Det är mycket handboll nu.
Kollisionerna har varit många. I en valsituation har det för min del blivit EM för damer. Efter vad jag förstått är jag inte ensam om detta.

Det klena intresset för Skånederbyt, 1 326 åskådare, mellan Lugi och HK Malmö berodde nog mer på att Sverige EM-mötte Ryssland än på Lussefester och Musikhjälp. Hela EM-matchen och sen 40 min Lugi—HK Malmö via Cmore blev ”bådeock”.

***

De tre storstädernas lag i Handbollsligan, den högsta herrnivån, måste känna en viss oro över publikintresset. Sex av 14 lag kommer från de ”de tre stora” och den senaste tiden har det varit mer regel än undantag att dessa lag dragit färre än 1 000 åskådare per match. 

Lugi, och Lund har faktiskt en bra bit över 100 000 innevånare, har också vid några tillfällen varit under denna ”skamgräns”.

Att ”lilla” Karlskrona nästan ständigt har under 1 000 är lite mer förståeligt. Arenan rymmer inte mer. Och att IFK Ystad kommer i kläm i Ystad i konkurrensen med YIF är också lätt att förstå.

Nu räddas publiksnittet i många fall av ett derby eller ett speciellt arrangemang med fri entré. Men nog känns det oroande för framtiden att endas fem av 16 lag har en anständigt hög trogen publik.

Kristianstad spelar i en division för sig. Skövde, Alingsås, YIF och Guif har godkända publiksnitt med tanke på orternas storlek. Klubbarna har också en gemensam fördel. De är den enda klubben på orten som spelar på elitnivå, ingen fotboll, ingen hockey.

Guif kan få konkurrens. AFC Eskilstuna, fotbollsklubben, kan mycket väl etablera sig i stan. Laget hade hyfsade siffror i Superettan. Allsvenskan lär locka mer.

***

Egentligen borde Handbollsligan den här säsongen varit attraktiv. Matcherna har blivit mer ovissa. Sen det blev 14 lag i serie har den inte varit jämnare än nu. Efter halva serien är det tätt kring alla strecken. Inte ens topplagen går säkra mot dem på den nedre halvan. Fråga bara HK Malmö som tappat mot såväl IFK Ystad som Karlskrona och fått nöja sig kryss hemma mot Önnered!

Är det kvaliteten som inte är hög nog?

Den senaste tiden har jag sett ganska många matcher med undermåligt tempo. Som exempelvis IFK Ystads två senaste. Underhållningen – om det nu kan kallas så – var direkt usel. Det skall mycket handbollshjärta och stor klubbkänsla till för att få någon behållning av sådana matcher. En neutral åskådare kan definitivt inte fascineras av dessa möten. Och IFK Ystad är inte ensam syndare. Det finns fler.

***

Jag kan inte låta bli att åter jämföra med EM. Även när matcherna är ”körda”, har förlorarna sällan dragit ner på tempot. Man vill underhålla. Det är kanske så enkelt att svensk elithandboll på herrsidan på klubbnivå inte är tillräckligt attraktiv. Man lurar inte den stora publikmassan.

Internationella mästerskap för damer i handboll är idrottsliga höjdpunkter.

Jag har skrivit det förr. Det finns anledning att upprepa det.

Inte minst efter gårdagens frosseri med matcher från 18 till 22.30

Inledde med EM-matchen mellan Nederländerna och Kroatien, 34—23. Trots att matchen inte betydde något var det fart och fläkt över det hela. Kroatiskorna bjöd upp mot ett väldigt bra ”Holland”.

Såg inte matchen fullt ut, toppmötet i Handbollsligan mellan Lugi och Ystads IF lockade. Toppmöte skrev jag. Men, men, men. Det YIF presterade i inledningen var så långt från topphandboll man kan komma. Tempofattigt, håglöst, stereotypt …

Hönan eller ägget? Var det Lugi som obarmhärtigt avslöjade YIF:s brister. Eller är Lugi verkligen så bra att man kan vinna med 32—21.

Jag har inget svar.

Det var inte svårt att efter första kvarten slå över till IFK Ystad—HK Malmö, 23—22. Där var det spänningen in på slutet som räddade tillställningen, men en sann handbollsvän kan inte vara nöjd med vad hen fick se: Tempofattigt och så grötigt det blir när ingen sätter fart på bollen.

Men så kom då avslutningen som räddade kvällen, EM-mötet mellan Rumänien och Norge 31—23. Där var det full fart i kontringarna, högt bolltempo med hårda passningar över zonerna, läckra målgivande kombinationer och kantavslut som visade på teknik och bollkänsla.

Rumänskorna utklassade ett, trots allt, bra Norge.

Detta var handbollspropaganda.

Jag är fullt införstådd med att ett damlandslag blivit utklassat av ett herrelitlag.

Men som underhållning blev herrarna i går utklassade av damerna.

Tre EM-matcher, tre avgöranden med uddamålet, två vinster och en förlust.

Det har varit en dramatisk inledning för de svenska handbollsdamerna.

En jämn handbollsmatch har sin inbyggda dramaturgi. En dålig, ja snudd på usel, match som den mellan Sverige och Polen i går, lämnar ingen oberörd.

Den var inte någon större idrottslig upplevelse. Några spektakulära mål blev det förstås. Annars var Filippa Idéhns målvaktsspel kanske det enda som fanns att glädja sig åt ur svensk synvinkel. I första halvlek, vill säga. Efter paus fanns inte många räddningar på hennes konto.

Paradoxalt nog gav detta den extra nerv som gav mötet den spänning som höjde intresset. Pausledningen 10—5 åts upp, polskorna var till och med i ledning, innan Sverige kunde vinna med 23—22 och därmed säkra avancemanget.

När man senare såg Serbien fullständigt springa och skjuta sönder Danmark, 30—25, var det svårt att förstå att Sverige för bara någon dag sedan hade vunnit över Balkanlaget.

Men häri ligger charmen i ett handbollsmästerskap, speciellt i ett EM utan några riktigt dåliga lag. Ingen nation är direkt chanslös, när turneringen går in i mellanrundan.

Henrik Signell, förbundskaptenen, måste dock hitta rätt. Ingen spelare har varit riktigt stabil sett över tre matcher och många har varierat i prestationerna i en och samma match. Mot Polen hade Sverige tolv spelare i målprotokollet. På sitt sätt en styrka med en sådan bedd. Men det visade samtidigt att Signell i det kritiska skedet inte hade en uppställning han hade full tillit till.

Att nå en semifinalplats för Sverige lär bli svårt. En realistisk förhoppning, med lite extra optimism, är en match om femteplatsen. Men det behövs många marginaler och då inte bara i de egna tre matcherna.

Tyvärr har en dubbelbokning gjort att jag inte kan se Sverige mot Montenegro i morgon.

***

Några fler handbollsfunderingar.

Finns det någon bollsport där målvakten har så stor betydelse som i handboll? Det är ofta hon eller han som är skillnaden mellan vinst eller förlust.

I hockey är ”alla” målvakter bra. Det gäller – bara lite överdrivet – att bli träffad,

***

Jag gillar radarparet i tv, Robert Perlskog/Claes Hellgren. Rutinerade, kunniga, lagom chauvinistiska utan att vara rädda för att kritisera samtidigt med ett avspänt samtalsläge sinsemellan inte utan viss form av ironi.

                                                                                          ***

Herrarna Perlskog/Hellgren har ”snöat in sig, i synnerhet den senare, på att kantspelarna ofta är ”nere” vid sina avslut. Så är det. Samtidigt har tendensen blivit att domarna tillåter ett försvarsbete på och innanför målgårdslinjen i allt högre grad. Det gäller både i EM och i den inhemska handbollen. Det är i min värld allvarligare.

                                                                                           ***

Nu tre matcher på handbollsprogrammet: Holland—Kroatien från EM, Lugi—YIF (eller IFK Ystad—HK Malmö) från Handbollsligan och sen Norge—Rumänien åter från EM.

En bra kväll för handbollsintresserad.

Det är mycket handboll nu.

EM för damer och herrarnas Handbollsliga.

Decemberdimman lyses varje år upp av ett mästerskap för damer, antingen ett VM eller ett EM. Alltid en av idrottsårets höjdpunkter. Kanske främst EM med 16 jämna lag med ovissa matcher. Det är trångt i den europeiska toppen. Här finns inga ”slagpåsar”. De flesta matcherna lever in på slutet.

Det har inte minst Sveriges båda matcher visat, 29—30 mot Danmark, 22—21 mot Serbien.

Jag har alltid haft en speciell vurm för aktiva, som lite från undanskymda platser i hierarkin, gör en avgörande insats i viktiga ögonblick. Så jag gladdes extra, när spänningen släppt, åt att målvakten Filippa Idéhn och segerskytten Jenny Alm fick sina välförtjänta timmar i det massmediala ljuset.

Filippa och hennes kollega Johanna Bundsen är två duktiga målvakter utan det där lilla extra och den stabilitet som gör en världsmålvakt. Men självfallet är de skickliga. Annars får man inte jobb i två europeiska toppligor, den franska och danska.

Filippa var ju faktiskt nära att fixa poäng i Danmarksmatchen. Hon räddade två straffar på slutet och gav Sverige en möjlighet att nå oavgjort. Skönt för henne att det nu blev full pott.
Men främst värmdes mitt handbollshjärta av att Jenny Alm fick ”hjälterollen”. I stort sett har hon i landslaget alltid varit tvåa i sin position, först bakom Linnea Torstensson och senare bakom Jamina Roberts.

Men alltid har Jenny varit den som från bänken jublat tydligast åt bra svenska prestationer, peppat och visat den attityd som är så viktig i ett lag. Hon har gett energi till sina lagkamrater. Många gånger nog så viktigt i ett lag, där det under en match finns fler spelare på bänken än på plan och där speltiden varierar kraftigt. Hon har accepterat sin plats i truppen.

Jenny Alm sprider glädje i det ”leende landslaget”.

Och förresten förstår jag inte varför ett leende, när man utövar det trevligaste man vet, inte kan vara förenlig med vinnarinstinkt. Två EM-matcher, samma leenden, samma inställning, samma lag. Ena gången en uddamålsförlust, den andra ett nederlag med ett mål.

Så är idrotten. Kanske speciellt ett EM i handboll för damer.

Och det är nära två veckor kvar av denna fest.

I går var jag på division 2-handboll i Lund.

Det var inte vilken match som helst. Mötet var mellan två av landets mest meriterade, maratontabelltian H 43 Lund med 34 säsonger i högsta ligan mot tvåan HK Drott från Halmstad, 50 säsonger i det som nu kallas Handbollsligan.

Det är två föreningar som hamnat på nivå 4 av samma skäl: Man har levt över sina ekonomiska resurser. H 43 så illa att klubben 2014 gick i konkurs. Drott tvingades säsongen efter att ge upp sin elitsatsning.

Det är en lång väg för båda att åter nå en toppen i Sverige på herrsidan. Hallänningarna kom med ungt lag med välkända namn för dem som kan sin Drotthistoria, Abrahamsson, Sivertsson och Suoraniemi. Arvsanlagen var goda.

H 43 hade också ett ungt lag men också några mera rutinerade spelare. Som nu den spelande tränare Jacob Anderberg, med erfarenhet från elitserietiden. Det var symptomatisk att just han avgjorde det jämna mötet. H 43 vann nämligen, 29—27

Genom sin tvångsdegradering till division 4 – till 3 för damerna – har H 43 hamnat i en tuff situation. Klubben har en av landets största, och också framgångsrikaste, ungdomsavdelningar. Det har visat sig de senaste åren i USM-slutspelen.

Problemet är naturligtvis att de många talangerna inte nöjer sig med spel på de nivåer A-lagen finns. Regionen har många lag högre upp i systemet. De lockar. Många lämnar H 43.

Därför är det av vikt att A-lagen avancerar. Damlaget har efter en bra säsosongsstart skaffat sig ett bra utgångsläge att nå division 1. För herrlaget lär det bli svårare att ta steget upp den här säsongen. Men på kort sikt en nödvändighet.

***

Varför hamnar man då i B-hallen i Arenan i Lund en lördagseftermiddag i november för att titta på ”division 4-handboll”? Man skall aldrig överge en vän i nödens stund. H 43 har ända sedan journaliståren haft en speciell plats i mitt handbollshjärta. Man har alltid känt sig välkommen i H 43 av styrelser och ner i spelarleden.

Min före detta kollega från Sydsvenskan Halmstadsfödde Janne Gustafson har sedan ungdomsåren haft Drott nära sitt handbollshjärta.

Så vi stämde träff. Och pizzan med några öl smakade extra gott efter H 43-vinsten.

Men Janne deppade inte.

***

I min ungdom i början av 1960-talet spelade jag handboll i Skurups AIF i division 4. Låt vara att seriepyramiden såg annorlunda ut. Men ”herremingud” vilken utveckling! Det de här unga grabbarna utförde i ett tempo, man då bara kunde drömma om, var en helt annan idrott än 1960-talets.

Vilken positiv utveckling!

I kväll är det repris på årets SM-final i handboll.

HK Malmö tar emot IFK Kristianstad i Baltiska hallen.

Det har varit en kort paus i Handbollsligan på grund av landslagsspel. HK var före uppehållet starkt skadedrabbat.

Som läsare av Sydsvenskan och allmänt handbollsintresserad var jag självfallet nyfiken på vad tidningen skulle förmedla om statusen i – främst – HK. Men inte en endaste rad, inte ett ord.

Ni förstår vad jag tycker.

Två av landets bästa handbollslag i ett toppmöte i Malmö är inte värda ens en notis i förhands.

Det är ett förakt mot läsarna, dem man skriver för.

Såg i går Alingsås—HK Malmö, 22—23, i Handbollsligan.

Och tänk vad något negativt kan få en positiv effekt. Förhoppningsvis på lång sikt. Jag tänker på det röda kortet på Adam Lönn, Anton Blickhammars uppslagna skada och Binai Azizs sjukdom, alla tre något av nyckelspelare i HK:s offensiv.

Robert Månsson fick mycket speltid, den förvaltade han utmärkt.

Men framför allt, situationen gav speltid för Tim Hilding i skarpt läge. 18-åringen blev i min värld något av matchvinnare, fick förhoppningsvis ett genombrott. Han inledde med att fixa en straff, gjorde två mål och hade, om jag inte minns fel, en målgivande assist och ställde till allmän oreda i hemmaförsvaret. Tim var inte kartlagd.

Tidigare den här säsongen har jag bara sett hans korta – men initiativrika – inhopp i den avgjorda matchen i storförlusten mot IFK Skövde. Och så har jag noterat att Tim öst in mål i HK:s U-lag i division 2.

Under sina år i elithandbollen har HK Malmö aldrig varit känt för att satsa ungt. Det vore synd om Tim Hilding blir ytterligare en i raden av talanger som blir fast på bänken.

Jag vill gärna se honom med mycket speltid i framtiden. Unga spelare skall få möjligheten. Se bara hur många spelare kring Tims ålder som gör avtryck i Handbollsligan!

Det känns skön att veta att folk bryr sig.

Har ofta den senaste tiden fått frågorna: Har din dator havererat? Har du varit sjuk?

Orsak: Jag har inte skrivit någon blogg på några veckor. Nejdå: Datorn fungerar (peppar, peppar!) och gikt, eller om ni så vill portvinstå, även om det smärtar, är inget hinder för att skriva.

De är tid som är anledningen till uppehållet. Alltså bristen på tid.

Jag är i den åldern att jag insett att tiden inte kommer att räcka till allt jag skulle önska hinna med under livet. Samtidigt som det jag hinner med, tar allt längre tid. Så är livets gång.

Det är bara att acceptera.

Man måste prioritera.

Mot bättre vetande har jag – tillsammans med oersättlige Göran Schönhult – återigen blivit huvudansvarig för Idrottsmuseets Vänners årsbok Skånsk Idrotts Historia 2018.

Jag visste vad jag gick med på. Visste att det skulle ta tid, mycket sådan. Att få ett 30-tal personer med olika sätt att se på tid, på deadline, att fungera är omöjligt och många gånger minst sagt irriterande.

Samtidigt är det med en viss stolthet man åter åtar sig ett sådant uppdrag. När vi, Göran och jag, tidigare varit ansvariga har det tydligen varit till belåtenhet.

Jag tror att boken blir bra. Författarna har många intressanta berättelser att förmedla. Boken kommer att vara mer beständig än mina bloggar.

Därför har jag prioriterat SIH 2018 framför det egna skrivandet.

Men jag kommer att fortsätta blogga.

***

I går var jag på handboll, HK Malmö—Sävehof 23—25. Spännande och ovisst in i det sista. Precis som handboll skall vara.

Men det var bara 887 åskådare. Och av de senaste 13 matcherna I Handbollsligan har bara sju haft över 1 000 i publiksiffra. Ok, IFK Kristianstad har inte haft någon hemmamatch, som förbättrat snittet. Men åskådarsiffror som 242, 568, 724, 745, 820 och 887 påminner mer om Damallsvenskan i fotboll än om de förhoppningar som finns inom elithandbollen.

Oroande!