I går såg jag en hel ishockeymatch.

Det tillhör inte vanligheterna.

Växjö—Malmö 3—0, med ett mål i vardera perioden.

Hemmalaget var bäst, hade högre tempo i passningar och skridskoåkning, bättre klubbteknik, fler vägvinnande kombinationer, ja, allt det som i andra lagbollsporter är ett vinnande koncept.

Växjö vann, visst, men det var inte dessa spetskompetenser som var avgörande. Det var den slump, som alltför ofta (enligt min smak) avgör en ishockeymatch. De två sista målen kom efter att pucken skjutits in framför kassen där en massa spelare parkerade och skymde all sikt för den stackars Volden i Malmömålet. Han såg inget, jag såg inget och tv-kommentatorn Patrik Westberg, en personlig favorit, inget.

I min värld tillfälligheter. Visst det finns sådana även i andra idrotter men inte i den utsträckning som i ishockey. Mål skall vara kulmen på ett bra anfall. Inte en slump.

Men det finns kanske en logik, som jag i min ishockeyokunnighet inte fattar.

Malmö hade 31 skott på mål, Växjö 19. Likväl tyckte ”alla” att Växjö vann rättvist. Varför? Det som jag kunde uppskatta, tempo, teknik och kombinationer, premierades ju inte med mål.

Men någon logik finns naturligtvis. Som nu att Växjö har 14 poäng mer än Redhawks.

Jag förstår att intensiteten. tempot och, kanske just, tillfälligheterna lockar. Man måste kanske också ha en viss känsla för ett lag.

Det är nog det som saknas mig.