Tendens eller tillfällighet?

För första gången, sedan jag började titta lite närmare på det skånska deltagandet i handbollens USM, har det skett en minskning i både antal klubbar och lag. Ett års nedgång är givetvis ingen tendens och minskningarna sker från en hög nivå. Dessutom finns det en ungdomshandboll utanför USM. Det kostar att deltaga i USM och i ett kärvare ekonomiskt läge prioriterar klubbarna/föräldrarna måhända bort USM.  P 14-klassen, den minst prestigefyllda åldersgruppen, har antalet lag sjunkit från 24 till 17. Samtidigt, och det kullkastar min teori, har antalet flicklag i samma ålder ökat från 21 till 24.

Skånsk ungdomshandboll står stark, 24 klubbar deltar i USM med 105 lag. Förra säsongen var det lila många klubbar och 117 lag (rekord). Någon gång har det funnits 29 klubbar. Antalet flicklag är 56, pojklag 49, hela skillnaden bland 14-åringarna.

I min värld är antalet föreningar imponerande.

Regionalt är kartan sig lik.  Det är Lund med grannkommunerna Kävlinge och Lomma som är starkast. Stabilt är det i Höör och Eslöv. I Helsingborg har OV fått glädjande ungdomskonkurrens av IK Sund. I Kristianstad, alltid starkt såväl på topp som i bredd är det Åhus HB som  i USM är störst, åtta lag, numerärt delad tvåa I Skåne efter Lugi, elva lag.

I Ystad har YIF ett stabilt grepp, IFK är numera rejält efterseglat.

I Trelleborg har IFK handbollsmässigt försvunnit. Stavsten jobbar på.

Malmös ungdomar har på senare år i allt större skaror sökt sig till handbollen. Både HK och IFK hyggligt uppbyggda ungdomsavdelningar. IFK har dock ännu inte lyckats omvandla sin ungdomsbredd till bra seniorlag.

***

Så här många lag startar Skånelagen med i USM:

11 lag: Lugi

  8 lag; H 43 Lund, Ystads IF, Åhus HB

  7 lag: IFK Kristianstad, HK Ankaret (Bjärred), IFK Malmö

  6 lag; OV Helsingborg, Lödde Vikings

  5 lag: HK Malmö

  4 lag; Kävlinge HK

  3 lag: Eslövs IK, Stavstens IF (Trelleborg), H 65 (Höör), IK Sund (Helsingborg). Eslövs HF

  2 lag: Kristiantads HK, Tollarps IF, Ljunghusens HK, KFUM Lundagård, IK Lågan (Hörby), Vinslövs IF

  1 lag: IFK Ystad, Veberöds HK

***

18-årsgrupperna startade förra helgen. Skåne fick en utmärkt start. 17 av 24 lag kvalificerade sig direkt till steg 3.

Flickor 18

Som gruppettor: Lugi och H 43

Som grupptvåor: HK Malmö, Ankaret, OV. Lödde, H 65, Eslövs IK och Åhus

Ny chans i Steg 2: IFK Kristianstad, Kristianstad HK och Ystads IF

Pojkar 18

Som gruppettor: H 43, Lugi, HK Malmö, Lödde, IFK Kristianstad

Som grupptvåor:  Ystads IF, OV, Åhus

Ny chans i Steg 2: Kävlinge, Vinslöv, Sund och  Eslövs HF

Om någon timme är det avkast i Handbollsligan.

Toppmöte direkt, IFK Kristianstad mot regerande mästarna Ystads IF. Tvåan mot trean i mitt amatörtips inför säsongen.

För grundserieetta, liksom förra säsongen blir

1)      IK Sävehof. Har tappat målvakten Bertram Obling och några andra duktiga spelare men vem kan i längden få stopp på fyra så irrationella herrar som Elias Skipagötu, dennes kusin Oli Mittun, återbördade William Andersson Moberg och en skadefri Olle Ek. Bredden finns på alla positioner.

2)      IFK Kristianstad. Två starka nyförvärv, Mattias Helt Jensen och Andreas Cederholm till en redan stark trupp med två bra målvakter plus ett sedvanligt starkt publikstöd ger nye tränaren Stian Tönnesen en bra grund för en topplats.

3)      Ystads IF. I stort samma trupp och bara det borgar för en bra säsong. Det finns rutin och spelare med fortsatt utvecklingspotential, Jonathan Svensson, och som oftast egna talanger mogna att ta ansvar, typ Kasper Palmar.

4)      Hammarby IF. Ett vågat tips, till stor del beroende på att Alingsås och Skövde inte ser lika starka ut i år. Martin Dolk måste förstås förbli kurant. En skicklig tränare i Patrik Fahlgren är ett plus liksom stödet i Eriksdalshallen.

5)      IFK Skövde. Kan man tappa fyra så verkligt skickliga spelare som Jack Thurin, Mattias Helt Jensen, Dan Beck Hansen och Fabian Norsten (mv) och likväl bli ett slutspelslag? De nya Daniel Ekman och Jonas Samuelsson är bra ersättare, en gedigen ungdomsavdelning ger trygghet och bröderna Victor och Adam Ljungquist är på väg mot genombrott.

6)      Lugi HF. Det är dags nu för det unga laget att ta ett steg till mot Sverigetoppen. Isak Perssons utlandsflytt kommer att märkas liksom Hugo Forsbergs (till Önnered) snabba fötter. Axel Månsson skall bli intressant att följa. Casper Källs bästa stunder är handbollsgodis.

7)      Alingsås HK. Seriens bäste tränare är Mikael Franzén. År efter år har hans lag tappat landslagsspelare till utlandet likväl har laget krigat i toppen.  De nya, lite okända spelarna kommer han att utveckla men det blir ett mellanår. William Andersson Moberg och Daniel Blomgren kommer att saknas.

8)      Guif. En nästan intakt trupp som under Zoran Roganovic väl tagit hand om sina begränsade resurser och stadigt blivit bättre. Osäkert på målvaktssidan. Är Zorans son Marco tillräckligt stabil?

9)      HK Malmö. Svåranalyserat. När skadebenägne Daniel Ekman (nu Skövde) saknades haltade HK:s spel. Kan Tim Hilding ta ytterligare steg i sin utveckling finns ersättaren där. Stort ansvar på Magnus Persson och Anton Blickhammar. Finns stabila målvakter över 26 omgångar? Ny tränare Björn Sätherström har många talanger att utveckla. HK:s nya vägval intressant.

10)   IF Hallby. När nye tränaren Anders Hallberg spelade i Lugi var han något av min favoritspelare med sitt breda register. Kan han förmedla dessa egenskaper till sin för mig ganska okända trupp kommer smålänningarna att slippa kval.

11)  Önnereds HK. Hugo Forsberg är givetvis en bra förstärkning till en trupp med många ungdomar uppflyttade från den egna, stora och duktiga ungdomssektionen. Men finns det tillräcklig spetskompetens?

12)  OV/ Helsingborg. Nykomling som får det tufft. Som de flesta som kommer från Allsvenskan. Nye Felix Spross från degraderade IFK Ystad var verkligt duktig i Handbollsligan och kan ge OV en extra dimension. En kurant Albert Månsson är ytterligare en plusvariant.

13)  Redbergslids IK.  På repet i våras. Det blir inte lättare nu. Hur ersätter man Andreas Palicka, Elliot Stenmalm och Tobias Johansson? Det går inte om nu inte nye Malmöbekantingen (MBI) Marinco Kurtovic är lika skicklig tränare som han var målvakt.

14)  Aranäs HK. Jag gillar klubbens fina ungdomsverksamhet och förmåga att utbilda elitspelare. Men platsen i näringskedjan gör det omöjligt att säsong efter säsong genom kval hålla sig kvar i högsta serien.

Det har varit mycket nu. Inte minst har det i idrottens värld bjudits på osedvanlig dramatik.

Tyvärr bidrog domare och funktionärer till att fokus i efterhand hamnade hos dem i stället för på det sportsliga på några av evenemangen.

Fotbollens cupfinaler är diskuterade i alla dess former. Mina synpunkter är givetvis oväsentliga-

Men jag menar att Andreas Ekberg gjorde en dålig insats i herrmatchen. Han dömde i inledningen inte för klara frisparkar, höll då också det gula kortet fickan för att på slutet sänka nivån för både frisparkar och varningar. I min värld inger det inget förtroende. Bedömningarna var för svajiga.

***

Handbolldramatiken i fjärde SM-finalen mellan Ystads IF och IFK Skövde pekar på brister i regelverket.

Handbollen måste givetvis som i hockeyn ha en ”Hesa Fredrik” som hörs över hela arenan, så att alla vet exakt när det är slut.

Nu föll beslutet på tidtagare och delegat att avgöra ”inne eller ute”. En sekund, två, eller kanske till och med mindre. Samma tidtagare som ett otal gånger under halvleken stoppat och satt igång klockan vid time out från coacher och domare. I det aktuella fallet hade matchklockan på grund av något fel också stannats för att korrigera misstaget. Här kan – och förmodligen också gjorde – några sekunder hit och några dit av matchtiden försvunnit. Tid, som inte gav Skövde möjlighet att få till en femte final.

Jag har ingen lösning på problematiken, bara en känsla av att det var för många små marginaler som kan ha fällt avgörandet.

Långsökta funderingar. Jag medger. 

Men likväl något att fundera över.

PS

Innan det blev obligatoriskt med eltid i friidrott gjordes beräkningar att det tog från 0,14 till 0,24 sekunder för en tidtagare ett reagera från skott till knapptryck. Under en halvlek i handboll kan det onekligen bli några sekunder.

DS

En final, eller ett SM-guldavgörande i bäst av fem?

Det finns förespråkare för båda formerna i det pågående slutspelet i handboll. En gemensam final för både herrar och damer blev en succé med förbrödring och fullsatta arenor i Malmö, i Scandinavium och í Globen.

Bandyn har av hävd en enda final, hela Bandysverige möts, nu i Uppsala, tidigare i Stockholm. Innebandy nöjer sig med en gemensam finalfest. Ishockeyn skall alltid vara värst, kör i bäst av sju och är garanterat fulla hus. Men även basketens båda guldslutspel avgörs numera i först till fyra.

Fotbollen hade en period sina slutspel, som inte blev den framgång man hoppats på. Nu blir de lag som vinner Allsvenskan svenska mästare. Det är givetvis det sportsligt sett mest rättvisa.

Men slutspel ger en extra nerv. Och inte minst en exponering i media. Tv, med alla dess kanaler, är med på tåget. Vem vill inte vara med där? Förutom PR ger det inkomster. En final, låt vara med två matcher (för att nu ta handbollen som exempel), ger ett tillfälle, nu kan det bli tio. Med många fullsatta hallar.

Jag förstår att handbollen tar steget från ett möte till (förhoppningsvis) fem.

De tre/sex finalerna jag sett har varit stor idrott med härlig dramatik. Jag blir alltid lika imponerad när jag ser damer på internationell nivå spela. Svensk damhandboll med de främsta lagen, som nu Sävehof och Skuru, ger också högklassig underhållning. Tempot är imponerande.

Jag ser mycket gärna – även om mina Ystadvänner inte håller med – att båda finalerna avgöra i en femte match. God och spännande underhållning säger man inte nej till.

På något sätt unnar man båda klubbarna ett SM-guld. Det är två föreningar som under många, många år varit en av grundstenarna i det stabila bygge som är svensk handboll.

***

Det här täta matchandet två klubbar emellan ger en extra dimension. Coachernas förmåga sätts på prov. Och fingertoppskänslan. Inte minst vid valet av målvakt. I de två senaste matcherna var målvaktsspelet direkt avgörande, Skövdes Fabian Norsten i Ystad och YIF:s Niklas Kraft i Skövde i går.

Gårdagens tre skador, alla kollisions, på YIF:s Kim Andersson och Hampus Karlsson och Skövdes Bjarni Valdimarsson kan innebära problem. Det är tre oerhört viktiga kuggar i lagen. Vilken trupp har den största bredden? YIF kastade i går in Kasper Palmar och han bidrog i stor utsträckning till vändningen.

Har lagen fler jokrar?

Jag ser fram mot fredagsunderhållningen,

***

Och då i sällskap med CMores Charlie Sjöstrand, experten. Han har tagit över sändningarna och gör även intervjuerna med intressanta frågor och ställer helt programledaren Daniel Kristiansson i skuggan. Det tackar i alla fall jag för. Kristianssons okunnighet om spelet handboll lyser alltför kraftigt igenom. Charlie Sjöstrand är inte rädd för att korrigera honom.

Jennie Linnell, den andra experten, är ofta tröttsam i sina ideliga kommentarer om domsluten. Hon verkar aldrig nöjd.

Det här är en jubileumsblogg.

Den 16 september 2012 publicerade jag mitt första inlägg. Det här nummer 1 400.  De senaste åren har det funnits funderingar om att sluta. Åldern tar ut sin rätt.  Det finns ju ett slut, det vet man ju. Och det är en hel del annat jag vill hinna med. Har några skrividéer, har en del böcker jag vill läsa, ja, jag är över huvud taget fortfarande nyfiken på mycket. Vill naturligtvis inte missa det sociala livet inom familjen och det kontaktnät jag fått inom kamrat- och föreningslivet.

1 400 är ju inte heller något riktigt jubileum. 1 500 låter betydligt bättre. Det får bli nästa mål.

Men att jag fortsätter beror självfallet på att jag tycker det är skoj och inte minst på att besökarna blir fler och fler.

2013 fick bloggen 100 till 200 unika besökare per månad och som mest 2 000 sidklickar på en månad. I dag, 2022, ligger antalet unika besökare på mellan 1 200 och 1 500 och ibland finns det över 8 000 sidvisningar. Allt räknat per månad.

Så vill ni, så blir det 100 bloggar till att ta del av.

***

Det var mycket idrott i tv i går.

Koncentrerade mig på två hela matcher, dels IFK Malmös välbehövliga 2—1-seger över Vänersborg, efter två högklassiga mål, och dels den andra SM-finalen i handboll mellan Ystads IF ock IFK Skövde, 29—29 vid ordinarie tid, 29—34 efter ytterligare 10 minuter.

***

Analysen av Malmös vinst får anstå. Kommentarerna på nätet var många och positiva. I IFK- leden hoppas man att i alla fall några av de som nätarrangerar sig gör ett personlig besök på Stadion på onsdag i mötet mot Qviding. Åskådarsiffrorna i de två senaste hemmamatcherna, 80 personer, är genanta.

***

I jämna handbollsmatcher, som nu i de båda SM-finalerna, är det marginaler som avgör. Analyser är svårt. En krönikör menar att ”Raggarhandboll fällde YIF”. En mig närstående person frågade vad raggarhandboll är. Jag blev hen svaret skyldigt. Jag vet inte vad det är och blev inte ett dugg klokare efter att ha läst krönikan.

Skövdemålvakten Fabian Norstens storspel i förlängningen är den främsta anledningen till bortavinsten.

Men att det över huvud taget blev en förlängning är en coachmiss av YIF:s Oscar Carlén. Hur kan man med sju sekunder kvar ha en försvarsuppställning där det blir en jättelucka på den attraktivaste att alla offensiva positioner, den på linjen mitt för målet? Ett 6—0-försvar hade hindrar denna möjlighet.

YIF har i förhandsdiskussionerna ansetts ha den bredaste truppen. Jag är av samma uppfattning. Men i skarpt läge använde Carlén bara fyra niometerspelare, kollegan Henrik Signell sex. En detalj som kan ha varit avgörande i förlängningen.

Visst saknade man ett jokerinhopp av frånvarande Dalibor Doder?

***

Vi som gillar dramatik och handboll ser fram mot minst två ovissa finaler.

Ja, egentligen minst fyra.  Vi skall inte glömma damernas Sävehof—Skuru!

Som pensionär har man mycket att göra. Och mycket att fundera över.

Här några tankar från de senaste dagarna.

Intervjuer direkt efter en dramatisk match bli känsliga, adrenalinet pumpar, missnöjet kan av olika anledningar vara stort. Därför steg min beundran för Sävehofs tränare Michal Apelgren efter semifinalförlusten i handboll mot Ystads IF och därmed sorti ur slutspelet. Han hade all anledning att kritisera domarparet för den straff, och utvisning, som YIF fick med 62 sekunder kvar och ledning med en boll. Utvisningen finns inget att säga om. Jag har sett tusentals handbollsmatcher men aldrig att ett lag fått en straff mot sig för tröjdragning utan att den förfördelade haft bollkontakt. Ingen, av alla jag konsulterat, förstår att det blev straff.

Och lika lite att YIF slapp utvisning i Sävehofs sista anfall efter Ystads minst sagt överaggressiva försvarsspel.

Apelgren berörde inte detta. Jag är övertygad om att de flesta andra i hans situation hade ifrågasatt domsluten.

Respekt Michael Apelgren!

Uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som ett av två husorgan ligger YIF nära mitt idrottshjärta men den riktiga glädjen kunde jag inte känna efter finalavancemanget.

Segersmaken var fadd.

***

Det går illa för IFK Malmö i fotbollens division 1.

Kommentarerna på sociala medier är många. Man får en känsla av att det är fler som gör sina röster hörda där än de som besöker hemmamatcherna på Stadion. Styrelsen uppmanas att agera. Men inte ett konstruktivt råd. Tror man verkligen att styrelsen och personerna kring laget är passiva? Men utan ekonomi är möjligheterna till åtgärder och förändringar begränsade.

Vid de två senaste hemmamatcherna har cirka 80 personer löst entré. Större är inte intresset för IFK Malmös A-lag.

Det är lätt att sitta i sin kammare och tycka. Men har man nu en känsla för IFK Malmö – vilket engagemanget på sociala medier antyder – så agera själv på något sätt!

***

På tal om publik.

Två av Allsvenskans för tillfället spelmässigt mest intressanta lag Häcken och Kalmar FF möttes i går, 3—1, inför 3 067 åskådare.

Samtidigt möttes IFK Göteborg och Varberg, 13 306 såg den matchen,

På lördagen tog Gais i division 1, nivå 3, emot Lunds BK. Åskådarantal: 3 113.

Vad är det som styr publikens väg till arenorna?

Klubbkänsla och tradition, är svaren.

Häckens har en minst sagt tuff konkurrenssituation i Göteborg. Inte bara mot IFK utan även mot Örgryte och Gais.

Heders åt anhängarna till de båda sistnämnda klubbarna. De möter – i alla fall delvis – upp vid lagets matcher.

Sitter inte enbart framför dator och gratissändningar i tv och framför icke konstruktiva förslag.

Ingen, speciellt inte de handbollsintresserade, kan ha missat att den förre förbundskaptenen Bengt Johansson är död.

Minnesorden efter honom har varit många, lovorden ha visat på en stor personlighet, på människan bakom det framgångsrika livet som tränare.

Under närmare 15 år var jag med ojämna mellanrum i kontakt med honom i mitt jobb som sportjournalist på Sydsvenskan.

Första gången var i Norge i Sandefjord, hans debut som förbundskapten i Lotto cup i november 1988. Sverige vann för övrigt turneringen.

Jag var ny på jobbet.  Mina kolleger på plats, vi var många, kände Bengt väl efter hans landslagskarriär och åren som tränare i Drott. Men han var nyfiken på vad det varför en ”gammal gubbe” (49 år) Sydsvenskan sänt till Norge. Efter den första presskonferensen stannade han kvar och ”intervjuade” mig och ville gärna veta vem han i framtiden skulle ha ett visst samarbete med. Vi hade faktiskt samma studie- och arbetsbakgrund, vi hade med två års mellanrum studerat på GCI/GIH och tjänstgjort som ”gympalärare”.

Något år senare fick vi tillfälle att under en båttur mellan Varberg och Aarhus prata om studieåren i Stockholm. Anledningen till resan var att Sverige spelat mot Danmark i Halmstad och två dagar senare mötte danskarna på deras hemmaplan. Över en öl och en macka hade vi ett nostalgiskt samtal om studieåren och inte minst våra gemensamma tillkortakommanden inom redskapsgymnastiken. Utbildningen och lärarna kom givetvis också upp till diskussion. Vi var rörande eniga om att en av hans företrädare som förbundskapten, Roland Mattsson, var den bäste lärare vi haft. Roland lärde oss att helheten/likheten idrotterna emellan. Varken Bengt eller jag – förhoppningsvis – anammade dock Rolands lite arroganta ledarstil.

Och Bengt definitivt inte Rolands nedsättande sätt att se på okunniga journalister. Bengt Johansson respekterade vårt arbete, svarade utförligt och tålmodigt på alla mer eller okunniga frågor,

Han insåg vad den skrivande pressen betydde för handbollen. Under 1990-talet fanns många journalister på plats vid alla turneringar och träningslandskamper. Även mindre tidningar som Hallandsposten och Ystads Allehanda fanns på plats.

Jag minns en turnering i Frankfurt. Det var en sen match, slutade efter halv tio, manusstopp närmade sig. ”Benga” skyndade sig till möter med oss utsända. Plötsligt kom en förbundsledare inrusande med andan i halsen:

-          Du måste komma. Radiosporten vill tala med dig.

Det var på den tiden Radiosporten hade sändning vardagar 21.50.—22.00

Förbundskaptenens svar kom snabbt

-          Dom får vänta. Dom här tidningarna har följt hela turneringen och lagt stora pengar för att följa oss. När dom är klara kommer jag.

Radiosporten fick ingen intervju.

Jag följde landslaget i fem mästerskap under Bengt Johanssons ledning. Idel angenäma minnen.
Han underlättade vårt jobb på alla sätt.

Och var inte sen att med sitt kluriga leende ge en och annan personlig pik.

Störst, bäst och nja, jag vet faktiskt inte vilka klubbfärger Lödde Vikings har, men de är nog vackrast.

Idrottssagan om handbollsklubben från lilla Löddeköpinge är i alla fall bland det vackraste man kan bevittna med min idrottsliga ideologi, byggd på en grund från en liten ort och sen påbyggd med uppfattningen att ett stabilt föreningsbygge är baserat på en stor, bredd ungdomsverksamhet. Så ser Lödde Vikings ut, i alla fall från min horisont.

Vid helgens USM-slutspel hade Lödde lag med i fem av de sex klasserna. Bara det fantastiskt. Flest av alla. Jag vet inte om det finns någon officiell föreningstävling vid slutspelet, men jag instiftar nu en sådan, där ettan i varje klass belönas med 8 poäng och åttan med 1.

Då får Lödde ihop 25 poäng, tvåan Önnered 24, sen följer Aranäs 21, Skuru 16, Sävehof 15 och som sexa Ystads IF med 13 poäng.

Förutom nu Lödde är det alltså idel elitföreningar.

Skåne i övrigt:

7) Lugi 9 p, 8) H 43 Lund 8 p, 11) H 65 Höör och IFK Kristianstad 6 p, 14) Eslövs IK och Ljunghusen 5 p, 18) Kävlinge 4 p.

29 klubbar hade finallag.

Skånska medaljer

Två guld: Lugi P 18 och Ystads IF P 14.

Två silver: Lödde F 14 och P 14

Tre brons: H 65 F 14, Lödde P 16 och IFK Kristianstad P 18.

Slutbetyg: Mycket bra, slagsida dock åt pojksidan.

***

Lite riksiakttagelser:

Önnered med elitlag både bland herrar och damer har en bra återväxt bland båda könen. På väg att bli en maktfaktor i svensk handboll?

Aranäs medaljer i alla tre pojkgrupperna visar åter att Kungsbackaklubben är en landets främsta plantskolor (vilket hemskt ord, förresten!).

Skuru har lagt en solid grund för fortsatta framgångar på damsidan.

Anmärkningsvärt är att Sävehof inte hade ett enda pojklag i slutspelet.

***

Tack vare Löddes unika prestation uppmärksammades USM både i riks- och lokalmedia. Tänk om alla liknade ungdomsmästerskap kunde få samma uppskattning! Ungdomsidrotten och dess ledare är värda det. I min optimistiska värld har tidningarna fortfarande en stor genomslagskraft.