Har ofta skrivit att tv-repriserna är fotbollsdomarnas värsta fiende.

Det senaste tiden har det med all tydlighet visats sig i Allsvenskan. Det har väl sällan varit så många omdiskuterade domslut som den här intensiva perioden med 14 matcher på kortare tid än två månader.

Jag har inte tillgång till någon tillförlitlig statistik men har en bestämd känsla av att det utdömts ett större antal straffsparkar än någon gång tidigare. Som jag noterade i ett tidigare inlägg gillar jag om man konsekvent beivrar tröjdragningar och fasthållningar. Samtidigt har domarna friat uppenbara ojustheter och utmätt straff för filmningar och korrekta tacklingar.

Ojämnheterna har varit för stora. Jag har en känsla av att utgången och matchförloppet i alltför många matcher på påverkats av felaktiga domarsignaler. Alla vet skillnaden mellan 1—0 och 0—1 i alla skeenden av en match. Siffrorna ändrar matchens taktiska utveckling.

Det påpekas hur de många matcherna påverkar spelarna. Man poängterar vikten av rotation. De högst rankade domarna, Ekberg, Nyberg, Sjöberg, Al Hakim, Pandzic, är i gång omgång efter omgång i 90 plus tillägg. Det är få utespelare som har haft lika lång tid på plan som de flitigast anlitade domarna. Det är klart att det sliter. En trött person fattar fler felaktiga beslut än en utvilad.

Det är min amatöranalys över de ojämna domarinsatserna.

Dessutom har domarna inga, eller få, hemmamatcher. De måste resa till sina uppdrag. Resor i värme tar kraft.

Det hjälper inte att de främsta av landets elitdomare är heltidsanställda med bra löner, i paritet med de sämst betalda spelarna i de allsvenska storklubbarnas trupper.

Domarna är slitna.

Jag skall försöka tänka på detta även när favoritlagen blir förfördelat.