Malmö FF har en av landets bästa fotbollsakademier.

Den bästa enligt SEF:s (Föreningen Svensk Elitfotbolls) certifiering. Den ger jag i och för sig inte mycket för med några diffusa parametrar. Dem har jag kommenterat några gånger så de får anstå den här gången.

Från MFF-leden framhåller man med jämna mellanrum hur bra ungdomsavdelningen är. I omgångar har de senaste ordförandena sagt att man skall satsa på de unga talangerna från de egna leden.

Men vid skarpt läge litar de ansvariga inte på de egna unga spelarna.

Som nu i den olyckliga perioden med de många skadorna på innerbackarna.

Poeterna kring klubben ”kräver” inköp. Det pratas om Köpenhamns landslagsprövade 30-årige Sofirios Papagiannopoulos (i Sverige senast i Östersund).

Inför den här säsongen tog MFF tillbaka 21-årige U-landslagsmeriterade Hugo Andersson från Trelleborgs FF. Varför? Det var väl Hugo som i denna skadeperiod skulle vara den naturlige ersättaren? Eller ett annat återkallat lån, Franz Brorsson.

Det klingar falskt när man inte lever upp till sina icke förpliktigande uttalanden om satsningarna på akademispelare.

Okej, MFF har gett ett stort förtroende till unge, duktige, lovande (men samtidigt upphaussade) innerbacken Anel Ahmedhodzic. Men sen?

***

En intressant detalj under denna intensiva period är just att se hur många klubbar (några nödda och tvungna) låtit tonåringar få stort förtroende i viktiga matcher.

Många har verkligen tagit chansen och visat att det finns talanger med redan hög potential i svensk fotboll. Klubbar utan den bästa prisade akademin.

Omgång 11 i Fotbollsallsvenskan är spelad.

Halvtid närmar sig. Vissa tendenser syns. Sex av de topp-åtta-tippade lagen finns ”där de skall”. IFK Göteborg kommer att då dit. På många fronter krisande AIK får det svårt. Som jag skrivit tidigare: Sirius kommer att hålla.

Men allt beror förstås på vindstyrkan i det öppna transferfönstret.

***

Jag har alltid varit kritisk till klubbar som sparkar sin tränare. Speciellt om denne varit verksam i klubben i några år. Som nu Rikard Norling. AIK om någon borde känna till honom.

Och inte lär han vara ensam om att bestämma klubbens nya inriktning om spelidé och satsningen på en ny ung talangeneration. Jag vet inget om beslutshierarkin i AIK. Men nog finns det personer högre upp som borde stå till svars.

Det har i alla fall varit intressant att bli bekant med de unga AIK-talangerna. Det har ju också funnits tendenser till något bra. Den taktiska utmanövreringen av Hammarby först och främst. Och med fullt manskap mot MFF hade en trepoängare varit fullt möjlig.

Norlings tro på de unga var nog för stor. Det är en sanning i lagsporter på hög nivå att unga spelare behöver en trygg miljö för att utvecklas. Det blev för mycket orutin.

AIK har under denna intensiva period också haft lite oflyt med skador på några rutinerade, duktiga spelare. Dessa hade kunnat ge stadga i Norlings/AIK:s intressanta nytänkande.

Det hade varit lockande att se hur långt en modifierad spelidé med inslag av rutin kunnat föra.

Storklubbarna har inte ens råd med mellansäsonger.

Det blev Rikard Norlings fall.

***

Elva omgångar med Dplay har varit helt ok, med plus.

Tekniskt har sändningarna fungerat till nästan 100 procent. Kommentatorerna och experterna har varit upp och ner. Har hört en del alldeles för lite för att ge ett betyg och väntar med att avge något tills jag har mer på fötterna.

I min – nördiga – värld är Alexander Axén stjärnan.

***

Expert är en tung yrkestitel. Den förpliktigar. Och kräver kunskap. Och inte minst uppmärksamhet om de taktiska förändringarna.

I matchen Sirius—Malmö FF 2—5 förklarade Dplays par att vändningen från 2—2 berodde på att Sirius inte orkade stå emot MFF:s större tyngd.

Efter Kiese Thelins 2—3, på kontring, gick Sirius på offensiven för att nå kvittering, gav upp delar av det defensiva tänkandet, blev inte tillbakatryckta utan straffades med ytterligare två kontringsmål. Varav Jo-Inge Bergets till och med var en touch.

Detta tycker jag att de två Dplay-utsända skall uppmärksamma och inte hemfalla till schabloner.

***

Sydsvenskan refererar MFF:s matcher på nätet, händelse för händelse, även sketna inkast. Jag garanterar jag har inte följt. Någon gång har jag i efterhand gått in och ögnat någon halvminut.

Det är obegripligt att en krönikör går in och ”flamsar” med några följare, som via tv-sändningen ser matchen, i stället för att följa vad som sker på plan. Det blir ju bara fel. Och pinsamt.

Som att dagens högsta inlägg blir lågt, hårt och bestämt i kröniketexten.

Dplays korta sammandrag är perfekt för att få sina egna intryck vidimerade.

Är nätföljarna – hur många de nu är – viktigare än läsarna av papperstidningarna?

Hade tänkt skriva det här i går. Men annat kom i vägen.

Och det är det sköna med att vara sin egen, att slippa allt vad deadlines är, att inte ha några krav på sig att producera utan man kan skrivna ner sina funderingar, när det finns tid och lust.

Jag såg förstås Malmö FF:s klara, odiskutabla3—0-seger mot Hammarby i Fotbollsallsvenskan. Av de euforiska kommentarerna i Malmömedia gjorde MFF en toppmatch utöver det vanliga. De enskilda spelarbetygen var av den digniteten att i skolvärlden hade en ansvarsfull rektor gått in och ifrågasatt bedömningen. Och i bästa fall korrigerat.

Hammarbys nuvarande form är förbryllande. Det brast på många fötter i torsdags och det var inte enbart MFF:s styrka som avslöjade bristerna. Hammarby var helt enkelt dåligt. Inte desto mindre var de tre hemmapoängen viktiga. Stockholmslaget med sin inneboende kapacitet lär ta några rejäla steg upp i tabellen och bli den medaljkandidat de flesta förutspått.

Men ett lag med enbart tre vinster (Varberg, Kalmar och Östersund) och med tre förluster 1—2 mot Mjällby, 0—2 mot AIK och 0---3 mot Häcken kan knappast i dagsläget räknas som ett topplag. Det är i detta perspektiv MFF:s 3—0 skall bedömas.

Tidigt på säsongen, och tidigt är det väl i och sig fortfarande, var MFF—Hammarby tänkt som en match mellan två topplag. Den 23 juli var det inte så.

Euforin tog dock över i poeternas blå land.

En tredjedel av herrarnas Fotbollsallsvenska är avklarad.

Ja, minus en match, nio av 30 matcher är spelade.

Efter gårdagens dramatiska 1—1-möte mellan Hammarby och IFK Göteborg var experter och kommentatorer i olika media framme med sina analyser: Nu är båda lagen borta från guldstriden.

Men hallå! Göteborg är det väl få, utanför den inre blåvita kretsen, som räknats som en guldkandidat. Och Hammarby kunde ”de lärde” i alla fall väntat att räkna bort tills på torsdag. Då gästar Hammarby Malmö FF och vid vinst är man bara en poäng efter storfavoriten MFF, vid kryss fyra och vid förlust förvisso sju. Men med 20 omgångar kvar kan självfallet hur mycket som helst inträffa.  Det är väl – trots 2—4 mot Sirius – bara IFK Norrköping som visat en viss stabilitet med kvalitet.

Allsvenskan av 2020 har ännu inte satt sig. Det täta matchandet kommer att sätta sina spår, var så säkra. För alla lagen. Det kommer att göra skillnad om man har två eller tre dagars mellanrum mellan matcherna. För att ta MFF—Hammarby som exempel, hemmalaget har en dag längre att vila och rehabilitera sina spelare. Är skillnaden fem mot fyra dagar är betydelsen mindre, varje timme/dygn är värdefull ju intensivare det är.

Det gäller att ”tur” med matchrytmen.

Det kommer också ett övergångsfönster som kommer att ge truppförändringar   och ändrade förutsättningar.

Ta Sirius, säsongens poäng- och spelmässigt mest positiva lag! Sportchefen Ola Andersson har lyckats förlänga kontraktet en tid med japanen Sugita. En av seriens absolut bästa mittfältare, bollskicklig och med hög arbetskapacitet och med en förmåga att driva upp tempot som kanske ingen annan i hela Allsvenskan. Redan 2018 i Dalkurd var han en av de bättre i serien, nu har han utvecklats. Hans betydelse för Sirius kan inte överskattas. Sugita är en av mina allsvenska favoritspelare.

När det närmar sig säsongslutet lär det vara samma topp-8-lag som de senaste säsongerna. Det är ett Sirius – med Sugita – som kan rubba mitt tidigare tips.

På vems bekostnad?

AIK:s?

Tränaren Rikard Norlings verbala attack mot sina unga spelare förvånar. Har man konsekvent låtit så många verkligt unga talanger samtidigt få chansen måste man vara införstådd med att det kommer nybörjarmisstag. Så ser idrottens lag ut. Det har lyst av självförtroende kring AIK-talangerna, nyckeln för att nå framgång för unga aktiva.

Hur kommer de att agera i de närmaste matcherna?

Det är upp till bevis redan i morgon: Häcken—AIK. Detta besynnerliga Häcken, som har så svårt att visa stabilitet. 11—1 på fyra hemmamöten mot tre av topp-8-lagen, MFF, Hammarby och Elfsborg och så Helsingborgs IF skojar man inte bort. Samtidigt har Hisingelaget inte vunnit en enda bortamatch trots på pappret beskedligare motstånd.

Torsdagens MFF—Hammarbys poängmässiga betydelse har jag nämnt.

Men hela omgång 10:s meny kittlar:

Norrköping—Varberg, var serieledarnas 2—4 mot Sirius en tillfällig dipp?

Djurgården—Östersund, bra tillfälle för mästarna komma igen efter den  försmädliga självmålsförlusten mot Elfsborg.

IFK Göteborg—Falkenberg, Kalmar—Sirius, Mjällby—Elfsborg och Helsingborg--Örebro är nog så viktiga för vilken riktningen de här lagen skall ta.

Rubriken är förstås provocerande.

Och det är meningen. Men det ligger en hel del sanning i påståendet. Jag skall inte gå in på enskilda händelser, det finns en del att ifrågasätta.

Det som den här intensiva perioden irriterat mig mest är domarnas ovilja att bestraffa målvakternas igångsättande av spelet efter att de har fångat bollen. Dessa har, enligt regelboken, sex sekunder på sig. Tio sekunder kan man väl acceptera ligga inom felmarginalen, men 15 upp till och med halvminuten är på inget sätt försvarbart. Årets säsong har visat på åtskilliga så långa maskningar. Ingen har jag sett beivrats.

En del målvakter är, i ledning, mer utstuderade än andra. Namnen får anstå.

Jag har diskuterat problematiken med en person, högt involverad i svensk och skånsk domarorganisation. Hen svarar ärligt att domarna tycker att bestraffningen är för tuff. Det skall nämligen utdömas en indirekt frispark och det vet ju alla vilken målchans detta är.

Domarresonemanget är förbluffande. Man vet att man gör fel men åtgärdar det inte.

Vid en inspark, eller frispark, tar spelaren, oftast målvakten, också lång tid på sig för att sätta ingång spelet. Då är domarna snabbt, efter bara ett tiotal sekunder, framme och visar sin makt. Det gula varningskortet kommer upp.

En i grunden samma förseelse bestraffas olika. Straffpåföljden få i min värld inte inverka på domsluten.

Domarkåren, generellt, fegar ut.

Och det vore ju lätt att komma ifrån problemet: Meddela klubbarna att från och med nästa omgång kommer regelboken i detta fall att följas.

Det måste vara mer än jag som blir förbannad när en målvakt plockar ner en harmlös boll, lägger sig ner, kramar bollen i tio sekunder och sen tar lika lång tid för att sätta igång spelet.

Fega domare, världen över, tillåter detta.

I går valde jag AIK—Sirius, 1—0, i den täta allsvenska fotbollsmeny som erbjuds i dessa tider.

Ville gärna se Sirius, vars sätt att spela fotboll jag gillar. Och hur AIK:s tränare Rikard Norlings hanterar den uppkomna situationen med en nedåtgående resultattrend. Vågar han fortsätta sin aggressiva man-man-taktik med fyra tonåringar i startuppställningen? Utfallet har varit lite si så där. Vinsten över Hammarby visar på kapacitet och AIK var inte långt från att lugga Malmö FF på alla tre poängen vid 2—2-mötet. MFF kvitterade i slutet, när AIK, efter att ha gjort sina fem byten, tvingades spela med en icke brukbar och rörlig Per Karlsson.

Norling vågade och vann. Jag gillar tränare som prövar något nytt och ger unga talanger förtroende även under pressande tider.

AIK gav inte Sirius tid att få igång det spel som tidigare gett berättigat beröm. Laget stressades till enkla misstag. Man hann inte med, helt enkelt.

Sirius främste spelare i min betygsbok var målvakten Lukas Jonsson.

AIK:s trygghet finns i rutinerade Per Karlsson, Sebastian Larsson och Henok Goitom.  Och Ofori, ej med i går.

Men det finns en hög potential i de unga, 20 år och yngre, Robin Tihi, Eric Kahl, Tom Strannegård, Bilal Hussein och Paulos Abraham och någon till. Där finns framtid. Och övergångspengar.

Jag är inte AIK-are, men gillar rent allmänt klubbar, i alla idrotter, som ger talanger lång speltid i en utvecklande miljö.

Det skall inte bara vara prat om hur bra akademi man har.

***

I kväll blir det tufft, fem matcher, som man önskar man kan se alla.

Häcken—Elfsborg, Norrköping—Örebro, Kalmar—Hammarby, Östersund—Malmö FF, Varberg—Mjällby.

Det lutar åt Häcken—Elfsborg, ett hackande Häcken mot ett positivt Boråslag.

Såg naturligtvis den intressanta allsvenska matchen Malmö FF—IFK Norrköping, 1—1.

Lyssnade på experter och spelare, funderade själv och bildade mig en egen uppfattning. Har nu på morgon och förmiddag läst, utvalda, tidningar, siter och bloggar.

Det som förvånar mig mest är det i stort allmänna omdömet att det var en bra match, en de bästa i årets serie. Det tycker inte jag. Tempot var vissa stunder under all kritik. Speciellt Norrköpings speluppbyggnad var ibland så långsamt och omständligt att man satt och längtade efter handbollens regel om att ”vända spelet” vid passivitet.

Taktiskt befogat, måhända. Men tempot drog ner underhållningsvärdet. Spänningen och matchens betydelse, trots att det bara var omgång 7, var behållningen.

***

Anders Christiansen, MFF:s lagkapten, beklagade sig över att MFF inte kunde göra 2—0 och därmed ”döda” tillställningen. Men man gick verkligen inte in för att göra ett andra mål. Som alltid vid ledningar började målvakten Johan Dahlin dra ur på tiden vid in- och utsparkar och det var ingen tillfällighet att Jonas Knudsen varnades för sin ovilja att inom rimlig tid göra sina inkast. Det fanns fler exempel från MFF:s sida att fördröja spelet.

Och varför satte laget inte rejäl press på Norrköping vid deras långsamma bolltrillande på egna planhalvan? Förvisso ineffektivt, men utan eget bollinnehav är det omöjligt att göra mål.

Malmö FF skänkte bort initiativet. Och två poäng?

Och det kunde ju ha straffat sig rejält.

***

Gladde mig åt domaren Bojan Pandzic varnande gästernas Eric Smith för att denne i en duell mot Isaac Kiese Thelin ”kröp under” MFF-aren utan att gå på bollen. Farligt spel! Just Thelin slapp undan vid en liknande förseelse när Djurgårdens Jacob Une Larsson skadade allvarligt vid besöket i Malmö för en tid sedan.

***

Hur okunniga få experter och kommentatorer, som Jens Fjellström och Tommy Åström, vara om offsideregeln? ”Offside upphör inte på en spelare även om bollen touchats av en motståndare på vägen fram.”

Elementärt, Watson!

***

I går gjorde MFF:s lovande innerback Anel Ahmedhodzic sin hittills bästa match. Men kollektivt måste det oroa att han tvingas till så pass många spektakulära glidtacklingar.

Ordens värde delvaderas ständigt.

Inte minst inom sportjournalistiken.

Seriefinal missbrukas ofta.

I mitt husorgan kunde jag i morse lösa att på måndag är det allsvensk seriefinal i fotboll. Hoppsan, har jag missat något? Spelar Rosengårds damer hemma på samma gång som Malmö FF? Nejdå, krönikören menar att MFF—Norrköping är en seriefinal. Det är väl för det första lite tidigt att rubricera ett möte i omgång 7 som en final. Visst leder Norrköping tabellen men MFF är placerat som sjua. Och innan de båda lagen beträder hybridsgräset på Eleda har det spelats matcher både lördag och söndag. Och då kan MFF ha dalat till tionde plats.

Kan en match mellan en etta och (eventuellt) en tia kallas seriefinal?

Det luktar önsketänkande.

Värna om ordens valör.

Matchens betydelse för hemmalaget kan dock absolut inte åskådliggöras bättre än att peka på tabellsituationen.