Såg naturligtvis Malmö FF:s Europa Leaguekval mot polska Cracovia, 2—0.

Ett klart och odiskutabelt avancemang mot ett tillsynes bra motstånd. MFF gjorde i mitt tycke säsongens bästa match. Det var efter det tidiga, 23 sekunder, ledningsmålet gediget. Men också med hjälp av de marginaler som avgör jämna matcher.

I min morgontidning noterades inte dessa med ett enda ord. Mattias Larsson i Kvällsposten (heders till honom!) påpekade att polackernas underkända offsidemål var hårfint, att Erdal Rakip räddades av en snäll domare från att få sitt andra gula kort och att en av Anel Ahmedhodzics tacklingar i eget straffområde kunde renderat en domarsignal mot honom.

Jag förstår inte varför inte Sydsvenskans utsända trio inte med ett enda ord nämner dessa situationer, som kunnat ändra matchbilden.

I min enkla värld är trovärdighet ett honnörsord.

Jag kan väl tillägga att Anel Ahmedhodzics glidtackling som gav ett gult kort hade en stark nyans av brandgult.

Detta är skrivit på inget sätt för att förringa MFF:s seger. Som matchen utvecklade sig var den motiverad men det var bara Mattias Larsson som gav en rättvisande bild av skeendet.

***

På tal om Anel Ahmedhodzic, denne osedvanligt store talang (för så är det), har dock en gräddfil i media, riks som lokal. Alla hans spektakulära passningar, tacklingar och brytningar observeras och noteras men hans misstag i passningar, tacklingar och brytningar faller oftast under radarn. Han har, fullt förståeligt, mycket att lära. Han hade kanske mått bättre av en mera nyanserade betygsättning.

***

Mer journalistik. Det finns en site Fotboll Skåne, som koncentrerar sig på att bevaka MFF och Helsingborgs IF. Om MFF skriver mestadels vännen Ole Törner. Han är ärlig och medger att han är blå. Så jag visste vad jag skulle få, när jag för 25 kronor per månad även fick tillgång till PLUS-artiklarna.

Jag betalar gärna för bra journalistik.

Men förtroendet försvann efter Oles kommentarer efter MFF:s 2—2 mot Mjällby. Jag vill påpeka att jag inte såg matchen, var på resa.

Ole har gång på gång skrivit om MFF:s överlägsna bredd och vikten av rotation av spelare i och med det täta spelschemat. MFF tvingades till byten på grund av skador och lät också några av bänkspelarna starta, allt enligt ”rekommendationerna”. Men så blev det som sagt BARA ett kryss.

PLUS-krönikan handlade sedan om OM. Om NN hade spelat, om en annan NN hade tagit sin chans, om en tredje NN inte missat en straff, om MFF inte släppt till så många fasta situationer på egna planhalvan, ja, då hade MFF vunnit

Jag minns inte fler OM och kan inte kolla. Efter den PLUS-artikeln avslutade jag min prenumeration.

Trovärdighet ett honnörsord.

Den moderna friidrottsklubben IK Finish från Vellinge, som jag skrev om i mitt förra blogginlägg, var även under åren 1941—1959 framgångsrik i SM-sammanhang.

Det var klubbens damer som under denna period spred medaljglans över klubben, fyra guld, sex silver och lika många brons blev facit.

Finish, bildad 1924 i Eskilstorp, en by väster om Vellinge, hade från mitten av 1930-talet till några år in på 1950-talet även verksamhet i Malmö, på Sorgenfri men efter 1935 främst på då nya Heleneholm.

Föreningen hade också några år en klubblokal i Malmö och var medlen Malmö Friidrottsallians.

Finish är alltså en del av Malmös idrottshistoria. Även om huvudorten alltid varit Vellinge/Eskilstorp.

Anledningen till att man la delar av sin verksamhet till Malmö är lättförklarlig. Det fanns ingen friidrottsarena i hemkommunen. Under klubbens första år tränade och tävlade de aktiva på en äng in vid Öresund, Eskilstorps ängar, där man anlagt en improviserad idrottsplats. Den döptes till Kostadion och den utnyttjades minst lika mycket av traktens kreatur som av Finishmedlemmarna.

Kostadion är än i dag en kultplats för Finishs äldre medlemmar.

Först 1952 anlades friidrottsbanor med kolstybb på Vellinge ip och sen dess är verksamheten sommartid koncentrerad dit. Vellinge ip har numera allvädersbanor.

Ive Larsson, från just Eskilstorp, var en av grundarna av IK Finish, och var ordförande i 52 år. under den period man tränade i Malmö cyklade han två, tre gånger i veckan Eskilstorp—Malmö tur och retur för att övervaka träningen.

I början av 1960-talet erhöll Ive Larsson tidningen Expressens statyett Årets främste ungdomsledare. I hela Sverige. Han var den förste.

Finishs SM-medaljörer för damer

Elsie Nilsson: 2 guld i höjd (1945—1946)

Karin Mårtensson: 2 guld. 1 silver i längd (1952—1954)

Gunni Pettersson (Svensson): 2 silver och 1 brons i längd, 1 brons på 200 meter (1941—1946)

Ulla Ekdahl: 2 brons i spjut (1958—1959)

Carla Grahm: 1 brons på 80 m häck (1945)

Gertrud Jennby: 1 silver i diskus (1951)

Gun Håkansson: 1 brons i diskus (1959)

I stafett 4x100 m kom 1953 Gunni Svensson, Gunvor Johansson, Ulla Carlberg, Karin Mårtensson på silverplats

och 1948 Gunni Svensson, Alice Henriksson, Ulla Lindberg, Karin Ahltorp på bronsplats.

IK Finish är en av Skånes äldsta friidrottsföreningar, bildad 1924.

På senare tid har Vellingeklubben varit en av de klubbar i distriktet som fostrat flest landslagsaktiva. Vid senaste SM-tävlingen för seniorer hade en guldmedaljör (Nikki Anderberg), två bronsmedaljörer (Kasper Kadestål och Axel Härstedt) Finish som moderklubb. Lägg till en fjärdeplats (Filippa Sivnert) och en sjunde (Austin Hamilton). Ingen annan Skåneklubb var ens i närheten av ett sådant facit.

Det här var ingen tillfällighet. Sedan 1987 har Finishungdomar på seniorsidan i  SM tagit fyra guld, elva silver och 20 brons individuellt. De har också deltagit i 17 medaljlag i stafett.

Sju av dem har deltagit i ett svenskt seniorlandslag. Internationella höjdpunkter är Axel Härstedts tiondeplats i diskus i OS 2016 och Austin Hamiltons EM-brons på 60 m meter 2017 och hans medverkan i det lag som vann guld på 4x100 m vid JEM 2015.

Få av framgångarna i nådda i Finishdräkt, ett silver och ett brons till Axel Härstedt 2007 och brons till trestegshopparen Sebastian Ekstrand 2012.

Det har varit i Malmö AI, IK Pallas, Heleneholms IF och Spårvägens FK som medaljerna kommit.

Klubbens juniorer och ungdomar har under åren också vunnit 114 medaljer i SM-sammanhang. Och då räknat jag bara de man vunnit för Vellingeklubben.

Det är fantastiska siffror och visar på oerhört duktiga ledare och tränare under en lång period.

Men det visar också på vikten av ett brett Friidrottssverige. Talangerna finns överallt. Finish är ett av de bättre exemplen. Många i den nuvarande ledare-/tränargenerationen i Vellingeklubben har jobbat i många år och har med ålderns rätt trappat ner. Klubben har fortfarande en bred ungdomsverksamhet. Men finns förmågan att ta hand om de talanger som bevisligen lär dyka upp? Jag vet inte. Men jag vet att det är betydelsefullt att Finish finns kvar som den plantskola man är. Utan att egentligen någon gång få kredit för det.

***

Och utan att få någon ekonomisk ersättning för de utlägg man haft för att utveckla ungdomarna. Inom de stora bollsporterna får moderklubbarna en övergångssumma när den aktive tar steget upp i eliten och skriver kontrakt. Olika klausuler bestämmer sedan ersättningarna när spelaren fortsätter karriären uppåt.

I friidrott finns inga övergångsbelopp. Från en dag till en annan kan ett klubbyte ske. Det är naturligtvis svårt att för friidrotten att finna ett liknande system som de mera penningstinna bollsporterna.

Jag vet att det är utopiskt, men en idealistisk dröm finns att moderklubbarna på något sätt ekonomiskt skall kompenseras för sin grundläggande utbildning.

Som när den aktive tar sin förste medalj på ett SM i någon åldersgrupp (givetvis varierat belopp för valör och åldersgrupp), gör sin första landskamp eller når  en  medalj eller finalplats i ett internationellt mästerskap.

Speciellt svårt att konstruera ett system kan det inte vara.

***

Som sagt en utopi och en önskedröm för en som värnar om friidrottens småklubbar, de som fostrar de flesta elitaktiva. Åtminstone i Skåne.

I helgen avgjordes SM i friidrott i Uppsala.

Via tv följde jag hela den långa, trista fredagssändningen, delar av de betydligt bättre lördagstävlingarna medan den (alltför) varma söndagen ägnades åt andra aktiviteter. Givetvis har jag studerat de fullständiga resultatlistorna från friidrott.se , där de glädjande nog var tillgängliga utan betalvägg.

Det var ett bra SM, som väl speglar friidrottens status i Sverige. Världsresultat, utmärkta nationella siffror med bra bredd i vissa grenar men betydligt sämre i andra.

Rent generellt önskar dock en vän av ett brett Friidrottssverige större startfält. En sviktande kubbekonomi i pandemitider kan ha spelat in, men SM har under en lång period haft små startfält. Bredden på SM-kvalificerade aktiv har minskat.

***

Friidrott.se hade på fredagen en rubrik: ”Bra resultat i skuggan av SM.”

Vad var nu detta? Jo, ett referat från världsgalan i Monaco med de fantastiska resultaten.

I skuggan av SM, var det. Vi låter det passera. Det var ju Svenska Friidrottsförbundets officiella organ.

***

Skåne i SM då? Skånsk och malmöitisk friidrott ligger mig varmt om hjärtat. Rätt tempus borde kanske vara låg. Drivfjädern i mitt engagemang har varit konkurrensen och ungdomsutvecklingen. Dessa faktorer finns inte längre i samma utsträckning som förr.

Malmö AI hade ett bra SM, näst bästa förening på såväl dam- som herrsidan och sammanlagt.

Sju guld, ett silver och sex brons är självfallet en bra utdelning. Varje klubb väljer naturligtvis sin egen väg till framgång. Två av dessa 14 medaljer, Daniella Busks två sprinterbrons, fixades av aktiva som börjar skolats i en Malmöförening. Övriga medaljörer har tagit sina första friidrottssteg i klubbar utanför Malmö.

Det är lite genant av Malmös friidrottsklubbar att de från den egna ungdomsverksamheten bara fått fram en enda SM-medaljör plus ytterligare några finalplaceringar.

Men i ärlighetens namn skall nämnas att silvermedaljörerna i stav Melker Svärd Jacobsson och på 200 meter Lisa Lilja har MAI som moderklubb och kastarbröderna i Upsala IF Viktor (silver i kula) och Jakob (fyra i diskus) Gardenkrans Heleneholms IF.

Men visst skulle Friidrottssverige blivit bättre med en bättre elitrekrytering av Malmöungdomar?

***

I friidrott finns inga övergångspengar klubbarna emellan. Som inom lagbollssporterna på elitplanet.

Klubbar, som lagt ner stora summor på sina aktiva under många ungdomsår, får inte ett öre i ersättning när den aktive får sitt genombrott på elitplanet. Tränare, och inte minst tränarutbildningen, kostar mycket liksom träningsläger och tävlingar och mycket annat.

Jag har ingen lösning, men skall fundera.

Ta IK Finish, SM-helgens bästa skånska moderförening!

Guld: Nikki Anderberg

Brons: Kasper Kadestål, Axel Härstedt

Fyra: Filippa Sivnert

Sjua: Austin Hamilton

Samtliga utom Nikki Anderberg har under de senaste åren nått större ännu större SM-framgångar.

Men för sina strålande verksamhet har Finish ekonomiskt gått lottlöst.

Halvtid i Allsvenskan.

Och SM-titeln är redan fixad, av Malmö FF.

Det har jag läst både här och där. Och statistiker har plockar fram uppgifter som pekar åt samma håll.

Det är klart har man ett försprång på fyra poäng till tvåan och till och med åtta till trean är guldläget gynnsamt.

Men varje match lever sitt eget liv. Det återstår 120 matcher som kan ändra alla tips och funderingar.

Man säger att tur förtjänar man. MFF har ett bra lag, inget snack om saken. Samtidigt har många avgörande bollar studsat rätt för serieettan. Och fel för motståndaren. Eller?

Det sägs också att tur och otur jämnar ut sig. Det kommer att bli någon felstuds även för MFF. Var så säkra.

Att vinna åtta matcher – oavsett marginaler – i följd är starkt. Men vem har sviten kommit mot? Svar: Lag med placeringarna 6, 7, 10, 11, 12, 13, 15 och 16.

Jag vill inte lägga någon synpunkt på detta, bara påminna.

Vad jag vill ha sagt är, att vi,  som vill ha en oviss guldstrid långt in mot vintern inte skall ge upp redan i halvtid.

De lag som, förutom nu Elfsborg, har mest inneboende kapacitet att närma sig MFF är Djurgården, Norrköping och Hammarby. Denna trio har hemmamöten mot MFF. Vad det nu kan innebära.

***

Jag har sett åtskilliga matcher. Coronatider med frivillig delisolering har gett tid till några DPlay-repriser.

Så här många gånger har jag sett lagen:

13: MFF och Häcken

11: Hammarby

10: Norrköping

 6: AIK

 5: Djurgården, Sirius

 4: Kalmar, Mjällby, Elfsborg, Helsingborg, Göteborg

 3: Östersund

  2: Örebro, Falkenberg

  0: Varberg

 ***

Några korta reflexioner:

Varför gnäller MFF mer andra lag även mot klara frisparkar?

Seriens intressantaste innerback är Elfsborgs unge kenyan Joseph Okumo.

Djurgården, för trubbigt anfall för att försvara guldet.

Varför övergav Norrköping sitt snabba spel för en långsam, omständlig speluppbyggnad?

Häcken, alltid detta Häcken med högsta allsvenska klass blandat med, faktiskt,  undermåliga prestationer.

Hammarby, om skadefri trupp på väg mot toppen.

”Nya” Sirius, beundrat av många. Det finns anledning.

Mjällby, en klubb man alltid måste beundra, kanske speciellt i år med sina varierade kvaliteter.

Varberg, resultaten imponerar,

Örebro, som vanligt, spel- och tabellmässigt.

Göteborg, mycket marginaler mot.

Östersund, kanske bättre än väntat.

Kalmar, många, intressanta talanger.

AIK, kaos med överreklamerad trupp.

Helsingborg, kan Granqvist hjälpa de många talangerna i deras utveckling?

Falkenberg, Hasse Eklund får ut mycket av sitt material.

Jag saknar Birger Buhre.

I alla fall hans penna.

Det borde det ideella Idrottsmalmö också göra.

Vem var då Birger Buhre (1918—1989)?

Han var sportkrönikör på Kvällsposten med en gedigen kunskap om Malmös idrottshistoria och dessutom känd som ideell ledare främst inom simningen men även inom handbollen.

Hans krönikor var långa, bitska, initierade och kunniga (oftast, är det väl bäst att tillägga) och fruktade av Malmös makthavare, när han granskade idrottens villkor i stan. Det kunde gälla reklamrättigheterna på Malmö stadion eller bidragen till de ideella organisationerna, där han i Miso (Malmö Idrottsföreningars Samorganisation) under 1970- och 1980-talen bidrog till kraftiga förbättringar.

Birger Buhres krönikor lästes av ”alla” och det var under en tid då ordet krönika hade en högre valör än i dag då en förhandsartikel om allsvensk match för Malmö FF (eller FC Rosengård) kan publiceras under en krönikevinjett.

***

Jag kom osökt att tänka på Birger Buhre, när jag fick vetskap om Malmös Fritidsnämnds nya avgifter.

Det är pandemitider. I stort all verksamhet lider ekonomiskt. Problemen för idrottens elitklubbar ventileras ständigt.  Men krisen gör sig påmind långt ner i leden.

I dessa coronatider beslutar fritidsnämnden att höja hyresavgifterna vid evenemang. Häpnadsväckande!

Jag tar Heleneholms IF som exempel.  Fyra av klubbens arrangemang har ställts in, tre motionslopp därav Blodomloppet med cirka 6 000 deltagare och Malmö Triathlon (där även EM skulle ingå), där Heleneholm är medarrangör.

Hoppet kvarstår att Yddingeloppet den 25/10 skall kunna genomföras.

Liksom den inomhussäsong i friidrott där Heleneholm är den förening i stan som drar det tyngsta lasset. HIF är ensamansvarig för Atleticumspelen, delar Julchansen med IFK Lund och är en av fyra parter i Pallasspelen (de övriga är Pallas, Lund och Finish). Givetvis vill man tjäna en slant på de här tävlingarna. Inkomstmöjligheterna för småklubbar är inte många, sponsorerna är få, om ens några.

Men så kommer beskedet från fritidsförvaltningen. Man har höjt hyran i Atleticum med över 50 procent. Ett tvåheldagarsarrangemang kostar initialt 35 000 kronor. Till detta tillkommer priser, administrationskostnader och mat för ett 75-tal funktionärer under två dagar. Ideella funktionärer, oftast bilburna, som dessutom måste betala 50 kronor/dag i parkeringsavgift.

Uppemot 60 000 kronor kan vara en kalkylerad utgiftspost för en tävling. Med en startavgift på 75 kronor/gren behövs det cirka 800 starter för att gå med plus. Pallasspelen gör det med sina cirka 2 000 starter. Det kan bli kanske 15 000 kronor vardera till de fyra klubbarna.

De något mindre Atleticumspelen är ett gränsfall ur ekonomisk synvinkel. Jag vet inte, men är det lönt för 75 personer att jobba 20 timmar frivilligt under en helg för i bästa fall några tusenlappar i vinst?

Så ser verkligheten ut efter de nya hyreskostnaderna.

Jag tvivlar verkligen på att kommunalrådet Frida Trollmyr (S) och fritidsnämndens ordförande Ewa Bertz (L) har någon som helst kunskap och förståelse för de små i idrottssamhället.

Det hade Birger Buhre. Han hade reagerat.

***

Sen kan ju Trollmyr och Bertz fundera över varför Malmö har så få stora ungdomstävlingar idrott.

Har ofta skrivit att tv-repriserna är fotbollsdomarnas värsta fiende.

Det senaste tiden har det med all tydlighet visats sig i Allsvenskan. Det har väl sällan varit så många omdiskuterade domslut som den här intensiva perioden med 14 matcher på kortare tid än två månader.

Jag har inte tillgång till någon tillförlitlig statistik men har en bestämd känsla av att det utdömts ett större antal straffsparkar än någon gång tidigare. Som jag noterade i ett tidigare inlägg gillar jag om man konsekvent beivrar tröjdragningar och fasthållningar. Samtidigt har domarna friat uppenbara ojustheter och utmätt straff för filmningar och korrekta tacklingar.

Ojämnheterna har varit för stora. Jag har en känsla av att utgången och matchförloppet i alltför många matcher på påverkats av felaktiga domarsignaler. Alla vet skillnaden mellan 1—0 och 0—1 i alla skeenden av en match. Siffrorna ändrar matchens taktiska utveckling.

Det påpekas hur de många matcherna påverkar spelarna. Man poängterar vikten av rotation. De högst rankade domarna, Ekberg, Nyberg, Sjöberg, Al Hakim, Pandzic, är i gång omgång efter omgång i 90 plus tillägg. Det är få utespelare som har haft lika lång tid på plan som de flitigast anlitade domarna. Det är klart att det sliter. En trött person fattar fler felaktiga beslut än en utvilad.

Det är min amatöranalys över de ojämna domarinsatserna.

Dessutom har domarna inga, eller få, hemmamatcher. De måste resa till sina uppdrag. Resor i värme tar kraft.

Det hjälper inte att de främsta av landets elitdomare är heltidsanställda med bra löner, i paritet med de sämst betalda spelarna i de allsvenska storklubbarnas trupper.

Domarna är slitna.

Jag skall försöka tänka på detta även när favoritlagen blir förfördelat.

Aldrig tidigare har jag hört och läst orden ”billig straff” som under och efter gårdagens allsvenska Skånederby mellan Malmö FF och Helsingborgs IF, 4—1.

Regelboken är klar: Antingen är det straff/frispark eller inte. Det finns inga nivåskillnader. Vad än kommentatorer, krönikörer, experter och andra skriker.

Att det blev så mycket rabalder kring de två straffar, en till vardera laget, Andreas Ekberg dömde beror naturligtvis på att de flesta domare, för att inte säga alla, fegar ut vid liknande situationer.

Vad härligt om alla dessa knuffar, tröjdragningar och omfamningar bestraffades. Även från det försvarande lagets sida. Anfallarna får ofta frisparkar mot sig. Då bir det inte den uppståndelse det blev i går. Straffar berör.

Låt Andreas Ekbergs bedömningar i detta fall bli norm i ställer för uppmärksammade undantag.

Och jag vill gärna se den domare som är först med att straffa den målvakt som håller bollen oerhört längre tid än de tillåtna sex!

***

Däremot förstår jag inte Ekbergs beslut att inte bestraffa Ola Toivonen för stämplingen på HIF:aren Jakob Persson. Inte ens ett gult kort för det som en samstämmig (utanför Malmö) expertis ansåg vara rött.

Av någon underlig (?) anledning finns denna incident inte nämnt med ett enda ord i mitt husorgan.

***

Och jag har inte någonstans sett, att hörnan som gav 3—1-målet inte var någon hörna.

Jag hajade till framför tv:n när MFF:s Anders Christiansen efter att från nära håll rakat bollen utanför stolpen och helt frankt tog den ut till hörnstolpen. AC lurade, falskt, hela domarteamet och på den efterföljande hörnan nickade MFF in 3—1. Jag förstår inte varför HIF:arna inte reagerade.

Innan jag skrev dessa rader kollade jag Dplays sammandrag fem gånger och min slutsats är att det borde varit inspark för HIF.

***

Och detta för mig osökt in på VAR, videogranskningen. Skall den optimala eftersökta rättvisan skipas måste så oerhört många avgörande situationer granskas att avbrotten dödar all matchrytm. Det finns tillräcklig med avbrott redan, inte minst genom alla maskningar.