Det känns rätt att i dag sända ett grattis till två duktiga Malmöklubbar, till Malmö SRC för att herrlaget blev svenska mästare i squash och till i dagarna 60-årsjubilerande Dalhems IF.

MSRC står för något ovanligt i racketsporternas lagtävlingar på SM-nivå, satsningen på egna produkter. Se bara på hur topplagen på herrsidan i bordtennis (alla dessa kineser) ser ut och hur tennisklubbarna lånar in spelare!”

Malmö Badmintonklubb, SM-tvåan, bryter delvis mönstret. Man har ett lag med spelare från regionen och med anknytning till Badmintongymnasiet,

Det unika med Malmö SRC att de fem spelare som varit med i över 50 av lagets 56 matcher blivit svenska U 19-mästare för mästarklubben, Sebastian Viktor, Joakim Larsson, Alex Christenson, Björn Angtoft och Pontus Rengbo. Tränare/lagledare (delat med Martin Norrman, även han en gång ungdomsspelare i klubben) är Pieter Sjösten. För att ytterligare accentuera Malmö SRC:s fantastiska förmåga att utveckla sina talanger på olika områden, bör det tilläggas att Pieter också varit svensk U 19-mästare. Och EM-bronsmedaljör i lag för seniorer.

Visst är Malmö SRC värd en hyllning?

(Medverkade under säsongen gjorde också skotten Paul Morrison, sedan över tio år boende i Malmö, och eleven vid Squashgymnasiet norrmannen Lars Klaening,)

 ***

Cyklade i går till Söderkullahallen Malmö. Handbollsklubben Dalhem firade i all anspråkslöshet sina första 60 år.

Under slutet av 1970- och under stora delar av 1980-talet var Dalhem (tillsammans med Malmö BI) en av landets bästa ungdomsklubbar. Det vittnar JSM-guld för både herrar och damer om och också SM-vinster i ungdomsklasserna. Damlaget spelade också två säsonger i Elitserien, herrlaget vart nära att nå dit.

Dalhem har sedan dess haft en tung period. Men man är nu på väg uppåt igen. På dam- flicksidan. Grabbarna på Söderkulla vill inte spela handboll, i alla fall inte för Dalhems IF.

Damlaget avancerade till division 1 och såväl A- som B-flickorna var under säsongen bland Sveriges åtta främsta.

Visst var det trevligt att samtala – och ta del av goda smörgåstårtor – med gamla duktiga spelare och ledare men det angenämaste var att se alla, de var många, rödklädda tjejer spela handboll. Där fanns talang och man frapperades över flickhandbollens enorma utveckling. Unga flickor i 10- 12-årsåldern hade stegisättningar och finter som inte fanns på handbollskartan för ett tiotal år sedan.

Framtiden är ljus för 60-åringen. Även om man som andra föreningar i den kategori som lite förklenande kallas småklubbar får se sina främsta förmågor försvinna till elitklubbarna.

Sara Olofsson har skrivit på övergångshandlingen till Lugi.

Jag har aldrig under en fotbollsmatch under så lång tid sett så mycket brinnande bengaler som vid gårdagsderbyt mellan HIF och MFF – i bortaklacken.

MFF-ordföranden Håkan Jeppsson ondgör sig med rätta över det förbjudna ofoget och de för klubben dyra böterna.

Men MFF visar också sin passivitet och flathet inför sina supporters. Laget firade vinsten framför fansen och tackade dem för stödet.

Varför markerade MFF inte – precis som HIF gjorde efter cupsegern i Malmö den 1 maj – med att lämna Olympia utan att tacka sina anhängare.

Svagt agerat av MFF och Håkan Jepppson! Heders åt HIF och Paul Myllenberg som i alla fall på ett enkelt sätt försöker göra något och markera mot något som faktiskt är olagligt.

***

Givetvis är jag mot kollektiv bestraffning men de som reste till Helsingborg och ställde sig i klacken visste de inte vad som var på gång? De ovanligt tunna leden tyder på att olusten spridit sig in i den trogna, positiva delen av MFF-anhängarna.

***

Och varför avbröt domaren Jonas Eriksson inte tillfälligt matchen när brännandet fortsatte i oförminskad styrka? Någon ny regel?

Jag ogillar precis som de allra flesta avbrutna matcher, men här vore det på sin plats. Inte minst för att få fler och fler att vända sig mot de olagliga.

Nja, det här var naivt skrivet. Dessa personer bryr sig naturligtvis inte om vad opinionen tycker.

Men att Jonas Eriksson tillät fortsatt spel ger acceptans för bengalbränning i så där lagom form. Förutom nu böterna förstås.

***

Vad kan man då utlösa av MFF-vinsten? Jo, att ordningen är återställd och att det åter är raka vägen mot guld. Allt enligt krönikörerna.

Jag förstår inte hur man kan dra så stora växlar på en1--0 seger, nådd med små marginaler, mot ett skadedrabbat och ungt orutinerat HIF?

Men så blev jag ju aldrig krönikör.

 Skånsk friidrott har aldrig varit sämre än nu.

Aldrig har det funnits så få aktiva, sedan friidrotten från sista hälften av 1950-talet började arrangera tävlingar för 14-åringar och senare även för några åldersklasser lägre.

Jag vägrar att räkna de barn från fyra- femårsåldern som i friidrottsskolor förgyller medlemsmatriklarna och de sju- åttaåringar som bereds tävlingstillfällen enbart med syftet att ge ekonomi i tävlingen.

Med statistik lär man kunna bevisa det mesta, men den kan också vara avslöjande. Som nu den skånska friidrotten den senaste perioden.

Vad gör då förbund och föreningar för att bereda den glesnande skaran ett stimulerande tävlingsprogram?

Inget, det råder ett planlöst låt-gå-system.

På annat sätt kan man inte tolka årets schema för arenatävlingar (dessa är ofta öppna för både seniorer och ungdomar).

Från den 25 maj till och med den 8 juni finns det sju tävlingsdagar, fem av dem i sydligaste Skåne. Alltså sju tävlingsdagar, därav tre i följd, på två veckor.

Hur inbillar man sig att man kan locka till intressanta, utvecklande startfält med ett så klent underlag?

Och sen då?

Efter den 8 juni är det ett uppehåll på en månad till Öresundsspelen (4-6/7), tre dagar senare arrangeras Sommarspelen i Åhus och sen klassiska Haisspelen (25-27/7). Och sen ett nytt uppehåll på en månad till DM, följt av Sydsvenska ungdomsspelen veckan därpå. Inte en tävling i distriktet under hela september.

Naturligtvis finns det tävlingstillfällen utanför Skåne, inte minst gigantiska Världsungdomsspelen i Göteborg, men också i granndistrikten. Tyvärr har det visat sig att dessa arrangemang är lika lite lockande som de i Skåne.

Till detta skall också läggas de olika SM-tävlingarna och Götalandsmästerskapen för 13- och 14-åringarna. Men i dessa mästerskap får endast de bästa deltaga.

Vem är då ansvarig för ett så haltande program?

Anhopningen i maj/juni beror på klubbarnas (orealistiska) förhoppning att just deras tävling skall vara den mest attraktiva.

Men till syvende och sist är det givetvis det tandlösa Skånes Friidrottsförbund som är huvudansvarig. Det är förbundet som har sanktionsrätten.

Använd den och se till att de få skånska friidrottsungdomarna får ett attraktivt tävlingsprogram jämnt fördelat över hela säsongen!

***

Anmärkningsvärt är att Skånes storklubb, den enda elitklubben, Malmö AI inte arrangerar en endaste arenatävling 2014 i och med den inställda Bolt-galan.

***

Under 2014 har Skånes Friidrottsförbund sanktionerat 61 långlopp, därav 20 i maj. MAI svarar för tre lopp, Kalvinknatet oräknat.

***

Är det ett sådant Friidrottsskåne vi vill se?

 Det blev mycket fotboll i helgen.

Såg exempelvis fyra av de blivande (det finns sju, åtta om inte skador och vidöppna transferfönster ställer till det) heta allsvenska medaljkandidaterna, MFF—Häcken på plats och Göteborg—Elfsborg via tv.

Det blev utvisningar i båda matcherna. Men det intressanta var hur tränarna tacklade de uppkomna situationerna.

När Pontus Jansson vid 0—2-läge blev utvisad tog Åge Hareide i MFF ut en forward. 1 14 minuter lät MFF Häcken dominera bollinnehavet, regisserat av främst Ivo Pekalski och alltid spelbare Walid Atta. Det var först när den senare blev utvisad och MFF i samband med det röda kortet reducerade som MFF åter blev offensivt.

När Elfsborg med 62 minuter kvar och vid ställningen 0—0 fick mittfältaren Marcus Rohdén utvisad behöll man i övrigt laget intakt med tre anfallare.

Elfsborg gick för seger på bortaplan med en man kort.

MFF tog bort en av sina vassaste anfallskort, Magnus Eriksson, när man var tvingat att göra mål för att ta upp ett 0—2-underläge.

I min fotbollsvärld var detta ett underligt byte, inte ifrågasatt av någon av dagens krönikörer.

***

Vad kan man då hoppas av den senaste tidens mindre goda MFF-insatser? Förhoppningsvis att alla de i bland euforiska hyllningarna i massmedia tonas ner till lagom nivå. Den senaste veckan har det faktiskt märkts en skillnad.

Det finns en bra allsvensk fotboll utanför MFF med skickliga spelare.

Man får en känsla av att det är viktigare att lämna intetsägande texter från en MFF-träning, eller att bevaka en U 21-match, än att lära sig något om MFF:s konkurrenter.

Då hade man kanske sett att Elfsborgs ytterbackpar Johan Larsson/Niklas Hult för närvarande är intressantare/bättre än MFF:s Albornoz/Ricardinho.

***

Sydsvenskan hade betygssnittet 2,15 på gårdagens MFF. Vid cupförlusten mot HIF var det 1,75. Är det mer än jag som tycker att prestationen mot Häcken, sett över 90 minuter, var betydligt sämre än den mot HIF?

***

Cyklade ut till Kirsebergs idrottsplats i lördags för att se division 4-fotboll.

Det tog en stund innan jag insåg att det gulsvarta laget (Kirseberg IF:s klassiska färger) var gästerna, Furulunds IK, och att hemmalaget Malmö City spelade i helsvart.

Vi var inte över 50 åskådare, Furulund hade ett 20-tal supporters, släktingar och bekanta till spelare och ledare i City bidrog med lika många.

Ett tiotal personer kom för att se Malmö City, sammanslagningen av Kirseberg IF och Rörsjöstadens IF, för dess egen skull.

Jag har tidigare skrivit om tradition och relation. Kirseberg IF hade den i sin stadsdel. Malmö City har det inte och kommer aldrig att få.

Erkänn misslyckandet och ta tillbaka namnet Kirseberg IF.

City vann med 2—0,

Så kom den då, Malmö FF:s första förlust i en tävlingsmatch den här säsongen, 0—2 mot HIF i Svenska cupen.

Och genast pratar några Malmötidningar om underprestation. Var får man sina pretentioner ifrån?

Sydsvenskan hade ett genomsnittsbetyg på 1,75. City hamnade i samma härad. Alltså klart underkänt.

Om man nu besvärat sig med att betygsätta även HIF-spelarna, hade snittet även för dem hamnat under 2? Jag betvivlar.

I mina ögon var det en jämn match och i sådana är det marginalerna som avgör. Emil Forsbergs stolpträff kontra ett par tre taffliga MFF-ingripande, i samma sekvens, gjorde att möjliga 1—0 kort senare blev 0—1. Större var inte skillnaden för att matchen skulle få en helt annan utveckling.

Och likväl blev omdömena om spelarinsatserna så olika.

Sen kan man – lite ironiskt –som fotbollsälskare vara glad över att MFF låg under med 1—0 och släppte till en sådan yta att man fick uppleva David Accams sanslöst snabba framfart med fullständig bollkontroll och en behärskad avslutning, 0—2.

Jag har skrivit det förr: Låt inte de egna förhoppningarna styra betygsättningen. En prestation, även om den inte är på topp, kan vara godkänd.

***

Citys krönikör menar:

”MFF främsta elva är Sveriges i särklass bästa”:

Särklass var ordet.

Det är för det första att ha dålig koll på motståndarna.

Och för det andra: Är övriga nio spelare så beroende av en Halsti och en Molins att de underpresterar när dessa två mycket kompetenta spelare inte är tillgängliga, ja, då har jag svårt att förstå det särklassiga i förstaelvan.

MFF:s senaste matcher har visat – och detta är ingen efterhandskonstruktion – att bänken inte håller samma klass som några av toppkonkurenternas.

Under en lång säsong, hur många gånger kan ett lag ställa upp med sin ”främstaelva”?

Mot Häcken på söndag är Markus Rosenberg avstängd. Hur tacklar MFF det problemet?

***

Lagom är kanske ett intetsägande ord. Men lagom i omdömen ger ofta respekt.

Jag tror att sportjournalistiken hade höjt sitt anseende om man undvikit under- och övertoner.

***

Helsingborgs IF har ett ungt lovande spelarmaterial. Skall bli intressant att följa.

Förste maj.

Vackert väder.

En nyutslagen bokskog.

Men något saknas, Bokskogsrundan.

Visst kan jag ta mig ut till Torup, promenera för motionens skull – jogga går inte längre – njuta av naturens härliga färger, men något fattas där.

Att inte får träffa Ingvar Carlsson och hans medhjälpare i Malmö Frisksportklubb, som ihärdigt under ett 40-tal år arrangerat ett av Skånes trivsammaste långlopp, känns på något sätt tomt.

Här fanns också tillfälle för ett kort snack med gamla löparkompisar från olika generationer. Ingen drunknade i mängden. Deltagarantalet var inte högre än 200.

I dagens digra utbud av långlopp trängs den lille bort. Allt skall vara så stort och ske under en dryg månad med början i maj.

Men efter att under ett 30-tal år varit ute och på olika sätt – som deltagare, journalist och åskådare – följt Bokskogsrundan saknar jag den och personerna runtomkring.

Rotation är det nya modeordet när Malmö FF skall ta ut sin startelva.

Man kan till och med tro att det är en innovation i svensk fotboll, införd av Åge Hareide.

Jag har full förståelse till tankarna bakom sättet att resonera, dels för att hålla igång en stort trupp och dels, i samma anda, få så många spelare som möjligt att känna delaktighet i ett fotbollssamhälle där tålamod inte är den bästa egenskapen. Den trogne reservlagsspelaren är en bristvara.

Men rotation kan även innebära en fara. Speciellt om man övervärderar toppbredden i klubben. Jag tror att MFF gjort detta. Insatsen den första halvleken mot Norrköping visade det. U 21-lagets insatser under våren understryker misstanken.

Massmedia vill göra gällande att inbytet av Thern/Molins ändrade matchförloppet. Sett över hela halvleken stämmer det. Men den stora brytpunkten kom redan efter 80 sekunder vid 0—1. I det målet var ingen av inhopparna involverade men sen gav de förstås en helt annan stabilitet i MFF:s spel.

Nu kom Hareide/MFF ifrån sitt rotationssystem med tre poäng och undgick kritik. Men vad nära det var för ett ifrågasättande. Före paus var marginalerna gästernas. Ricardinhos nickräddning på mållinjen och det efterföljande skottet i ribban räddade MFF från ett underläge. Dessutom måste Robin Olsens målvaktsspel berömmas. Sett över hela matchen var han MFF:s klart bäste spelare.

Att Expressens nätupplaga gav honom två slätstrukna getingar får stå för den ”experten”.

MFF:s styrka är effektiviteten. Laget gör anmärkningsvärt många mål procentuellt på sina chanser. Självfallet är detta en styrka men samtidigt en viss svaghet. Det kommer en dag då missarna kommer och då måste chanserna bli fler.

***

Sydsvenskans sportchef Anja Gatu är för närvarande en sällsynt gäst i spalterna. Hur mycket hon följer Allsvenskan vet jag givetvis inte. Men när hon i dagens krönika skriver:

Laget spelar ut andra guldkandidater och vinner tuffa bortamatcher utan att egentligen spela bra.

Då tvivlar jag.

Det jag hänger upp mig på är orden ”andra guldkandidater”, alltså pluralis.

De lag MFF spelat mot rankade Anja Gatu i sitt förhandstips på platserna 16 ,15, 11, 9, 8 och så 3, IFK Göteborg. Det blev 3—0 mot Blåvitt men någon utspelning var det inte, snarare ett av många bevis på effektivitet.

***

Sex omgångar av Allsvenskan är spelade, alltså en femtedel. Sex poäng skiljer obesegrade MFF från sjuan Häcken. Vem sa nåt om MFF-grepp?

***

Markus Rosenberg menade i en intervju i Sydsvenskan att gårdagens varning var ”horribel”. Menade han att det i stället borde vara utvisning direkt?

***

På tal om rotation. Av vad jag sett använder de lag med stora trupper samma system som MFF. Elfsborg gör det, Kalmar likaså, Göteborg och Häcken (strålande Pekalski i sitt inhopp mot AIK), ja, de flesta jag sett på tv.

Häcken—AIK sågs av 2 813 personer.

Den låga publiksiffran får mig osökt att tänka på min funderingar i förra veckan om vad tradition och relation betyder för tillströmningen till matcherna – och det gäller mer än fotboll. Detta alltså apropå FC Rosengårds/LdB:s publiksiffror.

I Stockholmsregionen har Brommapojkarna ingen chans att intressemässigt utmana de tre stora AIK, Djurgården och Hammarby.

I Göteborg står Häcken i skuggan av inte bara IFK utan även delvis av Gais och Örgryte trots skillnad i serienivå, skicklighet och sevärdhet.

När Västra Frölunda spelade allsvensk fotboll hade man lika klena publiksiffror som nu Häcken.

Nu tror jag inte det blir aktuellt under min livstid att Malmö får ett annat lag i elitfotbollen än Malmö FF. Det finns inte längre någon klubb med tradition och relation som kan locka Malmöregionens fotbollsintresserade. Utmanarna FC Rosengård, Prespa Birlik, Kvarnby och LB07 är alla ambitiösa föreningar med i en del fall strålande ungdomslag men utan förankring i fotbollsallmänheten i stan.

IFK Malmö då?

Det är förvisso mindre än tio år sedan IFK spelade i Superettan men den fina ungdomsverksamhet som den dåvarande ordföranden Rolf-Axel Nordström byggde upp är i grunden förstörd. Och en klubb som under de tre senaste säsongerna i stort varje år haft ett nytt lag inger inget förtroende.

Den generation IFK-are, som fanns när klubben var en storklubb i både fotboll och handboll, är i stort försvunnen.

2014 har IFK Malmö ingen relation till Malmös innevånare. Och då räcker det inte med tradition.

Tyvärr finns det ingen fotbollsklubb i Malmö som kan skapa möjligheter för att  bli en stabil elitförening bakom dominanten Malmö FF.