Axel H

5 augusti 2014 13:49

Hej Magnus!

Vill börja med att tacka för att du fortsätter granska, kritisera och skriva om skånsk friidrott, det behövs och jag gissar att det är därför som du gör det.

Du skriver att skånsk friidrott tappar mark, men det hade varit intressant med en statistisk jämförelse med dem senaste årens utfall och även statistik på andra exempel som kan styrka ditt påstående. Ungdomstävlandet är dock, som du skrivit, klart på nedåtgående och speciellt i dem yngre tonåren då tävlingar behövs nästan lika mycket som bra tränare.

Om man tar sig tid att samla in data och göra en kurva över medaljskördarna på SM skulle man nog se att årets utfall blev ganska bra trots allt, kanske till och med vändningen av en nedåtgående trend.

Exempel 1: MAI tog 8 medaljer på Friidrotts-SM förra året och 13 medaljer i år. Om man, som du, inte räknar in den mixade stafetten är siffrorna ännu tydligare: 6 respektive 12. Den enorma utvecklingen framgår inte av din artikel trots att du nog också tycker att den är relevant i sammanhanget.

Exempel 2: Enligt dina siffror tog Skåne ca 13 procent av SM-medaljerna i helgen. Samtidigt kan man räkna ut att ca 27 procent av den svenska JVM-truppen kom från Skåne. Det var nog tillräckligt för att göra både Stockholm och Göteborg lite avundsjuka.

Det finns väldigt mycket som det skånska förbundet har kvar att göra för att öka antalet tränare som kan ta hand om alla barn som ställer sig i kö för att friidrotta. Exempelvis projekt som leder till möjligheter att deltidsanställa fler ungdoms-, junior- och seniortränare. Professionella tränare är kanske den största bristen som finns i skånsk friidrott och är en anledning till att många aktiva slutar.

Trots detta vill jag gärna tro att den skånska elitfriidrotten är på väg uppåt ur en svacka och jag tror statistiken håller med.

Magnus Månsson

5 augusti 2014 17:36

Tack, Axel!
Jag antar att H:et står för Herdstedt och gör det det så gratulerar jag till SM-silvret och önskar lycka till i EM.
Det gläder mig att du engagerar dig och funderar över skånsk friidrott. Fler borde göra det.
Du jämför MAI:s medaljskörd de två senaste åren och den ökningen är naturligtvis glädjande liksom att Skåne har fler medaljer vid stora SM än de fyra senaste jag jämfört med. Negativt ur elitsynpunkt att det är väldigt länge sedan Skåne fick nöja sig med endast ett SM-guld.
Jag hoppas också att skånsk elitfriidrott är på väg upp men det behövs mer är ett år med 14 medaljer för att man skall våga tro på ett trendbrott. IFK Helsingborg måste komma tillbaka som en klubb med svenska toppnamn -- hade totalt två ungdomar i Umeå. IFK Lund måste våga elitsatsa på sina talanger. Öresund kan inte bara skriva ner en elitmålsättning utan även försöka förverkliga den.
Sen måste man se över hela tävlingsverksamheten för ungdomar och se till att de som inte kan -- eller vill bli elitaktiva -- stannar kvar inom friidrotten och blir ledare och tränare. Som tränare måste man ha en viss erfarenhet som aktiv.
Många av de som nu är ledare i friidrottsskolorna är mer intresserade av att titta på sin mobil än att träna barnen.
Det var ett långt svar och efter över 60 år i friidrottens värld har jag i alla fall synpunkter.
Hör gärna av dig igen, Axel!
Mvh
Magnus

PS!¨
För att se hur Skåne breddmässigt stod sig i SM gentemot de stora Storstockholm och Göteborg räknade ut att Stockholm hade förutom medaljerna 64 toppåttaplaceringar, Göteborg 25 att jämföras med Skånes 16.
Ur bredd kommer topp!
DS

Axel H

5 augusti 2014 19:26

Tack för gratulationen och lyckoönskningen, Magnus.

Om det är ett trendbrott eller ej beror kanske på vad man har för uppfattning om hur slumpen spelar in i hur många medaljer som en förening eller ett distrikt tar. Eftersom friidrotten är rättvis och rättvisande i sin natur så anser jag att det räcker med årets utfall för att man ska kunna dra slutsatsen att trenden är bruten, åtminstone på kort sikt. Det återstår att se hur den medvind som finns i MAI just nu tas tillvara på för framtiden. Det finns antagligen tillräckligt mycket kunskap och färdigheter för att lyfta skånsk friidrott till fornstora dagar om resurserna används med insikten att friidrott på elitnivå bedrivs på ett annat sätt nu på 2000-talet.

Dagens internationella friidrotten är professionell och inte amatörmässig som den var för många år sedan och som många, främst äldre, fortfarande verkar tro att den är. Den som inte vill hänga på den utvecklingen nu kommer antagligen aldrig ifatt. Vi aktiva som träffar konkurrenter från ledande friidrottsländer inser att det i regel krävs heltidssatsningar från både aktiva och tränare med stöd från klubbar och förbund redan efter gymnasieåldern för att nå världselitens resultat.

På grund av detta är det svårt att tro att elitfriidrott på bred nivå kommer kunna bedrivas i andra skånska klubbar i framtiden. Eftersom de ledande klubbarna i landet redan börjat genomgå omställningen till att bli professionella kommer det också bli ännu svårare att ta SM-medaljer för aktiva som stannar i mindre skånska klubbar. Jag önskar att det inte vore så men man måste inse att världen förändras och den som inte utvecklas och anpassar sig kommer att dö ut.

Distriktsförbundet skulle kunna börja med att ta reda på hur många tränartjänster som finns i skånsk friidrott och genom stora satsningar se till att öka den siffran med ett antal procent varje år och jobba med detta som det viktigaste övergripande resultatmålet.

Magnus Månsson

6 augusti 2014 10:26

Axel, det är utmärkt med engagerade unga aktiva.
Fortsätt!
Ordet trend tolkar du och jag olika. Jag vill nog se en utveckling över mer än ett år för att påstå att en trend är bruten.
När du talar om elit, menar du världs- europeisk- eller svensk? Jag menar att det för att skapa svensk elit så finns det utrymme för mer än en klubb i Skåne. Det har gått tidigare, varför inte nu? Risken är att bredden försvinner -- det var och har varit oroande tunt i SM i vissa grenar -- om alla regionens SM-aktuella samlas i en klubb. För vi vill väl också ha ett brett SM, och handen på hjärtat, Axel, hur många av Skånes medaljörer har någon möjlighet att nå en individuell internationell seniorkarriär?
Och de som har det skall givetvis få sin stöttning av klubb men framför allt av det svenska förbundet.
Talangerna finns runt om i landet. Det måste finnas ett brett utbud av klubbar som täcker alla hörn.
Det är som du säger brist på tränare -- ett passivt skånskt förbund gör inget för att ta tag i sin huvuduppgift att utbilda tränare
-- men varför inte hjälpas åt över klubbgränserna? Måste man byta klubb för att få tränarhjälp?
För att det skall bli en långvarig positiv skånsk trend behövs många livaktiga skånska klubbar, som behöver stimulans. Jag tror inte att MAI ensamt kan täcka detta behov i Skåne. Jag talar nu om möjligheten att bli av svensk elitklass.
Mvh
Magnus

Axel H

6 augusti 2014 14:37

Det är svårt att definiera skillnaderna mellan svensk elit och internationell elit på ett bra sätt eftersom vissa grenar är så starka att man kan bli utan SM-medalj trots att man är topp 50 i världen och i andra kan man vinna SM-guld utan att vara topp 200 i världen. Svensk elit och internationell elit är ibland samma sak och ibland inte.

Eftersom den internationell friidrotten blivit professionell och de stora svenska klubbarna följt efter är det antagligen bara en tidsfråga innan det i de flesta fall krävs professionella satsningar för att ta SM-medaljer och då kan aktiva bara undantagsvis tävla för klubbar som valt att bedriva friidrott på gammaldags amatörnivå. Om en aktiv inte snabbt får stöd av SOK tidigt i karriären (vilket är extremt ovanligt) så krävs det i de flesta fall en storklubb i ryggen innan man kan nå dit.

Det stöd som aktiva kan få av det nationella förbundet är numera bara en liten bråkdel av det stöd som de bästa klubbarna kan ge. Är man inte redan topp 50 i världen eller 30 i Europa får man numera oftast ingenting av förbundet.

Ja, många måste numera och troligtvis även i framtiden byta klubb för att få en tränare som verkligen kan utveckla en talang till att komma i närheten av dennes potential. Sådana tränare finns det inte många av och dem söker sig oftast dit ekonomin finns. Det finns dock undantagsfall och klubbar kan gå ihop för att betala för en tränare, men det finns också många andra fördelar med att tillhöra en klubb som jobbar på elitnivå som gör att de flesta aktiva som blir riktigt bra märker att de få en bättre generell tillvaro i en sådan klubb.

Det behövs friidrottsklubbar i alla skånska orter med idrottsplatser men dessa föreningar behöver också förstå när det är dags att låta aktiva lämna för att få en chans att nå sin potential, annars håller man tillbaka unga människor från chansen att idrotta på sin nivå. Det är svårt att säga en exakt ålder när sådana övergångar bör ske eftersom det beror på bland annat mognad, restid och om man måste flytta hemifrån eller inte, men mellan 14-20 års ålder är nog rimligt. Innan dess kan fostran ske i nästan vilken klubb som helst med god framgång.

Magnus Månsson

6 augusti 2014 15:41

Axel!
Jag beaktar dina synpunkter och respekterar dem men vidhåller att det finns plats och behov av -- inte minst för konkurrensens skull -- mer än en elitklubb.
Du pekar också på den professionella utvecklingen och menar att det snart behövs heltidssatsning för att komma på medaljplats vid SM. Så ser det inte ut. Vissa grenar har ju en resultatnivå som -- lite elakt sagt -- visar att den professionella satsningen varit ineffektiv. Jag har inte detaljgranskat resultatnivån från 1990-talets "amatörtid" -- de bästa var givetvis proffs men antalet med ekonomiskt stöd från förbund och föreningar var färre -- men generellt sett över i ett visst tidsperspektiv är toppbredden inte bättre nu. Och definitivt inte bredden -- också generellt sett.
Lite synd att den här debatten sker på en undanskymd blogg och inte i ett större forum. Skånsk friidrott hade mått bra av att ventileras.
Magnus

Axel H

6 augusti 2014 19:11

Jag har också respekt för dina synpunkter men kommer nu försöka argumentera för att mina ligger närmare någon sorts sanning.

"...antagligen bara en tidsfråga innan det i de flesta fall krävs professionella satsningar för att ta SM-medaljer..." Innebär inte att det "...snart behövs heltidssatsning för att komma på medaljplats vid SM." utan det innebär att det antagligen kommer bli så någon gång i framtiden i majoriteten av grenar men att det kommer gå att ta medalj utan heltidssatsning i en minoritet av grenar. Det är en viss skillnad som jag vill betona.

Visst, toppbredden är svag i många grenar nu men det är inte nödvändigtvis så att det beror på professionaliseringen. Det går inte att säga med säkerhet om resultatnivån hade varit bättre eller sämre utan den. Jag tror starkt på det senare eftersom människor blivit mycket mer bekväma och mindre spontanaktiva idag i internetåldern vilket troligtvis är den faktorn som skiljer 2000-talet och 1990-talet mest åt, inte professionaliseringen. Som exempel finns det människor i dag som tycker att det viktigaste med en träning är att man lägger ut en bra bild från passet på sociala medier för att få många "likes"...

Detta innebär att dagens och speciellt morgondagens barn börjar idrotta när de befinner sig på en lägre fysisk nivå än barn gjorde förr och att resultatnivån sjunkit håller inte som argument för att professionaliseringen inte kommer bli än mer nödvändig i framtiden. Det kommer alltså krävas mer arbete av den aktive, tränaren och föreningen för att prestera samma resultat som görs idag och som gjordes förr.

Angående konkurrensen så lever vi i ett Sverige där de tre storstäderna ligger tidsmässigt och mentalt mycket närmre varandra nu än de gjorde förr när klubbmatcher var vanliga och DM fortfarande var stort. Så jag tror inte att MAI verkligen behöver konkurrens på distriktsnivå eftersom klubben knappast lutar sig tillbaka i nuläget och är nöjd med att vara bäst i Skåne utan istället vill utmana stockholmsklubbarna om att bli bäst i Sverige.

Jag kommer inte ha tid att skriva mer nu inför kommande tävlingar så jag ser istället fram emot att läsa fler artiklar när jag kommer hem. Tack så mycket för diskussionen!

Magnus Månsson

6 augusti 2014 22:13

Det finns ingen sanning i denna diskussion. Vad som behövs i skånsk friidrott är att nå fram till en gemensam syn hur man skall lyckas bredda underlaget båda av aktiva, tränare och ledare. I annat fall tvingas en eller flera elitklubbar söka aktiva utanför Skånes gränser. Och det gynnar inte den svenska friidrotten, det viktigaste i det här diskussionen.
Lycka till i EM, Axel.
Jag lär återkomma i ärendet.
Mvh
Magnus