IK Finish är en av Skånes äldsta friidrottsföreningar, bildad 1924.

På senare tid har Vellingeklubben varit en av de klubbar i distriktet som fostrat flest landslagsaktiva. Vid senaste SM-tävlingen för seniorer hade en guldmedaljör (Nikki Anderberg), två bronsmedaljörer (Kasper Kadestål och Axel Härstedt) Finish som moderklubb. Lägg till en fjärdeplats (Filippa Sivnert) och en sjunde (Austin Hamilton). Ingen annan Skåneklubb var ens i närheten av ett sådant facit.

Det här var ingen tillfällighet. Sedan 1987 har Finishungdomar på seniorsidan i  SM tagit fyra guld, elva silver och 20 brons individuellt. De har också deltagit i 17 medaljlag i stafett.

Sju av dem har deltagit i ett svenskt seniorlandslag. Internationella höjdpunkter är Axel Härstedts tiondeplats i diskus i OS 2016 och Austin Hamiltons EM-brons på 60 m meter 2017 och hans medverkan i det lag som vann guld på 4x100 m vid JEM 2015.

Få av framgångarna i nådda i Finishdräkt, ett silver och ett brons till Axel Härstedt 2007 och brons till trestegshopparen Sebastian Ekstrand 2012.

Det har varit i Malmö AI, IK Pallas, Heleneholms IF och Spårvägens FK som medaljerna kommit.

Klubbens juniorer och ungdomar har under åren också vunnit 114 medaljer i SM-sammanhang. Och då räknat jag bara de man vunnit för Vellingeklubben.

Det är fantastiska siffror och visar på oerhört duktiga ledare och tränare under en lång period.

Men det visar också på vikten av ett brett Friidrottssverige. Talangerna finns överallt. Finish är ett av de bättre exemplen. Många i den nuvarande ledare-/tränargenerationen i Vellingeklubben har jobbat i många år och har med ålderns rätt trappat ner. Klubben har fortfarande en bred ungdomsverksamhet. Men finns förmågan att ta hand om de talanger som bevisligen lär dyka upp? Jag vet inte. Men jag vet att det är betydelsefullt att Finish finns kvar som den plantskola man är. Utan att egentligen någon gång få kredit för det.

***

Och utan att få någon ekonomisk ersättning för de utlägg man haft för att utveckla ungdomarna. Inom de stora bollsporterna får moderklubbarna en övergångssumma när den aktive tar steget upp i eliten och skriver kontrakt. Olika klausuler bestämmer sedan ersättningarna när spelaren fortsätter karriären uppåt.

I friidrott finns inga övergångsbelopp. Från en dag till en annan kan ett klubbyte ske. Det är naturligtvis svårt att för friidrotten att finna ett liknande system som de mera penningstinna bollsporterna.

Jag vet att det är utopiskt, men en idealistisk dröm finns att moderklubbarna på något sätt ekonomiskt skall kompenseras för sin grundläggande utbildning.

Som när den aktive tar sin förste medalj på ett SM i någon åldersgrupp (givetvis varierat belopp för valör och åldersgrupp), gör sin första landskamp eller når  en  medalj eller finalplats i ett internationellt mästerskap.

Speciellt svårt att konstruera ett system kan det inte vara.

***

Som sagt en utopi och en önskedröm för en som värnar om friidrottens småklubbar, de som fostrar de flesta elitaktiva. Åtminstone i Skåne.