Några spridda funderingar en gråmulen novemberdag detta pandemiår.

Såg förstås gårdagens möte i fotbollens Nations League, Frankrike—Sverige, 4—2. Eller om man vill vara vänlig, 3—2. Fyran, i det tomma målet, kan man bortse från.

Kritiken, och för den delen även kvaliteten på det svenska spelet, har varierat under de här sex NL-matcherna. Det har varit ”rena natta” till spirande optimism. Men speglar inte insatserna Sveriges placering i ett internationellt perspektiv? 2018 kom Sverige till kvartsfinal i VM, laget har kvalificerat sig till EM-slutspelet och tog sig upp A-gruppen i Nations League, upp till topp-16 i Europa. Det är på den nivån det svenska landslaget befinner sig. På vägen dit har insatserna varit lika svajiga som i denna upplaga av NL. Med samma svajiga kommentarer i seriösa massmedia. Dit räknar jag inte alla inlägg på sociala medier.

***

Det kan inte vara partisk att påstå att Fru Fortuna inte var på sitt bästa humör när hon placerade Sverige tillsammans med Frankrike, Portugal och Kroatien. Ett realistiskt tips var att rangordningen skulle bli precis vad den blev.

Kim Källström, tv-experten, som vuxit med uppgiften och är nyanserad i sina omdömen, konstaterade i går den stora kvalitetsskillnaden mellan lagen. Det var de regerande världsmästarna Sverige mötte. Det får man inte glömma när man bedömer den svenska insatsen.

***

Inför kommande mästerskap, EM-slutspelet, har året gett många besked. Och inte minst erfarenhet för några unga spelare. Det finns konkurrens på de flesta positioner. Avancemang från gruppspelet ser mer realistiskt ut än att bli tvåa i årets NL-spel. Spanien, Polen och Slovakien, självfallet svårt men ….

***

Diskussionerna om berättigandet av Nations League har varit många. Men i och med att Uefa är arrangör rör det sig om spel i mångmiljonklassen. När Sverige avancerade till A-gruppen erhöll förbundet 20 miljoner kronor. Till det skall läggas en massa bonusar. Degraderingen kommer att få negativa effekter på förbundets budget.

Nog om fotboll.

***

Skidsäsongen, med och utan gevär, har/skall börjat/börja. De stora mästerskapen, och de större tävlingarna, följer jag med stort intresse.

Ett skånskt allmänidrottshjärta har ungdomsidoler som Mora-Nisse och Sixten Jernberg med många efterföljare. Skidskytte har sin inneboende dramaturgi, en av de bästa tv-sporterna,

Men när SVT och Radiosporten sänder de inhemska premiärloppen, med inslag av aktiva från någon B/C-nation, måste man ställa frågan om det är berättigat.

Är det nationella intresset verkligen så stort? Eller är det vi söderifrån som inte förstår.

I söndags vid frukostbordet hörde jag i radions Söndags Morgan en intervju med en kvinna som fick frågan hon skulle göra resten av dagen. Jo, hon skulle se Stina Nilsson i skidskytte. Kvinnan hade helt klart för sig vad Stina hade presterat i sin lördagsdebut på sprintdistansen.

2015 drog en Världscuptävling i Ulricehamn 60 000 åskådare på en tvådagarstävling, 2019 27 000 på lördagen och 18 000 på söndagen i ett veritabelt oväder.

Jag var I Falun 1993, när Torgny Mogren i VM inför 100 000 jublande åskådare vann femmilen, ett oförglömligt minne.

Det är kanske vi, som sitter geografiskt offside, som missbedömer intresset.

Så kam man också fundera en gråmulen novembereftermiddag.

Nu blir det U 21-fotboll Italien—Sverige, följt av finalen i handbollens högsta damliga, H 65 Höör—Skuru.

Lite ordning får det vara