Jag tycker synd om Joakim Fagervall.

Sällan eller aldrig har jag sett en så ledsen tränare som den nytillträdde i Malmö Redhawks.

Det smärtar att se en tränare så nedstämd som Joakim Fagervall efter en förlust. Och de har blivit många den här varma hösten.

Det är kanske förmätet av mig, en novis på ishockeyns område, att ha synpunkter på Redhawks efter att bara ha sett ett par hela matcher men ganska många sistaperioder. Men av det jag sett brister det på alltför många håll i det som är elementärt i alla lagbollporter, tempo, teknik och kreativitet.

Joakim Fagervalls tränarfilosofi kan inte var okänd för de ansvariga i Malmö efter alla hans säsonger på elitnivå i Sverige och Ryssland.

Harmonierar Fagervalls intentioner med spelartruppens kvaliteter? Jag vet inte, ställer bara frågan.

Lagets placering är ingen större överraskning. Kanske inte sist, men det var i den nedre tabellregionen som de flesta experter tippade att laget skulle vistas.

Efter att vad jag läst mig till har Malmö Redhawks en stram spelarbudget. I en ishockeyvärld med mycket ut och mycket in inför – och delvis även under – en säsong ger detta naturligtvis utslag.

Situationen är kanske ett bevis på hur Malmö Redhawks mår som förening för tillfället. Jag tar inte hänsyn till pandemieffekten, den drabbar alla, mer eller mindre lika.

Givetvis hoppas jag på en förbättrad hälsa för Redhawks dels som förening och dels för det pressade representationslaget. Malmö arena behöver elithockey.

Och så vill jag se en glad Joakim Fagervall.