Elitidrott är resultatbaserat.

Det är med detta som bakgrund man med den bästa av viljor kan ge den svenska fotbollsinsatsen mot Holland (för mig är det Holland, inte Nederländerna) godkänt.

Jag har ögnat igenom en del kommentarer i tidningar och lyssnat på några radioinslag. Jag tycker att omdömena är för positiva. De grundas på det oavgjorda resultatet, nått till stor del genom Robin Olsens strålande målvaktsspel. Ingen kan klandra honom om det hamnat både en och två bollar ytterligare i det svenska nätet.

Hur hade slutbetyget blivit vid 1—2 eller 1—3? Jag inbillar mig att några kritiker tagit fram sin motorsåg trots att insatsen på det hela taget varit likvärdig.

Försvarsspelet får överlag överbetyg. Kan man verkligen ge plus för en defensiv som tvingar Olsen till så många högklassiga ingripanden? Jag tycker inte det.

I dagens internationella fotboll bygger mycket av anfallsuppbyggnaden på bra passningar från försvarslinjen. I går tvingades den svenska fyrbackslinjen nästan enbart till att rensa, slå bort bollen. Mittfältare och anfallare fick sällan några vettiga passningar att arbeta med för att bygga upp ett konstruktivt anfallsspel. Holländarna stressade svenskarna.

Sverige gjorde ingen bra landskamp. Holland avslöjade många brister.

Självfallet skall man ge Janne Andersson, förbundskaptenen, tid att bygga upp ett nytt lag. Efter 1—1 finns det ingen anledning att klä allt i svart. Inte heller att se alltför positivt på det hela.

Janne Andersson är klok nog att inse att hans premiärmatch inte var bra.