Regler och riktlinjer för tävling och träning i friidrott för 6—11-åringar.

Jag läste ett dokument på Svenska Friidrottsförbundets hemsida, välskrivet med strålande exempel på nya tävlingsgrenar och nya alternativ på varierade, roliga sätt att träna.

Författaren poängterade också vikten av lagtävlingar och tidsmässigt korta tävlingar i närområdet. Tycker också det är helt okej att inte publicera några resultatlistor, bara notera på ett diplom med den aktives resultat. Precis som man numera i bollsporterna inte sammanställer några serietabeller i låga åldrar. Det är givetvis också bra att alla får lika många försök i hopp och kast och att alla får lika många lopp i löpning. Ingen utslagning.
Man rekommenderar också att varje distrikt, med varierat grenutbud, skall ha ett till två tävlingstillfällen i månaden året runt.

Ambitiöst, i min värld alldeles för ambitiöst, i alldeles för låg ålder.

Lägg dessa resurser på 12-, 13- och 14-åringarna. Det är dessa som behöver all den stimulans de kan få för att fortsätta och lockas till den fria idrotten.

Låt barnen leka/tävla på hemmaplan med någon lagtävling utanför hemorten någon gång per år.

Jag har i åratal pläderat för tidsmässigt korta ungdomstävlingar med stafett- och laginslag i närområdet. Under 1960-, 70- och 80-talen var det ett lyckat recept i skånsk ungdomsfriidrott, som då hade fyra klubbar i Svensktoppen, IFK Helsingborg. KFUM Kristianstad. Malmö AI och Heleneholms IF. Bakom dessa hade IFK-klubbarna i Trelleborg och Lund också utmärkta ungdomsavdelningar. Den regionala konkurrensen stimulerade.

Nostalgi!

Jag hör invändningarna. Givetvis är jag medveten om att det är andra tider nu. Men riktlinjerna och tankarna om tävlingarna är de samma som de som Svenska Friidrottsförbundet nu skisserar för 6—11-åringar.

Det är bara det att det är fel målgrupp.

Höj åldern!

Den obarmhärtiga statistiken är avslöjande. Tonåringar ägnar sig åt friidrott i allt mindre utsträckning.

Inte minst i Skåne.