I dag börjar SM i friidrott.

Malmö AI har som målsättning att komma hem från Umeå med 13 medaljer. När IFK Helsingborgs svenska mästarinna från 2013 på korta häcken Emma Tuvesson är skadad är MAI:s medaljhopp de enda från Skåne.

Med rätt marginaler kan det förstås bli någon pallplats för någon från Hässleholms AIS, Björnstorp, IFK Lund eller Öresund.

Så ser det ut i Friidrottsskåne. Och då även på junior- och ungdomssidan.

Men orsaken till MAI:s överlägsenhet har i stort sin grund i det arbete som övriga skånska föreningar utför. Jag tänker då inte bara på i vilken förening de flesta av medaljaspiranterna fått sin första kontakt med friidrotten utan även på att det är andra klubbar än MAI som håller igång det nödvändiga skånska tävlingsprogrammet för ungdomar.

Storklubben arrangerar numera ingen egen innetävling. Sedan 2012 har MAI lierat sig med Pallas i stortävlingen Pallasspelen, ett samarbete som dock inte löper helt friktionsfritt.

Och mitt minne är för kort, för att jag skall komma ihåg när MAI senast arrangerade en utomhustävling för ungdomar.

Det jobbet överlåter man till Ängelholm, Hässleholm, Åhus, Klippan, Eslöv, Lund, Helsingborg,Ystad, Trelleborg, Vellinge (Finish) och Heleneholm (inomhus) för att i stället lägga arrangörskraft på inkomstbringande långlopp (i år tre), plus så SM-milen för en tid sedan, där man var huvudansvarig för fiaskot med för kort bana.

Småklubbarna gör grovjobbet, MAI skördar äran.

MAI tar inte sitt fulla ansvar.

***

Sen finns det naturligtvis många anledningar till MAI:s dominans inom Skåne, inte minst bristen på energi och ett alltför mycket småklubbstänkande hos konkurrenterna. Öresund FK (Heleneholm, Finish, Pallas) hade vid sammanslagningen inskrivit i målsättningen att bli en elitförening.

Men för att nå dit krävs kraftfulla ledare med visioner med förmåga att se över snäva klubbgränser.

Öresund har unga talanger som med en långsiktig, gemensam planering om några år kan bli en skånsk maktfaktor inom i alla fall ungdomsfriidtrotten.

MAI behöver konkurrens.