Skånes friidrottare reste hem SM i Umeå med 14 medaljer.

Jag räknar inte med MAI:s seger i den mixade jippostafetten över 4x100 meter med sitt minimala intresse, tre lag varav ett ett nästan ungdomslag från Piteå.

Är det ett godkänt resultat?

Med sina drygt 1,2 miljoner innevånare har Skåne grovt räknat under tio procent av landets innevånare. I SM tävlades det om 108 medaljer så i detta procentperspektiv är 14 medaljer godkänt. Men Friidrottsverige kan inte granskas ur denna synvinkel. Det finns distrikt, regioner och större städer där friidrotten i stort är en perifer idrott. Precis som den tenderar att bli i Skåne.

Jag menar att detta till trots, att ett guld, sju silver, sex brons och ytterligare 16 toppåttaplaceringar inte är godkänt av ett distrikt som har som målsättning att tillhöra de ledande i Sverige. Nu är det förstås så illa breddmässigt i landet att Skåne är det tredje bästa distriktet i landet, men ack så klart distanserat av Stockholm och Göteborg. Nästan hälften av alla medaljerna hamnade i Storstockholm, 49 (20—17—12) av 108. Göteborgs utdelning (med hjälp av bohuslänska Hälle) var 3x7, lika med 21. Övriga landet hade medaljfördelningen 8—5—11.

Det är ett geografiskt snett Friidrottssverige, i alla fall granskat från helgens senior-SM.

Vän av ordning – och kunskap – påminner kanske om att tre av Stockholms guld (Frida Perssons, Johan Wissmans och Petter Olssons) och ett av Göteborgs (Tracey Anderssons) hemfördes av aktiva som fått sin friidrottsliga skolning i Skåneklubbar. Samtidigt kan man konstatera att Skånes enda guld, Irene Eklunds, inte direkt är frukten av ett arbete i den skånska friidrottsvärlden.

Med tanke på hälsotillståndet i den samlade skånska friidrotten borde man snarast samla till ett möte för att ventilera problemen och gemensamt – jag understryker gemensamt – samlas för att få en förändring på i stort alla områden.

Men vem tar initiativet? Jag har ingen förhoppning på ett passivt Skånes Friidrottsförbund.

Skåne tappar mark.