Jag gillar idrottsklubbar som söker nya vägar, när det krisar.

Därför gläds jag med Sparta, den anrika brottarklubben från Malmö, som i går vann finalen i Fyrstadsbrottningen.

När intresset för seriebrottning minskade både från klubbarnas och allmänhetens sida tog man steget från den klassiska av brottarminnen inpyrda källarlokalen på Sallerupsvägen till Kulladals sporthall för att kunna göra moderna arrangemang med bekvämare platser för åskådarna. Intresset har också ökats.

När man i går arrangerade finalen sökte man sig till Baltiska hallen och med hjälp av fritidsförvaltningen skapade man en intim arena med bra stämning. Jag har sett Fyrstadsfinaler i en undanskymd träningshall i Stockholm (Spårvägens) och i Kirsebergsskolans lilla gymnastiksal.

En final i en klassisk turnering skall ha en värdig inramning.

Sparta har också tagit fram ett proffsigt program med historiska återblickar på tidigare storhetstider.

Vid sina seriematcher, och även vid gårdagsfinalen, kommenterar en kunnig speaker de många nymodigheterna och förklarar också de olika domsluten och poängfördelningen.

Sparta är på offensiven. Det behövs. Men Malmöklubben måste få fler med på tåget.

Finalen visade på de problem som svensk brottning har. Att ett finalklubb, Huddinge, lämnar återbud är illavarslande nog. Och inget ont om ersättaren Ore och Varberg men dessa lag var inte bra. De höll inte finalklass.

Brottningen är dock paradoxal. När två brottare med olika kapacitet möts blir matcherna oftast sevärda -- i alla fall för den inte helt initierade. I de flesta andra idrotter skall det vara jämnt med båda aktörerna på hög och sammma nivå.

Spartas och Örgrytes matcher mot Ore och Varberg bjöd på många spektakulära, publikfriande kast.

Finalmatcherna hade dock andra, taktiska ingredienser. De nya reglerna har -- faktiskt -- moment som gör varje period och parterrläge extra spännande. Så var det i går, åtminstone för dem som höll på någon av klubbarna.

Och eftersom hemmalaget Sparta vann blev det en angenäm lördag i Baltiska hallen.