På lördag skall jag gå på brottning.

Det är final i Fyrstads i Baltiska hallen i Malmö.

För oss ungdomar från småorterna som blev intresserade av idrott åren kring 1950 fanns inte mycket att välja mellan. Fotboll förstås, men inget organiserat spel i klubb förrän i 15--16-årsåldern. Bordtennis fanns i varje by, men inte heller i denna gren fanns något utvecklat tävlingssystem för ungdomar. Det fanns en tennisbana, som man fick låna om man hämtade nyckeln hos Taxi.

En skytteförening och en framgångsrik bågskytteklubb hade också stor verksamhet.

Och så fanns brottningen i nästan varje större skånsk ort. Inte att utöva för oss ungdomar. Nej, det var långt före knattetävlingarnas tid och långt före tjejernas intåg i denna sport, två kategorier som nu numerärt räddar brottningen från att nästan helt försvinna.

Brottning var när de stora, starka grabbarna från orten ett par söndagar i månaden under vinterhalvåret vid sina seriematcher fyllde Folkets park. Det var spektakulär brottning med många kast och fallsegrar.

Lennart Persson!!!

Jag säger bara Lennart Persson, krysstag på krysstag och ett och annat smidjebälte. Han ville inte vinna på fall. Han ville i seriematcherna gå tiden ut för att ge publiken valuta för entrén och låta den se honom bolla med sina motståndare under den kvart matchen varade.

Det var här mitt intresse för brottning startade och inte blev det mindre av att man om lördagarna fick tillfälle att bada bastu med brottarna i skolan. De skulle banta och det var på den tiden varmvattnet var ransonerat i vissa hyreshus, bland annat i vårt. Veckans storrengöring skedde i källaren i köpingens skola med den härliga bastun. Tillsammans med idolerna.

Namnen på klubbarna fascinerade också, Pantern, Pan, Starke, Altona, Björnvid, Fiskarena, Enighet, Sparta, Argus, Dana, Balder, Trim, Velo, Viking, Ore, Cimbria, Bergania ...

Kärleken till brottningen finns kvar trots att regeländringar och de aktivas skicklighet -- på toppnivå neutraliserar de varandra -- gjort matcherna mindre sevärda.

Jag har som journalist varit med om några höjdpunkter. Som när Mikael Ljungberg -- en av de absolut mest sympatiska idrottsmän jag mött -- blev världsmästare 1993. Och som när Malmögrabben Jörgen Olsson vann VM-silver i Varna 1991.

Det var på den tiden lotten avgjorde om Tomas Johansson skulle bli tvåa eller trea i de olika mästerskapen. Kom han i samma pool som Karelin blev det brons, lottades han in i den andra blev det silver efter finalförlust mot den väldige ryssen.

Karelin och Tomas är två andra personligheter från brottningens värld som gjorde att man trivdes som brottningsreporter.

Lite av den trivseln hoppas jag få känna på lördag.

Fotnot: Lennart Persson vann senare tre SM-guld för Sparta och Starke.