Veckans tveklöst mest intressanta (icke-) idrottshändelse ha varit Daniel Majstorovics vägran att komma till AIK:s samling inför mötet mot Mjällby.

I alla fall om man får tro (vilket inte jag gör) de lokala kvällstidningarna från Stockholm. På nätet har inläggen varit långa och många. Det finns igen anledning att ytterligare kommentera det inträffade. Min kännedom om orsaken är obefintlig.

Men beror strejken på att Majstorovic blivit petad, måste man börja fundera på svenska herrlags möjlighet att hävda sig i de internationella cupturneringarna.

Alla storklubbarna säger sig ”sikta på Europa”.

För att sen lyckas måste man ha stora, konkurrensdugliga trupper. Fyra innerbackar behövs. AIK hade rustat för Europaspel men misslyckats nå dit, och så stod man där med den trupp man hade.

Det måste vara varje tränares/ledares uppgift att matcha sin trupp långsiktigt, att motivera alla.

Om jag inte misstolkat notiserna helt fel var Majstorovic inte den förste innerback i laget som protesterat i år.

AIK är inte ensam i båten. Liknande tendenser har hörts från andra håll. Jag förstår att alla vill lira i A-laget – eller bli utlånade för att få speltid och därmed (kanske) utvecklas den vägen.

Men utan en stor, bra trupp med matchtränade spelare går det inte, speciellt inte när matcherna i cup och serie kommer tätt och trupperna drabbas av skador och avstängningar.

Finns det någon svensk klubb som har denna bredd med internationellt gångbara spelare? Jag tvivlar.

Och så kommer de ekonomiska aspekterna in.

Klubbarna måste sälja några av de bästa för att siffrorna i bokslutet inte skall bli alltför röda. Fynd finns naturligtvis, men jag har svårt att tro att dessa redan från början helt kan ersätta dem som blivit proffs utomlands.

'Ekvationen går inte ihop.

Svenska klubblag får på grund av för tunna elittrupper, svag ekonomi och spelare som inte är lojala mot långsiktíga mål oerhört svårt avancera lång i de europeiska cuperna.

Men jag har gärna fel.