I går valde jag AIK—Sirius, 1—0, i den täta allsvenska fotbollsmeny som erbjuds i dessa tider.

Ville gärna se Sirius, vars sätt att spela fotboll jag gillar. Och hur AIK:s tränare Rikard Norlings hanterar den uppkomna situationen med en nedåtgående resultattrend. Vågar han fortsätta sin aggressiva man-man-taktik med fyra tonåringar i startuppställningen? Utfallet har varit lite si så där. Vinsten över Hammarby visar på kapacitet och AIK var inte långt från att lugga Malmö FF på alla tre poängen vid 2—2-mötet. MFF kvitterade i slutet, när AIK, efter att ha gjort sina fem byten, tvingades spela med en icke brukbar och rörlig Per Karlsson.

Norling vågade och vann. Jag gillar tränare som prövar något nytt och ger unga talanger förtroende även under pressande tider.

AIK gav inte Sirius tid att få igång det spel som tidigare gett berättigat beröm. Laget stressades till enkla misstag. Man hann inte med, helt enkelt.

Sirius främste spelare i min betygsbok var målvakten Lukas Jonsson.

AIK:s trygghet finns i rutinerade Per Karlsson, Sebastian Larsson och Henok Goitom.  Och Ofori, ej med i går.

Men det finns en hög potential i de unga, 20 år och yngre, Robin Tihi, Eric Kahl, Tom Strannegård, Bilal Hussein och Paulos Abraham och någon till. Där finns framtid. Och övergångspengar.

Jag är inte AIK-are, men gillar rent allmänt klubbar, i alla idrotter, som ger talanger lång speltid i en utvecklande miljö.

Det skall inte bara vara prat om hur bra akademi man har.

***

I kväll blir det tufft, fem matcher, som man önskar man kan se alla.

Häcken—Elfsborg, Norrköping—Örebro, Kalmar—Hammarby, Östersund—Malmö FF, Varberg—Mjällby.

Det lutar åt Häcken—Elfsborg, ett hackande Häcken mot ett positivt Boråslag.