Daniel Nannskog, SVT:s fotbollsexpert, var för en tid sedan i Fotbollskväll på stridshumör gentemot de svenska klubbarnas satsningar på de europeiska turneringarna.

Ja, inte mot Malmö FF:s. Förstås.

Med emfas uppmanade han de andra klubbarna att satsa som MFF. Gårdagens strålande insats och avancemang mot ett stereotypt och finessfattigt Glasgow Rangers visade hur orealistiskt en sådan uppmaning är. Ingen annan svensk förening har de ekonomiska muskler som fordras för att forma de trupper som behövs på denna nivå.

MFF startade med åtta utländska spelare, bytte in en, som ersattes av en annan. I bruttotruppen finns ytterligare spelare med utländskt pass.

MFF har, med sin erfarenhet, tydligen insett att det är nödvändigt med dessa förstärkningar för att klara sig i Europa.

Vilken annan svensk förening kan skaffa ekonomi för att hålla en så stor och kvalitativ trupp? Ekonomin är inte heller uppbyggd på enstaka säsonger med mångmiljoninkomster. Det krävs kontinuitet med årligt spel i de olika turneringarna.

MFF:s ungdomsakademi rankas årligen som en av de främsta i landet. Trots detta finns det 13 utländska spelare i den trupp MFF i dag presenterar på sin hemsida. Den inhemska produktionen räcker inte till för att få ihop ett konkurrensdugligt lag för Europa.

***

Nannskog, med flera, hävdar att MFF:s Europaframgångar gynnar svensk fotboll. Vad som nu menas med ”svensk fotboll”. Jag kan inte detaljerna i rankingsystemet men klubbarna har ju också sina enskilda rankningar och eftersom det är stort ombyte på den svenska representationen, förutom då MFF, får de svenska klubbarna tufft motstånd oftast i sin första match. Häcken, för att ta ett exempel, har i sina tre senaste starter premiärspelat mot Ajax, Leipzig och Aberdeen.

Nej, Malmö FF:s framgångar gynnar inte den totala svenska fotbollen.

De gagnar MFF. Och det är väl så det skall vara.

***

Och Nannskog! Berätta nu för de klubbar, som i framtiden skall spela i någon av de tre turneringarna, hur de skall satsa för att nå långt i Europa. Att kräva utan att ge recept inger ingen respekt.

Det är lätt att i en tv-studio sätta sig som domare utan att ha ansvar.

OS är slut, känns tomt, men samtidigt skönt.

Även om jag inte offrat min nattsömn en enda gång, har tv-tittandet plus all OS-läsning tatt sin tid och mycket har försummats eller skjutits på framtiden.

Nåväl, några OS-funderingar kan kanske vara på sin plats.

***

Mest spännande? Givetvis hästhoppningens lagtävling, där varje hinder innebär ett spänningsmoment i sig. Samspelet häst/ryttare imponerade. Givetvis måste man ha bra, dyra hästar för att vinna ett guld i ett olympiskt spel men ryttarens/tränarens roll kan aldrig ifrågasättas. Även om frågan åter kommer att aktualiseras när Jerringpris och Dagbladsguld skall diskuteras.

***

Såg de svenska seglarnas silverlopp. Tävlingssegling är verkligen fysiskt krävande.

***

Damfotbollslagets finalförlust svider naturligtvis. Men laget föll faktiskt på oskicklighet. Att missa fyra av sex straffar är inte godkänt.

***

De nya grenarna på programmet har jag ingen uppfattning om, vet inget om hur stora de är tävlingsmässigt internationellt. Men kanotslalom? I hur många länder utövas den och hur många banor finns det i världen?

Vet att squashen, som utövas i alla världsdelar, förgäves i många år ansökt om olympiskt status. Varför man nekats inträde i OS-familjen förstår jag inte.

***

I ett OS är det massmedialt stor koncentration på medaljer. Det är precis som inget annat räknas. En krönikör underkände de två svenska kanotisterna insatser. Två femte- och en sjätteplats av de två svenska deltagarna är i min bok alldeles utmärkt i ett globalt mästerskap.

***

Kampsporterna hade det tungt. En tv-krönikör menade att SOK (Sveriges Olympiska Kommitté) måste se till att brottningen får resurser att åter bli den stornation Sverige varit. Faktum är att det helt enkelt finns för få brottare. I Skåne fanns under storhetstiden en bit över 50 klubbar, nu kanske sju, åtta med seniorbrottare. I övriga landet är minskningen lika drastisk.

Vid SM för damer är det i några klasser final direkt, oftast bara tre, fyra deltagare per klass-

 Enstaka brottare på världselitnivå kan självfallet komma fram, men med den minimala bredd som finns inom svensk seniorbrottning kan Sverige inte bli den stornation vi drömmer om.

***

Herrarnas höjdhoppsfinal slutade i ett antiklimax. Italienaren Tamberi och Qatars Mutaz Essa Barshim beslöt dela på guldet. Sedan 2014 kan, om två hoppare är ensamma kvar och är överens, det bli två ettor. Om denna regel kan man naturligtvis ha åsikter, men visst gick man som åskådare miste om den dramatik som ger ett mästerskap extra krydda.

Anledningen till de bådas beslut var att de är mycket goda vänner och tillika träningskompisar. När Mutaz Essa Barshim gifte sig med Malmöflickan Alexandra var Tamberi en av många inbjudna friidrottsvärldsstjärnor vid vigselceremonin.

***

Herrarnas insats i handboll som femmor hamnade på minussidan i mångas OS-summering. Vid vinterns VM-silver klaffade allt, speciellt Andreas Palickas målvaktspel. Nu föll inte alla bitar på plats. Då blir det inte medalj i en så tät konkurrens som det finns i världshandbollen.

***

Tre poäng för guld, två för silver och ett för brons. så rangordnades nationerna tidigare vid OS. Det fanns till och med listor där de sex främsta belönades med poäng,

Jag har ”roat” mig med att göra en sammanställning, där alla medaljörer får poäng enligt ovan.

1) USA 232 p, 2) Kina 196, 3) Ryssland 139 (sexa i guldligan) 4) Storbritannien 130, 5) Japan (trea), 6) Australien 88, 7) Italien 70 (10), 8) Tyskland 68, 9) Frankrike 65 (7), 10) Nederländerna 64 (9), 11) Kanada 44, 12) Brasilien 41 i, 13) Nya Zeeland 40, 14) Ungern 39, 15) Sydkorea 36, 16) Polen 27, 17) Spanien, 24 (22), 18) Tjeckien 23 och Schweiz 23, 21) Kenya 22 (18), 22) Sverige 21 och Danmark 21 (24), 24) Norge 20 (19), 25) Jamaica 18 (20), 26) Kroatien 17 (24),

Att notera, Nya Zeeland har 5 miljoner innevånare, Ungern 10, Nederländerna 18 och Australien 26.

Man skall inte glömma att de stora vintersportnationerna har en intern konkurrens om talangerna. Kanske främst då i Norge. Och i Sverige.

Varje gång det är ett internationellt mästerskap i friidrott undersöker jag hur långt 8.06 i längdhopp skall värderas i nutidens friidrott.

Varför då? Jo, det är segerresultatet vid OS i Berlin 1936. Nått av spelens friidrottssuverän Jesse Owens, som också blev mästare på 100 m (10,3 med manuell tidtagning, motsvarande närmare 10,50 med dagens mått mätt) 200 m (20,7, cirka 20,85) och på 4x100 meter.

Det anmärkningsvärda med Owens segerresultat 8.06 är att det än i dag är gångbart i ett internationellt mästerskap och ger en plats i finalen bland de tolv främsta. I går kvalificerade sig till exempel Thobias Montler som åtta till nattens OS-finalomgång med ett hopp på 8.01

I en resultatmässigt helt förändrad friidrottsvärld känns det overkligt att 8.06 2021 är ett gångbart resultat. Då skall man veta att Jesse Owens 1935 hade satt världsrekord med 8.13

Herrarnas segerresultat i teknikgrenarna i Berlin 1936 var:

Höjd 2.03, stav 4.35, tresteg 16.00, kula 16.29, diskus 50.40, spjut 71.84 och slägga 56.40

Jag vet, givetvis, att underlaget förbättrats liksom utrustningen, att en stav 2021 inte ser ut som 1936, att nedslagsbädden i höjd och stav ger möjlighet till annorlunda sätt att hoppa och att ringarna i kula, diskus och slägga också ger andra möjligheter tekniskt sett.

Men nivåskillnaden är även i detta perspektiv anmärkningsvärd i jämförelse med Owens 8.06/8.13

Jag rankar Jesse Owens längdhoppssiffror från mitten av 1930-talet som friidrottens främsta, sett ut ett tidsperspektiv.

I onsdags möttes Malmö FF och IFK Malmö i en träningsmatch.

MFF kom med ett lag de kallade U 21 med många spelare från A-lagstruppen. IFK vann med 2—1.

Mötet bevakades av Malmömedia. Det är väl helt i sin ordning. MFF intresserar. Texterna var i stort helt koncentrerade kring MFF. Också förståeligt.

Men journalistiskt brast det. Av okunnighet eller av nonchalans mot anhängare till IFK, det vet jag inte. Men en före detta allsvensk spelare i Östersund, Helsingborgs IF och Varbergs Bois provspelade i det gula laget, Monday Samuel, som också representerat Landskrona Bois.

Ni journalister i neutrala media som bevakade matchen, får i min bok – vad det nu kan vara värt – inte godkänt. En sådan nyhet får man inte missa. Även om det bara gäller en division 1-klubb. Mer yrkeskunskap kan man begära för något man betalar för.

***

Har precis sett den på många sätt intressanta OS-kvartsfinalen mellan Sverige och Japan, 3—1. Som jag skrev för en tid sedan: Damfotboll på internationell mästerskapsnivå är bra underhållning-

Men jag lämnade tv-fåtöljen med fadd smak. Jag tänker på den straff Sverige fick och som gav Sverige 3—1. Japanskan hade sin arm i en för situationen naturlig ställning, springer man i en duell rör man armarna och har dem en bit utanför kroppen. Är avståndet dessutom så knappt som i det här fallet är straffpåföljden obegriplig.

Finns det något löjligare att se på en fotbollsplan än försvarsspelare som springer omkring med händerna på ryggen? Tala om naturligt rörelsemönster?

Tänk om och gör rätt.

Det är inte ofta jag ser Varbergs Bois i Fotbollsallsvenskan.

Men i måndags var det dags. I ärlighetens namn var det förstås nyfikenheten på det nya, ”gamla” IFK Göteborg som jag valde Varberg—Göteborg på måndagsmenyn, 2—0 till slut.

Visst 1—0 kom på en rejäl försvarsmiss och 2—0 på straff. Men klasskillnaden i spelet i Varbergs favör var stor. Detta Varberg med för den stora fotbollsallmänheten nästan okänt lag. Den karismatiske tränaren Joakim Persson hade till och med petat nyförvärvet Robin Simovic. Den mest kände i laget var 41-årige målvakten Stojan Lukic. Hans rutin kompletterades av många talanger kring de 20 och några till och med under.

Varberg har sedan fjoråret också mist 2020 års succéspelare Astrit Selmani (nu i Hammarby). I Göteborg spelade för övrigt i måndags även Gustaf Norlin, i fjor en av Varbergs främsta.

Att den fattige kusinen från landet vinner över den rike, resursstarke släktningen händer då och då. Sensationer är idrottens krydda. Men att Varberg som nu spelmässigt utklassar – så var det faktiskt – detta IFK Göteborg var i min värld en angenäm överraskning. Blåvitt har den senaste tiden förstärkt sin trupp med ärrade återvändare med landslagsmeriter och spelare från Islands landslag samt spelare från allsvenska konkurrenter.

Med måndagsmötet på näthinnan kan man – lite elakt – konstatera att Göteborg format sin trupp på ålder och namn medan Varberg byggt sin på ung, utvecklande fotbollskompetens.

Nu vet jag att en match inte ger något svar på hur tabellen ser ut efter 30 omgångar. Göteborg kommer med största sannolikhet att placera sig före Varberg i sluttabellen. Men att vinna över en av Sveriges mest meriterade klubbar är givetvis alltid en minnesvärt för en klubb som Varbergs Bois.

***

IFK Göteborgs svajiga vägval förvånar. För några år sedan hade klubben en av de yngsta allsvenska trupperna med många spelare från egna akademin. Under tiden har några av talangerna försvunnit utomlands. Det skall sägas. Men visst är steget på bara ett par, tre år långt till det lag som nu i måndags är ett av de äldsta som hittills spelat i Allsvenskan.

Långsiktig strategi är fortfarande ett framgångsrecept i idrottsvärlden.

Även om pengarna spelar en allt större roll. Långt ner i systemet.

***

Detta inlägg skulle publiceras i går men ett ideellt arbete några förmiddagstimmar i värmen tog det mesta av den nödvändiga energin.

För övrigt lär jag nog välja att se Varberg fler gånger.

Elitidrott är resultatfixerat.

Resultatet avgör oftast slutbetygen. Som i gårdagens allsvenska fotbollsmatch mellan Mjällby och Malmö FF, 0—2. MFF kom med att B-betonat lag, vilade några av sina bästa, främst med tanke på tisdagen returmöte mot HJK i Helsingfors. De svenska mästarna var klart bättre än ett för dagen väldigt blekt Mjällby, snudd på uselt. Men totalt sett var insatsen spelmässigt kanske MFF:s näst sämsta i Allsvenskan den här säsongen. 1—3 mot Djurgården tidigt i våras svider än i himmelsblå hjärtan.

Kommentatorerna och betygen efter gårdagsinsatsen speglar i min värld inte prestationen. Överorden blev stora och betygen höga. De var skrivna och satta med tanke på uppställningen.

Man skall inte glömma att det behövdes marginaler och en rejäl målvaktsmiss för att fixa de två målen. 0—1 kom efter en hemmatouch och 0—2 efter ett underligt agerande av målvakten Samuel Brolin. Men visst fanns även andra MFF-möjligheter till mål. Touchar har varit bra hjälp i Malmös målskörd de senaste tre matcherna, fyra av nio. Tur/marginaler förtjänar man. Det är en klyscha, en annan: Tur och otur jämnar ut sig i ett längre perspektiv. Kanske bra att komma ihåg en dag i motvind.

***

Lördagens bästa fotbollsmatch var i särklass den i OS mellan Sverige och Australien, 4—2. Damfotboll på hög internationell nivå, både för lands- och klubblag, har de senaste åren nått en hög klass, ytterst sevärt.

Såg inte den redan ”klassiska” mötet Sverige—USA (3—0) tidigare i turneringen. Kommentatorerna menade att Sverige inte spelade lika bra i lördags som mot USA. Om det har jag naturligtvis inget att säga.

Men om det var så måste underhållningsvärdet varit stort. Australien imponerade nämligen. Liksom Sverige.

Fotbollsturneringen blir högintressant att följa.

I lördagsmötet mot Degerfors hade Malmö FF totalt åtta spelare med utländskt pass på plan.

Allsvenskt rekord på herrsidan. FC Rosengård kan ha haft lika många på damsidan någon gång.

MFF-rekordet beror naturligtvis delvis på att det numera är tillåtet med fem byten per match. Till dessa åtta skal läggas att dansken Lasse Nielsen satt kvar på bänken hela matchen och att den nye finländaren Niklas Moisander inte fanns med i truppen. Samt att norrmannen Jo Inge Berget var skadad.

Det talas ofta om betydelsen av att svenska klubblag går långt i de europeiska turneringarna. Inte minst från Malmöhåll ironiseras det ofta över övriga lags tillkortakommande.

Malmö FF har genom skicklighet – jag understryker detta – skaffat sig en ekonomisk särställning genom sina Europaframgångar men också på vägen dit haft marginalerna och den lilla extra turen med sig. Och inte minst genom sin seeding fått en gynnsam lottning. Det har även i tidiga omgångar inbringat segermiljoner.

Men MFF-ledningen anser tydligen att det behövs trupper med cirka ett dussin utländska spelare för att klara långvarigt spel i Europa och att försvara sitt SM-guld.

Och trots att MFF-akademin rankas som bäst i landet.

Det är en kuslig utveckling om en svensk klubb behöver en trupp, där hälften kommer från utlandet, för att lyckas i Europa.

”Alla” säger att Europaframgångar gynnar svensk fotboll. Men är det så? Har MFF:s lyckade säsonger gjort Sverige bättre som fotbollsland? Jag bara ställer frågan. Svarar inte på den.

Säger bara att MFF blivit bättre. Men för att behålla sin position har man alltså investerat i elva utländska spelare.

Om Anel Ahmedhodzic och Franz Brorsson försvinner i det nu öppna transferfönstret är det bara reservmålvakten Marko Johansson, Erdal Rakip, Pavle Vagic och i periferin Hugo Andersson som kommit fram genom den egna akademin. Oscar Lewicki då? Han säger själv i en intervju med magasinet Offside att det var i Bayern München och i BK Häcken han fick sin utbildning. Sebastian Nanasi är också ett gränsfall.

Jag gillar höga målsättningar och framför allt klubbar som lägger resurser på att utveckla ungdomar från de egna leden. Framlidne MFF-ordföranden Håkan Jeppsson hade så sent som 2018 målsättningen att MFF skulle vinna Allsvenskan och avancera till något slutspel i Europa med trupp, där hälften hade en period i akademin.

Verkligheten ser annorlunda ut.

Tyvärr, säger jag.

Malmö FF har tvingats in på samma spår som alla klubbar som vill konkurrera på de internationella planerna.

Om detta gynnar den totala svenska fotbollen är jag mycket tveksam till.

Det är mycket nu, har varit mycket och blir mycket.

EM i fotboll är slut, fotbollens Allsvenska har startat om, GP-galor i friidrott har avgjorts i väntan på OS, några division 1-matcher, också i fotboll, har det blivit och fler lär det bli. Några cykelturer till ett par, tre småklubbsmatcher ingår i planeringen.

Den idrottsliga, alltså.

Utanför denna finns en annan sfär, betydligt större. Ja, faktiskt. Allt detta tillsammans gör att tiden helt enkelt inte räcker till. Och detta i ett skede av livet då orken per automatik sjunker. Det är mycket man vill hålla på med. Samtidigt som man kan se att åren man har kvar att prestera – också per automatik – blir färre. Man måste prioritera.

Nej, jag är inte pessimistisk, vill bara förklara min bortovaro från bloggskivandet den senaste veckan.

***

Fundera kan man alltid göra. Nedan några från den senaste tiden. EM-fotbollen är tillräckligt analyserad. Den hoppar jag över.

***

Såg en notis att bowlingspelaren Yvonne Berndt blir den 32:e innehavaren av en platta på Stadiontorgets Walk of fame. Jag har två gånger pläderat för henne, då hennes meriter (två individuella EM-guld och ett silver och ett brons i VM plus tre lagmedaljer i de stora mästerskapen, därav ett guld) är vida överlägsna en annan (av nu tre) hedrad bowlingspelare. Jag tror nu inte att jurymedlemmarna läser min anspråkslösa blogg och än mindre tar hänsyn till mina åsikter. Men skönt i alla fall att man rättat till ett uppenbart misstag.

Synd är förstås att minnestavlan på Eleda stadionj över Malmös idrottselit fortfarande är dold bakom en klädcontainer.

Åtta idrottsmän/kvinnor ytterligare skall enligt statuterna få en minnesplatta på Stadiontorget. Kraven på en påläst jury ökar.

***

Ett av Bonniers/Sydsvenskans bolag har köpt upp Skånska Dagbladet (och Norra Skåne). En av synergieffekterna skall, enligt ledningen, bli att SDS skall få ta del av det lokala material från orter där Skånskan är stark. Kan man hoppas att Sydsvenskan då kan blicka tre mil österut och skriva något om Skurup. Eller varför inte ytterligare två och en halv mil längre åt öster för att få information om exempelvis handbollen i Ystad.

***

Det är i den kärva tidningsvärlden svårt att få med allt. Det egna intresset från journalisterna får regera. I Malmös tidningar är det få – eller ingen – som har ett gediget intresse, eller kunskap, om friidrott. Fina insatser uppmärksammas inte. För en tid sedan sprang Trelleborgsgrabben Joakim Andersson, förvisso nu tävlandes för Stockholmsklubben Spårvägen, 800 meter på 1.46,51, den tolfte bästa tiden i landet genom tiderna.

De tidningsläsande friidrottsintresserade i Malmö har inte fått läsa om detta.

***

Anel Ahmedhodzic är en lovande innerback i Malmö FF. Inget snack om den saken. Men hur ser hans utvecklingskurva ut? Stagnationen är påtaglig. Han får i tv, radio och inte minst i Malmömedia beröm för sin passningsfot. I den senaste matchen mot Sirius slog han inte en enda passning som kunde benämnas som svår. Det var mest säkerhetsbollar som i stort alla allsvenska spelare kan leverera. Defensivt var han och MFF aldrig pressade av en tam motståndare. Likväl fick Anel Ahmedhodzic högsta betyg på en HIF- och MFF-relaterad hemsida. Lite omdöme kan man begära om man betalar – förvisso en ringa summa – för att ta del av de låsta kommentarerna. Eller så är det dags att säga upp prenumerationen. Okritisk klubbjournalistik vill jag inte betala för.

***

När AIK mötte Varberg hade AIK-fansen draperat Norra stå på Friends med banderoller med budskapen: Skrota villkorstrappan! och Rädda svensk fotboll!

Spelarna hade också samma text på sina t-shirts.

Jag förstår inget. Polisen har med stöd i lagen utfärdat vissa bestämmelser för att kunna öka antalet åskådare och dessutom göra besöken säkrare. Bland annat vill man förhindra bengalbränning. Men vad gör supporterna? Naturligtvis tänder de sina bengaler, så att matchen måste avbrytas, inte länge, men väl någon halvminut. Anhängarna saboterar sin egen manifestation. Kan någon förklara detta?

Och hur kan AIK-ledningen tolerera spelarnas demonstration? Supporterkulturen, rätt manifesterad, berikar svensk fotboll.

Rädda svensk fotboll! låter också väldigt patetiskt. Svensk fotboll är betydligt större än den några allsvenska supporterorganisationer säger sig representera.