Det blev en intressant Finnkamp med den där ovissa spänningen in på slutet i båda matcherna som gör Finnkampen till en idrottslig höjdpunkt.

Men det fattades något väsentligt. Var fanns de tuffa, intensiva duellerna på lång- och medeldistans? De som får läktarna att vibrera och skapa känslor bland aktiva, ledare och inte minst åskådare.

Vad har hänt med finsk löpning? Från 800 meter och uppåt var det beklämmande klent, ja, nästan genant. Både på dam- och herrsidan.

Jag vet att friidrottens belackare kommer att påstå att den finska regressen beror på att de tidigare generationernas löpare var dopade. Jag vägra att döma utan bevis. Nöjer mig med att konstatera att för att nå de nuvarande finska resultaten behöver man sannerligen inte vara dopad. Tillbakagången måste bero på att man inte lyckats föra den fina löpartraditionen vidare och misslyckats kapitalt i sin rekrytering.

Visst jag njöt av när Kim Ambs och Anna Wessmans spjut seglade längre än de finländska och övriga härliga fighter i teknikgrenarna med strålande resultat och på sprinterdistanserna.

Men kryddan saknades.

Tänk vad rafflande det kunnat bli, om inför de avslutande medeldistansloppen inte vetat att någon annat än en svensk trippel var i stort uteslutet.

Lite parentetiskt: Den enkla men geniala idén att skippa den långa stafetten som avslutningsgren och därmed ge möjligheter till större poängskillnader än de 5—2 som stafetterna ger föll vid detta tillfälle tyvärr platt till marken.

***

Svensk medeldistanslöpning både på dam- och herrsidan har toppbreddmässigt höjts i år. Det skall inte förglömmas. På hinder och 5 000 och 10 000 för damer har Sverige också några toppar av hygglig europeisk klass. Lite krasst berodde dock den svenska överlägsenheten främst på finsk svaghet.

***

Tv är inte ett lämpligt media att följa Finnkampen genom. Man är för beroende av skickliga producenter som kan friidrott. De bör dessutom vara insatta i det speciella med de här landskamperna, det vill säga att en kamp om plats fyra och fem kan vara minst lika betydelsefull som den om segern. Vi tv-tittare fick exempelvis inte veta att Michael Tornéus i längd hoppade från plats 3 till 2. Nog så viktigt. Det fanns många andra exempel.

Skaffa en bisittare som på radiovis går in och berättar om placeringsförändringarna! Det skulle förhöja värdet.

Och skippa gärna några av de många intetsägande intervjuerna!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag såg Göteborg—Malmö x 2 i går. Två klassmål och ett touchmål gav 3—0 till Malmö FF mot IFK Göteborg. Ett klassmål och ett touchmål gav 2—0 till FC Rosengård mot BK Häcken. Malmö i topp för både herrar och damer i den högsta...

Jag har fått ett nytt favoritlag i fotboll. Nja, favoritlag är förstås att ta i, det skall lite mer till än några enstaka matcher för att få en stabil plats i mitt fotbollshjärta. Men jag erkänner att jag på senare tid gärna sett och följt Bayern L...

Vad får man för pengarna nu för tiden? Jag tänker på den allsvenska fotbollsvärlden och i detta fall IFK Göteborg. Funderingarna kom upp i samband med derbyt i veckan mellan Gais och IFK, 2—1. I startelvan kom IFK med sju spelare med utländ...

Ett silver och ett brons blev den skånska utdelningen vid Final four i basket för juniorer och ungdomar, som avgjordes i helgen i Uppsala. Men ack så nära Eos U 21-lag för flickor var ett guld. Lundatjejerna förlorade finalen mot Alvik med 90&mdash...

Varför är de alltid samma visa i MFF-land när laget förlorat? Som nu efter Elfsborgs 3—1-vinst i går. Till MFF-land räknar jag in Sydsvenskans sport, den enda Malmöbaserade tidning eller site jag läser regelbundet. Det är alltid MFF som gör...