Handbollssäsongen har kommit en bit på väg.

Genom diverse kollisioner – inte minst från den allsvenska fotbollen – har det blivit färre matcher för min del än de senaste åren. Men efter vad jag sett, hört och läst mig till lär Handbollsligan den här säsongen bli jämnare är de föregående spelåren.

IFK Kristianstad lär väl ingen rå på i det långa serieloppet. Men givetvis börjar man fundera över den svenska kvalitén efter lagets 25—44 i Champions League mot Barcelona.

Men så ser det ut när svenslagen i handboll och fotboll möter de riktigt stora. Se på MFF i Champions League-slutspelen 2014/15 och 2015/16, två hemmavinster och 4—15 respektive 1—21 i målskillnad!

Åter till Handbollsligan.

Jag inbillar mig att de tippade lagen i bottenskiktet är bättre än de senaste åren.

Karlskrona har fått en målvakt som i alla fall tar några skott.

Richos namnbyte till AIK har inte bara höjt statusen. Laget är också bättre.

IFK Ystad har redan visat att den här versionen har högre kapacitet än den som senast var uppe och vände. Och IFK Ystad lär inte bli sämre med dagens nytillskott Emil Berggren.

Önnered är väl något av de föregående säsongernas Aranäs, oförutsägbara med ung charm.

Och så verkar IFK Skövde fått ihop det med bra nyförvärv, rutinerade spelare med klubbkänsla och egna unga spelare från en alltid välskött ungdomsavdelning.

Det känns på något sätt som de här lagen kan rubba de toppklubbarna vid fler tillfällen än tidigare och inte bara spelar till sig poäng i de inbördes mötena.

Det är lag som inte går att nonchalera.

mente av nonchalans var det från Lugis sida vid gårdagsförlusten mot IFK Ystad, 26—24. Ystad är för bra för att tro att en ung – men förvisso mycket lovande – B-uppställning skall kunna matcha Ystads rutinerade manskap i matchinledningen. Ett underläge på fem, sex bollar tar man inte lättvindigt in ens med sina bästa spelare.

IFK Ystad visade upp en för mig oväntad bra bredd.

***

Lugi vill gärna ge sina unga talanger mycket speltid. Självfallet positivt. Men är det rätt att matcha talangerna samtidigt? Bör de inte få stöttning av rutinerade spelare och inte tvingas förlita sig på lika oerfarna ungdomar?

Jag har sett samma fenomen tidigare många gånger, i många olika idrotter.

Så Lugitränaren Tomas Axnér är inte ensam om sin coachning.

Men denna gång kändes det lite som underskattning. Som straffade sig.

***

I helgen spelades steg 1 i USM för 16-årspojkar. 13 av 20 Skånelag avancerade direkt till steg 3. IFK Kristianstad fick alla sina tre lag vidare, H 43 Lund två liksom Ystads IF. Det är en imponerande bredd i en åldersgrupp då många idrotter upplever sitt stora tapp.

Som stor vän av småklubbsidrott noterar jag gärna att Ankaret (Bjärred), Kävlinge, Åhus och Lödde har lag kvalificerade för steg 3. De två övriga direktplatserna fixade Lugi och OV/Helsingborg.

I går tänkte jag på Sportkanalens se Halmstads BK mot Landskrona Bois i fotbollens Superetta.

Men så hörde jag att det var Daniel Kristiansson som refererade. Nej, inte en gång till orkar jag med denne pratkvarn. Hade hört honom tre gånger bara de senaste dagarna. Flitig är han denne Daniel Kristiansson. Men...

Egentligen skall man inte i dessa tider klaga på kunniga och pålästa personer. För påläst är han. Men återigen ett men. Vad är intressant och vad kan en normal tittare ta till sig? Daniel Kristiansson rabblar data om alla spelare i ett i ett, i vilka klubbar de spelat, i vilka matcher de gjort mål och i vilken minut, alla inbördes möten, ja, allt, allt, allt.

Nu har han snöat in sig på domarna. Han berättar om när dessa senast dömde på den aktuella idrottsplatsen och resultatet i just den matchen, fast inget av lagen var inblandade. Det finns fler exempel. Varför?

Man orkar helt inte lyssna. Jag väljer ofta bort honom.

Det blir pinsamt. Vad vill Daniel Kristiansson briljera med? Är det kanske så att han vill dölja sin brist på förståelse för det tekniska och taktiska som kännetecknar en kunnig referent/kommentator?

Dessa brister kommer tydligast fram när han refererar handboll. Tomas Axnér har lärt honom en del under årens lopp. Den nuvarande kommentatorn Jennie Linnell gör så gott hon kan.

Men mycket återstår.

Lasse Granqvist, den store etermediaprofilen, berättade för några år sedan vid Frukostmöte i Idrottsmuseets Vänner att man inför en match skulle vara faktainläst på allt till 100 procent. Men bara använda 5.

Inte 110 Daniel Kristiansson!

Dessa båda herrar jobbar inom samma koncern. Är det inte dags för en kurs med Granqvist som lärare och Kristiansson som elev!?

(Valde bort HBK—Bois och såg i stället Örebro—Sirius. Reportern Anders Fredriksson är förvisso ingen muntergök, men man slipper en massa fullständigt onödig, förvillande information.)

***

I kväll spelar Malmö FF sin viktigaste inhemska match, sedan Uwe Rösler blev  tränare i somras. Min morgontidning hade en hel sida om MFF. Inget konstigt i det. Men inte ett ord om motståndaren IFK Norrköping, inget om eventuella skador, inget om eventuella avstängningar. Inget.

I min enkla värld mycket intressanta uppgifter inför toppmötet. Irriterad men inte förvånad.

***

JSM i handboll inleddes i helgen. Skåne fick en flygande start. 17 av 22 lag tog sig direkt till steg 3 i 18-årsgrupperna. Resterande fem får en ny chans i steg 2.

Klara damlag: Som ettor, Ankaret, Lugi och IFK Kristianstad, som tvåor H 43 Lund, H 65 Höör, Trelleborg, Eslövs IK, HK Malmö och OV Helsingborg.

Klara herrlag: Som ettor, IFK Kristianstad, Åhus, OV och Ystads IF, som tvåor Lugi, HK Malmö, Vinslöv och H 43.

I helgen inleds USM-spelet i handboll.

Den här säsongen kulminerar tyvärr turneringen i inte med finalspelet i Malmö. De tre dagarnas slutspel på sex planer på Stadionområdet har de tre senaste åren varit en av idrottsårets höjdpunkter här i stan. Nu är det en nybyggd arena i Uppsala som tar hand om finalarrangemanget i början av maj.

Totalt är 590 lag anmälda i de sex åldersklasserna, 14, 16 och 18. Av dessa är 336 flicklag, 254 pojklag. Intressanta siffror. En markant skillnad mellan könen, som gör sig gällande i alla åldrarna, 18 år 62—54, 16 år 121—94, 14 år 153—104.

Man kan också utläsa att det stora tappet sker i steget upp till juniorklassen, det vill säga upp till 18-årsgrupperna. Men också att procentuellt fler pojkar än flickor fortsätter upp i de äldre klasserna. I seniorsseriespelet är seriepyramiden betydligt bredare på herrsidan.

I friidrott är trenden densamma: Fler unga tjejer än grabbar friidrottar men över de 20 har herrarna även  här ett numerärt övertag. Precis som handboll.

Det finns dock en väsentlig skillnad. I pojkarnas 14-årsklass i USM är, för att ta ett exempel, 21 skånska lag anmälda. Det innebär att en bra bit över 200 skånska 14-åriga grabbar kommer till start. Dessutom finns det ett antal lag som nöjer sig med spel på det lokala planet.

Är man generös och snäll och räknar alla skånska friidrottande pojkar i samma åldersspann är de cirka 25. Alltså i hela Skåne. Ungdomsandbollen är cirka tio gånger större friidrotten bland pojkar i distriktet.

Skåne i USM, då? 111 lag deltager, 60 för flickor, 51 för pojkar. Även här är flickhandbollen större i alla åldersgrupper, 12—10 i 18 år, 23—20 i 16 och 25—21 i 14. Differensen är alltså inte lika stor som på riksplanet.

24 föreningar har anmält lag, en marginell minskning från de senaste åren. Dalhems IF har inlemmats i Malmö HK, Näsby IF i IFK Kristianstad. Det är en liten förklaring,

Flest lag till start har H 43 Lund med 13, följt av Lugi med tio, IFK Kristianstad nio, Ankaret (Bjärred) åtta, OV Helsingborg och Ystads IF sju samt Åhus och HK Malmö med sex vardera. Elit- och småklubbar i en härlig blandning.

Skånsk handbolls styrka.

Trots att H 43 efter konkursen för några år sedan spelar med båda sina seniorlag på nivå 4 tillhör ungdomsavdelningen både numerärt och kvalitativt  de främsta i landet. Det är starkt av den forna elitklubben att fortsätta sitt idoga arbete,

 Men trots denna solida grund är det tuff att avancera i seriesystemet. I en region med så många lag högre i pyramiden är det svårt att behålla de främsta talangerna. Det har de senaste åren visat.

En förening på nivå 4 brukar kallas ”småklubb”. Det gäller inte H 43 Lund.

Jag har skrivit det förr. Och jag står fortfarande för det.

Varför negligeras i stort alltid motståndarna till Malmölagen i kommentarer och referat i Malmötidningarna?

Som nu i samband med HK Malmös segermatch i Handbollsligan mot Önnered, 29—27. Inte ett ord om en Göteborgsspelare i Sydsvenskan. Kvällsposten byggde hela sin artikel på vad man läst i Sydsvenskan. Hur många läsare fångar man då?

Skånskan hade dock noterat att Önnereds Daniel Blomgren var en av matchens stora sevärdheter. Heders!

Nättidningen Skånesport.se besöker jag med ojämna mellanrum. Som i dag för att läsa om Önnered—HK. Inte ett ord. Men en lång artikel om en U 21-match i fotboll mellan Malmö FF och Öster. Vad säger handbollsfolket om en sådan prioritering?

Jag såg givetvis handbollsmatchen på tv. Tack C more er bevakning!

Det var sevärt och intressant. HK:s tyngd och rutin gav utslag. Och så naturligtvis evighetsmaskinen i målet Dan Beutler.

Men för en allmänt handbollsintresserad betraktare var det angenämt att stifta bekantskap med seriens nykomling. Det är ett ungt lag med många talanger. 21-årige Daniel Blomgren är nämnd. David Sandberg (20 år), Samuel Strömberg (19) och Marcus Norrbrink (17) var tre andra spelare, vars utveckling skall bli intressant att följa. Det skall jag med nöje göra, när tillfälle ges.

Jag kände bara igen två spelare i Önnered, bjässen på linjen Victor Rhodin och H 43-bekantingen Måns Gerdtsson, som inledde strålande men sen, som vanligt, inte kunde fullfölja intentionerna.

Nykomlingen har haft en tuff inledning, Kristianstad och Lugi borta, HK Malmö borta, tre av förra säsongens fyra främsta lag.

Tv-konkurrensen med fotbollen är i detta skede stor, så hittills har jag bara sett sex handbollsmatcher men frapperats av hur många unga, duktiga spelare kring de 20 som får speltid.

I dagens massmediala värld är det synd att det inte uppmärksammas utanför en snäv lokalbevakning.

Jag har en klar uppfattning om att en större kännedom om motståndarlagets och dess spelare hade höjt intresset.  Inte för de helt enögda förstås.

Det är inte pressens uppgift att göra pr för idrotten. Men lite vidgade vyer hade kanske höjt respekten.

Egentligen borde jag skippat mitt tips inför Handbollsligan.

Förra årets försök var – ja, uppriktigt sagt – uselt. Tre rätt placerade lag, fem inom en godkänd felmarginal. Några käpprätt åt ….

Det kan bara bli bättre. Eller?

Här mina motiveringar.

1)     IFK Kristianstad. Många tongivande ut men klubben har resurser att skaffa ersättare av minst samma klass. Ett tufft program med spel även i Europa ger förhoppningsvis mycket speltid för talangerna från de egna leden

2)     Sävehof. Förra säsongens besvikelse. Skador och djupa formsvackor ställde till det. Det gav erfarenhet för unga talanger som William Bogojevic, Gzim Salihi och Oskar Sunnefelt och fortsätter deras utveckling samtidigt som Johan Jakobsson blir kurant blir Partillelaget att räkna med. Jonas Larholm visade sporadiskt på vårkanten vad han kan i inspirerade ögonblick. Målvakten Per Sandström försvinner, isländske landslagsmannen Björgvinsson kommer. En förstärkning, Sandström ojämn i fjor.

3)     Ystads IF. Fortsätter Ludvig Hallbäck på den väg han inledde i våras blir YIF svårstoppat. Att få kontroll på honom och Kim Andersson kommer att ställa stora prov på motståndarförsvaren. Nyförvärven är duktiga och intressanta.

4)     HK Malmö. Kvalitetsmässigt är HK inte sämre än förra säsongen, men jag tror att Sävehof och YIF i år har bättre trupper. Robert Månssons återkomst är glädjande. Och Dan Beutler, Dan Beutler, veteranmålvakten! Kan det hålla en säsong till? På de tre linjepositionerna har HK bättre offensiv bredd än senast. Hur hanterar tränare Tönnesen det?

5)     Alingsås. Återigen tunga tapp av landslagsaktuella spelare. Men västgötarna lyckas alltid hitta ersättare av klass, antingen längre utifrån eller från närområdet. 18-årige William Andersson Mobergs är talangen som i stort själv kan avgöra matcherna.

6)     Redbergslid. Två tunga tapp, landslagsmålvakten Tobias Thulin och Jonathan Carlsbogård. De blir svåra att ersätta. Förra året visade många unga spelare utvecklingspotential och RIK blir att räkna med även 2018/19.

FEL av mig. Tobias Thulin är kvar i RIK hela säsongen och därmed blir laget en kandidat om högre placering.

7)     Lugi. Tränare Tomas Axnér och två av ligans bästa spelare Hampus Jildenbäck och Alfred Jönsson har nycklarna till ett lyckat spelår. Hur blir defensiven utan Jakob Wickman Modigh, Nemjana Milosovic och Otto Lagerquist? Och vilken, eller vilka, av de egna talangerna tar ett stort steg mot elitserieklass. Lugi är alltid intressant,

8)     Guif. Tyst på infronten. Markus Sjöbrink till Lugi. Skador spökade i fjor, har en kompetent, intressant trupp.

9)     Skövde. Mycket nytt och intressant, både utifrån och från de egna leden. Kan bli ett slutspelslag. Dags för ett rejält genombrott för Jack Thurin!

10)    IFK Ystad. Har värvat starkt och har i Henrik Knudsen och Fredrik Petersen två spelare med skicklighet och rutin. En av de bästa nykomlingarna på länge.

11)    Hammarby. Svårbedömt. 19-årige stortalangen Adam Norman har öst in mål i träningsmatcherna. Fortsätter han sin positiva kurva kommer Hammarby att kunna överraska. Det finns kompetens på många händer, inte minst hos spelande tränaren Patrik Fahlgren.

12)   Önnered. En gedigen förening med dubbla elitlag och bred ungdomssektion. Saknar resurser till hårdsatsing. Får som alla nykomlingar kämpa hårt för att hålla sig kvar via kval.

13)     AIK. Har övertagit Richos plats. Men hur klarat man sig utan flyktande Henrik Olsson? Kan klubbnamnet AIK tillföra nödvändiga resurser?

14)    Karlskrona. Ett tidigare svagt lag har tappat alla sina toppskyttar från förra säsongen. Det kan bara inte gå. Eller?

I dag tjuvstartar Handbollsligan, storfavoriten IFK Kristianstad mot nykomlingen Önnered.

Som intresserad, boende i Malmö och prenumerant på den stora tidningen, har det varit omöjligt att få kunskap om vad som hänt på övergångssidan runt om i Handbollssverige. Informationen har i stort bara handlat om HK Malmö och Lugi. Referat och intryck från träningsmatcherna har varit sporadiska även från dessa två lag. Klubbarnas hemsidor har inte heller alltid varit uppdaterade.

Klubbarna talar ofta och kritiserar massmedia för att man skriver för lite om deras verksamhet: ”Det är inte som förr”.

Så är det naturligtvis. Den massmediala världen är förändrad. Men det ger också möjligheteter. Inte minst genom de egna hemsidorna. Men hur sköter man dem? Gick just igenom de 14 lagens hemsidor för att ta reda på säsongens registrerade spelare. Fyra av klubbarna redovisade över huvud taget inte sina trupper. Några andra saknade väsentliga spelaruppgifter.

Det är oproffsigt för föreningar i en serie, som på sikt har ambitionen har just bli professionell.

Mest saknad är sammanställningen över sommarens övergångar. Jag tror säkert att Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, de två tidningar i Skåne som bevakar handbollen intensivast, publicerat en sådan lista. Men deras sidor är fullt förståeligt låsta. Och vilken pensionär har regelbundet råd att låsa upp alla olika intressanta sidor? Det finns ju mer än idrott.

För någon timme sedan publicerade dock Aftonbladet på sin hemsida en sammanställning över Handbollsligans övergångar. Felet var att den var daterad den 29 maj. Sen dess har en hel del hänt.

Det är på denna AB-information – och de 80-tal matcher från Handbollsligan, som jag såg förra säsongen -- jag baserar mitt tips inför 2018/2019.

1)    IFK Kristianstad

2)    Sävehof

3)    Ystads IF

4)    HK Malmö

5)    Alingsås

6)    Redbergslid

7)    Lugi

8)    Guif

9)    Skövde

10)  IFK Ystad

11)  Hammarby

12)  Önnered

13)  AIK

14)  Karlskrona

Om tid finns kommer jag de närmaste dagarna skriftligt förklara mitt tips.

Det blev mycket idrott i tv i går.

Två handbollsmatcher och en i fotboll. Hade satsat 100 kronor på Lången på de tre matcherna med oddset 9,62. Var ett stolpskott strax före slut från att få utdelning. Men det får man ta för den dubbla spänningens skull.

Handbollsfinalerna var sällsynt dramatiska. Så skall handboll vara. Samtidigt är sporten så grym med sina små marginaler och många hart närt omöjliga situationer att bedöma i stridens hetta. Absolut ingen skugga över domarna. Jag hade hjälp av en tv-repris – som jag påpekat åtskilliga gånger är domarnas värsta fiende. Men vid två tillfällen i andra halvlek blev HK Malmö hårt straffat av i min värld helt felaktiga domslut. HK blev berövat en straff. Kristianstad fick ett mål godkänt som var ett av de mest klara övertramp, ”nere”, jag sett den här säsongen.

Jag gillar handboll men ibland – alltför ofta – i jämna matcher kan man peka på mycket diskutabla domslut, eller ”ickedomslut”. Det är inget gnäll på domarna bara ett konstarende att deras uppgift är mer än svårbemästrad. Den är omöjlig.

Toppishockeyn har fyra domare, den internationella toppfotbollen sex, inhemsk basket tre. Handbollen två, med tolv spelare – kan ju till och med vara tretton – på en minimal yta. Med allt det fuffens som sker på plan är det en omöjlighet att se allt. Ta bara tröjdragningarna! Det blir lite hipp som happ, allt från utvisning till inget via ett frikast.

Två handbollsdomare behöver hjälp av fler par ögon! Hur man skall fördela arbetsuppgifterna får skarpare handbollshjärnor än min komma fram till.

En risk med fler domare är förstås att avblåsningarna blir fler än nu. I en normal  elitmatch på herrsidan har domarparet över 100 situationer att bedöma. Det säger allt om svårigheterna.

Jag ser dock en fara i att det finns en alltför hög acceptans mot faktiskt ganska många små eller stora feldomslut. ”Det jämnar ut sig”. Men gör det verkligen det?

***

Grattis givetvis till HK Malmö och SM-silvret. I höst gör klubben sin tionde raka start i högsta serien. IFK Malmö har 20 spelår i sex sejourer på högsta nivån. Ingen längre än sju säsonger.

Det behövs dock mer än ett herrelitlag i stan för att Malmö kan kalla sig ”handbollsstad”. Fick lite respons på mitt inlägg i detta ämne för en tid sedan och återkommer.

I morgon spelar HK Malmö SM-final för herrar mot IFK Kristianstad.

Det är den hittills största matchen i Malmös handbollshistoria. För första gången spelar ett lag från stan SM-final inomhus.

Det är självklart en utmärkt prestation och värd att berömma.

Men för att rankas som den bästa Malmöinsatsen i ett historiskt perspektiv måste det bli SM-guld. 1973/74 vann IFK Malmö grundserien och i min värld är detta mer värt än en andraplats och en (eventuell) finalförlust.

En tumskada på landslagskapten Tommy Jansson kan (märk väl, kan) ha hindrat IFK att nå finalen den säsongen. Tommy kunde inte medverka i det tredje och avgörande semifinalmötet borta mot Hellas, som vann med 17—16. Lite märkligt att serieettan fick två bortamatcher mot serietrean.

Nåväl, det är historia.

Efter finalavancemanget för HK Malmö blev lovorden många, oftast berättigade. Någon skrev att Malmö åter var en ”handbollsstad”. Vad nu menas med det. Räcker det med över 3 000 entusiastiska åskådare i en enstaka match för att förtjäna detta epitet? I en stad med över 300 000 invånare och med ett enda lag på en högre än nivå 4. Men med en växande ungdomsverksamhet samtidigt som det finns åldersgrupper med inga lag alls och väldigt tunt i många. Jag bara undrar.

Har Malmö för övrigt någon gång under en längre period varit just en handbollstad?

1933—34 spelades den första Allsvenskan, som bytt namn till Elitserien och nu Handbollsligan. Under dessa mer än 80 år har IFK Malmö spelat 20 säsonger på denna nivå, HK Malmö 10. Under 54 säsonger har Malmö inte varit representerad i högsta serien på herrsidan.

Dalhems IF:s damer hade i mitten av 1980-talet två säsonger i Allsvenskan.

Med grundserierna som underlag har Malmös elitklubbar ett guld, två silver och två brons. Ett av silvren är HK:s, övriga medaljer IFK:s.

Man kan urskilja två bra perioder, IFK:s från 1953 till och med 1959, då man fyllde den nu rivna Idrottshallen (”Dårhuset”) mitt emot Gamla idrottsplatsen med fem placeringar på övre halvan. Hallen rymde kring 1 500 personer, snittet var ofta över 1 200.

Flytten till Baltiska hallen ökade publikintresset och när IFK 1973—74 vann Allsvenskan blev det ett nytt allsvenskt publikrekord med officiellt 2 974 åskådare i snitt per match med kulmen 4 628 mot IFK Kristianstad den 13/1 1974. Det är rekord som slagits först på 2010-talet i Kristianstad.

Är andraplatsen i Ligan och finalplatsen för HK Malmö grunden för en tredje bra period med hyggliga publiksiffror och höga placeringar?

Men för att rankas som en ”handbollsstad” behövs betydligt mer: Fler duktiga seniorlag för både damer och herrar samt inte minst en större och mera gedigen ungdomsverksamhet.

Finns anledning att återkomma.

Fotnot.

1956 förlorade IFK Malmö SM-finalen utomhus (11-manna) med 22—20 mot Göteborgslaget Majornas IK.

1976 vann IFK Malmö SM-finalen utomhus (7-manna) med 19—18 mot AIK.