Jag såg inte Varberg—Malmö FF, 3—2, i gårdagens allsvenska fotbollsmöte.

Föredrog den viktigare matchen, 0—0 mellan Helsingborg och Falkenberg. Att just dessa lag, plus då Kalmar, riskerar att trilla ut, är av kvaliteten på gårdagmötet att döma, ganska så självklart.

***

Läste förstås om MFF-förlusten i diverse media. Att det var ett slitet och trött lag på slutet har jag full förståelse för. Även om symtom och efterverkningar av covid-19 varierar – allt är virrvarr för en lekman – inverkar en sjukdomsperiod negativt på prestationerna, inte minst hos elitidrottsmän.

I min värld kändes det märkligt att några MFF-are, som bevislige varit coronadrabbade, bara efter några dagar efter friskskrivningen var redo för matchen mot Hammarby. Den insatsen satt kvar i kroppen längre än normalt.

Förbryllande är även att de helt friska och skadefria fick en veckas ledighet under landslagsuppehållet. Vi pratar elitidrott (eller?) och de som är lite bevandrade i idrottsfysiologins lagar vet att ett kort uppehåll inte inverkar negativt på kort sikt. Men att rekylen kommer efter en tid, när både tävling och träning återkommer i normal omfattning.

Malmö FF var inte fysiskt förberett för en allsvensk fotbollsmatch.

Så tolkar jag gårdagsinsatsen, av tidningsartiklarna att döma.