Det har varit en riktig ”nördperiod”, en till två fotbollsmatcher per dag, följt av en inspelad SM-final i handboll.

Konfekten har varit varierad.

Scenerna på Tele2 var beklämmande. Händelsen skadar hela idrottsrörelsen. När så ledande spelare i AIK säger sig ha viss förståelse för det inträffade då blir man minst sagt förbluffad. Kan en match mellan två rivaliserade klubbar verkligen utlösa så kriminella känslor? Eller är det just kriminella personer som smiter in på arenorna i kamouflage av klubbtillhörighet? Tyvärr finns olagligheterna på de flesta arenor, om än, tack och lov, inte i samma utsträckning som på Tele2 i går.

Delar av min kärlek till idrotten fick sig en rejäl törn.Men jag återfick den några timmar sedan.

Handbollsfinalen för damer bjöd på positiv dramatik, Höör—Sävehof 25—26. Här satt supporters från de båda lagen bredvid varandra – förvisso endast 1 160 personer – och stöttade sina lag i positiv anda.

Damhandboll på landslagsnivå har längre varit en idrottslig njutning med sin snabbhet och sina delikatesser. Den inhemska serielunken har inte varit lika intressant. Kvalitetsskillnaden mellan lagen är för stor.

Men de båda finallagen visade att även möten mellan två svenska lag kan bjuda på stor underhållning. Låt vara att tempot ibland blev något högt. Det fanns perioder med många tekniska fel. Men matcher som de här fyra finalerna är utvecklande. Och underhållande.

Inte minst att få lyssna till Höörcoachen Ola Månssons under time out. Engagerat och sakligt och inte minst omväxlande ger han sina instruktioner. Ola, en personlighet att gilla.

Liksom den lilla klubben H 65 som år efter år kan konkurrera om ett SM-guld.

***

Så föll då förhoppningarna om att Malmö FF skulle gå rent i årets allsvenska. Ja, delvis föll de redan i och med krysset i förra veckan mot Häcken. Att himmelsblå anhängare har tron och förhoppningen att MFF skall kunna bli obesegrade i 30 matcher i följd må vara hänt. Men att journalister, både yrkesverksamma och före detta, i skrift torgför denna uppfattning efter tre, fyra omgångar är förvånansvärt. Det finns något som kallas trovärdighet. Inte så oväsentligt för en journalist.

Elfsborgs klara 3—0-vinst ger guldstriden liv i alla fall några omgångar till.

***

Malmö FF har en förmåga att sälja sina spelare för större summor än andra. Beundransvärt. 133 miljoner för Hugo Larsson till Eintracht Frankfurt att jämföra med Elfsborgs 20 miljoner för Jacob Ondrejka till Belgien.

Vem ser denna enorma skillnad?

***

Lite mer AIK.

Solnaklubben har fler problem än med delar av sina fans. Efter de tunga tappen av tongivande spelare och dåliga ersättare plus en del viktiga spelare på skadelistan är faktum att den nuvarande truppen inte är bättre än tabellplaceringen visar.

Ansvaret ligger mer på sportchefen än på den ifrågasatte tränaren Andreas Brännström.

***

Några ord om VM i ishockey, som jag inte sett en enda match från.

Tyskland tvåa, Lettland trea. Även om det är B/C-lag från de större nationerna måste väl den svenska, besvikna, deprimerade expertisen glädja sig åt att världstoppen delvis blivit bredare?

***

Nu är det dags för sista nörddagen för den här perioden. Göteborgsderby i fotboll, BK Häcken—IFK Göteborg och sen den avgörande handbollsfinalen mellan IFK Kristianstad och Sävehof.

Vilken måndagskväll!

Jag har sett några ishockeymatcher på sistone.

Och haft behållning. Slutspelsmatcher och avgörande kval fascinerar. En del möten har dratt ut på tiden med avgöranden först i period 5.

I slutspelet har kvaliteten höjts, det är ju de bästa lagn som spelar. Det är skickliga idrottsmän som agerar. Inget snack om saken.

Men jag kommer inte att bli någon ishockeyfreak. Det är något som skaver i mitt sätt att se på lagbollsport. Marginaler finns alla sporter, det är en del av spänningen, men det är för mycket av den varan i ishockey.  Men smaken är olika.

Jag har dock full förståelse för det stora intresset. Det händer mycket i ett snabbt tempo med oftast någon forma av chans till mål vid varje anfall.

Det är inte underlig att varje slutspels- eller kvalmatch är slutsåld.  På avstånd i tv-fåtöljen verkar stämning och tryck vara på topp. Sånger och hejarop har gett en stimulerande ljudeffekt under hela matchtiden. Jag är säker på att atmosfären i hallarna lockar många extraåskådare.  Det är inte underligt att det är oftast är slutsålt.

***

Nu är det inte helt rättvist att jämföra med handbollen som också är inne i sina slutspel. Här är man bara slutförd kvartsfinalerna. Men – jag håller mig till herrsidan  -- de har definitivt inte blivit några publiksuccéer. I de betydligt minde hallarna har det varit betänkligt många  tomma bänkar.

Visst har några ungdomsklackar höjt stämningen men ”hela hallen” har inte varit engagerad på samma sätt som i hockey. Handbollens äldre publik är generellt tystlåten.

Förhoppningsvis höjs intresset och stämningen inför semifinalerna. På förhand kan en handbollvän inte önska sig något bättre än Kristianstad—Hammarby och Sävehof—Ystads IF.

Det är möten som borde ge nästintill fullsatta hallar.

Jag är ingen frekvent åskådare till ishockeymatcher.

Men har delvis följt kvaldramat mellan Malmö Redhawks och Brynäs, någon hel match men oftast bara den sista eller möjligen de två sista perioderna.

Jag har gjort det med blandade känslor. Visst vill jag att Malmö skall ha ett elitlag, inte minst för att jag inbillar mig att elitishockey ar en viktig del i Malmö arenas ekonomi. Arenan är ju så mycket mer än ishockey för regionens befolkning.

Men så är det det där med Brynäs. Under mina studieår i Stockholm, 1963—1965, tog Gävleklubben steget in i den svenska eliten. En fattig students ekonomi tillät inga vidlyftiga nöjeskonton men varje gång Brynäs besökte Johanneshov var jag en trogen besökare. Brynäs hade profilerna, främst min specielle favorit Lennart ”Tigern” Johansson. Men hans omgivning var inga dussinlirare, målvakten Hans Dahllöf, Hans ”Virus” Lindberg, Tord Lindström, ”Lill-Strimma” Svedberg och Håkan Wickberg med flera. Är det konstigt att man föll för ett sådant lag? Sen dess är Brynäs min favoritförening i ishockey.

Så visst smärtar degraderingen, även om mitt allmänna intresse för hockey har avtagit efter hand.

***

Personligt var kvalets store vinnare Redhawkscoachen Tomas Kollar. Ärligt och uppriktigt har han stått upp för sitt lag, erkänt att laget hamnat där man gjorde för att man under grundserien helt enkelt inte var tillräckligt bra. Och att det var hans fel som huvudansvarig att Redhawks kom i detta prekära läge. Jag har inte hört speciellt många intervjuer med honom men aldrig hört honom skylla på andra och olyckliga marginaler. För sådana finns det gott om i denna ”slumparnas idrott”.

När Tomas Kollar under segerintervjun självfallet gladdes över vinsten och att den pressande tiden var över, kändes han medlidande med Brynäs och dess anhängare äkta.

Kollars framtoning som en stor människa med ärlighet och med ett givmilt hjärta var kvalseriens stora behållning.

Det var också välgörande att se Malmöspelarnas nertonade segerfirande ute på isen. Gävlepubliken led tillräckligt.

Idrottens innersta mening fick även plats i en krass ekonomisk verklighet.

Jag har varit i Lund några gånger den senaste veckan.

Det har blivit så en del år med bollintresserade barnbarn. Lundaspelen har under perioder var en stor del av familjens helgsysselsättningar. Först i handboll åren kring 1990, då IFK Oxie var en av de största, bästa och drivande ungdomsföreningarna i Skåne. Parallellt spelade sonen även basket, så på den tiden blev det många turer till Lund. De senaste tio åren har besöken inskränkt sig till basketarenorna.

Det finns mycket att imponeras av vad gäller Lundaspelen och Lund. Arrangörsklubbarna, Lugi, Handboll och Eos, gör i stort perfekta turneringar. Att det överhuvudtaget går att genomföra tävlingar av dessa storlekar beror på kommunens många hallar även om grannkommunerna måste hjälpa till för att ro turneringarna i hamn.

Lund har legat i framkant när det gäller att bygga handbollsanpassade hallar vid skolorna. Framlidne Lunda- och handbollsprofilen Staffan Holmqvist var under många år fritidschef i Lund och såg till att stan försågs med ett stort antal hallar. Det tackar Lunds idrottsliv för i dag.

I år besökte jag för fösta gången Lerbäckshallen från 2020, en fräsch, ändamålsenlig arena.

Men allt nytt till trots: Den gamla Idrottshallen vid Stadsparken, byggd 1941, finns kvar och i den spelas både finaler i basket och handboll med fullsatta läktare (upp mot 2 000 åskådare) och en stämning som ger en extra touch till finalspelet. Låt vara att de unga spelarna, ovana  med ett sådant publiktryck, kanske missade mer än normalt.

Att som far och farfar, och dessutom stor vän av ungdomsidrott, besöka Lundaspelen har varit en viktig del av mitt helgfirande under många år.

Det är ungdomsidrott när den är som bäst.

***

Tidigare bevakades även den idrottsliga delen av de regionala tidningarna. Med minskade resurser är den tiden förbi. Det är naturligt. Fast ledsamt. Junior- och ungdomsidrott har massmedialt försvunnit från de större tidningarnas sidor. Nej, inte JVM i hockey förstås.

Lundaspelen, och Skånecupen i fotboll, är ju trots sin storlek bara öar i den svenska ungdomsidrottsvärlden. Lite ledsamt är att resultat från SM för juniorer, den kommande elitgenerationen, nu i stort negligeras.

Skånecupen har avgjorts samtidigt med de båda tävlingarna i Lund. Alla tre arrangemangen fick i min tidning pliktskyldigt ett förhandsreportage. När den idrottsliga summeringen gjordes var det Malmö FF:s Skånecupen som uppmärksammades. Den är numera ett inofficiellt Malmömästerskap med små regionala inslag. Inte ens arrangörsklubben deltog med sina äldsta pojklag.

Lundaspelen däremot har lag från ett tiotal länder och besöks av många av Sveriges främsta ungdomslag. Kvalitativt är Lundaspelen överlägsna Skånecupen.

Men det är gubevars Malmö FF som är huvudarrangör för Skåndecupen.

***

Det pågår för övrigt en ungdomsturnering i ishockey i Malmö i P 13, Oliver Mattssons minne. Oliver dog som ung tonåring i en cancersjukdom. I turneringen deltar 18 lag från Sverige, Norge och Danmark.

Idrott är något stort.

Hur jag än försöker förstår jag inte ishockeyns taktiska finesser och spelidé.

Men har givetvis förståelse för dem som har stor behållning av att vara åskådare. Det händer alltid något i högt tempo. Oftast avlossas ett stort antal skott mot mål (i gårdagsmötet mellan Brynäs och Linköping 82) och ett stort antal precis utanför kassarna.

Givetvis finns det många spänningsmoment i en hockeymatch. Men som jag skrivit tidigare: Slumpen, eller om du vill studsarna, styrningarna, ”skymningarna”, täckningarna, avgör för många jämna matcher.

Samtidigt finns det en viss logik i en serietabell så här långt in i säsongen.

Som för Malmö Redhawks del. Jag har sett ett antal sistaperioder, bland kanske två och någon enstaka gång en hel match. Jag gör inga som helst anspråk på att vara en expert men det är kanske så enkelt att truppen inte håller måttet, att det finns för många svaga punkter. Tränaren Tomas Kollar framhävdar, med rätta, att laget skapar väl så många chanser som motståndarna och baklängesmålen kommer efter egna misstag,

Så uppfattar jag det också, av det lilla jag sett. Missarna både offensivt och defensivt beror på bristande skicklighet hos (alltför många av) spelarna. De behärskar inte tempot och har inte tillräckligt bra teknik.

21 förluster på 30 matcher är ett bevis som något.

Truppen håller, sett över 20 spelare, inte den kvalitet som fordras för en plats i ett högre skikt än det där Redhawks nu befinner sig.

***

Det pågår ett JVM i ishockey. Om nu någon tidningsläsare, tv-tittare eller radiolyssnare inte lagt märke till detta.

I viss media får man intrycket att detta är det största som idrottsligt händer i dessa dagar. SVT sänder på de bästa av tittartider möten av typ Lettland—Österrike. Är verkligen intresset så sort att detta är berättigat?

Varför prioriteras juniorhockey i media? 

Ibland finns det inte texter om fotbollslandslagens matcher i U 23-grupperna och inte ens resultat från de yngre landslagen, även om det är kval till internationella mästerskap.

I stort varje år leverera de svenska ungdomslandslagen i handboll av båda könen medaljer i de internationella mästerskapen. Sällan en text, då och då inte ens resultat.

Varför? Var finns utvärderingarna? Är överdimensioneringen relevant för det allmänna idrottsintresset?

I min tidning i dag fanns resultat med målskyttar från NHL med fyra tabeller. Från Premier League bara resultat utan målskyttar och ingen tabell.

Misstro mig inte. Givetvis skall ishockey ha sin massmediala plats. Hockey är stort, men inte så stort att ett JVM är det största av allt.

Överdrifter ger gärna en negativ inställning.

Det är mycket nu.

För mycket. Sport på tv, hela dygnet. Om man vill.

Och till detta värmen, som gör att just viljan sviktar. Eller om man så vill orken.

Jag har också i ett svagt ögonblick lovat att skriva en artikel om Parkstafettens historia till Skånsk Idrotts Historia med deadline den 1 september. Det är rätt snart det. Ju mer man forskar desto fler infallsvinklar blir det. Samtidigt är tävlingen en del av Malmös idrottshistoria och visar också på friidrottens utveckling i Skåne från debuten 1952 till avsomnandet 1992. 41 år arrangerades Parkstafetten i Beijers park, numera mest känd från det populära tv-programmet Sommarlov.

***

Tv-tablåerna har varit fyllda av högklassisk idrott. En sovring har varit ett måste. Har givetvis sett EM-finalerna i friidrott, de flesta försökspassen har jag hoppat. Får återkomma till några funderingar när tävlingarna är slut.

Men en fråga måste jag ställa: Vart är friidrotten på väg?

Jag tänker på den nya övertrampsregeln i längd och tresteg. Det är ju omöjligt för ett mänskligt öga att kunna avgöra om en del av foten överskridit linjen innan foten lämnat plankan. Det behövs många tekniska hjälpmedel för att genomföra tävlingar som godkänns av statistikerna. De kostar pengar och fördyrar redan kostsamma tävlingar och kräver specialutbildade funktionärer, en kategori som stadigt minskar. Initialkostnaderna för ett evenemang i Malmös innearena Atleticum är redan höga. Nu lär de höjas för lån av en ”övertrampskamera”. Och är alla kommuner runt om landet villiga att investera i något som bara används en gång per år?

Det börjat bli för komplicerat att arrangera friidrottstävlingar. Orkar klubbarna med ytterligare uppgifter?

***

Framgångar för EM-silvermedaljören Thobias Montler gläder mig extra. På äldre dar har jag ofta varit prisutdelare vid inomhustävlingarna i Malmö. Redan i 10-årsåldern var allroundkunnige Thobias, då tävlande för Landskronaklubben Kronan, en flitig besökare på prispallen. Alltid uppmärksam och tid och denna fina egenskap har följt honom upp i elitåren.  När det gäller seniorer får man alltför ofta uppmana dem att komma till prisutdelningen. Men när det gäller Thobias Montler är det aldrig några problem. Alltid på plats och alltid i tid och tillsynes ärligt tacksam för ett presentkort på några hundra.

Förvisso en liten detalj men en som visar på Thobias Montlers storhet även som människa.

***

I det stora idrottsutbudet pågår även ett UVM för 18-åringar i ishockey. Matcher sänds i tv på de bästa av tider. Det finns utförliga rapporter före och efter Sveriges matcher. Vad gör ungdomsishockey så speciell i den svenska massmediavärlden? Andra idrotter får inte samma uppmärksamhet.

Under sommaren har exempelvis handbollen haft VM och EM för sina 18- och 20-åringar.

På flicksidan var det VM, där Sveriges 20-årslag kom fyra, 18-åringarna sexa.

På pojksidan var det EM, svenskt silver i U 18 och en fjärdeplats i U 20.

Svensk ungdomshandboll står stark. Men utan den uppmärksamhet den förtjänar.

Ishockeyn har en lättare väg.

Varför?

I går gjorde jag ett ovanligt idrottsval.

Började titta på SHL-kvalet i ishockey mellan Björklöven och HV 71 i väntan på stormatchen i fotbollens Champions League mellan Real Madrid och Manchester City. Och trots att fotbollsmatchen börjat, fortsatte jag att följa hockeydramatiken. Det var en fascinerande kamp med mycket i potten mellan två bra lag med ambitioner. Ishockey mellan två jämna lag bjuder alltid på intressanta sekvenser – även om slumpen/tillfälligheterna ofta har för stor betydelse för att hockeyn helt skall falla i min smak – och så var det i går. För Björklöven var det vinna eller försvinna, seger för HV betydde en snabb återkomst till SHL, högsta ligan. HV fixade det med ett mål minuten in i femte perioden.

Engagemang, att ha ett favoritlag, i en match höjer naturligtvis spänningen. I ishockey har jag ingen sådan relation till någon klubb. Men av någon oförklarlig anledning började jag hålla på Björklöven, av alla ett lag från Umeå, denna avlägsna ort. Jag kan inte ge en vettig förklaring varför.

Men min nyfunna sympati för Björklöven stärktes efter slutsignalen. Trots att klockan passerat 23 stannade största delen av hemmaklubbens anhängare kvar för att hylla vinnarna men framför allt för att tacka de egna spelarna och ledarna för all den underhållning och spänning de bjudit på under en lång säsong.

Det blev en värdig avslutning på en trevlig idrottsfest.

Och en stark kontrast till några svenska cupfinaler i herrfotboll, när hemmalaget förlorat och besvikna supporters snabb lämnat arenan för att varken tacka det egna laget eller hylla segrarna.

Umeåpubliken visade att idrotten som helhet är större än den egna klubben.

Högtravande. Förvisso. Men sådan är min ideologi.

Och inför nästa säsong skall jag, i alla fall tabellmässigt, följa Björklöven i Allsvenskan och hoppas på laget då når SHL.

Det är ett kärvt läge för Malmö Redhawks i SHL, herrarnas högsta serie i ishockey.

Gårdagsförlusten, 3—0 till Timrå, i Malmö arena var smärtsam. Analyserna spretade både bland tränare, spelare, journalister och inte minst bland alla ”experter” på sociala medier. Ja, bland de sistnämnda var åsikterna förstås ganska så likstämmiga: Allt var uselt!

Jag har sett några matcher nu. Erkänner utan omsvep att jag är ganska okunnig i ishockeyns finesser. Men jag vill det skall gå bra för Redhawks och då inte minst för Percy Nilssons skull. Han, byggherren, förtjänar SHL-hockey i sin fina gåva till regionen och dess nöjesliv.

De insatser jag på sistone sett av Malmölaget har visat att lagets placering i serien är vad prestationerna visat. Bristerna är uppenbara, även för ett ovant hockeyöga. Jag medger att jag generaliserar, men det finns för många osnabba spelare och alltför många passningar ”sitter inte på bladet”. Snabba, vägvinnande kombinationer är få, beroende både på dålig kvalitet hos passningsläggaren och dålig teknik hos mottagaren. Vi pratat elitidrott, där alltför många brister ger tuffa negativa effekter.

Det här är min amatöranalys över varför Malmö Redhawks hamnat i detta utsatta läge.

Många efterlyser mer vilja i laget. I en serie över 52 matcher ger skicklighet betydligt större utdelning än all vilja i världen.

Malmös många gånger primitiva offensiv beror i stor utsträckning på bristande kreativitet. Man litar mer på slumpens skördar än på egen konstruktivitet.

I all dysterhet resultatmässigt från gårdagen måste man addera den klena åskådarsiffran. 3 969 personer på plats vid Redhawks viktigaste match på länge måste också oroa de bestämmande.