Jag såg Europacuphandboll i går, Flensburg mot Ystads IF, 30—23.

Och blev imponerad av – YIF.

Kan man bli det efter ett nederlag på sju bollar?

Ja, jag menar det. De fösta 45 minuterna var strålande av Ystad, man ledde till om med en bra bit i in andra halvlek i en match som fördes i ett tempo som de inhemska elitmatcherna inte är i närheten av. Man skall betänka vilket motstånd man mötte, Flensburg med halva truppen från de danska världsmästarna, två norska VM-spelare, en isländsk landslagsspelare och en VM-målvakt, Benjamin Buric från ett Balkanland, som var en Flensburgs främsta den här kvällen.

Flensburg är inget dussinlag. Och glöm inte att YIF vann över det tyska laget på hemmaplan i höstas.

Här har du bakgrunden till mina lovord.

***

Visst är det positivt för svensk – och kanske inte minst skånsk – handboll att ett lag uppbyggt främst på spelare med skånsk anknytning och med grunden i den lilla stan Ystad (20 000 invånare) med omnejd (Simrishamn) kan prestera på denna nivå. Och likväl satt den bäste av dem alla, Jim Gottfridsson, skadad på läktaren, iklädd Flensburgs dräkt.

***

Man brukar säga att det är svårt för svenska lag, oavsett idrott, att klara sig på två fronter, i Europaspel och i den nationella serien. I en tävling utan slutspel, som i fotboll, kan en formdipp få följder som inte går att reparera. Men som i handboll med slutspel är möjligheterna annorlunda och större. YIF inledde osäkert i Handbollsligan och lär bli trea i grundserien.

Men är min favorit till att åter bli svenska mästare. Tränaren Oscar Carlén har matchat truppen brett även i skapt, internationellt läge. Erfarenheten av det högre tempot i Europa är ytterligare en fördel.

***

När jag berömmer Ystads IF borde jag kanske skriva Ystad. IFK har nämligen stor andel i YIF:s lagbygge.

Bredden i Ystadhandbollen visar sig på många sätt. IFK har före och under säsongen mist ett stort antal bärande spelare. Likväl tycks A-laget hålla sig kvar i Allsvenskan (nivå 2) och farmarlaget i division 2 (nivå) i konkurrens med några B-lag från Handbollsligan.

Det var en intensiv tv-söndag med mycket idrott.

Samtidigt bjöd Malmö på några intressanta evenemang, SM i friidrott, cupmatch i fotboll för Malmö FF och ett oerhört viktigt möte i handboll för HK Malmö mot Önnered.

En inte fullt kurant fot reducerade min rörlighet så det blev tv för hela slanten. Fotboll och handboll kunde man följa direkt. Friidrotten fick nöja sig med resultatföljande på friidrott.se.

Men det finns anledning att återkomma till SM i veckan. Friidrotten på elitsidan har blivit en storstadsidrott.

***

Men först några rader om skidskytte och VM.

Det är en raffinerad idrott som med sina olika distanser och ”bestraffningar” premierar olika egenskaper. Men när allt att klart är det oftast de etablerade namnen som är i topp i merparten av loppen. Det tyder på hög allroundkapacitet fysiskt. Och kanske inte minst psykiskt.

Skidskytte på internationell toppnivå är stor idrott. Och med sin inneboende dramaturgi en av de främsta tv-sporterna. Speciellt om det nu går så bra för Sverige med sina aktiva som alla har en sympatisk framtoning.

Det är förståeligt att tittarsiffrorna är höga.

***

MFS:s 2—0 mot ett svagt och trögt Skövde från Superettan var i sanningens namn ingen större värdemätare. Lovorden i Malmömedia var dock i vanlig ordning många. Visst MFF var spelmässigt överlägset men sett till övertaget var målchanserna få.

Tråkig som jag är väntar jag med vidare kommentarer tills det blir skarpt läge.

Nye tränaren Henrik Rydström har haft en lång smekmånad. Har över huvud taget något av hans beslut ifrågasatts? Eller än mindre kritiserats.

***

HK Malmös förlust, 29—26, var tuff. Laget är i ett prekärt läge.

Det finns många kommentarer i olika media. Så ser informationsvärlden ut.

Många hänger upp sig på bristande kampglöd och för många tekniska fel. Men är det så enkelt?

Jag menar i stället att HK Malmö har Handbollsligans tunnaste trupp. Tränarteamet tycker tydligen detsamma. I går använde man åtta utespelare. Jag har gjort ett antal stickprov i protokollen: HK Malmö är genomgående det lag som använder minst antal spelare per match.

Jag har ingen större kunskap om ”bänkspelarnas” kapacitet, sett över tid. De korta inhopp jag sett har dock visat på talang.

Talangerna i motståndarlagens farmarlag, där bänkspelarna får matchrutin, spelar till största delen i division 1. HK:s farmalag, Malmö HP, är ett lag i de nedre delarna av division 2. Min slutsats är därför att HK Malmö saknar den bredd som behövs i Handbollsligan.

Men efterlyser också lite mer mod hos tränarteamet: Ge talangerna matchtid i de resterande seriematcherna!

Ett ovisst kvalspel lurar bakom dörren med tätt program. Trötta spelare är skadebenägna. Är HK Malmö berett på en långvarig bortovaro på någon av non-stopp-spelarna?

”Med bredden mot toppen.”

Så lät Riksidrottsförbundets devis under åren kring 1970. Mottot anammades av många klubbar, bland annat min, Heleneholms IF. Denna filosofi har präglat mitt idrottsledarliv. Jag menar att för att få en beständig topp behövs det en bred grund.

Därför blir jag glad när jag studerar utfallet efter handbollens Steg 3 i USM ur skånsk synvinkel. Inför Steg 4 nu mars har nämligen inte mindre än 17 klubbar lag kvar. Låt vara att den stora elimineringen sker just i detta det fjärde steget. 170 lag skall bli 48 (åtta i varje åldersklass) inför finalspelet i Uppsala i maj.

Av dessa 170 lag kommer 47 från Skåne. I en svensk idrottsvärld, där det stora tappet sker innan barnen blivit tonåringar, är det en siffra som ger hopp.

I F 18 och P 18 återstår 20 lag, fem respektive sex är skånska.

I F 16 finns 32 lag kvar, åtta skånska.

I P 16 spelar 20 lag, därav sex skånska.

I P F 14 och P 14 finns 40 lag, därav tio respektive tolv från Skåne.

Jag har full förståelse att klubbar, ledare och spelare har målet att avancera till Final-8, men i ett neutralt, långsiktigt perspektiv är siffrorna 17 och 47 viktigare.

Det är bredden som skall ge bredare topp för seniorer. Fast denna är förvisso redan bred i Skåneland.

***

Lugis breda ungdomsverksamhet har haft bra utdelning, har åtta lag kvar, därav två i de båda 14-årsgrupperna.

Delad andraplats har med fem lag har Lödde Vikings och HK Malmö. Lödde hade en strålande fjorårssäsong med fem lag till finalspelet. Hittills har den här säsongen visat att det inte var någon tillfällighet.

HK Malmö har sedan starten 2008 haft som en av sina målsättningar att bygga en gedigen ungdomssektion. Där är man nu. Att från grunden ur de egna leden få fram elitaktiva (oavsett idrott) brukar ta tio till femton år. Där står HK Malmö nu.

IFK Malmö har två flicklag kvar. Det är ända sedan 1970- och 80-talen som Malmö kan visa upp en så pass bra bredd på ungdomssidan. Då dominerade Malmö BI och Dalhem under en period svensk junior- och ungdomshandboll. IFK Malmö hade dessutom något år tidigare ett herrjuniorlag i SM-final. Några säsonger kring 1990 hade IFK Oxie utmärkta ungdomslag varifrån det kom många blivande elitspelare.

Kan vi i Malmö förvänta oss en ny ”storhetstid” på ungdomssidan? IFK Malmö har varit på gång några gånger men av olika anledningar inte lyckats fullfölja. Dags nu med förre elitspelaren Mikael Ekdahl i en ledande utbildningsroll?

Konkurrens är viktigt och i en stad av Malmös storlek och det finns utrymmen för (minst) två klubbar.

***

H 43 Lund har tappat numerärt, fyra lag kvar. Den låga serietillhörigheten (damer nivå 3, herrar 4) för seniorlagen efter konkursen ger utslag. Så är det i alla idrotter. Elitlagen ger status ner i ungdomsleden.

Även Ystads IF har fyra lag kvar, alla på pojksidan. Flicksidan växer i klubben men har ännu inte samma stabilitet som bland pågarna.

Likadant ser det ut i IFK Kristianstad, flickverksamheten på uppgång men har inte samma kontinuitet som på pojksidan, där IFK har lag med i alla pojkklasserna.

I Kristianstad finns det lokalkonkurrens på damsidan i elitlaget HK, vars F 16 lag är kvar i turneringen.

Kristianstadsregionens styrka understryks av att Åhus har såväl ett P 18- som ett F 14-lag att lotsa vidare.

Bjärredklubben Ankaret, där för övrigt den förre H 43-skytten Lars Andersson är klubbchef, är värd både beröm och uppmärksamhet. Klubben har tre lag att sätta vidare förhoppningar på.

Det har också OV/Helsingborg.

Och om man så vill även Eslöv, en handbollsmetropol mitt i Skåne. Det finns långt gångna förhandlingar om ett samgående mellan damföreningen EIK (två lag kvar) och herrföreningen HF (P 14 är kvar).

***

Har jag nu nämnt de flesta av de 17 kan jag väl skriva ner de som har ett lag till att hoppas på och som accentuerar bredden: Sund (Helsingborg), Veberöd, H 65 och IFK Ystad.

***

Men i all positivism: Det finns större orter och regioner med vita handbollsfläckar.

Så är då VM-festen slut. Alla mästerskap i handboll är härliga idrottsupplevelser. Det gäller både damer och herrar.

Visst hade jag med hela mitt hjärta unnat de svenska herrarna och dess ledare en medalj. Men det är trångt i toppen mellan de för närvarande fyra stora, Danmark, Frankrike, Spanien och Sverige. Att finnas i denna kvartett är bara det meriterande. I de senaste tre mästerskapen, EM och VM, har alla finaler och semifinaler spelats mellan dessa fyra nationer.

Frankrike, denna gigant, vann förvisso OS 2021 (den tredjerankade turneringen, enligt mig), men har inte vunnit VM sedan 2017 och EM sedan 2014. Danmark, som vi med rätta hyllar efter sitt tredje raka VM-guld, har vid de tre senaste EM-slutspelen haft en sämre slutplacering än Sverige.

Det här är exempel på denna tuffa konkurrensen i de årliga mästerskapen. Det är klart att marginaler avgör dessa ofta täta möten.

De krönikörer jag läst har generellt hanterat besvikelsen över den uteblivna medaljen bra. Det kan aldrig vara ett misslyckande att komma fyra i ett VM i en stor idrott. För det är handbollen, speciellt i Europa, även om Storbritannien saknas.

***

Egentligen borde man negligera alla missnöjesyttringar på sociala medier, nerskrivna i besvikelse. Samtidigt blir jag irriterad över allt det negativa, viljan att hitta syndabockar, kritisera spelarval och taktik.

I går gjorde Sverige sin särklassigt bästa halvlek, 22—18 mot Spanien. Vilken coach, förutom de i tv-fåtöljen, hade då ändrat det vinnande konceptet?

Min erfarenhet av kanske tusentals handbollsmatcher är att det första anfallet efter pausvilan är extremt viktigt. Som nu fyra svenska bollar upp, eget avkast. Möjlighet till fem plus och fortsatt trygghet. Det blev inte så. Kort efter kom också några marginaler fel ur svensk synvinkel och också skott utanför i bra lägen. Så var det minus i protokollet. En inte helt ovanlig utveckling i handboll. Nu gick det mot Sverige, när det blev EM-guld 2022 var marginalerna i kanske än högre utsträckning Sveriges.

Men försök till vettiga förklaringar hjälper inte, syndabockar skall hittas. Och detta med facit i hand. Och hur mycket facit har man egentligen? Vad vet vi om statusen på vilande spelare och bänkade?

Och min gamla käpphäst: Även en motståndarmålvakt kan vara bra, till och med bättre än de svenska.

***

Några avslutande VM-noteringar:

Domarna i de ”stora” matcherna har överlag varit bra, till och med mycket bra.

Övertrampen, ”nere”, har varit färre än tidigare. Orsak: Kantspelarnas hoppstyrka har ökats  avsevärt, de hinner med sina konststycken under sina långa luftfärder.

Fortfarande kommer alltför många försvarssyndare undan bestraffning (straffkast) för beträdande av egna målgården.

Tv 6 och Viaplay har skött sig ypperligt. Det är mitt intryck. Jag har förstås ransonerat mitt kommentartittande. Martin Frändesjö och Kristjan Andresson har lärt mig mycket handboll. Suzanne Sjögren, Skanörstjejen, har hållit ihop det hela bra.

***

I kväll återstartar Handbollsligan. Nog så intressant,

Det blir alltså ingen VM-final på hemmaplan för det svenska herrlandslaget handboll.

26—31 mot Frankrike svider naturligtvis.

Och nu skall syndare, svikare och misstag av alla och envar plockas fram och dissekeras av mer eller mindre kunniga tidningskrönikörer och en stor mängd förståsigpåare på sociala medier. Sådana som jag.

Min åsikt är: Frankrike var helt enkelt ett bättre lag just den här fredagskvällen,

Självfallet försvagades det svenska laget av Jim Gottfridssons skadefrånvaro, men det är enkelt att skylla förlusten på detta. Eller att kritisera val av startuppställning och tidpunkterna för bytena. Det är att analysera med facit i hand.

Sen kan jag tycka att när bytet mellan målvakterna Palicka och Tobias Thulin inte gav den önskade effekten, borde man bytt tillbaka tidigare. Eller kanske mera radikalt, haft en tredje målvakt, Mikael Appelgren tillgänglig på bänken.

Förlåt, nu skrev jag också något med facit i hand.

***

Jag har antytt det tidigare i mina VM-bloggar: Det svenska kollektiva försvarsspelet har inte övertygat, inte ens mot ”mellannationerna”. Alla de tre alternerande målvakterna har blivit Matchens lirare, Palicka till och med vid tre tillfällen. Vid fem av sju matcher innan gårdagsförlusten har alltså en svensk målvakt storspelat. Uttryckt med andra ord: Motståndare av mycket varierad kvalitet har skaffat alltför många bra lägen för att den svenska totala defensiven skall få godkänt.

Den fallerade även i går och då Palicka bara var bra, inte strålande, gick det som det gick.

***

Jim Gottfridssons roll under mötet har diskuterats. Många ville ha honom som en extra ledare på bänken. Han har vid timeout som spelare styrt upp spelet i enstaka anfall, oftast med lyckad utgång. Då har han själv haft en nyckelroll i kombinationen. Skadad, och utanför spel, är förutsättningarna helt annorlunda. Jag är helt övertygad om att de ordinarie coacherna med hjälp av hjärnan/dirigenten i speluppbyggnaden klarar detta utan en tredje kock.

***

Besvikelsen gjorde sig påmind på många sätt. Aftonbladets Johan Flinck, som är den journalist jag har mest tillit till när det gäller handboll, hade fyra ettor i sin betygsättning. Så illa var det inte med tanke på motståndet. Och de överbetyg han satt i matcherna mot C-nationerna.

***

I och med att Sverige blir sämst fyra i detta VM är det femte gången i följd som Sverige hamnar bland de fem främsta i ett globalt mästerskap. I min värld strålande.

Det är inte ishockey vi talar om

Årets VM-trupp visar hur klubbhandbollen i Sverige ser ut, var den är starkast och var talangerna utvecklas till internationella maktfaktorer.

Ystad har sin givna plats i en sådan genomgång. Årets trupp innehåller förvisso bara två Ystapågar, en nu efter Jim Gottfridssons oturliga handskada. Niclas Ekeberg får nu ensam hjälpa fram Sverige till en medalj. Hans matcher i de inledande rundorna har inte tillhört de mest minnesvärda i hans långa karriär. Det är dock typiskt den sympatiske Ekberg att när det blev spänt läge, som mot Egypten i går, trädde tävlingsmänniskan Niclas Ekberg in och levererade en toppeninsats.

I det lag som kom på silverplats vid OS i London 2021 fanns fyra spelare med anknytning till den fantastiska, lilla handbollsmetropolen.

I silverlaget fanns även Dalibor Doder, som under sin långa elitkarriär haft anknytningar till Ystadsklubbarna. Dalibor är för övrigt den senaste A-landslagsspelare med en Malmöförening som moderklubb, Malmö HP, nu en del av HK Malmö.

Lukas Sandell har även ett förflutet i Ystads IF i samband med åren på handbollsgymnasiet i stan. I min lilla amatörgenomgång ger jag kredit till moderklubben Eslövs HF, en av många klubbar från Skåne som ger bredd och topp till distriktets handboll.

Till denna kategori måste givetvis även H 43 Lund läggas, Andreas Palickas första klubb. Palicka är väl Sveriges för närvarande populäraste idrottsutövare.

I VM-truppen finns även helsingborgaren (OV) Linus Persson, som fick sitt nationella genombrott i HK Malmö.

Tyvärr tvingade en skada den förre Lugispelare Karl Wallinius att lämna återbud. Lugi är också en flitig fostrare av landslagsspelare, några ursprungligen från H 43:s breda ungdomsled.

Det skall definitivt inte glömmas att Stockholmsgrabben från BK Söder Lucas Pellas slog igenom i Lugi och Albin Lagergren i IFK Kristianstad.,

Skånes roll inom handbollens landslagsvärld är oomtvistad.

***

Klubbmässigt gör Guif VM-avtryck, Eric Johansson och Daniel Pettersson. Eskilstunaklubben tillför ofta kvalitet till landslagen.

***

Klubbarna i Göteborg är många och utökar man regionen till Bohuslän och ner till Varberg finns åtta av 18 spelare från detta område: Mikael Appelgren och Olle Forsell Schefvert. Kroppskultur (Uddevalla), Tobias Thulin och Hampus Wanne, Önnered, Max Darj, Stenungsund, Oscar Bergendahl, Aranäs, Jonathan Carslbogård, Kärra och Albin Lagergren, Varberg,

I detta sammanhang skall inte Alingsås HK och skicklige tränaren Mikael Franzén förglömmas. Via lärorika år i AHK har Max Darj, Oscar Bergendahl och Felix Claar (moderklubb Norrköpings HK) hamnat i internationella storklubbar.

***

Den återstående i truppen, Fredric Pettersson, kommer från Jönköping och IK  Cyrus.

***

Slutsats: Ett brett klubbnät är oerhört betydelsefullt för handbollen. Och för alla idrotter också, förstås.

***

Att Andreas Palicka för tredje gången efter gårdagsmötet mot Egypten utsågs till Matchens lirare finns egentligen inte mycket att protestera mot. Samtidigt, var inte Felix Claars spel mer avgörande? Han tog i ett ansträngt, svårt läge ett stort ansvar och ersatte en av världens främsta spelare mästerligt. Palickas insats var ”bara som vanligt”. Claars några steg över vad man kan förvänta sig. Och dessutom i ett skarpt läge.

På den ”gamla, goda tiden” var en bred och framgångsrik ungdomsverksamhet det första steget för en förening att senare bli stark även på seniorplanet.

Så kan det fortfarande vara i de individuella sporterna, även om unga talanger ofta lockas över till elitklubbarna i tidig ålder. I de större bollsporterna är det oerhört tufft för ambitiösa klubbar att nå elitplanet. Finns inte seniorlagen på en hög nivå försvinner de främsta talangerna fortare än kvickt till klubbar högre upp i seriepyramiden, speciellt i en region där det är tätt mellan elitklubbarna. Som i handbollens Skåne.

Jag vill dock, som så mänga gånger förr, ge småklubbarna (givetvis en helt felaktig benämning) uppskattning för det grundarbete de utför för att ge Sverige de duktiga landslag vi kan glädjas åt.

***

Åter till handbollen. I helgen spelades Steg 3 i SM för flickor 16. Efter helgen återstår 32 lag, åtta av dem är från Skåne. Fem kommer från de två högsta serienivåerna, Lugi, H 65, Kristianstads HK, OV och Eslövs IK. De resterande tre är från HK Malmö, Lödde och IFK Malmö. Redan i denna ålder har elitklubbarna ett grepp. HK Malmö har lagt en grund för att även på damsidan nå en av de två högsta platåerna.

Lödde visade åter att klubben är en av landets främsta ungdomsklubbar.

Flickhandbollen har under 2000-talet haft en dålig klubbredd i Malmö. Nu finns två lag bland de 32 främsta i landet. Det går i rätt riktning. IFK hade för övrigt även sitt andralag i steg 3, räckte inte riktigt till men stod upp bra. Jag gjorde ett kortare besök i Baltiska hallen (ungdomsidrott är alltid stimulerande) och uppmärksammade att de båda IFK-lagen coachades av ett flertal före detta profiler från Malmöhandbollen. Ett gott tecken.

***

Basketen spelade också Steg 3 i sitt SM för U 15 och U 16.

Malbas hade lag i alla fyra klasserna och efter helgen är samtliga fyra lag kvar och skall senare spela i Final 8, som i maj skall bli Final 4. Malbaslagen spelade tolv matcher under helgen, vann elva. Imponerande!

Malmöklubben är den enda som har samtliga fyra lag kvalificerade till Steg 4. Näst bäst är Alvik med tre.

Malbas är en liten uppstudsig ö i ett väldigt stort Stockholmshav. Av de -32 lag som är kvar kommer 19 från Storstockholm, sex från Skåne (Trelleborg och Lobas (Lomma) i P 15) och sjua från övriga Sverige. 22 klubbar har lag kvar, 13 är från 08-land.

Malbas är övriga Sveriges hopp.

Jag vet, jag vet. Givetvis.

En målvakt tillhör laget. Och är I handboll viktigare än i andra lagbollsporter. Räkna bara ut hur många skott hen får mot sig i en match! Man vinner inte, eller tar medalj i, ett stort mästerskap utan minst en riktigt duktig målvakt. Sverige har tre. I fyra av de fem matcher Sverige spelat I VM har utmärkelsen Matchens lirare varit en svensk målvakt. En styrka naturligtvis. Samtidigt som jag tycker att de olika juryerna oftast gör det lätt för sig, antingen blir det segralagets målvakt eller dess bäste målskytt. Alltför sällan en utpräglad försvarsgeneral, trots att alla tränare poängterar att ett framgångsrikt spel grundlägges i defensiven.

Med detta sagt vill jag på inget sätt misskreditera den svenska målvakstrion. Definitivt inte Andreas Pallicka efter hans formidabla insats mot Island.

Men, alltid detta men, i min optimism och förhoppning om ett svenskt VM-guld har den lille, negative pessimisten gjort sitt intrång: Håller det kollektiva svenska försvarsspelet ända fram till guld?

De många, en del fantastiska, svenska målvaktsingripandena beror ju på att motståndarna skaffat sig ypperliga lägen. Den kollektiva svenska defensiven måste upp ett snäpp om det skall bli ett guldfirande på Tele 2 om en vecka. Allt ansvar kan inte läggas på målvakterna. Hur bra de än är.

Se här några funderingar några timmar före avkast mellan Sverige och Portugal.