Det roliga hann aldrig börja.

Jag tänker på handbollens SM-slutspel, det man hade sett fram mot under en lång transportsträcka. Det känns lite tomt när man sett mer eller mindre av  cirka 85 matcher  från högsta herrligan.

Mitt förhandstips var för en gångs skull inte så illa, en eller två placeringar fel på åtta av lagen, fyra helt rätt är väl okej.

Den stora positiva överraskningen var nykomlingen Hallby, som med råge undvek kval, och ju längre säsongen fortskred och man hade anpassat sig till elittempot tillfördes Handbollsligan kvalitet. Den bästa nykomlingen på mången god dag. Och med Årets tränare Jesper Östlund.

Konkurrens får han naturligtvis av Lugis Tomas Axnér.  Det är imponerande att kunna forma ett konkurrenskraftigt lag med tanke på att förra säsongens tre bärande spelare försvann. Årets genombrott Casper Käll. I alla fall den mest spektakuläre och med ett offensivt register, som en bollälskare bara måste gilla.

Mikael Franzén, Alingsås, är en tredje aspirant till Årets tränare. Hans förmåga att säsong efter säsong få laget i form till den avgörande delen av spelåret är ett skicklighetsbevis. Trots årliga spelarförluster till högre rankade ligor lyckas alltid Alingsås/Franzén hitta lösningar.

Hur skall man sammanfatta Ljubomir Vranjes första hela säsong som tränare i IFK Kristianstad? Det blev ju ingen slutexamen. I sina bästa stunder var det mästarklass men med ligans bästa och bredaste material borde topparna varit fler – eller kanske bättre uttryckt: Dipparna varit färre.

Överflödets förbannelse? Ett problem som Vranjes inte behärskade.

Inte heller HK Malmö/Stian Tönnesen fick visa vad man kunde i spänt läge. Avslutningsmatcherna visade på brisen av en riktig ledare på plan i kärva lägen. De många, långvariga skadorna har hämmat utvecklingen. Speciellt Viktor Östlund hackiga säsong har satt sina spår. Hampus Olssons genombrott är mycket positivt.

IFK Skövde blev på sluttampen min favorit till SM-guldet. Tipset grundades på att truppen innehöll alla kvaliteter som behövs för ett guldlag, inte minst bredden i målfabrikationen, fallerade en, fanns ett alternativ.

Jag har en – obekräftad – känsla av att säsongens Ystads IF saknade harmoni. Och inte minst stabilitet hos de enskilda spelarna. Var det någon enskild spelare som genomgående höll den klass man kunde förvänta sig? YIF bygger om. Nog en nödvändighet om klubben vill bli en medaljaspirant i framtiden.

I IFK Ystad har tränaren Sebastian Seifert gjort ett bra jobb, försökt inplantera ett snabbt spel som man inte behärskade under 60 minuter. Klubbens plats i hierarkin har redan visat sig. Spelare är redan borta inför hösten.

Sävehof kunde inte ersätta Oskar Sunnefelt och när Gzim Sahili blev långtidsskadas och lånet iraniern Pouyn Norouzinezhad försvann, kunde inte ens en så bra talangfostrare som Sävehof hitta fullgoda ersättare. Vad händer när nu William Bogojevic, en av seriens absolut främsta spelare, försvinner?

Redbergslids förvisning från Liseberg till Scandinavium inverkade negativ på prestationen. Målvaktsspelet utan Tobias Thulin höll, sett över hela säsongen, inte den klass som fordras för slutspel. Behövs en ny röst i stället för Jasmin Zutas.  Materialet håller högre klass än som nia.

Med de hyfsat meriterade nyförvärv som   införskaffade är en trettondeplats för OV/Helsingborg en missräkning. Att lovande Oscar Joelsson försvinner (till Redbergslid) underlättar inte en förbättrad placering 2020/21. På vilken nivå det nu blir.

Önnered i sina bästa, snabba, stunder i hemmahallen var alltid sevärt. Men med sin plats i näringskedjan blir det svårt för förortsklubben (Göteborg) att komma högre en elittabell.

Zoran Roganovic, H 43-profilen (främst) fick en tuff uppgift i ett under lång tid åderlåtet Guif. Placeringen som tolva var väntad. Nästa säsong är det upp till Zoran att visa sin förmåga att utveckla unga spelare. Inte minst en av Sveriges främsta talanger Eric Johansson.

Varberg sistaplats var tippad av i stort alla. Året i Handbollsligan var utvecklande. Laget, under ledning av Hasse Karlsson, blev underhand bättre. Om inte sista omgången ställts in hade möjligheten att passera OV faktiskt funnits.

***

Synd att säsongen blev stympad. Det fanns mycket att se fram mot.

Varför sitta här och spekulera?

Det blir kanske inget SM—slutspel för herrar i handboll.

Isolerad – inte på grund av corona utan för utbredd slemsäcksinflammation i hälen, som omöjliggör längre transporter på egen hand – ligger jag och spekulerar i läspauserna av Ingrid Carlbergs oerhört intressanta biografi över Alfred Nobel.

För någon dag sedan lekte jag expert och delgav mina slutspelsfunderingar. Men av mycket positivt att säga om idrott: Det ändrar sig snabbt. Form är en färskvara.

Några matcher i senaste omgången har fått mig att fundera och fegt tänka om.

HK Malmö har varit stabilt. Ett lag som ledet en serie efter 30 av 32 omgångar är självfallet bra. Det är löjligt att påstå något annat. Handbollen, även i internationella finalsammanhang, är rik på genomklappningar som HK:s 19—29 mot Alingsås. I matchen saknade jag någon som tog tag i det, gjorde det oväntade. HK verkade sönderläst av ett skickligt Alingsås (Mikael Franzén, tränaren), som också hade den individuella kreativiteten.

Alingsås en finalpretendent. Som vanligt.

Kristianstad har blandat och gett. Men senast mot Sävehof visade man i första halvlek – den jag såg – ett spel, som kanske inget annat lag kan ens i sina bästa stunder. Nu är förstås den kvällens Sävehof med skador, sjukdomar och en avstängning inte den bästa värdemätaren.

Såg inte Skövdes överkörning av Önnered men imponeras över hur man sprider sitt målskytte. Det är ett lag med det mest varierade skyttet.

***

Det är i dag inget vågat tips att det blir HK Malmö, Alingsås, Kristianstad och Skövde som avancerar till semifinal.

Ystads IF verkar helt under isen och Sävehof är för tunt för närvarande.

Det troliga är att den nuvarande tabelltoppen, Malmö, Alingsås, Kristianstad, Skövde, blir intakt.

SHL:s etta och tvåa, vem det nu blir, kan knappast undgå att vinna över IFK Ystad, Lugi (alternativt Redbergslid) över fem matcher.

Och då lär det bli ett Skånederby i kvartsfinalerna, HK Malmö mot antingen Lugi eller IFK Ystad. Kristianstad tror jag väljer Sävehof med bakgrund av tisdagens 32—20. Då blir det Skövde—YIF i det fjärde mötet med västgötarna som storfavoriter-

Oavsett val kan semifinalerna bli tio handbollshögtider. Att få favören att få välja motståndare kan bli en väl så delikat uppgift.

Mitt förra tips kvarstår: IFK Skövde vinner SM.

***

Men redan, när den omgång som börjar i dag är klar, kan mina funderingar vara helt käpprätt åt skogen.

Och ännu har jag inte bestämt kvällens match: HK—Hallby eller YIF—Skövde. Matchförloppet får avgöra.

Sista perioden Rögle—Redhawks blir det i alla fall.

Tv-konsumenten har det bra. Med en fot i högläge.

Slutspelet i Handbollsligan, högsta herrserien, närmar sig.

Det känns skönt. Transportsträckan är för lång. Den allmänna handbollspubliken har samma uppfattning. Det har den visat genom de genomgående låga, och minskande, publiksnitten.

Inte ens HK Malmös jakt på att vinna Handbollsligan, idrottsligt en verklig merit, attraherar en kräsen Malmöpublik. Utan slutspel hade hemmamåndagsmötet mot serietvåan Alingsås varit direkt avgörande – nästan i alla fall – om var SM-guldet skulle hamna. Nu gäller det bara om vilket lag som skall få hemmafavören i slutspelet. Och möjligheten att välja slutspelsmotståndare. Kanske nog så viktigt, men inget som direkt lockar extrabesökare.

Fjorårets slutspel visade också att dessa fördelar inte var en fördel mer än ekonomiskt. Sjuan Sävehof blev mästare med fyran Alingsås som finalmotståndare.

I år tror jag inte att en sjua eller åtta, IFK Ystad, Lugi eller Redbergslid, har den kapacitet som Sävehof hade i fjor. Har svårt att se att någon ur denna trio över fem matcher skall rå på HK Malmö, Alingsås eller IFK Kristianstad, av vilka två skall välja sin kvartsfinalmotståndare. Tvåan har även möjligheten att välja sexan, Sävehof eller Ystads IF, två outsiders i slutspelet. Det gör man inte.

De senaste omgångarna har bjudit på varierad konfekt med stora variationer i prestationerna. Lagen har haft olika koncept att matcha, och träna, sina trupper inför det förhoppningsvis tuffa matchandet nu i slutet av säsongen.

I Ystads IF har storstjärnan Kim Andersson knappast spelat alls offensivt. Då har Jakob Nygren trätt in och visat att han har kapacitet på denna nivå. Dalibor Doder, tidigare mest med korta inhopp, har fått åtskilligt med mer speltid och då visat att han inte ”glömt” allt det som gjorde honom till en världsstjärna.

Den andre outsidern är Sävehof. Om – och jag upprepar om – Gzim Salihi förklaras frisk efter sin tredje hjärnskakning. Iraniern Pouya Norousis korta gästspel som ”högernia” visade att med en bra spelare i den positionen tillsammans med Jonathan Edvardsson och William Bogojevic har Sävehof kanske ligans främsta uppställning på distans.

Den senaste tidens tv-tittande på Handbollsligan har i min värld utkristalliserat en ny favorit till SM-guldet, IFK Skövde. Deras trupp är bred med hög kapacitet på alla plaster.

För HK Malmös del gäller att Viktor Östlund blir så tränad att han kan spela under längre perioder än han gjort hittills.

Och självfallet kan man – trots allt – inte bortse från IFK Kristianstad. Eller?

Ett spännande slutspel blir det under alla omständigheter.

Till skillnad från grundseriens lunk.

Publikkris.

Domarkris.

Det gäller Handbollsligan, herrhandbollens högsta serie.

Har det ena med det andra att göra?

Kanske lite långsökt. Men – och det här är förstås personligt – ibland känns det faktiskt olustigt, när dåliga, ojämna domarinsatser avgör jämna matcher. Det är som om man önskar att vissa möten var avgjorda långt före slut, så att domsluten inte blir avgörande. Och det är ju också så att en av handbollens stora plus är just ovissheten, jämnheten, vändningarna på slutet.

Jag ser två till fyra matcher per omgång och tyvärr kan jag nästan förutse när det kan bli problem. Det finns i Handbollsligan många par som inte håller den klass som behövs för att nå sportslig rättvisa. Som neutral åskådare vill man inte känna olust när bedömningarna svajat och haft alltför stor inverkan på slutsiffrorna.

Sen – och det vill jag understryka – finns det par som galant navigerar rätt bland alla handbollsreglernas blindskär. När det nu drar ihop sig, inte minst i slutspelet, hoppas jag att spelprogrammet ger toppdomarparen möjlighet att döma många matcher.

För säkerhets skull vill jag poängtera, och upprepa, att jag är medveten om att det i handbollen med sina lite diffusa gränser mellan olika bestraffningar är sällsynt svårt att hitta rätt.

Men det ursäktar och förklarar inte helt den totala domarinsatsen.

***

Några få rader om publikkrisen.

Av de elva lag som förra säsongen spelade i ligan har tio av dem hittills ett lägre snitt än 2018/19. Enda undantaget är Önnered som ökat från 601 till 685, dock seriens i särklass sämsta snitt.

Det största tappet har de båda Ystadslagen, IFK från 1 247 till 787, YIF från 1 675 till 1 135 (lär väl höjas efter kvällens derby).

HK Malmö har sett över tre säsonger det jämnaste snittet, 1 181, 1 182 och i dagsläget 1 132.

Kristianstad var för fem år sedan uppe i över 4 800 personer per match, i dag redovisar man 4 004, dock 2 500 fler än tvåorna Alingsås och Skövde.

De fyra senaste säsongerna har följande trend: 1 530. 1 469, 1 455 och i nuläget  1 345 per match. Inga imponerande siffror för en idrott som vill kalla sig stor.

***

Som handbollsvän är jag orolig över både domarstandarden och publikutvecklingen.

En bred ungdomsverksamhet är det bästa hälsotecknet för idrotten och dess specialförbund.

Jag resonerar i ett tävlingsperspektiv och tar inte med tävlingar för barn under 13 år. De är förvisso många, men enligt min uppfattning för många. Visserligen har man i lagsporterna försökt avdramatisera resultathetsen med tabellösa serier och cupspel utan vinnare. Än är det för tidigt att dra några slutsatser av förändringarna.

Men som jag skrivit ett vid ett flertal tillfällen: När idrotten åldersmässigt är som störst vid 11,5 år är det dags att reagera. Många idrotter har gjort det.

***

Under många år har jag följt den skånska ungdomshandbollen och studerat deltagandet vid USM, en tävling för 14-, 16- och 18-åringar. Eftersom föreningarna anser att ett deltagande i SM ger en viss status ger detta en bra bild av den skånska bredden. Det skall poängteras att det nästan alltid är lag med kvalitet, sällan ”slagpåsar”, som anmäler sig. Nät man passerat steg 3 får man även en bra bild av toppen.

Mellan 25 och lite över 30 föreningar kommer till start varje säsong och antalet lag i de sex grupperna pendlar mellan 100 och 115.

Med mina mått ett sundhetstecken.

***

Säsongens siffror var 26 föreningar och 109 lag från start. När nu tävlingen går in i steg 4, varifrån 6x8 lag skall finalspela  i Uppsala den 24—26 april  har tolv skånska klubbar 39 lag kvar.

Det är i båda fallen färre än i de sex, sju åren jag studerat USM. Ett års nedgång är ingen trend. Och med tanke på att bredden i stort är den samma som alla tidigare år, ser jag ingen fara.

***

Lugi har hittills haft en stålande turnering, har sju lag kvar, två i FB (15/16).

Näst bäst är Ystads IF, som numera också har en konkurrenskraftig flickavdelning, sedan IK Pandora lagt ner sin. YIF har fem lag kvar, ja, lika många som IFK Kristianstad, som alltså delar andraplatsen med YIF.

Fyra lag i steg 4 har OV, Helsingborg och H 43 Lund samt inte minst Lödde. Det är verkligt starkt av en klubb från en så pass liten ort med så starka handbollsfästen i närheten som Lund, Kävlinge, Bjärred (Ankaret).

Ankaret visar sin stabila grund med tre kvarvarande lag.

Resterande Skånelag är:

2 lag: Eslövs IK

1 lag: H 65 (Höör), HK Malmö, Lågan (Hörby) och Limhamns HF.

Steg 4 spelas under mars månad. Då återkommer jag,

H 43, Lund och Malbas, Malmö.

Två tidigare elitklubbar i handboll och basket. På både dam- som herrsidan.

Två klubbar som av olika orsaker hamnat långt ner i seriesystemen för seniorer. Också för båda könen.

Men det finns andra, mera positiva, likheter. Båda klubbarna har stora gedigna, framgångsrika ungdomsavdelningar, givetvis för såväl flickor som pojkar.

Trots många säsonger av segrar och medaljer för de båda klubbarna i USM har lyftet på seniorsidan uteblivit. H 43:s båda seniorlag håller till i division 2, nivå 4, Malbas på ungefär samma plattform.

Spel i så låga sammanhang lockar inte ungdomarna. I Skåne är det tätt mellan handbollens elitklubbar. Talangerna har mycket att välja mellan. Ett tiotal av H 43:s tidigare herrungdomsspelare finns i regionens elitklubbars organisationer. På damsidan har H 43 även en hel del före detta spelare på högre nivå än egna laget.

Rörelsemönstret känns igen från Malmöklubben Dalhems herrar på 1980-talet och dess damer under några år under det här decenniet. Lovande grupper har skingrats, elitspel lockar. Kanske fullt naturligt. Så ser verkligheten ut i dessa tider. Duktiga ungdomsfostrare från en lägre nivå får sällan skörda frukterna av sitt eget arbete. Det går inte att som på 1940-talet med ett klasslag som stomme få fram ett lag som når högsta serien. Som H 43 en gång i tiden.

Basketen har inte samma konkurrens i närområdet. Men collegebasketen i USA drar tidigt de mest lovande spelarna dit.

Miljön är tuff för de stora ungdomsklubbarna från de lägre seniornivåerna. H 43 har cirka 70 seriespelande lag, Malbas ungefär 30.

Nu i halvtid ser det hygglig ut för de båda klubbarnas damlag. Det kan bli avancemang till division 1 för såväl H 43 som Malbas.

***

USM-spelet är igång och det visar än en gång på den stabila grunden i de båda klubbarna. H 43 Lund ser dock ut att få ett något sämre slutfacit än de senaste säsongerna. När turneringen går in i steg 4 av 5 har man fyra lag kvar.

Basketen är betydligt mindre än handbollen. Men när grupperna U 15 och U 16 är klara med sitt steg 3 och åtta lag är kvar har Malbas tre av fyra lag med bland de åtta främsta i landet.

U 17 och U 19 har bara avverkat en omgång. Malbaspojklagen tog sig som ettor direkt till steg 3. F 1

F 19-laget skall i helgen i den nya, fräsch Hästhagenhallen föröka nå dit.

***

I veckan skall jag ta mig en titt på övriga Skåneklubbar i ett USM-perspektiv,

Så var den handbollsfesten slut, EM-handbollen för herrar.

Men det är en fest man lämnar med blandade känslor. Inte nu för att man inte fick se Sverige i en medaljmatch, och inte ens i en plats om placering 5. Nej, jag tänker på domarnas omöjliga uppgift. Tv-repriserna i slowmotion, domarnas värsta fiende, visar hur många ojustheter, och andra felaktigheter, som slinker igenom, många mer eller mindre avgörande. Det stör också mitt idrottsliga rättstänkande att medvetna ojustheter inom en viss gräns gynnar det felande laget. Som fasthållningar vid passivt spel och fasthållningar för att förhindra kontringar.

Ett irritationsmoment är även inkonsekvensen hos domarna när det gäller försvarsarbetet inne i målområdet. Här har det svajat rejält mellan domarparen.

Trots detta gnäll har jag sett nästan 40 EM-matcher.

***

Handboll är fascinerande – med sina fel och brister. De jämna matcherna innehåller så oerhört mycket dramatik med alla dess marginaler, små, små sådana, men många. Med tanke på just detta är det svår att bestämt mena att det spelmässigt blev rätt Europamästare. Därmed inte sagt att Spanien inte var förtjänt att sitt guld.

***

Årets EM visade på en ökad bredd. Danmark och Frankrike utslagna direkt är det främsta beviset. Portugals positiva insatser visade på en nation i frammarsch. Såg Vitryssland vid några tillfällen och stundtals hade de ett passningstempo som Sverige inte var i närheten av. Österrike med hemmaplansfavör visade klass. Ungern såg vi i Sverige vad det laget kan. Island, alltid detta imponerande örike. Alla de handbollskunniga smånationerna på Balkan, inte bara Kroatien och Slovenien. Och visst finns det en dold kapacitet i Ryssland.

Jag tycker att man i all den svenska besvikelsen skall ha den förbättrade konkurrenssituation i beaktande.

***

Men ok. Sveriges insatsen avslöjade allvarliga brister. Inte minst då avsaknaden av så kallade tvåvägsspelare, alltså spelare med internationell kvalitet både offensivt och defensivt. De många bytena drog ner på tempot och väl i position var det alltför lågt passningstempo för att oroa motståndarförsvaren. Detta sagt rent generellt om de matcher som verkligen gällde något.

Med Linus Arnesson – va bra han var mot Island – låst i en ytternioposition saknades en avbytare till Jim Gottfridsson. Den stora svenska bristen var att laget inte hade tillräckligt med spetskompetens på niometersspelarna.

Och likväl kom Sverige sjua. Vad gnäller vi för?

***

40 matcher via tv ger en viss trötthet. Efter en tid minimerade jag studiosnacket. Speciellt när Johanna Ahlm tog plats där. För plats tog hon. Hon skulle ha fram sin åsikt om allt och alla. Precis som när hon var expertkommentator vid matcherna, då skulle hon förklara varje enskild situation. Tröttsamt.

Och det var precis som när Johanna Ahlm trädde in i studion blev det en kamp om att prata fort och länge mellan henne och Hanna Fogelström.

Martin Frändesjös överlägsna kompetens kom bort.

Men tack och lov fanns Perlskog/Hellgren att lyssna till under matcherna.

Vi glömmer så lätt.

Gårdagsmatchen, EM-semifinalen i handboll mellan Kroatien och Norge 29—28, har i media av alla de slag, och då räknar jag även in de sociala, utsetts till ett mästerskaps hittills mest dramatiska.

Visst var jag fascinerad av spänningen, ovissheten och de briljanta spelarprestationerna. Men det var ju ”bara” i en EM-semifinal.

Det skall ju vara en final för att det skall vara på riktigt. Har ni glömt söndagen den 30 januari 2000, EM-final i Zagreb, Sverige mot Ryssland?

Jag har inte. Jag var på plats, utsänd av Sydsvenskan.

I paus 15—9 till Ryssland, svensk kvittering till 24—24 strax för ordinarie tid, 27—27 efter de första tio minuterna, med två minuter kvar 31—30 till Ryssland, i 78:e minuten 31—31 (Andreas Larsson) och sen sätter Magnus Wislander 32—31 med cirka halvminuten kvar. Ryssarna hade alltså tid på sig att kvittera med fortsatt ovisshet. Det var finaldramatik.

Jag minns än den nerviga avslutningen och hur jag på kort tid skulle kunna skriva något vettigt. EM-silver krävde en ingång, EM-guld en helt annan. Och allt skulle ske snabbt, pressläggningen väntade. Jag var stressad. Jag kommer fortfarande ihåg att jag var osäker på om den sista femminutersperioden verkligen var den sista eller om det återstod fem minuter.

Oprofessionellt kan tyckas, men något mera dramatiskt har jag aldrig upplevt på en idrottsarena.

Vad är då en kroatisk seger över Norge i en semifinal mot ett svensk EM-guld i en FINAL mot Ryssland?

Om spelet var bättre än i går, det vet jag inte. Att det var snabbare utgår jag ifrån. Var tid har sitt tempo.

Och det gäller även utanför idrotten.