Percy Nilsson har självklart fått sin beskärda del av uppmärksamheten efter Redhawks avancemang till SHL.

Det är han värd. Nu får han se SHL-hockey i sin arena. Det var väl därför han först och främst satsade på den ståtliga byggnaden ute i Hyllie.

Men detta minnesvärda dygn för hockeyn i Malmö känner jag kanske mer för Kjell Olofsson, han om någon Mr Pantern. Han var med och bildade Pantern 1959 -- var också målvakt i några av de första matcherna på någon damm utanför stan -- och har sedan dess haft olika ledande positioner i Pantern. Kjell har varit med i medgång -- Pantern kvalade faktiskt under 1990-talet till högsta serien -- och motgång -- det har funnits funderingar om att lägga ner verksamheten.

Ekonomin har alltid varit ett problem. Mecenater har trätt in. Förra säsongen redovisade Pantern publiksiffror några gånger under 100, lägsta siffran var 40.

Det är faktiskt ett idrottsligt under att denna lilla kvartersklubb nu har sin hemvist bland landets 32 främsta hockeylag.

Det finns givetvis många andra personer bakom denna succé.

Men utan Kjell Olofssons idoga idealitet under alla år tror jag inte det varit möjligt.

2005 föreslog jag att Kjell skulle få Skåneidrottens mest prestigefyllda pris Ledarpokalen. Han fick den.

Han var värd den. Liksom den glädje han känner hemma lägenheten i Lomma denna dag.

Jag hoppas att han njuter.

Avancemanget till Allsvenskan innebär nya arbetsuppgifter. Känner jag Kjell rätt kommer han att vara delaktig i att lösa dem. I smått som stort.

Lördagen gav en massa intryck på olika områden.

Förmiddagens promenad i det fina vårvädret förde mig slumpmässigt förbi Bellevue allé, platsen för ett av veckans två Malmömord. På platsen fanns mängder att ljus och blommor och på husväggen fanns hälsningar på olika språk till den mördade.

Bredvid, på en upphöjning, satt en ensam ledsen tonårsflicka. Jag vet ej vem, men scenen berörde.

***

Längre ned i Hyllie allé ligger en stor, gul, vacker byggnad, den urspungliga Bellevuegården. Den är omgiven av en större dunge. I den växer scillor, på latin Scilla siberica (jag har läst på. Jag har aldrig sett så många på samma gång. Synen var fascinerande.

***

Eftermiddagen bjöd på ett (alltför) stort utbud av idrott i tv med många kollisioner. Det gick inte att se allt, i alla fall inte fullt ut.

Såg en del av VM-hockeyn mellan Sverige och Japan. Vid ett föredrag i Idrottsmuseets Vänner menade Leif Boork, förbundskaptenen, att damhockeyn utvecklats. Jag tycker han har rätt. Jag medger att jag sällan ser damer spela ishockey, men detta var bra idrott.

Och man får fakiskt tackla i damhockey. Spelarna är tacklingsbara om de åker i samma riktning. Jag förstår inte de kritiker som menar att sporten missar sitt innersta väsen, då vissa sorters tacklingar inte är tillåtna för damer. De är ofta samma personer som energiskt pläderar för att damer skall få idrotta på sina egna villkor.

Låt dom då göra det i ishockey!

Samtidigt som man kan fundera över herrhockeyns utveckling med sina många allvarliga skador på grund av vårdslösa tacklingar.

***

Hade tänkt se Önnered--HK Malmö på Tv4 play. Men orkade inte länge. Nu hade man hittat en kommentator/referent som faktiskt var den sämste hittills. Jag trodde inte det var möjligt.

Hur klarar för övrigt Önnered sin ekonomi med två elitlag och en bred, bra ungdomssektion?

Med 107 åskådare på en Elitseriematch för herrar.

På onsdag avgörs det om Malmösäsongen i skall förlängas, Redbergslid mot HK Malmö. Jag ser hellre slutspelsmatcher i Baltiskan än i Lund och Ystad.

***

Gårdagsmatchen mellan FC Rosengård och Wolfsburg var många gånger bättre än den förra upphaussade i Tyskland. Det här var bra med det över två matcher klart bästa laget som segrare.

Helt ärligt hade jag trott att Rosengård med sina många utländska landslagsstjärnor och sina svenska landslagsditon spelmässigt skulle vara lika bra som tyskorna. 4--4 är jämnt men de stora svagheterna fanns i Rosengård. Med målvaktsspelet som det stora undantaget.

Optimismen bland Rosengårdsanhängarna i och kring laget (även i massmedia) beroddet till stor del på att man grovt övervärderade prestationen i mötet i Wolfsburg.

***

IFK Kristianstad har ett fantastiskt publikstöd i handboll. Men tyvärr också fanatiskt.

Jag mår inte bra, när en spelare som Sävehofs Mattias Thynell (jag såg lite av även den matchen) blir utbuad varje gång han har bollen. “Bara” för att han blivit rejält knockad av en hemmaspelare med rött kort som följd. Thynells “fel” var att han reste sig och kunde fullfölja.

Det finns faktiskt domslut mot Kristianstad som är korrekta. Sen får ledare, spelare och publik säga och uttrycka vad de vill.

Som jag sagt tidigare: Alingsås försvarar SM-guldet.

Ishockey tillhör inte mina favoritidrotter.

Det är, som jag sagt tidigare, lite för mycket av slumpens skördar. Exmplifierat i de två senaste matcherna mellan Malmö Redhawks och Leksand. In med pucken framför kassen och se vad som händer. Det kan bli mål och det blev det också, två “självmål” och avgörande sådana.

Hur många gånger fanns det kombinationer med tre, fyra pass inom egna laget i anfallszonen i spel fem mot fem i gårdagsmatchen? Malmös 2—0 var ett strålande exempel, om än inte ensamt så ganska sällsynt. Annars var det mycket det som i fotboll kallas ”sparka-spring”.

Jag vet att intensiteten vad gäller tempo och styrka höjs säsong från säsong och gör det svårt att alltid hitta de kreativa lösningarna, de som tilltalat mig i lagbollspelen.

Men hockey kittlar naturligtvis med sin intensitet och jag har den senaste tiden varit en flitig tv-tittare på matcherna för att nå SHL. Grundseriens 45 första omgångar är ointressanta, en transportsträcka.

De lokala – nej, vi säger regionala, Rögle skall vara med – intressena har gjort sitt till för det myckna tv-tittandet.

Det är Viasat som har sändningsrätten och teamen gör bra program. Jag gillar Niklas Jihde – hans elitidrottsbakgrund märks och hans framtoning är inte lika påträngande egoistisk som storebror Peters – och hans medhjälpare i olika roller Per Forsberg, Harald Lückner, Håkan Södergren och Leif Strömberg. Och även Isabel Boltenstern. Om hon inte bara lät så arg.

Nu kan förstås mina lovord bero på egen okunnighet i hockeyns inre mysterier. Jag märker inte eventuella fel av olika dignitet.

***

Det tror jag mig dock göra när det gäller Fyrans hanbollssändningar från Elitserien. Det är förvisso billighetsproduktioner men referenterna – inte kommentatorerna, Tomas Axnér! – håller inte någon högre klass, ibland helt bedrövlig. De gömmer sig ofta bakom statistik.

Glenn Göransson från Kristianstad är kunnig. Björn Hedman är helt outstanding. Han var suverän under matchen Ystad—Sävehof.

I går satt jag framför tv:n och hoppades att Karlskrona skulle ta steget upp i ishockeyns SHL.

Inte alls för att jag har någon speciell känsla för Blekingeklubben. Nej, det var underdogens kamp mot de stora som kittlade. Precis som när Falkenberg tog steget upp i fotbollens allsvenska och Rimbo till handbollens högsta serie. I svensk idrottshistoria finns åtskilliga liknande exempel.

Men de höga potentaterna i hockey och fotboll vill inte ha det så. Det skall vara så fiiint att se deras idrotter. Det skall finnas ett visst antal sittplatser av en viss standard, publikkapaciteten skall ha en viss nivå, ja, jag kan inte alla kraven.

Samtidigt kräver fotbollssupporterna mer ståplats och fotbollförbundet bjuder ofta ett undermåligt underlag på sin egen arena, Friends. Jag prioriterar en bra gräsmatta framför de flesta av förbundets krav.

Vem är förloraren om en hall inte har den standard som förbundet kräver i alla detaljer? Givetvis hemmalaget. En liten, fullsatt hall ger inte de intäkter som en stor. Jag tror också att om laget är tillräckligt attraktivt så betyder komforten inte det minsta.

Vilka krav kan en idrott sätta på en kommun? Ta Karlskrona! Man har byggt en hall tillräckligt stor för det intresse som mestadels funnits i stan. Vad hade kommuninvånarna sagt om hallen hade rymt dubbelt så mycket och aldrig varit mer än halvfull. Och är det försvarbart att nu mitt i hypen planera ett dyrt jättebygge? Det kommer en vardag, då man också skall locka de stora massorna för att få ekonomi i sina satsningar.

Det är lätt att kräva när man slipper betala.

Vad vann svensk fotboll på att tvinga Ängelholm att under förra våren spela sina matcher i Superettan på Olympia i Helsingborg? Det som inträffade var att en krisande ekonomi förvärrades nästan mot konkursens brant.

En annan fråga: Höjs standarden på svensk hockey om Redhawks med en publikkapacitet närmare fyra gånger högre än Karlskronas spelar i SHL i stället?

En förbättrad svensk ishockey måste vara ett viktigare mål än att kunna redovisa höga publiksnitt.

Min slutsats är:

Jag vill uppleva fler “Åshöjden” i skepnad av Karlskrona, Falkenberg och Rimbo.

Det har blivit en del Redhawks-matcher nu på sistone, både live och via tv.

När nu matcherna gäller något efter den långa transportsträckan ökas intresset. Jag vill naturligtvis att det skall spelas SHL-hockey i Malmö med tanke på de stora intresset i regionen och kanske än mer för Percys skull. Det vore hemskt för nöjeslivet i Skåne om det inte blev ekonomi i Arenan. Efter vad jag förstått är Redhawks matcher en av de ekonomiska grundpelarna.

***

Jag erkänner oförbehållsamt att jag inte begriper mig helt på hockeyns mysterier. Vad innebär egentligen “överbelastning”?

I de tre senaste förlustmatcherna mot Karlskrona, Västerås och Rögle har den här trion i mina ögon haft det klart bästa passningsspelet, de flesta isvinnande kombinationerna och skaffat sig de flesta målchanserna baserade på bra teknik, spelintelligens och snabbhet. Jag menar att Redhawksförlusterna berott på att motståndarna helt enkelt varit bättre.

I min bok saknar Malmölaget för mycket för att vara stabilt på toppnivå.

Vilket inte hindrar att laget om någon månad har status som ett SHL-lag. I en idrott där slumpen spelar så stor roll är det inte alltid det bästa laget som vinner i en cupbetonad kort serie med åtföljande play-off.

***

Om det blir SHL 2015/2016 lär spelaromsättningen bli stor. Som vanligt. Men Redhawks är inte ensamt om att skifta spelare i parti och minut. Så fungerar ishockeyn med sina generösa övergångsregler. Övergångarna inför ett spelår i SHL är lika många som i den skånska småklubbsvärlden i fotboll.

Även om jag ogillar bristen på kontinuitet i ishockeyn och ofoget ned korttidslån på några matcher, så menar jag att Malmöklubben fått oförskyllt mycket kritik av en oinvigd allmänhet. Det finns många liknade exempel.

***

Avslutningsvis får Jakob Lilja, Röglespelaren, som däckade Jens Olsson med en klubba i nacken, ett så långt straff att han redan nu kan börja förbereda sig för nästa säsong. För hockeyns trovärdighet borde Lilja inte få spela mer den här säsongen.

***

En sak till förresten. Vet ni vad “Ängelholmsdubbeln” på Lången gav, en två på ishockeyderbyt och en tvåa på fotbollsmatchen i Svenska cupen? Jag vet.

Det här är en uppföljning av gårdagens inägg om journalistik och skid-VM.

I tv var i går Anders Blomquist kritisk mot de svenska åkarnas taktik. Det kan man givetvis ha synpunkter på. Blomquist vill i sin optimism så gärna att det skall gå bra för svenskarna i den sport han älskar att han i sin besvikelse glömmer att även konkurrenterna vill åka taktiskt och att det hårdraget är bara en som har det perfekta upplägget, ettan.

Anders med sin egna långa erfarenhet av långlopp vet naturligtvis också att det är tillfälligheter som gör att en planerad disposition ibland måste ändras. Detta kanske till och med åtskilliga gånger.

Nåväl.

Det som irriterade mig mest var de journalister som gav sig på Marcus Hellner och konfronterade honom med: “Anders Blomquist sa i tv att du använde fel taktik”.

Vad fegt och osjälvständigt att inte ha en egen åsikt utan att behöva gömma sig bakom en kollega.

Varför inte själv säga: “Jag tyckte du använde fel taktik.”

Nej, nu fick man en ny kontroversiell, negativ rubrik, Blomquist versus Hellner.

Tydligen Expressen mantra denna skidsäsong.

***

Jag hann även med ett besök vid hockeymatchen Redhawks--Karlskrona, 3--5.

Vad snabbt det går i idrottens värld. Som nu för Malmömålvakten Niko Hovinen, för några dagar sedan nästan omutlig, i går högst medelmåttig.

Såg matchen från en plats högt uppe med en perfekt överblick i denna fantastiska Arena (tack, Percy!).

Mitt ovana hockeyöga såg då att Blekingelaget hade klart bättre linjer i sitt spel, utnyttjade ytorna bättre och hade ett spel som tilltalar mitt mer vana bollspelsöga.

Med det stora intresset det finns för hockey i Malmöregionen unnar man givetvis publiken att få se SHL-hockey i Arenan.

Men givetvis då på idrottsliga grunder och inte på grund av publikkapaciteten.

Skrota förslaget om att det måste finnas plats för ett visst antal personer för att få spela i SHL!

Det heter att en bra målvakt är halva laget.

Ibland kanske till och med lite mer.

De två senaste dagarna har jag sett två Malmömålvakter, som på sitt sätt ger någon rättvisa till denna lilla överdrift, HK Malmös Nebosja Simic och Redhawks Niko Hovinen.

Det var Simic, som räddade HK från att komma i underläge i inledningen av mötet mot Guif och när Eskilstunalaget var på gång spikade Simic åter igen sitt mål.

Att Redhawks hade 2--0 efter två perioder mot Mora var nästan helt Hovinens förtjänst. Stundom var Malmölaget utspelat. Jag såg inte hela slutperioden. Ishockey utan spänning är inte min likör. 1--7 är i sig ofattbara siffror, sett efter två perioder. Men visar också på idrottens brist på logik.

Därför är det naturligtvis sällsynt dumt att sticka ut hakan och påstå att Simics och Hovinens insatser i onsdags och torsdags var avgörande för att HK Malmö i och Malmö Redhawks når sina primära mål, handbollens slutspel respektive avgörande play off-matcher till ishockeyns SHL.

Efter att ha sett i stort alla HK:s matcher känns det som om det är ett måste att Simic vinner “målvaktsmatchen” om det skall gå vägen för HK. Som det nu varit vid de tre vinsterna efter VM-uppehållet. Även om Adam Lönns och Linus Perssons återkomst givetvis också starkt bidragit till den förlustfria sviten.

Det har blivit ytterligare en och annan handbollsmatch sedan mitt senaste inlägg.

Alla i tv och det är kanske inte helt rättvist att diskutera domarinsatserna med denna bakgrund. Det är ju lätt att sitta i en skön fåtölj och ha åsikter. Men åsikterna grundar sig på en längre erfarenhet.

Jag har snöat in mig på arbetet kring målgårdslinjen, en handbollsplans viktigaste linje, som inte får beträdas varken offensivt eller defensivt. Finns det någon regel där bedömningarna skiljer sig så? Ibland blåser domarna straff för att en försvararhäl beträder linjen, ibland friar man trots att försvararen är minst en meter inne i förbjudet område. Jag irriterar mig i min insnöade värld.

Såg Redbergslid mot Kristianstad i går -- i tv med repriser, jag medger -- men det fanns i min handbollsvärld sex tillfällen då de ett straffkast hade varit berättgat. I stället blev det ett sketet frikast.

I den dramatiska dammatchen mellan Lugi och Sävehof fanns det också tillfällen då domarna blundade när försvararna var långt inne i målgården.

I en svårbedömd idrott kan denna regel inte vara den svåraste att hitta rätt i.

***

När jag nu är inne på klagospåret. I fotboll är domarna snabba att varna för spelsabotage, obstruktion eller tröjdragning. Hur många gånger i en handbollsmatch ser man inte hur en spelvändning förhindras genom en omfamning utan någon annan straffåtgärd än ett frikast? Upp med två fingrar i luften!

***

Och inför obligatoriskt stopp av klockan de sista fem minuterna av matchen vid varje frikast/straffkast ! Allt för att ta bort all godtycklighet från domarna.

***

Efter handbollsmatchen slog jag över till hockeyderbyt mellan Redhawks och Rögle och såg då den omdebatterade situationen mellan Mattias Persson och en av bröderna Bibic.

Jag är ingen expert på ishockeyns regler. Det finns väl inget som heter stürmerfoul i hockeyn men i min handbollsinfluerade värld var det en tydlig sådan när Persson i obalans åkte in i den stillastående Röglespelaren. Vems huvud som hade kraften i skallningen kunde inte jag avgöra.

Nåväl, det som faktiskt upprörde mig var att spelarna efter incidenten inte brydde sig om den skadade Mattias Persson utan lät honom ligga ensam på isen. I stället ägnade spelare och ledare sig åt att skälla på varandra och domarna. Och naturligtvis åt ett löjligt slagsmål utan någon allvarligare påföljd.

Var fanns empatin?

***

Det finns anledningar till att hockeyn inte tillhör mina favoritidrotter. Det finns förstås fascinerade ingredienser i sporten. Det medger jag.

Och så håller jag på Pantern, den lilles strid i en egentligen omöjlig omvärld.