Det blev mycket idrott i tv under helgen.

Med mycken dramatik.

Men jag hann även med annat.

Tv:n är en välsignelse när man med ålderns rätt inte är lika transportabel som tidigare. När dessutom utbudet var så enormt som det var de senaste dagarna är det bara att tacka och buga.

Dramatiken var sannerligen extremt i de matcher jag följde, mer eller mindre. Med den moderna tekniken finns ju också möjligheten att i efterhand följa en match utan att känna till slutresultatet. Den möjligheten utnyttjade jag.

Nörd? Svar: Ja!

Lite av det mest dramatiska:

*) Segermål på straff för Elfsborg mot Degerfors som missade sin. Degerfors var bra.

*) Såg bara förlängningarna  av första SM-finalen i hockey, Brynäs avgjorde en bit in i femte perioden mot Luleå.

*) Brage gjorde 1—0 mot Trelleborgs FF i 93:e efter touch och stolpe in.

*) En frisparksvariant avgör derbyt mellan IFK Göteborg och Häcken, 2—3, i 97:e minuten,

*) Den allsvenska hockeyfinalen, tredje mötet mellan AIK och Djurgården avgjordes också i period 5, denna gång i AIK-favör.

*) Djurgården—Gais, förvisso mållöst, men många ”närasituationer” för Djurgården.

*) Jag hann också se sista halvleken av tredje SM-semifinalen i handboll mellan OV Helsingborg och Hammarby. Med tolv minuter kvar ledde Stockholmslaget med 23—18, finalplatsen syntes klar. Men OV gick i kapp, 27--27. Med elva sekunder kvar fick OV straff. 19-årige Alfred Arnelin sätter den säkert. OV håller liv i kampen om en finalplats.

Det var kantspelaren Arnelins elfte mål, det ena mer spektakulärt än det andra. Ett av dem var ett konststycke, omöjligt att beskriva. Definitivt ett av de mest sevärda jag sett av alla de tusentals jag upplevj genom åren.

***

Det var ett värdigt avslut på en sällsynt dramatisk idrottshelg i tv-fåtöljen.

Sydsvenskan hade i dag tre artiklar om den ekonomiskt krisande ishockeyklubben IK Pantern.

Den intressantaste var den om att BK Flagg, den anrika fotbollsklubben på Kirseberg, bildat en ishockeysektion för att försöka rädda Panterns ungdomsavdelning.

Skribent var Niklas Wihlborg, som ofta hittar lokala vinklar. Som i alla fall lockar mig, som är trött på den elitfixering på ett fåtal idrotter som präglar sportredaktionen och dess profilerade journalister.

Nåväl, all kredit till Flagg som verkligen värnar om ungdomarna i stadsdelen. Pantern hör också hemma på Kirseberg. Jag är förstås också medveten om att ishockeyn med sina få föreningar har ett större rekryteringsområde än en lokal fotbollsklubb.

Men nytänkandet, viljan att tänka på, ungdomarna, att rädda en betydelsefull verksamhet som riskerar att försvinna, uppskattar jag verkligen.

Jag hoppas också att man inom Flagg tagit till sig den diskussion och forskning om vikten av allsidig ungdomsträning för att dels bibehålla ungdomarna längre inom idrotten och dels få bättre utbildade aktiva juniorer och seniorer.

En sommaridrott och en vinter ger tillfällen till att inom en och samma förening pröva både fotboll och hockey och se till att träningstiderna inte kolliderar. Här har BK Flagg/IK Pantern ett perfekt tillfälle att bli innovatör för ett tänkande som journalisten Patrik Brenning framför sin utmärkta debattbok Så vinner vi igen.

***

Man blir dock lite betänksam när Malmös fritidsdirektör Johan Hermansson i ämnet säger:  Det är en strikt regelverksfråga. De direktiv och regler som är uppsatta följer vi.

Jag tror inte för ett ögonblick att det finns någon paragraf i regelverket som behandlar frågan om hur man gör när en befintlig förening bildar en ny sektion för att rädda en stor och viktig ungdomsverksamhet.

Om nu Flagg och Pantern kommet överens är det bara för Malmö stad och ishockeyförbunden att ge klartecken. Och ge hjälp.

Ungdomarna är viktigare än eventuella paragraferna!

***

Några rader om något annat, om Nikola Roganovics, Sveriges kanske mest lovande handbollsspelares, övergång till HK Malmö.

Klockan 20 i går publicerade Sydsvenskan – Niklas Wihlborg igen – nyheten på Sydssenskan.se.

Men inget i pappers- eller e-tidning.

Platsbrist eller ej. Jag vet inte. Nyhetsvärderingen förstår jag inte.

Men gudbevars, Malmö FF skall ju ha sina två artiklar.

Jodå, jag såg ishockeyderbyt igår, åttondelsfinalen mellan Malmö Redhawks och Rögle, 2—1.

Det var en fest med de ingredienser som lockar och attraherar de hockeyfrälsta, fart och fläkt, 60-talet skott på mål, åtskilliga därtill i målramen eller tätt utanför, tre strålande målvakter, rejäla tacklingar, justa som ojusta.

Och dessutom ett hemmaavgörande på övertid. Fjärde gången av fem i Malmöfavör.

Jag förstår att många gillar hockeyns dramaturgi, jag gör det till en viss del, när den långa säsongen är inne i det här avgörande skedet.

Men jag kommer definitivt inte att prioritera ett fortsatt tittande. Nu ät det gudbevars slutspel och då skall alla aggressioner ut. Nu skall man slåss och bevaka sina revir. Jag vet inte hur många slagsmål det var, men de var många. Och alltid med samma domslut, ingen bestraffning alls, eller kvittning (lika många ut för båda lagen). Den som inleder brottnings- eller boxningsmatchen riskerat inget, han vet att även den attackerade får sina två minuter.

Varför tar inte fega domare och bestraffar den som inleder slagsmålen? Fyra par domarögon bör kunna se vem som inleder kalabaliken.

Men framför allt, vilka signaler ger det till åskådarna, i synnerhet till den yngre publiken? För allra minsta orsak är det tillåtet (nästan i alla fall) att ta till handskarna.

Och detta i ett samhälle, där våldet ökar och där kränkningar (som slagsmål) blir alltmer vanligt i skolmiljön långt ner åldersklasserna.

Nu låter jag som en moraltant, men det pallar jag för. Idrott på alla nivåer skall föregå med positiva förebilder. I detta fall gör inte ishockeyn detta.

Och tyvärr blir spelarna uppbackade av de ishockeyfrälsta journalisterna i diverse media,

Jag menar att även utan dessa glyttiga slagsmål kan en ishockeymatch locka.

Men tack och lov bjuder tv-tablåerna den närmaste tiden på både handboll och fotboll.

Det blir lätt att välja bort Rögle mot Malmö. Även om mötena varit spännande.

Visst kan man ha synpunkter på att ett lag som blir tia i en grundserie på 52 omgångar kan bli svenska ishockeymästare.

Men som en inte speciellt frekvent tv-tittare blev Skånederbyt i går extra intressant, Rögles kamp för att gå direkt till kvartsfinal, Malmös för att nå en tiondeplats för att kvalificera sig till en åttondelsfinal. Redhawks lyckades, rättvist – om man kan använda detta ord i slumparnas idrott – enligt mitt okunniga hockeyöga. Att avgörandet, 3—2, kom på övertid var väl ytterligare ett bevis på dramatiken. 

Den späddes på med ytterligare grader när utfallet blev några nya derbyn inför fullsatta hus. Jag brukar aldrig planera min kalender efter hockeyprogrammet, inte ens i VM-tider. På torsdag gör jag nog ett undantag. Gårdagsdramatiken gav faktiskt en viss mersmak. Jag förstår att de som har ett favoritlag kan fascineras av hockeyn. Det händer ju något hela tiden, mer eller mindre konstruktivt. Publiken sviker inte. Den accepterar en ”transportsträcka” över 52 matcher. Vill det sig väl för lag som spelar åttondelsfinal kan det bli 24 matcher till. Onekligen ett mastigt program.

***

Jag har aldrig mött – och kommer förmodligen aldrig att göra det – Malmötränaren Tomas Kollar. Jag har ingen speciell känsla för Malmö Redhawks, hoppas bara för staden Malmö och dess innevånare att laget skall vara kvar i SHL. Och då inte minst för Malmö arenas skull. Jag inbillar mig att de cirka 30 matcherna är den ekonomiska grundplåten.

Och så är det det där med Tomas Kollar. Hans framträdanden i matchintervjuerna inger förtroende, svaren är raka och tydliga. I mot- som medgång. Kollar hillar – skånskt ord för trassla – inte i in sig i meningar som han aldrig kommer ur.

Det är en klar skillnad till tränaren i Malmös största lag, vars teatraliska utspel vid de flesta domslut mot Malmö FF också känns mindre sympatiska. Såja, nu har jag beträtt ljusblå minerad mark.

För Tomas Kollars skull önskar jag Malmö Redhawks lycka till i slutspelet.

***

De få gånger jag ser hockey på tv och Redhawks matcher är det ofta Åke Unger som refererar. Det gör han bra, kunnig (av vad jag förstår), påläst och med ett varierat språk. Och med en röst som går fram.

I de många mer eller mindre nya tv-kanalerna har det lanserats en många nya kommentatorer och experter.

Alltför många är inte skolade för etermedia. Deras röster går inte fram till lyssnarna, oftast pratar de för snabbt och oartikulerat. Det lär finnas anledning att återkomma.

SM-slutspelet i handboll för herrar inleddes med tre väntade hemmavinster, Kristianstad mot Hammarby, Ystads IF mot Alingsås och Skövde mot Önnered.

Såg delar av alla tre matcherna i och det är givetvis för lite för att dra några slutsatser inför fortsättningen.

Skrev för en tid sedan att Önnered hade den största möjligheten att rubba Topp-4. I går var man nära, föll med uddamålet med segermålet för Skövde på 59,59. Det kan bli kvartsfinalernas mest ovissa duell. Sen måste man beundra Skövdes förmåga att gång på gång vända relativt stora underlägen till vinster.

Det som förmodligen – tillsammans med hemmaplansfavören –kommer att avgöra för Kristianstad är målvakterna. Med Mikael Mäkelä långtidsskadad är det för tunt för Hammarby på denna position.

YIF:s bredd fortsätter att imponera.

Om någon timme är det dags för Sävehof mot HK Malmö. Partilleklubben svarade i veckan för en internationell uppmärksammad prestation, eliminerade Hannover ur European League. Kan HK med sin tunna trupp skärra detta breda Sävehof, som nog vill klara av HK med 3—0 för att få optimal vila inför nästa omgång i EL?

***

Har sett några matcher i ishockeyns slutspel. De flesta inför slutsålda hus. Publiktrycket har varit enormt i de matcher jag sett. När säsongen kulminerar höjs intresset. Det är som sagt nästan alltid fullsatt.

Så är det tyvärr inte i handboll. I fjor jämförde jag handbollens kvartsfinalsiffror med grundseriens. Hemmalaget hade i de flesta fall bättre publiksnitt i grundserien än i slutspelet. Nu var det förstås några matcher med fri entré som höjde ökade snittet i grundserien. Men ändå.

Gårdagsmötena gav kanske en viss indikation om ett ökat intresse för handbollen.

Kristianstad—Hammarby sågs av 3 631 personer, drygt 400 fler än snittet.

YIF:s 1 963 var nära exakt 600 fler än ”vanligt”.

I Skövde var man nog inte nöjda. 1 534 personer var ynka 28 fler än i grundserien.

Gemensamt är dock att det varit långt från fullsatt. Matcherna spelades ju i tre orter, där handbollen är den enda lagbollsporten på högsta nivån.

***

Trots min allmänt njugga inställning till ishockey hade jag behållning av två av Rögles vinster mot Färjestad och Frölundas avgörande mot Leksand. Onekligen dramatik och spänning med ett intensivt tryck på de fyllda läktarna.

Likväl föredrar jag dock Sävehof—HK Malmö framför Växjö—Rögle.

Men blir det ett tidigt avgörande i handbollsmötet är det ju lätt att slå över till hockeyn.

Konkurrensen om själarna är enorm. Inte minst från tv.

Och tittar man fram mot måndag, returmöte HK Malmö—Sävehof och en förmodad toppmatch i fotboll, Djurgården—Häcken.

***

När HK Malmö grundades 2007, försvann IFK Malmös som en seniorklubb. IFK:s ungdomsverksamhet har dock varit stort och vuxit under åren och haft framgångar på riksplanet.

Seniorlagen har hållit till på låg nivå. Efter två missade kval för herrarna att nå division 2, nivå 4, fixade laget det i år via en andraplats efter H 43:s farmarlag IS Lejonen i den sydliga division 3-serien.

Grattis, ett avancemang är alltid något att glädjas åt. Oavsett nivå.

Det är mycket nu, vinteridrotterna närmar sig slutspelen, svenska cupen i fotboll har inletts.

Allt detta i tv, och mycket därtill.

Har man dessutom även andra intressen och måsten, då gäller det att prioritera och välja bort. Därför såg jag inte Malmö FF:s cupmatch mot IFK Luleå, ett lag från nivå 4 i seriesystemet. Läste mig till att MFF lät fyra, fem av sina yngre före detta akademispelare få matchtid och att de klarade det alldeles utmärkt. Jag betvivlar det inte för en enda sekund. Men vilka slutsatser kan man dra efter en 8—0-vinst mot ett undermåligt motstånd? Spelare från Sveriges bästa akademi – det har MFF papper på – skall i min värld givetvis vara överlägsna motståndare från en norrländsk division 2-klubb. Jag vill nog vänta med mina omdömen till lite mera skarpa lägen. Om jag får tillfälle till det.

***

I både skrift och tal framför de ansvariga i Sydsvenskan ofta att tidningen numera inte har samma personella resurser som tidigare. Jag har ingen aning om hur många heltidsanställda personer Sporten disponerar. Men bristen gjorde sig verkligen inte påmind i går. Tre personer bevakade cupmötet i Luleå. Jag förmodar via tv. Men ändå. Numera uppger man inte om man är på plats eller ej.

. ***

Skånederbyt i ishockey mellan Malmö och Rögle, 2—3, bevakades av två representanter från Malmötidningen. Det är tydligt var Sydsvenskan lägger sina sportresurser, Malmöfotboll, damer och herrar, och ishockey. Jag är inte säker på att den breda sportintresserade läsekretsen gör samma prioriteringar. Men överbevisa mig gärna.

***

Jag såg stora delar av matchen. Och visst finns det en inbyggd dramatik i ett jämnt hockeymöte. Pucken tar ibland oväntade vägar och det jublas över mål, som ”ingen” ser.

Derbyt marknadsfördes som ett ångestmöte, förlorande laget riskerade att få kvala för att behålla sin SHL-status. Så uppfattade jag det och så var det väl också. Men döm om min förvåning när en rubriksättare på en site noterade: Där röks Malmös slutspelschans.

Så var det – också.  Men visst känns det lite underlig att tionde lag efter 52 omgångar fortfarande har möjlighet att bli svenska mästare.

Tydligare kan inte grundseriens roll som transportsträcka beskrivas.

Men publiken lär gilla det. Varför gnälla?

Handbollen kan bara avundas ishockeyn. I detta fall.

***

Sydsvenskan – och jag  via tv -- bevakade även Skånederbyt i handboll, Kristianstad—HK Malmö, 29—23, jämnare än så var det länge,  och en viktig seger för ett svajigt Kristianstad, som i och med de två poängen lär ha säkrat ett slutspel. HK kan få det kämpigt. Av sina fem resterande matcher spelas tre borta och hittills har HK bara vunnit två möten utanför Baltiskan, mot Karlskrona och Amo i höstas.

Det sorgliga i rapporten från Kristianstad var den om Malmöklubbens ansträngda ekonomi.

Lugi och Ystads IF har räddats från röda siffror och kommun och privata donatorer, kronofogden jagar IFK Ystad. Dystra påminnelser och långt från det mål elithandbollen hade för cirka tio år sedan att Handbollsligan under inledningen av 2020-talet skulle vara helprofessionell.

***

Vi avslutar positivt och gratulerar herrarna i Lågan till en plats i Allsvenskan, nivå 2, och H 43 Lunds herrlag till avancemanget till division 1. Och gläds speciellt med Mats A Andersson, numera kallad Mr H 43.

EM i handboll har börjat.

Det kommer att ta mycket av min tid. Inte final förrän den 28 januari. Här gäller det att prioritera, eller om man så vill, prioritera bort. Det blir inte lätt.

Den här bloggen skulle ha publicerats för några dagar sedan. Men så pajade  både datormus och tangentbord och då står man där –  den moderna människan – mer eller mindre handlingsförlamad. Ja, jag vet, jag vet: Man kan fixa det mesta via en modern mobiltelefon, men begär inte att jag skall skriva ett långt inlägg på en liten mobil.

***

Vem blir då Europamästare?

Storfavorit är förstås Danmark, världsmästare de tre senaste gångerna, 2023, 2021 och 2019. I sanning imponerande. Men i ett EM är konkurrensen om medaljerna lika hård. Det har inte minst Danmark fått erövra, i de tre senaste EM-turneringarna har Danmark placeringarna, trea, 13:e och fyra.

Fyra medaljer av sex i de senaste mästerskapen gör Danmark till näst bästa medaljnation. Bäst är faktisk Spanien med fem medaljer. Inte illa.

Frankrike har fyra, dock utan Danmarks guldglans, endast en förstaplats.

Sverige hävdar sig bra i detta korta tidsperspektiv, ett guld och två silver.

Kroatien med ett silver i EM och Norge med ett brons, också i EM, är de övriga medaljnationerna.

Det är bland dessa sex jag också ser årets medaljörer. Möjligen kan Tyskland med hemmastödet knipa ett brons.

Jag har inte tagit med OS. Sett i ett breddperspektiv håller ett OS inte samma klass- Men medaljtrion från Tokyo 2021 ger samma bild: Frankrike, Danmark, Spanien med Sverige utslaget i kvarten med ett mål mot Spanien.

***

Mitt eget guldtips? Sverige.

Lite patriotism, givetvis. Samtidigt har laget under hela 2020-talet visat att man tillhör Topp-6. Man glömmer förvisso lätt, men har vi – nu kom patriotismen fram – någon gång haft en bredare trupp och då tänker jag på spelare med internationell erfarenhet på hög klubbnivå? Någon årgång under Bengt Johanssons tid, måhända?

I bästa fall blir det nio matcher på 19 dagar. Det kräver kvalitet på många händer. Samtidigt är marginalerna små – och många. En målvaktsräddning, eller en ramträff, kan ju faktiskt vara skillnaden mellan ett guld och femteplats. Jag lovar att inte sätta fiaskostämpel på svensk medaljmiss. Det här är ju inte hockey.

***

Sveriges val av motståndare i de två sista träningsmatcherna, Japan, har diskuterats. Japanerna höll inte måttet. Värdet av de två utklassningsvinsterna har ifrågasatts. Jag håller med.

Men i ett större perspektiv är det betydelsefullt att den Europadominerade handbollen breddas. Länderna i Sydostasien, främst Sydkorea och Japan, i arabvärlden, Afrika och Sydamerika måste få influenser och erfarenhet genom matcher mot toppmotstånd. Som nu Japan mot Sverige.

Andra europeiska stornationer genrepade också mot lag från B-nationer. Jag tycker det är ett sympatiskt drag inom handbollen.

***

Ishockeyn visar inte samma generositet. I alla turneringar av vikt var det Ryssland, Tjeckien, Finland och Sverige. Nu när Ryssland är bojkottat är Schweiz ersättaren.

Nog hade världsishockeyn haft ett behov att breddas? I enstaka matcher i VM har de små visat att de kan utmana de stora men inte i en lång turnering. De saknar den erfarenhet som matchning mot eliten ger. De fyra stora utestänger dem från möjligheten.

***

I ett internationellt mästerskap i handboll  har jag alltid två favoriter, Sverige, förstås, och Island, också förstås.

I det pågående EM-slutspelet har jag fått en tredje, Färöarna, förstås.

Är det inte fantastiskt att två små önationer ute i Atlanten kan ha två lag bland Europas 24 främsta?

Tillsammans har de  en befolkning obetydligt större än Malmös.

Ungdomsidrotten får en alltmer undanskymd plats i pappersmedia, i alla fall i de regionala.

Lokalpressen är mera generös. Tja, nu skriver jag utan att ha riktigt under fötterna. Det är bara Ystads Allehanda jag har koll på.

Tidigare kunde man ta del av resultaten från de stora jul- och nyårsturneringarna i Malmö och Lund i fotboll, handboll och basket. De två sistnämnda i Lund höll, och håller, en hög klass med bra internationellt deltagande. Fotbollens Skånecupen har tenderat till att bli en ren Malmöangelägenhet. Runt om i Skåne arrangeras samtidigt en massa konkurrerande turneringar.

***

Ett junior- och ungdomsmästerskap som dock uppmärksammas rejält är det pågående JVM-et i ishockey. I vissa media och hos många journalister lite hysteriskt. Om jag får säga min mening.

Jag förstår att anhängare av andra idrotter känner sig förfördelade. Liknande prestationer, som nu Småkronornas finalplats, i globalt betydligt konkurrenskraftigare idrotter omnämnts ibland inte ens i resultatbörsen.

Men man kan naturligtvis inte bortse från hockeyns attraktionsvärde. Det är imponerande att ett juniorlag kan fylla, över 11 000 åskådare, Scandinavium vid varje match.

***

Nu lite om ungdomsidrott på en lägre nivå. USM i handboll skall nu på det nya året spela Steg 3, som skall kulminera i maj med Steg 5, Final 8.

Dessa riksmästerskap, eller om man vill kalla det SM, är, oavsett idrott, ger en indikation om hälsotillståndet och kanske viktigare om framtiden.

Min bedömning är: Skånsk handboll mår alldeles utmärkt.

Att 29 klubbar anser sig ha 100 tillräckligt bra lag i sex klasser för att deltaga i dessa sammanhang tyder på bra bredd. När den första grova gallringen är gjord har 19 klubbar 65 lag kvar. I steg 3 sker förvisso den stora elimineringen men i min värld är det betydelsefullt att ha många spelare i tonåren. Det har skånsk handboll.

Men det finns stora luckor i rekryteringen. Skånsk ungdomshandboll är koncentrerad till några få regioner, Lund med kranskommuner, Mellanskåne, och Kristianstadstrakten. Ystad med sin två klubbar är stabilt. De två största städerna, Helsingborg och Malmö, strävar på men det lyfter inte riktigt.

Lugi med 13 lag och Ystads IF med 8, har lag kvar i alla sex grupperna, liksom Lödde Vikings, vars ungdomsverksamhet år efter år är imponerande. Klubben levererar ständigt talanger till elitlagen.

***

I Lund har H 43 numera svårt att hävda sig på ungdomssidan. Konkursen 2014 sätter ännu sina spår. Nu leder herrarna division 2 och ett avancemang kan måhända vända trenden så att de talanger som bevisligen finns stannar kvar i H 43. I längden räcker det nog inte att glädja sig åt alla de före detta 43-ungdomar som spelar på hög nivå, både internationellt och nationellt.

IFK Malmö är i en liknande situation på flicksidan, fast från ett sämre utgångsläge. A-laget är ett mellanlag i division 4, nivå 6. Varje säsong har IFK flicklag långt framme i USM. Det här spelåret är två 16-lag och ett 14-års kvar i Steg 3. Talangunderlag finns men, också konkurrens från många klubbar i regionen med A-lag på en högre nivå.

IFK Ystad, som i sina led, under ett längre tidsperspektiv, fostrat väl så många internationella spelare som Ystads IF, har haft en djup svacka i sin ungdomsavdelning, har nu ett pojklag i såväl 18- som 16-årsklassen. För oss som har åsikten att lokal konkurrens stimulera, lär detta betyda att Ystadhandbollen blir än starkare.

***

Det finns fler intressanta detaljer att plocka fram inför steg 3. Men det får vi ta  när USM går vidare.