlund var lite ojämnare än vanligt i går men trädde fram med några viktiga räddningar i de viktigaste skedena.

Grötta, Zetterlund och tränarduon Sätherström/Månsson är kvartetten, som har haft störst betydelse för säsongens succé. Alla försvinner inför nästa spelår.

Men den tiden, den sorgen.

Det finns tillfällen att se dem i fler matcher i Baltiskan. HK Malmö bjuder kanske inte alltid på storspel men oftast på spänning och dramatik.

Laget är definitivt värt mer än det genanta hemmasnittet på 847 personer.

På tisdag kommer Alingsås på besök, på fredag suveräna serieettan Ystads IF.

Bara så ni vet.

Det blev handboll i går igen, Ystads IF mot franska Limoges, ett topplag i högsta franska ligan.

Matchen ingick i en mellanrunda i European Leauge. Det är faktisk en utmärkt prestation av YIF att ha klarat sig hit. Resterande motståndare i gruppen är Benfica från Portugal och spanska Bidasoa Irun. Inte vilka klubbar som helst.

Det blev YIF-förlust, 32—36, men en bit in i första halvlek ledde hemmalaget med tre bollar. Efter paus tog orken delvis slut. Det kan bero på YIF:s helgurladdning när man vann Svenska cupen, men troligen mer på grund av att tempot i matchen var så väldigt mycket högre än i Handbollsligan. YIF hann inte med, de tekniska felen blev för många.

Svensk handboll behöver klubbar som vill och vågar satsa på Europaspel. Men det är en otacksam uppgift. Publiken sviker. I går fanns bara 728 åskådare på plats i Ystad arena. Hemmasnittet i serien är 1 259.

Det är inte bara Ystadsborna som sviker de internationella mötena. IFK Kristianstad och IK Sävehof, som exempel, har upplevt det samma.

Ishockeyns Champions League är ett annat exempel.

Fotbollspubliken är mera trogen. Nja, Elfsborg hade förmodligen önskat några 1 000 till under sitt framgångsrika Europaspel i höstas.

***

Matchen i Ystad visar också tydligt på Handbollsligans plats i hierarkin. I Limoges lag fanns en kroatisk VM-spelare, en ukrainsk landslagsspelare och några fransmän aktuella för en fransk landslagstrupp.

De övriga trupperna i YIF:s grupp är kryddade med utländska spelare.

I YIF fanns en spelare som inte har svenskt pass, duktige dansken Kristian Olsen. Men det är väl så att de bästa av de många skickliga danskarna inte söker sig till Sverige. Marknaden är mera lukrativ i hemlandet och proffsvärlden utanför den danska gränsen.

Detta skrivit inte för att misskreditera Kristian Olsen. Han har gett liga och YIF kvalitet. Mera som en bild av en tuff verklighet.

***

I en tid då svensk landslagshandboll på herrsidan är ifrågasatt är det viktigt att Handbollsligan blir starkare. Det är i en tuff hemmamiljö de första internationella stegen tas. Nästa nivå är de internationella klubbturneringarna.

Därför skall Ystads IF årliga satsning berömmas. Den borde uppskattas mer av sina anhängare.

Det blev en ny helg med mycket handboll i tv.

VM avlöstes av Final four, slutspelet i herrarnas svenska cup.

Det var fyra bra matcher med högt tempo och många duktiga spelare. Dessutom fick vi se några av den kommande generationens inhemska storspelare

***

Men finalspelet i Halmstad visade på handbollen problem att locka åskådare till denna nymodighet, andra året. Finalen, Ystads IF—Önnered drog bara 1 650 åskådare, semin mellan YIF och OV Helsingborg 1 450. De övriga två mötena under 1 000.

Men även massmedialt uppmärksammades cupen påvert. Trots att alla fyra matcherna direktsändes i SVT fanns de inte med på text-tv. TT, Tidningarnas Telegrambyrå, vekade också ha negligerat evenemanget. Min tidning, Sydsvenskan, redovisade bara resultaten utan målskyttar. Torftigt. Två av de fyra lagen kom trots allt från Skåne.

Men SDS:s sportprioriteringar har jag givetvis förstått. Utan att dock förstå logiken. Att bevakningen är mer beroende av journalisternas personliga intressen än av den breda läsekretsens är jag inte ensam om att tycka.

***

Men att få ut sitt budskap är inte Svenska Handbollförbundets bästa egenskap. Jag har under åren påpekat bristerna, till och med personligen till några av de berörda. I dagarna såg jag att Handbollskanalens kunnige redaktör Ola Selby var kritisk till förbundets brist på information. Med en betydligt större läsekrets än min kan Ola kanske få bättre gehör än jag.

***

Sportsligt då om Final four?

Ystads IF har så här långt in på säsongen visat en viss särklass och avgjort många matcher på slutet. Bevis på bedd och tyngd. Och klasspelare på alla positioner. Inte minst har målvakten Erik Hvenfelt höjt sin högsta kapacitet och också blivit jämnare.

YIF:s nyckelspelare är dock mittnian Julius Lindskog Andersson. I min bok är ”julle” Handbollsligans för närvarande bäste spelare.

***

Både OV och Önnered skärrade – i alla fall delvis – YIF långt in i matcherna.

Det är två intressanta klubbar.

OV är säsongens främsta positiva överraskning. Vi som såg Helsingborgslaget fullständigt pulvriseras av HK Malmö i höstas kan knappast förstå förvandlingen. Det jag länge gillat med OV är att man trots degraderingar inte sparkat sin tränare Toni Johansson utan gett honom fortsatt förtroende. Resultatet ser vi nu. Detta trots att OV under tid förlorat rutin och talang till sina konkurrenter, YIF, HK Malmö, Önnered och Alingsås.

OV har i sina led några verkliga talanger och drar numera nytta av att Sund, den andra klubben i stan, också fått fram spelare för elitnivå.

***

Enligt kunniga källor har Önnered många av landets främsta handbollbegåvningar.  Det finns utvecklingspotential i truppen. Förlusten av Pelle Segertoft till Danmark blir naturligtvis kännbar.

***

Alingsås, det fjärde semifinallaget, är säsongens missräkning. Med den truppen borde man inte befinna sig på en negativ kvalplats. Men AHK:s inneboende kapacitet visade sig när man vann över Ystad, till och med borta.

***

I den rekordjämna Handbollsligan kommer det att bli många så kallade streckmatcher den närmaste tiden.

VM-handbollen är avslutad för den här gången.

Det blev ingen succé för de svenska herrarna. Men ett rejält misslyckande ger i alla fall mig ingen panikkänsla. Inte så länge det finns en gedigen ungdomsgrund. Och det finns det. De svenska ungdoms- och juniorlandslagen klarar sig bra i de internationella mästerskapen.

Skåne bidrar till stabiliteten.

Det har visat sig i säsongens SM för ungdomar. Steg 3 är avklarat. I 18- och 16-årsgrupperna finns 20 lag kvar, I P 14 32 och i F 14 40.

I den fjärde omgången sker de stora elimineringen. I alla sex tävlingsklasserna skall antalet lag reduceras till åtta inför vårens finalspel i Uppsala.

För mig, med idrottsideologin att vägen till elit går genom en bra bredd (inte minst genom många föreningar), är det strålande att 15 skånska föreningar har totalt 35 lag i Steg 4. Från start var siffrorna 106 lag från 22 föreningar.

Den mest imponerande siffran är att 15 klubbar har lag på denna nivå. Det är väl bara den skånska fotbollen som kan uppvisa någon liknande bredd. Inte ens de individuella idrotterna kan visa på lika många ”ungdomselitklubbar”. (Ett begrepp jag egentligen ogillar.)

***

Men det finns en tendens även inom handbollen att elitklubbarna redan i de tidiga tonåren lockar de främsta talangerna till sig. Det är naturligt att lovande spelare söker sig uppåt. Många föreningar har varken resurser eller ambition att nå seniorelitskiktet. De nöjer sig med att utveckla spelare för högre nivåer. Väl så gott och nödvändigt.

Men det finns även klubbar med en elittradition som gärna vill återta den positionen. Trots en välfungerande ungdomsavdelning är vägen tillbaka svårare än tidigare. De främsta talangerna försvinner på vägen.

***

Ystads IF, numera även med en välutvecklad flickavdelning, och Lugi är i USM-sammanhang det främsta skånska klubbarna.

YIF har sju lag kvar (F 18, 2 lag i F 16, P 18, P 16 och 2 lag i P 14).

Lugi sex lag kvar (F 18, 2 lag i F 14, P 18, P 16 och P 14)-

OV/Helsingborg 3 lag kvar (F 18, F 16 och P 18).

Lödde Vikings 3 lag kvar (F 18, F 14, P 16).

IFK Kristianstad 3 lag kvar  (F16, P 18, P 16).

HK Malmö 3 lag kvar (F 18, F 16, P 18).

IK Sund, Helsingborg 2 lag kvar(F 14 och P 14).

IFK Malmö 1 lag kvar (F 14).

H 43 Lund 1 lag kvar (F 14).

HK Kristianstad (F 16).

Ljunghusen 1 lag kvar (P 14).

IFK Ystad i lag kvar (P 16).

Eslövs IK 1  lag kvar (F 16).

IK Lågan, Hörby 1 lag kvar (P 18).

Eslövs HF 1 lag kvar (P 14).

Man känner alltid en viss lättnad, när ett stort, internationellt idrottsmästerskap är slut.

Mättnad är kanske ett bättre ord. Som nu efter VM-handbollen för herrar. Även för en nörd kan det bli för mycket. Nja, nästan i alla fall.

Men snart sitter man där igen. Alpina VM hoppar jag nog. Men sen kommer skidskyttar och längdåkare att fylla kanalerna. Samtidigt är det start för de svenska cuperna I fotboll och inte minst premiär för allsvensk fotboll.

Handbollen går in i ett viktigt skede: Det kräver några besök på HK Malmös möten i Baltiska hallen och några streamade matcher via datorn.

Sen tillhör jag -- tyvärr – den sällsynta skaran som kan uppskatta både handboll och basket. Damerna och herrarna i Malbas tillhör de bästa lagen i Sveriges näst högsta serie. Herrarna, i stort endast Malmögrabbar, spelar en snabb, fyndig och finessrik basket. Värt ett och annat besök för de som gillar fart och fläkt.

På min idrottsmeny får ishockeyn ingen plats.

 uta

VM-handbollen var en humörhöjare. Jag tänker naturligtvis på Danmarks uppvisningar. Det blev en ny dimension, speciellt tempomässigt.

Experterna menar att det danska guldlaget är tidernas bästa landslag. I min värld mest en lek utan svar. Varje prestation måste mätas i den tid den utfördes. Att Danmark av årgång 2025 har ett högre tempo än – exempelvis – Sverige för 30 år sedan är det ingen som betvivlar. Men bättre som lag? Tja!

Men att ha tre världsspelare som Mathias Gidsel, Simon Pytlick och Rasmus Lague framför en målvakt som Emil Nielsen är en svårslagen kombination.

***

Det finns många överord i sportjournalistvärlden. De kom till användning i samband med VM. Visst närmare 40 matcher i följd i just VM-slutspelssammanhang snackar man inte bort. Lika lite som fyra raka guld. Det ha ar antytts att Danmark är näst intill oslagbart.

Men under den gyllene perioden har det avgjorts fyra EM och två OS. Visst har danskarna varit dominanta i dessa kvalitetsmässiga turneringar med ett guld, två silver och ett brons. Men på vägen hit har det blivit tio förluster, Frankrike X 3, Sverige X 2, Tjeckien, Island, Spanien, Slovenien och Norge samt ett kryss mot Ungern.

Svårt att betvinga Danmark, men inte omöjligt.

Säger, och skriver, optimisten.

***

I all eufori har det spekulerats om att Danmark med sin B-uppställning skulle kunna ta en medalj. Det har antytts till och med om guld och silver. Och detta i en turnering, där vinnarna matchat sina stjärnor extremt mycket. Att i slutet av en redan avgjord match, mot en tröttkörd motståndare, göra något bra är inte detsamma som att klara av att besegra en toppnation. Så överlägset är inte Danmark.

Beröm gärna, men behåll omdömet.

***

Vad gladde då förutom Danmarks tempofyllda spel?

Givetvis att fyran Portugals positiva utveckling fortsätter. Och att bollnationen Brasilien visade att man kan konkurra med Europa även på herrsidan.

Ungern har nu ett stabilare lag än tidigare. Schweiz och Österrike visade också kvalitet för topp-tio-placeringar.  På den nivån finns Nederländerna, Slovenien, Island, Spanien, Norge och slutspelslagen.

Det är tufft på toppen,

Frågan är given: Var finns Sverige inför hemma-EM 2026?

Och hur skall man utvärdera Italiens framgång? Berodde den enbart på en strålande målvakt eller på en allmän höjning av kvaliteten?

***

Och när skall Sydkorea återkomma till världstoppen? Och när skall Japan få loss den outlösta kapaciteten?

Jag var i Lund i går.

På nostalgifärd. Sådana behövs, när åren tickar på.

Jag var i Idrottshallen, den gamla vid Stadsparken. Toppmatch i handbollens division 1, plattform 3, mellan ettan Maratontabellen Redbergslid (82 säsonger i högsta ligan), och H 43 Lund (36), två anrika historiska föreningar som haft de svårt på sistone. Efter konkursen för ett tiotal år sedan spelade H 43 några säsonger i ”sexan”, Göteborgslaget har fallit två nivåer i följd.

RIK är på väg tillbaka, leder serien och har bara tappat två poäng, båda till H 43 i två oavgjorda möten, 27—27 i går. De här resultaten visar på H 43:s kapacitet. I går låg man till och med närmast vinsten. H 43 lär få kvala uppåt tillsammans med Kroppskultur, ytterligare en före detta elitklubb som haft det tungt. Uddevallaklubben har 14 säsonger i högsta serien.

Hur nu den kvalande duon står sig mot de allsvenska motstånden har jag självfallet ingen aning om. Men både H 43 och Kropps har haft problem med några av Handbollsligans farmarlag i seriematcherna och det kan man tolka som det är en ganska stor kvalitetsskillnad mellan de olika serienivåerna.

***

Att träda in i ärevördiga Idrottshallen väckte minnen. De gamla hårda träbänkarna är lika obekväma som alltid. Och för att inte bli skymd av de berömda pelarna måste man placera sig strategisk.

Min första elitmatch utanför Ystad jag såg var H 43—IFK Borås säsongen 1956/57 och då trängdes jag på ståplats ovanför det södra målet.

Närheten till spelplanen ger, och har alltid gett, en speciell känsla vid Lundabesöken.

***

Både som journalist och publik har man alltid känt sig extra välkommen till H 43:s matcher. Gårdagen var inget undantag. Vid entrén stod Magnus ”Mambo” Malmborg och tog emot och den nye klubbchefen Lars Andersson kom fram och tog i hand och hälsade.

Egotrippandet steg också några grader, när en reslig herre kom fram och hälsade. Vissa drag kände jag igen, men namnet, nej. Det var Urban Wangel, landslagsspelaren från Ystad och Lugi. Tydligen har jag gjort vissa intryck. Urban mindes mig.

***

På bänk och plan fanns också mycket nostalgi och handbollshistoria. I H 43 fanns en Vranjes (William, son till Ljubomir), en Sjöblad (Gustav, son till Axel) och en Åswärd (målvakten Alfred, son till Patrik). I RIK spelade Linus Lövgren, Stefans son.

Redbergslid leddes av Mikael Franzén, en av Sveriges mest meriterade klubblagstränare, och hans assisten Jasmin Zuta, med många elitserietränarår.

I H 43 fanns också tränarassistenter med meriter från elithandboll, Patrik Åswärd och Patric Sandblom.

På läktaren, på andra sidan, såg jag också en skymt av en före detta förbundskapten, Caj-Åke Andersson.

Men jag saknade Mats A Andersson, Mr H 43. Enligt sonen Lars var han och hustrun på kalas.

***

I Lundahallen har jag själv spelat handboll, för Sydskånska nationen under mina två terminer i stan. Definitivt inga insatser att varken komma ihåg eller skriva om.

Däremot minns jag att hallen var samlingspunkten för den grupp löpare som leddes av legendariske Harry ”Disse” Olofsson 1961/62 och som innehöll bland andra landslagsmännen CG Johansson och Tore Hedner samt Ingvar Claeson, senare ordförande i Heleneholms IF.

***

Det är onekligen många härliga minnen som ploppar upp efter några timmar i Lund.

Och ett ytterligare plus var matchen var både bra och spännande.

För oss som gillar handboll har det varit två trevliga veckor.

VM har bjudit på fest, dramatik, sensationer, fart och fläkt med individuella prestationer av skickliga, vältränade elitidrottsmän kombinerade med vältajmade inövade kombinationer.

Men också några sekvenser som man som allmänt idrottsintresserad inte vill se. Jag tänker speciellt på andra halvleken i går mellan Kroatien och Frankrike. Den var en styggelse för en handbollsvän att bevittna. Sportens belackare, de som menar att handboll är brottning med boll, fick onekligen vatten på sin kvarn. Fight och vilja i all ära, men här överskreds gränserna.

***

Jag har alltid menat att handboll med sin intensitet och många spelare på en liten yta är den svåraste av lagbollsporter att döma. De allt bättre tränade spelarna, snabbare, spänstigare och starkare, har gjort det än omöjligare för de stackars domarna.

Den ökade hoppstyrkan hos kantspelarna har dock underlättat domsluten. Nu hinner spelarna med sina ekvilibristiska konststycken under sina allt längre luftfärder, innan de får golfkontakt.

***

Svårigheterna att hitta rätt i sina bedömningar, utvisning (rött kort eller bara två minuter, straff eller frikast har blivit svårare. Beträdandet av försvarslinjen bedöms väldigt olika. Stürmerfoul eller inte?

De duktiga tv-experterna Martin Frändesjö, Ola Lindgren, Kristjan Andréson och även entusiastiske Claes Hellgren, alla med oerhört större kunskap och erfarenhet av handboll än jag, har påfallande ofta andra uppfattningar än domarparet. De påtalar det oftare än tidigare år.

Min tolkning är att det generellt sett inte beror på sämre domarkvalitet utan på att den moderna, snabbare – och attraktivare – handbollen blivit allt svårare att döma.

Men på sikt är det en fara att handbollen blir allt svårare att döma.

***

Hade i vecka ett samtal med förre elittränaren Kent-Harry Andersson om VM-domarinsatserna. Hans kommentar: Fy fan att vara domare!

***

Okej, visst har jag irriterat mig på domarna under VM. Det medger jag.

Men mest upprörd blev jag när Frankrike eliminerade Egypten för att afrikanernas kvitteringsboll passerade mållinjen 0,3 sekunder för sent. Videogranskningen visade att det var ett korrekt beslut. Men i en sport där klockan godtyckligt stoppas lite hipp som happ känns det inte rättvist.

Jag har inget förslag till lösning. Men det finns naturligtvis skarpare handbollshjärna än min som kan klura ut något rättvisare.

***

Tyvärr kan jag inte se kvällens semifinal Danmark—Portugal i direktsändning. Les Miserabels på Malmö arena, en julklapp, får gå före. Men förmodligen blir det ett sent tittande i efterhand.

Och söndag eftermiddag är ockuperad för medaljmatcherna.

Bra handboll vill jag inte missa.

Förvisso är handboll något av marginalernas sport.

Och visst har de varit på fel sida ur svensk synpunkt en hel del gånger under VM. Men det vore helt fel att fokusera på dessa efter en turnering, där Sverige endast vunnit två matcher (tillika mot Japan och Chile).

Den svenska VM-insatsen är underkänd. Det räcker som betyg för mig. Alla förstärkningsord som förekommit i medier av olika seriositet får stå för skribenterna i fråga. Överord hjälper ingen.

Det som oroar mig är:

1)     Bristen på bredd. Även med tre viktiga spelare borta borde en svensk landslagstrupp ha spelare att använda i alla matcher, oavsett ställningen i matchen. Förbundskaptenen Michael Apelgren har inte litat på alla i truppen. Med facit i hand borde Edwin Aspenbeck ersatts av Lukas Nilsson, men vem kunde förutse att både Eric Johansson och Jonathan Carlsbogård skulle svaja? Och att Albin Lagergren och Lukas Sandell levererat på hög, respektive bra nivå.

2)     Bristen på tempo i anfallsspelet. Sverige har spelat långsamt i det uppställda spelet. Laget har alltför sällan fått svaj på motståndarförsvaren, det har blivit grötigt och kantutspelen har blivit alltför få. Allt en följd av dåligt tempo. Det svenska anfallsspelet har varit omodernt. De topplag jag sett har ett snabbare bolltempo och spelare som rör sig i med en högre hastighet.

3)     Saknaden av en målvakt av världsklass. Ingen kan begära att Andreas Palicka turnering efter turnering skall storspela. Men har vi någon som kan axla hans mantel som klar etta? Kan Fabian Norsten ta det steget? Eller kan en frisk Simon Möller utmana honom?

Ett dilemma har en förbundskapten alltid, de årligen återkommande mästerskapen. Nästa till och med i Malmö 2026, EM.

Truppen måste föryngras. Men finns kapaciteten i den yngre generationen?

Jag följer Handbollsligan relativt regelbundet. Men ser ingen av de yngre och bästa som är mogen för den internationella hetluften. Vägen dit måste – tyvärr – gå via utlandet. Den inhemska ligan har sina förtjänster men det är få som går direkt från den till ett svenskt landslag i ett VM- eller EM.

Nu finns väldigt många unga svenska talanger i grannländernas bättre rankade ligor. Jag har noll koll på hur det går för dem. Förhoppningsvis finns den nödvändiga kapaciteten där. Åtminstone för att få en bredd så man slipper spelare som knappast får någon speltid alls under sex VM-matcher.

***

För talanger finns i Sverige.  2024 avgjordes tre UEM.

Det blev svenskt guld för både 16- och 18-åringar, 20-årslaget kom femma.

Dessa fantastiska framgångar i en bred konkurrens har knappast uppmärksammats i massmedia.

Tänk om det varit ishockey. Då hade genomslaget varit helt annorlunda.