I kommande vecka börjar EM i fotboll i Sverige. För damer.

Det är viktigt att poängtera de två sista orden. Jag tror nämligen inte alla vet att att det är ett mästerskap för damer.

En gång lärde jag mig att man vid varje tillfälle man publicerade en artikel skall man hoppas på att få en ny läsare. Denne skall genast förstå vad det gäller och inte vara oförstående.

Nåväl.

Det här inlägget bygger på en krönika i en av Malmös morgontidningar. Detta är ett angrepp, med försök till humor, på Svenska Fotbollförbundet för att man kallar sitt arrangemang för Dam-EM. I stället för EM för damer.

Men lugn!

Sätt inte allt i ett genusperspektiv!

Vem tar illa vid sig utom några feministiska rättshaverister?

Krönikören kastar dessutom sten i glashus.

På ”Ettan” hänvisar redigeraren till en annan artikel om damer och fotboll och skriver då ”damfotbollslag”. På Sportens hemsida står det dessutom i en rubrik ”herrfotboll”.

Sopa rent i det egna huset innan angreppen på andra parter!

***

De aktiva tjejerna då?

En spelare uttalar sig i samma tidning. Hon kallar det hon sysslar med för just damfotboll. När jag senast var på Malmö idrottsplats hälsades publiken av en kvinna med orden:

– Välkomna till matchen i damfotboll mellan LdB Malmö och Tyresö.

Där fanns inga omskrivningar där inte.

Nog sagt i detta ämne! I i alla fall för denna gång.

Veckans tveklöst mest intressanta (icke-) idrottshändelse ha varit Daniel Majstorovics vägran att komma till AIK:s samling inför mötet mot Mjällby.

I alla fall om man får tro (vilket inte jag gör) de lokala kvällstidningarna från Stockholm. På nätet har inläggen varit långa och många. Det finns igen anledning att ytterligare kommentera det inträffade. Min kännedom om orsaken är obefintlig.

Men beror strejken på att Majstorovic blivit petad, måste man börja fundera på svenska herrlags möjlighet att hävda sig i de internationella cupturneringarna.

Alla storklubbarna säger sig ”sikta på Europa”.

För att sen lyckas måste man ha stora, konkurrensdugliga trupper. Fyra innerbackar behövs. AIK hade rustat för Europaspel men misslyckats nå dit, och så stod man där med den trupp man hade.

Det måste vara varje tränares/ledares uppgift att matcha sin trupp långsiktigt, att motivera alla.

Om jag inte misstolkat notiserna helt fel var Majstorovic inte den förste innerback i laget som protesterat i år.

AIK är inte ensam i båten. Liknande tendenser har hörts från andra håll. Jag förstår att alla vill lira i A-laget – eller bli utlånade för att få speltid och därmed (kanske) utvecklas den vägen.

Men utan en stor, bra trupp med matchtränade spelare går det inte, speciellt inte när matcherna i cup och serie kommer tätt och trupperna drabbas av skador och avstängningar.

Finns det någon svensk klubb som har denna bredd med internationellt gångbara spelare? Jag tvivlar.

Och så kommer de ekonomiska aspekterna in.

Klubbarna måste sälja några av de bästa för att siffrorna i bokslutet inte skall bli alltför röda. Fynd finns naturligtvis, men jag har svårt att tro att dessa redan från början helt kan ersätta dem som blivit proffs utomlands.

'Ekvationen går inte ihop.

Svenska klubblag får på grund av för tunna elittrupper, svag ekonomi och spelare som inte är lojala mot långsiktíga mål oerhört svårt avancera lång i de europeiska cuperna.

Men jag har gärna fel.

Av olika anledningar kom jag i går i kontakt med många kommentarer om den allsvenska fotbollsmatchen mellan Malmö FF och BK Häcken. Även GP:s åsikt – har nämligen en Göteborgssläkting på besök.

Det mest frapperande är att i stort alla sydsvenska kommentatorer menade att MFF-förlusten, 1—3, berodde på att MFF var dåligt, underpresterade. Lite så där på nåder gav man ett erkännande att gästerna hade en viss kapacitet.

Det är ju inte så att varje gång MFF tappar poäng så beror det på att laget underpresterar.

En ordrik journalist menade till och med att den här matchen var MFF:s sämsta för året.

Men hallå!

Förlusten mot ett decimerat Djurgården i kris, de två vinsterna (de sex poängen till trots) på nya favoritunderlaget (!) konstgräs mot BP och Syrianska var fotbollsmässigt tre klart sämre insatser.

Var får man sina pretentioner från?

I maj och juni har MFF spelat åtta matcher, vunnit tre, kryssat i tre, förlorat två.

I vilka matcher har MFF totalt sett varit bra, visat den klass som behövs för att bli ett topplag?

1—1-matchen HIF och 2—1-vinsten mot Elfsborg var två bra allsvenska matcher. I övrigt har det sett över 90 minuter varit si så där.

Man kan se allt från två håll. Jag tycker att Häcken var bra, spelade klokt och utnyttjade sina spelares förtjänster. Det var inte – som en krönikör skrev – långa bollar på ”Bengt” / El Kabir.

Anfallen som gav mål och ytterligare målchanser kom efter lugnt uppbyggda anfall, signerade Martin Ericsson och Simon Gustafsson (vilken 18-åring!), och smart löpande El Kabir, René Makondele, Mika Ojala och Björn Anklev (Häckens allroundsvar på Halsti), som öppnade MFF-försvaret och gav de enorma ytorna.

Det var smart.

Den av anhängare – bland supporters och hovpoeter – anammade filosofin att MFF i alla fall på hemmaplan skall vara spelförande har givetvis sina brister. Häcken avslöjade dem.

Häcken har förvisso poängmässigt hittills varit en besvikelse. På presskonferensen kom en förklaring: från fjorårets succélag är det av olika anledningar endast fyra spelare som i år kontinuerligt spelat i samma position som 2012. Hisingelaget kommer att besegra fler av de nuvarande topplagen.

***

Vad tyckte då GP (Göteborgs Posten)?

Jo, att Häcken gjorde sin hittills bästa match den här säsongen, både spelmässigt och taktiskt. Och att man mötte ett bra MFF.

För att se om mina intryck från läktarplats överensstämde med det som skedde på plan, såg jag i dag om matchen på tv. Vad jag upplevde på plats bekräftades.

MFF gjorde definitivt inte säsongens sämsta match. Ett lag kan faktiskt vara bra även även vid en förlust.

***

Det finns givetvis inga absoluta sanningar i bedömandet av en match eller ett lag. Det känns dock tryggt att se, att en före detta, också pensionerad, kollega med lång erfarenhet av att skriva om och se mycket fotboll också haft svårt att hittills se den kapacitet som många tillskriver vårens Malmö FF.

Fotbollsstaden Malmö!

Glöm det!

Har över huvudtaget Malmös ungdomar talang för elitfotboll?

Ok, jag provocerar – kanske.

Malmö FF är ju ett topplag i herrallsvenskan, LdB i damallsvenskan.

Men se på laguppställningarna!

När Filip Helander är skadad är faktiskt inte enda Malmöfödd spelare ordinarie i MFF. Malmögrabbarna finns på avbytarbänken.

Och i LdB är steget än längre för en Malmötjej att ta en plats i startelvan.

Oscar Lewici i Häcken, Robin Simovic i HIF samt Kristian Haynes och Jasmin Sudic i Mjällby är de fyra Malmöfostrade spelare som kan räkna sig som ordinarie i ett allsvenskt lag.

Ingen statistisk jämförelse är gjord med andra städer, men visst tycks det vara ett väl litet antal från en stad som vill kalla sig just Fotbollsstaden.

Några Malmöspelare finns i Superettan, ett par tre utlånade av MFF för att få speltid på elitnivå och för att utvecklas på den nivån. Men handen på hjärtat, hur många spelare har återkommit och visat allsvensk kapacitet? Är det någon sen Markus Rosenberg kom tillbaka från Halmstad för cirka tio år sedan?

Med så få Malmöspelare på elitnivå borde det finnas utrymme för åtminstone ett lag i Superettan.

Men, nej. Stans näst bästa herrlag, LB 07, kämpar förtvivlat för att hålla sig kvar i division 1 och i nuläget har Prespa Birlik, FC Rosengård och Kvarnby, de tre Malmölagen i division 2, en bra bit till avancemang.

De ekonomiska villkoren i Fotbollsmalmö är minst sagt tuffa. Det ser omöjligt ut att täppa till den gigantiska luckan till MFF. Ingen annan förening kan skapa ekonomiska muskler för att ens få ett lag för Superettan. Med så pass få Malmöspelare i MFF:s A-trupp finns det givetvis lokala talanger över för ett lag med kvalitet för den näst högsta nivån. Men utan pengar – och publikstöd – är det en omöjlighet. Pengar talar.

Klubbar utanför stan lockar med bättre villkor.

På damsidan är gapet till LdB inte lika stort. LB 07 spelar i Elitettan. Sen är det rejält tomt. Malmö har inte ett enda lag i division 1.

LB 07 är den klubb på hygglig nivå som har flest Malmöspelare i sina A-trupper, damlaget sju och herrlaget åtta. Samtidigt som bredden på toppen är usel, är också antalet klubbar och lag färre än för bara några år sedan. På den tiden Malmö, i alla fall delvis, gjorde skäl för namnet Fotbollsstaden.

***

Och lika illa ser det elitmässigt ut i handboll. Förra säsongen gjorde några juniorer korta inhopp i HK Malmö i Elitserien. Två av dem har inför 2013/2014 flyttats upp i A-truppen. Skall bli intressant att se hur mycket speltid de får.

Hörde just i radio att kommunstyrelsen i Malmö beviljat damfotbollsklubben LdB FC Malmö 950 000 kronor för föreningens deltagande i Champions League.

Man gör det i ett jämställdhetsperspektiv, alltså gör en jämförelse med herrarna. Beslutet är alltså tagit ur ett genusperspektiv.

Jag berörde ämnet i en blogg den 13 juni. Min åsikt är densamma.

LdB har en alldeles för stor kostym i förhållande till intresset med bland annat tio spelare med utländskt pass. I fjor erhöll man 1,4 miljoner kronor av kommunen för att överleva.

Malmö har extra kommunala bidrag till arrangemang som gynnar besöksnäringen och som intresserar stora delar av invånarna. LdB gör tyvärr – och jag menar verkligen tyvärr – inte det.

Se bara på genomsnittet vid de allsvenska matcherna! Seriefinalen med många världsstjärnor på plats i ett strålande sommarväder mellan LdB och Tyresö drog 1 300 personer.

Och än värre, kvartsfinalen i fjor just i Champions League mot Frankfurt lockade 1 169 personer. I den pågående turneringen har LdB spelat två matcher hemma. Det kom 650 respektive 331 åskådare till Idrottsplatsen!

CL för damer är inte något som intresserar Malmös idrottspublik och några större intäkter till besöksnäringen blir det inte heller vid hemmamatcherna.

Det kan inte ligga i de skattebetalande Malmöbornas intresse att bekosta LdB:s medverkan i Champions League. Den uppgiften skall läggas på förbunden i Sverige och Europa.

***

Genusperspektivet irriterar också.

Förvisso är det i nuläget lite orealistiskt, men herrarna i HK Malmö kan kanske om några år kvalificera sig till någon av de europeiska handbollsturneringarna. Det ställer stora krav på ekonomin och HK lär lika lite som LdB hitta sponsorer till dessa extrautgifter.

Ställer kommunstyrelsen då upp igen med en extratilldelning? Man kan ju då inte hänvisa till något genusperspektiv. Idrotten är ojämlik mer än mellan könen.

Även mellan olika idrotter är det en stor spännvidd mellan möjligheten att skaffa sponsorer och attrahera åskådarna. Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) borde i sitt uttalande inte hänvisat till just könsaspekten.

***

MFF och Redhawks har ett stabilt järngrepp över det mesta i Malmös idrottsvärld.

Det blir åter några friidrottstankar.

Det är den idrott jag i olika funktioner – och mer eller mindre – varit engagerad i under cirka 60 år.

Konservativt? Kanske!

Men det ser inte bra ut för framtiden i skånsk friidrott. Det är dags att agera, att göra något!

***

 Vi börjar dock positivt!

 Grattis till MAI för den försvarade titeln i lag-SM för 17-åringar. Lagets sammansättning visar också på betydelsen av en levande friidrott runt om i distriktet. MAI:s egna ”produkter” – vilket fult ord i dessa sammanhang – kompletterades med duktiga ungdomar friidrottsuppfostrade i mindre skånska föreningar.

Glädjande var att både IFK Lund och IFK Helsingborg hade lag med. Det har inte varit skånsk ungdomsfriidrotts styrka de senaste åren att mönstra lag till stafetter och andra lagtävlingar. Ett trendbrott?

Däremot kom inte Öresund FK med något lag, trots att tävlingen avgjordes på hemmaplan.

Den främsta anledningen till att Finish, Pallas och Heleneholm blev Öresund var att man gemensamt skulle kunna få slagkraftiga lag.

Jag tror generellt sett inte på sammanslagningar, 1 plus 1 blir ofta 0.75

Alla tre klubbarna hade svårighet att få fram en drivande ledare att hålla ihop den egna föreningen. Att då hitta någon som kan samordna aktiviteterna i tre till en gemenskap har tydligen varit för svårt – och inte oväntat.

***

 Tredje generationen har börjat friidrotta. Tiderna är annorlunda. Friidrottens status har ändrats. Miljön är inte densamma.

När morfar började tävla på 1950-talet fanns det rikligt med tävlingar på olika nivåer. Dottern/mamman startade under 1980-talet, då skånsk friidrott hade en stor inspirerande ungdomsverksamhet. Barnbarnet gjorde i söndags som 12-åring sin andra utomhustävling.

Hur inspirerad blev hon av vad hon upplevde?

Det var i Finish Games i Vellinge med ambitiösa förhoppningar, många grenar, många åldersklasser. Men det är bara det att underlaget inte alls räcker till. En deltagare per gren i åtskilliga grenar, ingen i andra. På 800 meter deltog tre löpare, en var P 15, en var P 17 och en var senior.

Hur skoj var det, speciellt som det var blåsigt och kallt och även med en och annan regnskur?

Några få grenar hade hyfsade startfält, men de var få.

Och det här var ingen engångsföreteelse. Så har det sett ut under många år i Skåne. Visst finns det ett visst nytänkande. Klippan hade i år slagit ihop två åldersklasser till en (förr i tiden tävlade man i tvåårsintervaller) och det innebar större och förhoppningsvis mera inspirerande startfält.

Jag förstår ambitionen ute i klubbarna men de biter sig själv i svansen. I längden sviker ungdomarna och inte minst den viktiga resursen, föräldrarna. Och alla nödvändiga funktionärer.

En friidrottstävling – speciellt de över två dagar – tar för lång tid och är för tråkig. 2013 är konkurrensen stentuff dels mellan de olika idrotterna och dels med andra fritidsaktiviteter.

Kvalitet vinner.

Det gäller att återfå den.

Skånsk friidrott mår inte bra. Klubbarna/arrangörerna måste tänka om, jobba mot samma mål. De måste prata sig samman.

Nu är det upp till Skånes Friidrottsförbund att snabbt arrangera en ingående framtidsdiskussion.

Idéerna finns. Men finns viljan till ett samarbete i klubbarna?

Det är upp till Robert Nord, ordförande i det skånska förbundet, att agera och visa kraft.

Jag vill gärna att mitt barnbarn skall finna samma glädje i friidrottsgemenskapen som hennes mamma och morfar.

MAI:s utspel om en Bolt-gala har satt igång en diskussion om Malmö stadion ute i stans idrottskretsar.

De flesta är positiva till att vår stad kan gästas av en av världens mest karismatiska idrottsmän. Men till vilket pris för kommunen för upprustningen av Stadion? Det finns kritiker som menar att MAI:s krav utgör en utpressning gentemot Malmö stad.

Min uppfattning är att Malmöfriidrotten själv delvis satt sig i denna situation. Man har inte tagit sitt ansvar för att utnyttja Stadion (och Heleneholm) för tävlingar. Detta ansvar har de tre klubbarna däremot tagit för innearenan Atleticum med tre fyra nationella/internationella tävlingar per säsong och ofta med ett SM av något slag eller ett Götalandsmästerskap.

Men Stadion/Heleneholm har i stort varit tävlingsdött. Ingen större internationell gala på 2000-talet, några svensk GP-tävlingar (den senaste 2010), SM 2009 och det var länge sedan det arrangerades ens en ungdomstävling på Stadion. Heleneholm hade SM 1999, var huvudarena för veterantävlingen EMG 2008 (på renoverade banor), var värd för ett GM för ungdomar och har årligen haft en tvådagars ungdomstävling, som dock på grund av dåligt intresse inte arrangeras i år. En tävling på 800 meter för veteraner har också avgjorts på Heleneholm varje år.

Så har det sett ut i Malmö den senaste perioden. Det är inget imponerande facit.

Enligt en säker källa är det förutom DN-gala tävlingar av olika dignitet över 20 dagar på Stockholms olympiska stadion varje år.

Detta sagt som en liten jämförelse.

***

Ovanstående är fakta som naturligtvis de beslutande bör och skall ta i beaktande vid ett beslutande om Stadions framtid och upprustning.

***

På tal om Stadion.

För cirka fem år sedan kostade en renovering och investeringar cirka 50 miljoner. Bland annat gjorde man förbättringar som innebar att arenan fyllde Uefa-kraven för internationella fotbollsmatcher.

Detta samtidigt som man byggde Swedbank stadion.

Malmö måste vara den enda stad i Europa som har två Uefa-godkända fotbollsplaner vägg i vägg.

***

Två gånger har en friidrottsgala på Stadion haft över 20 000 åskådare, 24 657 såg Bubka 1991 sätta världsrekord i stav och 1958 såg 21 015 personer bland andra Herb Elliott springa 1 500 meter. De två senaste SM-tävlingarna har setts av cirka 1 000 personer/dag. De bästa senaste svenska GP-tävlingarna av ungefär lika många.

***

 En tidning öppnade i veckan sin hemsida för en chatt om Stadion. Efter att ha i efterhand ha läst inläggen kan man konstatera att de utomstående debattörerna – givetvis – talar i egen sak.

Men att påstå att man inte ens kan träna på det nuvarande underlaget är rent nonsens. I dag arrangeras exempelvis SM i lag för ungdomar, 2013 års enda ”riktiga” friidrottstävling i Malmö.

***

Det påstods även i chatten att 1 000 medlemmar i Malmös friidrottsklubbar behöver banor att träna på. Tänk om det vore så väl! I lek- friidrottsskolorna finns det kanske några 100-tals barn mellan fem och elva år.

Ungdomar som tävlar är få – vi pratar ju om banor för tävling.

I åldersspannet 13 till och med 15 tävlade innesäsongen 2012/2013 cirka 15 Malmögrabbar, på flicksidan ungefär det dubbla.

Så illa ser det ut.

Heleneholms IF har exempelvis fått sitt konsulentbidrag indraget på grund av för få medlemmar mellan 5 och 25 år och för få aktiviteter.

***

Malmös friidrott rör sig på två skilda plan, en enstaka (?) stjärngala kontra överlevnad.

Såg för en tid sedan en notis om att LdB FC Malmö, damfotbollklubben, hos Malmö stad sökt närmare en miljon i ett jämställdhetsprojekt.

Pengarna skall – om nu ansökan beviljas – användas till att höja statusen för damernas Champions league och närma sig motsvarande tävling för herrar.

Tyvärr har jag inte läst ansökan utan bara sett den refererad i en tidning. Men jag förstår inte kopplingen. Det kan inte vara skattebetalarna i Malmös uppgift att höja statusen för CL. I mina ögon är det ett sätt för LdB att försöka få in pengar till sina stora kostym. Vi skall inte glömma att föreningen i fjor erhöll 1,4 miljoner i ett extra kommunalt bidrag.

Jag kom att tänka på ekonomi vid gårdagsmatchen mellan LdB och Tyresö, toppmötet i Allsvenskan  med åtskilliga världsstjärnor på plan, sista omgången före EM-slutspelet och ett skönt sommarväder. Till denna match kom cirka 1 300 personer. Med en så klen publiktillströmning är det givetvis svårt att få balans i ekonomin.

Hur löneläget är inom damfotbollen har jag ingen exakt kunskap om. Men med en trupp med tio utländska spelare, kompletterad med svenska landslagsspelare, lär man behöva intäkter långt över vad entréavgifterna ger. Den senaste tidens skriverier om damelitklubbarnas ekonomiska problem är  lätt att förstå med bakgrund av antalet åskådare på de allsvenska matcherna..

Det enda fullständigt obegripliga är att en krönikör menar att det är just fullständigt obegripligt att inte fler kom till Malmö ip i går. År efter år har det visat sig att intresset för LdBs matcher inte alls är det som lokala massmedia tror.

Några ord om jämställdhet: Herrmatcher besöks till övervägande del av män. Och det var också män som till 70-75 procent var publik i går. Männen ställer upp på damfotboll: Men var finns kvinnorna?

***

Matchen då?

Jag ser alldeles för få dammatcher live per säsong (två, kanske tre) för att ha en definitivt uppfattning. Några krönikörer var smått lyriska och betygen i två tidningar var verkligen höga.

Och visst, det var aggressivt (främst Malmö), det fanns många snabba kombinationer, härliga dueller och en hel del tekniskt svåra nummer (främst Marta).

Och de tre målen mot Pildammshållet till (Martas två och Mittags kvittering) var strålande avslut. Men de tillkom efter tre rejäla försvarsbjudningar. Det var i princip så att de tre målgivande passningarna kom från en försvarare.

De många felpassningarna på mittfältet inåt plan var också påfallande många. Båda lagen var nära att bli straffade ganska så många gånger. Åtskilliga beslut var verkligen naiva.

Vi pratar ju ändå fotboll på en hög nivå med internationell touch.

Jag är övertygad om att en herrmatch med så många misstag inte hade gett samma fina betyg.

Men det var spännande, mycket spännande.

Och det är ett betyg så gott som något.

***

Mina två nya favoriter i LdB: vänsterbacken Alexandra Riley och mittfältaren Katrin Schmidt.