Fotbollsallsvenskan är slut.

Kan faktiskt vara rätt skönt med en liten paus. Det tar sin lilla tid att vara lite väl intresserad och ha en önskan att se så många matcher det bara går. Tv ger onekligen möjligheter. Har faktiskt bokfört hur många matcher jag med allsvenska lag jag sett under 2018. Summan blev 169, inräknat några träningmatcher och cupmatcher av olika dignitet. Till detta skall läggas ett antal landskamper och andra internationella möten.

Det finns personer i min närhet som har synpunkter på mitt kanske nördiga – jag medger – fotbollsintresse. Samtidigt kan man replikera att deras tittande på olika serier och filmer tar minst lika långt tid i anspråk.

Alla gör sina val.

Det hör till att utse Årets spelare och ledare i olika kategorier. I kväll är det Fotbollsgalan. Den hoppar jag. Firmafester, när man inte själv är inbjuden, är inget för mig. Det blir i stället Hammarby mot HK Malmö på webben i Handbollsligan och sen Vår tid är nu.

Intressantare är för min del den gala som bland annat C More arrangerar, där man belönar prestationer i Allsvenskan. Kriteriet för att bli nominerad är att man medverkat i minst 15 matcher. Här faller många av vårens bästa spelare bort, de försvann under sommaruppehållet och många, som kom i detta fönster, hann inte upp i 15 matcher.

I den moderna fotbollen är det svårt att klassificera en spelare. Det beror på  vilket spelsystem laget tillämpar. Är Häckens Paulinho mittfältare eller forward?

Här har du min lilla eftermiddagslek.

Målvakter

1)    Oscar Linné, AIK

2)    Isak Petterson, Norrköping

3)    Johan Wiland, Hammarby

4)    Johan Dahlin, MFF

5)    Oscar Jansson, Örebro

Isak Pettersson har svarat för många spektakulära räddningar men hade en svajig inledning av säsongen, speciellt på fasta situationer.

Förvisso bakom seriens bästa defensiv men Oscar Linné har övertygat, Nu litar också övriga AIK-spelare på honom. Det har varit lite tveksamt tidigare.

De tre övriga är rutinerade och stabila spelare.

Försvarare

1)    Per Karlsson, AIK

2)    Andreas Johansson, Norrköping

3)    Björn Paulsen, Hammarby

4)    Rasmus Lindgren, Häcken

5)    Viktor Elm, Kalmar

Per Karlsson har i över ett decennium varit en av Allsvenskans bästa mittbackar och har guldåret varit den viktigaste kuggen i AIK:s defensiv, Allsvenskans bästa.

Andreas Johansson har den här säsongen inte varit lika stabil som de senaste spelåren men har en auktoritet som inger respekt.

Björn Paulsens defensiva kvaliteter kombineras med kraftfull agerande offensivt.

Har någon sett Rasmus Lindgren göra en dålig match?

Viktor Elm är den sammanhållande länken i ett svajigt Kalmar.

Mittfältare

1)    Rasmus Elm, Kalmar

2)    David Batanero, Sundsvall

3)    Fouad Bachirou, MFF

4)    Kristoffer Olsson, AIK

5)    Serge-Junior, Hammarby

Frisk, och det var han faktiskt under stora delar av hösten, är Rasmus Elm Allsvenskans bäste spelare.

Säsongens största överraskning, både tabell- och spelmässigt, är GIF Sundsvall. Orsak: David Batanero (och Joel Cedergren, tränaren).

Jag gillar Fouad Bachirous enorma arbetskapacitet. Han har under året räddat många farliga kontringslägen för motståndarna. Är dock ingen poängspelare.

Kristoffer Olsson rörlig och kreativ.

När Serge-Junior blev långtidsskadad tappade Hammarby sin främste bollerövrare och Europaplatsen.

Forward

1)    Paulinho, Häcken

2)    Samman Ghoddos, Östersund

3)    Markus Rosenberg. MFF

4)    Linus Hallenius, Sundsvall

5)    Henok Goitom, AIK

Vinner man skytteligan och har en hel del assists är man bra. Det är Paulinho.

Östersund tappade många av sina bästa under sommaruppehållet. Samman Ghoddos var mest kännbar.

Det finns mycket att säga om Markus Rosenbergs uppträdande på plan. Men en duktig spelare är han.

Ett härligt genombrott på ”gamla dar”, Linus Hallenius.

En av de stora hos mästarna, Henok Goitom.

Värdefullaste spelaren

1)    Rasmus Elm

2)    Paulinho

3)    Per Karlsson

4)    David Batanero

5)    Issam Jebali, Elfsborg

De fyra främsta se ovan!

Elfsborg hade ett tungt år. Issam Jebali drog ett stort lass i alla delar under våren. När han försvann till Norge blev det än tyngre

Tränare

1)    Joel Cedergren, Sundsvall

2)    Jens Gustafsson, Norrköping

3)    Rikard Norling, AIK

4)    Stefan Billborn, Hammarby

5)    Uwe Rösler, MFFG

Ifrågasatt av de flesta och med ett lag/en trupp som alla trodde skulle åka ut formade Joel Cedergren ett både sevärt och effektivt lag.

Jens Gustafsson lyckades återigen skapa ett vinnande kollektiv trots de senaste årens många spelarförluster.

En guldvinnare, även med en bra trupp, är en bra tränare, så Rikard Norling skall naturligtvis finnas på listan.

Tillsammans med Sundsvall var Hammarby, efter förhandstipsen att döma, 2018 års överraskning. Det är Stefan Billborns förtjänst.

MFF:s höst var bra. Uwe Rösler bidrog naturligtvis till detta. Med, det skall inte glömmas, seriens dyraste och bredaste trupp.

Årets nykomling

Diffusa regler gör att jag nöjer mig att utan rangordning nämna spelare 20 år och yngre:

Norrköpings islänning Arnor Sigurdsson och Ian Smith från Costa Rica.

Kalmars tonåringar Isak Magnusson, Johan Stenmark, Adrian Edqvist, Nils Fröling och Adam Hellberg.

Givetvis BP:s Jack Lahne.

Trelleborgs Felix Hörberg och Isak Jönsson platsar också på listan.

Tyvärr ingen MFF-are. I årets/höstens lagbygge finns inte plats för att kontinuerligt spela in klubbens talanger i seniorfotboll.

Fotbollsallsvenskan är slut.

AIK firar guld, Norrköping silver och Malmö FF också ett silver. Av någon outgrundlig anledning delar fotbollen ut två silver, ett stort och ett litet.

MFF firar naturligtvis inte sin tredjeplats. En sak har jag lärt mig: I Malmö räknas bara guld. Lite typiskt malmöitiskt högdraget, enligt min smak.

MFF firade sin säkrade Europaplats 2019, en nog så viktig placering med tanke på klubbens ekonomiska kostym.

Vid slutsignalen kunde man genast läsa – i Malmömedia givetvis – att MFF räknat från nye tränaren Uwe Röslers inträde varit bäst i Allsvenskan. Han gjorde sin debut i omgång 14. Sen dess har MFF tagit 40 poäng, lika många som AIK, en poäng mer än Norrköping.

Så snacket om att ”Om bara Uwe Rösler kommit tidigare så hade …, det köper jag inte.

Och glöm inte att MFF under höstomgången med Rösler bara vann en enda match mot de fyra topplagen, 2—1 mot Hammarby. I övrigt 1—1 mot AIK och Häcken och 1—3 mot Norrköping.

Jag har ingen som helst anledning att ta från Uwe Röslers hans kapacitet som fotbollstränare. Naturligtvis är han skicklig. Det har hans resultat visat. Jag är bara mot hysteri, parad med lokalpatriotism.

Hur bra Uwe Rösler är i ett internationellt perspektiv får vi se när Europa League-spelet är avklarat.

***

När man nu summerar det allsvenska spelåret 2018 ur MFF-synpunkt förbiser man nog så viktigt fakta: Uwe Rösler har haft en trupp som kvalitetsmässigt var vida överlägsen den Magnus Pehrsson, den sparkade tränaren, hade att tillgå. De unga spelare som Magnus Pehrsson tvingades använda och dessutom fyllde ut bänken med, fanns nu inte med ens i dagens 20-mannatrupp.

När MFF-ordföranden Håkan Jeppsson förra hösten basunerade ut att klubben skulle vinna SM-guld och konkurrera i Europa med trupp bestående av cirka 50 procent egna talanger, skrev jag att det var en fullständigt orealistisk målsättning. Det visade sig också. Jag vill inte på något sätt slå mig för bröstet, bara ställa en försiktig undran: Hur kan en ordförande i en svensk storklubb ha så lite kunskap om hur fotbollsvärlden ser ut 2018?

Och hur kan han/styrelsen få med sportchef Daniel Andersson på samma spår.

Det är Håkan Jeppsons och Daniel Anderssons fel att Malmö FF var utanför guldstriden 2018 före de avslutande omgångarna.

Tiden räcker inte alltid till.

Därav detta uppehåll i bloggskrivandet.

Har den här veckan slutfört redigeringsarbetet till Skånsk Idrotts Historia, årgång 2018, Idrottsmuseets Vänners årsbok.

Ett numera något underligt namn på en förening baserad i Malmö, en stad – landets i storlek tredje största – utan något museum för landets största folkrörelse. (Jag bortser från Malmö FF:s eget på Stadion. Malmös idrottshistoria är mer än MFF:s. Även man i dessa tider kan tro att det är så.)

Var i går på med några vänner på Helsingborgs idrottsmuseum i Idrottens Hus. Har varit där ett flertal gånger. Mina vänner, som inte besökt muséet tidigare, blev lika imponerade som jag alltid varit.

Muséet drivs ideellt med ett visst stöd av kommunen. Man har lyckats få hela Idrottshelsingborg intresserat. Föreningarna är medlemmar och deltar i utställningar med olika historiska föremål, inte minst i jubileumstider. Många av stans stora idrottsprofiler deponerar gärna sina värdefulla utmärkelser. i ”säkerhetsburen”, finns bland att ”Henke” Larssons Guldbollar och Caroline Segers Diamantboll.

Biljardvirtuosen Torbjörn har skänkt några av sina hundratals priser till muséet.

Det är ett levande museum, där idrottsföreningar och andra sammanslutningar ofta har möten av olika dignitet.

Stans företag är också villiga sponsorer.

***

När det fanns ett idrottsmuseum i Malmö var det ett riksidrottsmuseum med skånsk touch, kommunalt skött. Idrottsmuseets Vänner var en stödförening utan egentligt inflytande.

Nu finns planer på att i Baltiska hallens östra foajé inreda något som lanseras under arbetsnamnet ”Mätstarrummet”.  Vad det innebär vet jag inte. Idrottshistoria är så mycket mer än mästarnas historia. Inte minst ledarnas och det vi lite förklenande kallar småklubbarnas.

Helsingborgs idrottsmuseum har välförtjänt fått pris som Årets idrottsmuseum i Sverige. Malmö behöver inte kopiera. Men väl ta lärdom.

De ideella krafter som är drivande i Helsingborg är unika på sitt sätt. Men det finns liknande personer i Malmö. De minskar dock i antal.

När något nytt nu skall introduceras, är det viktigt att deras kunskap och erfarenhet tas till vara.

Uppbyggandet av Mästarrummet får inte bli någon politisk/kommunal långbänk.

Ta upp kampen med Helsingborg!

Det är sällan jag kör bil inne i Malmö.

Och än mer sällan parkerar jag bilen i City.

Men i går hände det.

Efter det alltid lite vemodiga Allhelgonabesöket på kyrkogården i Skurup var det i det strålande höstvädret ett ypperligt tillfälle att ta en extratripp i det vackra landskapet. Det är i det klara ljuset fantastiska vyer som dyker upp i ”Bygden mellan åsen och havet”. Det är väl så Akademimedlemmen och den ständige sekreteran Anders Österling kallade Wemmenhögstrakten?

Nåväl, bilturen ändrade tidsplaneringen och beslutet kom om att ”äta ute”, någonstans i stan, fortsatte bilfärden, hittade en parkeringsplats mitt i smeten.

Letade efter parkeringsautomat, men se, det var ju en röd dag. Och då är det fritt att parkera i centrum. Nöjd naturligtvis, alltid skönt att slippa utgifter.

Men samtidigt irriterad.

Kring många av Malmös idrottsanläggningar är det nämligen avgiftsbelagt dygnet runt, alla dagar. Ledare, tränare och funktionärer tvingas betala för att ideellt ta hand om våra barn.

För att ta ett exempel: En friidrottstävling i Atleticum I Malmö kräver per pass kanske upp mot 75 funktionärer. För varje timme får de som tvingas ta bil dit betala åtta kronor. Men man är så human att det högst kan bli 50 kronor/dygn.

Jag förstår inte prispolitiken över huvud taget.

Gratis mitt i stan, samtidigt som man avgiftsbelägger ideellt arbete på en massa platser runt om i Malmö.

Ofattbart.

Trelleborgs FF är mitt favoritlag i den allsvenska fotbollen.

Är både medlem och har säsongskort.

Tyvärr blev sejouren i högsta serien denna gång bara ettårig. Något annat var väl inte att vänta. Mitt tips, plats 14, före seriestarten var mest ett önsketänkande.

Patrick Winqvist, tränaren, som, sedan han lagt bort MFF-arrogansen, ger ett sansat och sympatiskt intryck, sa inför omstarten efter VM inför mötet mot AIK: -- AIK köper hem Sebastian Larsson med över 100 landskamper, vi tar in Isak Jönsson från division 2-laget Olympic (och Skurups AIF).

Patrick pekar på TFF:s position i näringskedjan (ett adekvat ord i den kommersiella fotbollen). Välskötta föreningar som TFF, Falkenberg, Halmstad, Mjällby och Brommapojkarna och några andra kan inte på sikt etablera sig i Allsvenskan under länge perioder. Deras realistiska mål blir att då och då spela i Allsvenskan under några säsonger.

Men de behövs i svensk fotboll. De har en förmåga att hitta talangerna i småklubbsvärlden. Det är viktigt.

Isak Jönsson (för övrigt en släktning, så jag är jävig) är ett utmärkt exempel. Från ingenstans (ursäkta Olympic och Skurup!) har han på några månader blivit en skicklig allsvensk mittback som nämns med respekt även på denna nivå.

Det skall för övrigt bli intressant att se utvecklingen på honom och hans skolkamrat från Skurup, MFF-aren Hugo Andersson. Isak med kontinuerligt spel på seniornivå, Hugo med få korta inhopp i MFF.

Isak är inte det enda exemplet på talanger som från lägre nivåer fått ett genombrott i årets TFF.

Framför allt Felix Hörberg från lilla Västra Ingelstad, som inte fick fortsätta i MFF och inte kom in på Fotbollsgymnasiet, men som via en av Malmöfotbollens främsta fostrare av talanger, Kvarnby IK, hamnade i TFF. Sett över hela säsongen är 19-årige Felix, enligt mig, Allsvenskans bäste debutant under 20 år.

I Malmö med dess undermåliga klubbredd på en hyfsad nivå är det viktigt att det finns mer än MFF som en elitklubb i regionen. Inte minst sedan Landskrona Bois degraderat från Superettan.

Vägen in i MFF:s seniorled är trång. Det är få ens från de egna akademierna som tar steget dit in. Och än färre från områdets övriga klubbar. För dem är TFF ett bra alternativ.

Och vi skall inte glömma att TFF själv har många talanger, mogna för elitfotboll.

Trots degraderingen har TFF med den nuvarande, totalt sett, unga truppen, ett utmärkt läge att 2019 bli ett topplag i Superettan.

Risken är naturligtvis överhängande att några, kanske främst Isak Jönsson och Felix Hörberg, lockas över till någon allsvensk klubb. Jag tror förstås att deras utveckling mår bättre av kontinuerligt spel i Superettan än bänknötandet i Allsvenskan. Deras tid kommer.

Trelleborgs FF behövs i svensk elitfotboll.