Malmö FF som trea i årets Allsvenska i fotboll.

Det tippade jag i går.

Vem kommer före då?

1) IFK Norrköping. Ung trupp under utveckling med i sina bästa stunder ett både sevärt och effektivt spel. Visade i några matcher 2018 ineffektivitet men  det rättar återkommande ”Totte” Nyman till. Bra bredd och starkt i alla lagdelar.

2) BK Häcken. Dags att det rutinerade, breda, välbalanserade laget tar ytterligare ett steg i positiv riktning. Måste ta fler poäng mot toppkonkurrenterna och undvika överraskande tapp på naturgräs. Det löser man i år.

Och efter MFF hamnar:

4) Hammarby med sitt publikstöd och intressanta nya spelare, inte minst Örn Kjartansson. Blir Junior kurant och kommer i form kan Hammarby störa alla lag.

5) Djurgården har verkat starkt i cupspelet och har ett hårt arbetande kollektiv med spetskompetens i alla lagdelar.

6) AIK, de regerande svenska mästarna, vann guldet på sin stabila defensiv. Den lär inte bli lika bra 2019. Får förlita sig på ett bra mittfält, dock utan fjorårets främste Kristoffer Olsson.

7) Elfsborg. Dags att vända den negativa trenden. Intressanta nyförvärv och lite för många spelare 2018 som inte visade den kapacitet som bevisligen finns. Den tar man fram i år. Plockar alltid fram nya talanger.

8) Kalmar FF. En frisk Rasmus Elm kan inspirera klubbens många talanger att ta stora steg i utvecklingen. Har vårlånet El Kabir kvar sin måleffektivitet och några av de andra uppskrivna nytillskotten infria förväntningarna kommer KFF bli ett lag för övre halvan.

9) GIF Sundsvall. Upp till bevis! Var fjorårets åttondeplats en tillfällighet efter alla år av lindansande? Jag tror inte det. Insatsen byggde på ett eget tryggt passningsspel. Och eftersom de tongivande spelarna är kvar blir det en stabil mittenplacering även i år.

10) Östersund. Svårplacerat. Det finns kvalitet över hela plan men den spets man hade under våren 2018 har försvunnit utomlands men i Tekie och Aiesh finns två av Allsvenskans mest spännande spelare.

11) Helsingborgs IF. Ja, var står nykomlingen? Lär få förlita sig på sin rutin, och av den varan är det gott om, vid återkomsten. Men på sikt måste nytt och krytt till. I massor.

12) AFC Eskilstuna. Ok, såg några matcher i fjor i Superettan. Det var stabilt. Intrycker förstärktes i årets cupspel. Inte minst imponerade laget när man efter 0—1 mot AIK tog tag i det hela och kvitterade och sen vann på straffar. Ett anonymt lag med kvalitet.

13) IFK Göteborg. Tränaren Poya Asbaghi är säkert tacksam över att Sebastian Eriksson kommer tillbaka, inte för egenskaperna som spelare men för de ledaregenskaper han har och den energi han sprider. Sebastian behövs i detta unga lag.

14) Örebro SK. Här finns rutin i massor, men nog har många spelare passerat ”bäst-före-datum”. Det är viktigt att de unga tar rejäla kliv i sin utveckling. Annars ser det illa ut. Inte minst på sikt.

15) Falkenberg. Små resurser men en tränare, Hasse Eklund, som alltid, i alla fall i FFF, får ut mycket av ett begränsat spelarmaterial. Det finns räddningsplankor i ett ganska svagt bottenskikt.

16) Sirius. Även för Uppsalaklubben gäller att de rutinerade, duktiga spelarna levererar. Intressant att se hur nye tränaren Henrik Rydström lyckas på seniorsidan. I Kalmar FF visade han sin förmåga att utveckla unga spelare och tro på dem. Har Sirius några sådana?

Så är det dags, allsvensk premiär.

Efterlängtad av många, även av mig.

Men hur skall man hinns med allt? Allsvenskan, TFF i Superettan och en och annan match på gamla Stadion med IFK Malmö och även besök på andra arenor i stan. Och så har klubben i idrottshjärtat, Skurups AIF, hamnat i en Malmöfemma och det innebär ytterligare besöksalternativ. Det lär bli svårt att välja.

Så fortsätter det ovissa SM-slutspelet i handboll. Och några ishockeyperioder lär väl också locka. I alla fall så länge Malmö Redhawks är kvar.

Det är väl bara att erkänna: Är man nörd så är man.

Men jag har faktiskt andra intressen också, kan prioritera.

***

Det tillhör traditionen att tippa Allsvenskan. Har studerat de stora kvällstidningarnas välmatade magasin och kommit fram till slutsatsen: Malmö FF vinner inte guldet 2019.

Men så läste jag på en blogg av en av de trognaste MFF-följarna: Alla kommer inte att tippa att MFF blir mästare. Vissa önsketänker, andra gör sig till för att sticka ut och många tror verkligen att det finns något annat lag som har bättre chanser. Det gör inte jag.

Ojdå. Jag framhärdar dock och placerar mig i kategori 3, jag tror på mitt tips. I fjor hade jag MFF som fyra, laget kom trea. Alltså var jag bättre än alla dem som hade MFF som svenska mästare.

Slut på raljerandet. Här är min förklaring.

Malmö FF har en åldersstruktur på sin trupp, som saknar en nödvändig utvecklingspotential. Många av de viktiga spelarna, både forwards och försvarare, är skadebenägna.

Speciellt försvarslinjen är sårbar, får svårt mot snabbt motstånd. Och vad talar för att Rasmus Bengtsson och Behrang Safari håller en hel säsong? Lasse Nielsen är överskattad.

Hur många matcher kommer Markus Rosenberg och Guillermo Molins att spela?

Lagets styrka är mittfältets Fouad Bachirou och Anders Christiansen, två av Allsvenskans absolut bästa spelare. De tar plats. Och måste få den. Kan tränaren Uwe Rösler motivera alla de duktiga mittfältare som kommer att få minimalt med speltid under våren, då programmet inte är speciellt tätt?

Matcherna i Svenska cupen var definitivt inte övertygande. Där avslöjades många brister, som trots en bred trupp visade att det även mot svagare motstånd är nödvändigt att komma till spel med näst intill bästa manskap vid varje tillfälle.

Allsvenskan är jämn. Det går inte att underskatta några lag. Det har inte minst cupspelet visat.

Malmö FF blir trea 2019.

Vem som kommer före, och efter, får ni veta i morgon.

***

Fler MFF-funderingar.

Sydsvenskan hade i dag en lista över 26 personer, tränare och spelare, som varit i MFF-organisationen och nu finns hos en allsvensk konkurrent. Lite tidigare i dag kom ett 27:e namn, Egzon Binaku till IFK Norrköping. 

Det är en bild av hur fotbollsvärlden på elitplanset ser ut. Även i Sverige.

”Slit och släng!” Nej, i många fall har man verkligen inte slitit på personen i fråga. Det har varit korta sejourer, korta investeringar, mer eller mindre lyckade.

 ”Köp och släng!” är måhända ett bättre uttryck?

                                                                                             ***

MFF:s supporters lär hata AFC. Man har till och med uppmanat till bojkott till resor till MFF-matcher i Eskilstuna.

Likväl lånar MFF ut nytillskottet Adi Nalic till förhatliga konkurrenten.

Några av MFF-krönikörerna har samma åsikt om den ”odemokratiska” klubben.

Har jag missat någon kommentar?

Det har blivit en del tv-tittande på ishockey den senaste tiden.

Mycket positivt givetvis. Men ofta, tyvärr alltför ofta, återkommer frågan: Vilka värdegrunder står den samlade svenska ishockeyn för när det gäller tufft/hårt/ojuste/brutalt spel i herrseniorhockey? Nu i slutspelstider med generellt högre intensitet blir gränserna än mer diffusa.

Handbollen har sina gränsproblem i bedömningarna, men de är små i jämförelse med ishockeyns. Frikast eller straff, ett gult kort, en tvåminutersutvisning, eller i sällsynta fall ett rött kort, det vill säga direktutvisning? Det är små differenser, men förvisso viktiga, i straffpåföljderna. Handbollsfamiljen är i stort enig. När inte det egna klubbintresset tar överhand över förnuftet.

I ishockey verkar enigheten inte lika stor. Definitivt inte om man tar del av machokillarna på CMore, många före detta elitspelare och elittränare. De kan älta och reprisera händelser/domslut och ifrågasätta utvisningar och ha en hel annan uppfattning än domarna. Tv-herrarna verkar tillåta mer än reglerna föreskriver: ” Det är ju hockey! Och dessutom slutspel!”.

Niklas Wikegård och hans kollegor må ha sin uppfattning men något fel någonstans måste det finnas, när de anser att en tackling är korrekt och en disciplinnämnd dömer till fem matchers avstängning plus dryga böter.

Och så alla dessa diskussioner vid tacklingar mot sargen. Efter höstens många allvarliga skador var man enig (?) om att dessa tacklingar måste beivras. Nu är det slutspel och satsningarna har blivit tuffare. Med utvisningar som följd.

Och med vidhängande protester som följd från gänget från CMore. Och – tyvärr – också från många tränarhåll.

De löjliga slagsmålen orkar jag inte kommentera. Sylvegårdarna i Malmö Redhawks verkar dock bättre som slagskämpar än som hockeylirare.

Ishockeysporten har i sig så mycket positivt i sig att dessa avarter, som många kallar en krydda, i min värld bara ger negativ pr-effekt.

Men det som irriterar mest är bristen på empati.

Det finns exempel på situationer, där en spelare efter en ojust tackling skadats, men där spelarna ägnat sig åt ett allmänt raggarslagsmål i stället för att ta hand om sin skadade lagkamrat.

Och i går efter att Malmös Jens Olsson groggig fått lämna plan efter en tackling av Joel Lundqvist, som gav matchstraff men som kommentatorerna ansåg korrekt, sökte Wikegård upp Malmös tränare Peter Andersson för att höra dennes åsikt om tacklingen/utvisningen, som för övrigt vevats åtskilliga gånger på tv-skärmen.

Inte en fråga om hur det gått för Jens Olsson, hur han mådde.

Empati var ordet!

Fyra kvartsfinaler i herrarnas SM-slutspel i handboll.

Två matcher till förlängning, de två andra hemmavinst med en respektive två bollars marginal.

Just så spännande som gör handbollen med sin intensitet så dramatisk med alla sina närkontakter. Men som också sätter extra press på de två domarna.

Och dessa har tyvärr hamnat i mer eller mindre fokus efter alla fyra kvartsfinalerna. Jag har sett två matcher via tv, en på plats, HK Malmö—Sävehof. Domarna har en omöjlig uppgift. Det går inte att se alla ojustheter. Men det får inte bli: Sila mygg och svälja kameler. De som kan hålla denna (jättesvåra) linje är de bästa domarna. Men hur svårt är det inte, när alla skriker, spelare, ledare på alla nivåer och inte minst en okunnig, partisk publik?

I de matcher jag sett i slutspelet har bedömningarna svajat. I går fick Lugi sju straffar, hemmalaget Skövde noll. Ok, det kan vara korrekt. Men i min bok var differensen alldeles för stor.

I söndags dömde tvillingarna Maria och Safia Bennani mötet i Baltiskan mellan HK och Sävehof. Tyvärr kommenterades deras insats i tidningar (SDS), på hemsidor och i några sociala medier i ett genusperspektiv. Jag har sett systrarna Bennani döma herrelitmatcher tidigare. Och de har gjort det alldeles utmärkt och mötts av respekt av alla. Jag vill påstå att spelare och ledare till och med uppträtt mera gentlemannamässigt än mot många manliga domare.

I söndags var Bennanis dock inte bra. Min åsikt grundar jag inte enbart på den egna närvaron. Jag såg nämligen om matchen på CMore i går kväll med koncentration på vad som hände där bollen inte var och givetvis också på sekvenser som gav gula kort, utvisningar och frikast/straffar. Det var ingen erfarenhet som gav pr för en bollsport jag gillar. Det var en omöjlighet att se allt fuffens för fyra ögon.

Egentligen motsäger jag mig själv, när jag menar att domarna inte var bra. Uppgiften var, som sagt, vid åtskilliga tillfällen ”omöjlig”. Men denna gång saknade de den känsla som gör bra domare lite extra bra.

Som när Sävehof redan efter 14 minuter fick sin tredje utvisning, två solklara, den tredje mycket tveksam i ett läge då det tidigare funnits tillfällen att även låta en hemmaspelare vila två minuter.

Som när HK:s Anton Blickhammar fick sin tredje utvisning och därmed rött kort för en företeelse som tidigare bara renderat ett frikast. Nu blev bestraffningen på något sätt dubbel.

Som när hemmalagets Mattias Kvick vräker ner en motståndare som resulterar i en utvisning för honom men samtidigt två utvisade spelare för Sävehof efter det efterföljande tumultet. (Det kändes som en ishockeybedömning, där den som börjar ett slagsmål nästan alltid får den angripne med sig. Så vill väl handbollen inte ha det?)

Och så den efterhand mest omdiskuterade situationen, den där HK:s Magnus Persson fick lämna matchen med en befarad hjärnskakning. Från min läktarposition var det omöjligt att säkert avgöra händelseförloppet. Tydligen var det lika svårt från den andra sidan, av ”vittnesmål” att döma. Tv-repriserna gav heller inget säkert besked.

Klart är däremot att det blev fel spelare från Sävehof som blev utvisad.

***

Den irriterade stämningen har många anledningar. Domarna hade – utan något genusperspektiv – ingen av sina bättre dagar. Men samtidigt en omöjlig uppgift. Utan hjälp av övertända spelare och ledare.

Med sin täthet med många aktörer på en liten yta är handbollen den svåraste bollsporten att döma. Två personer klarar inte detta. Basketen har tre domare på en mindre plan med färre spelare.

Något att tänka på för handbollen!

Det är min slutsats efter kvartsfinalspelet.

Jag är uppvuxen och jobbat i en friidrottsvärld då klubbmatcher, föreningstävlingar och stafetter var en stor och viktig del av tävlingsprogrammet.

Inte minst för bredden och ungdomsarbetet.

Vi pratar 1950- 60- 70- och -80-talen. Det är alltså länge sedan. Propagandastafetterna, Dagbladet i Stockholm, Ringen i Göteborg och Parkstafetten i Beijers Park i Malmö, är sedan länge ett angenämt minne blott. Underlaget för att få tillräckligt många löpare och därmed lag finns inte längre.

Lika illa är det med matcher mellan två lag som möts inbördes i ett seriesystem på olika nivåer. Dessa serier var ryggraden i det skånska breddarbetet såväl på senior- som på ungdomssidan under många decennier. Det fanns på 1950- och 60-talen ett 50-tal skånska klubbar som deltog med serielag för seniorer. Det var inte nutidens urvattnade modell i det nu nästan helt anonyma seriesystem som finns på riksplanet och inom, exempelvis, Götalandsregionen med en deltagare per gren.

På den ”gamla goda tiden” rörde det sig på distriktsnivå om tio grenar plus stafett med två deltagare/gren. Och eftersom varje aktiv bara fick ställa upp i två grenar (plus stafett) behövdes ett underlag på upp mot 15 aktiva.

När ungdomsfriidrotten tog rejäl fart i Skåne i slutet av 1950-talet byggdes det upp ett liknande system på ungdomssidan. Detta också blott ett vemodigt minne.

***

Jag är fullt medveten om att detta är en nostalgisk gammal mans tankar. Men ändå! Kan det komma igen?

 Inte för seniorerna och de äldre ungdomarna. Där finns varken underlag eller intresse. Men varför inte seriematcher för ungdomar från 14 år och några årsklasser neråt? Vi vet svårigheterna att få föräldrar att transportera sina barn till heldagshelgtävlingar runt om i Skåne. Men att samla ett lag för att en vardagskväll under våren åka några mil för enkel tävling under någon timme, det tror jag är betydligt enklare. Och inte minst stimulerande för klubbkänslan.

Och den skapar bredd,

***

I Götalandsmästerskan för 13- och 14-åringar finns en tävling mellan distrikten. Efter några år av Göteborgsdominans vann Skåne utomhustävlingen och i helgen även innemästerskapen.

Givetvis trevligt.
Men det är ingen rättvisande tävling. Skåne har närmare en halv miljon fler invånare än Göteborg. För att nu inte tala om Blekinge med sina 160 000 bonde. Och enbart i Malmö bor lika många personer som i hela Halland.

Att bli bästa distrikt i GM är i min bok ingen större merit för Skåne.

Vad som däremot var glädjande var att deltagarmässigt var luckorna i Skånelaget färre än tidigare. Men på pojksidan i några grenar var det genant illa beställt. Och då tänker jag inte enbart på resultatnivån.

***

En liten undring apropå poängberäkningen i GM. De sex främsta får poäng, från sex och neråt. MEN! Varje distrikt får bara tillgodoräkna sig poäng för två aktiva/gren. Om ett distrikt tar de sex första platserna får man 11 poäng, inte 21.

DÄREMOT. En enstaka deltagare kan ställa upp i fyra grenar och bli bland de sex främsta i alla och också skaffa poäng i alla. De som kan något om ungdomsidrott vet, att i dessa åldrar är de bästa väldigt framgångsrika i mer än en gren, till och med i fyra.

Jag menar att det är underligt att man i ett ungdomsmästerskap i dessa åldrar gynnar en topp framför bredden. Det strider mot de moderna tankegångarna inom ungdomsidrotten.

Tänk om! Eller hellre lägg ner den orättvisa distriktstävlingen!

Den skånska handbollsdrömmen på herrsidan är naturligtvis två helskånska SM-semifinaler.

Jag tror att Skåne får nöja sig med att två lag avancerar, IFK Kristianstad och – Ystads IF. YIF dock med en stark reservation.

Såg för en tid sedan YIF med en inspirerad Kim Andersson – och då vet alla handbollsintresserade vad det betyder – göra en alldeles strålande match mot Skövde borta och med Kim på spelhumör och med Ludvig Hallbäck på plan samtidigt, ja, då är YIF ett lag som på allvar kan hota – och vinna över -- alla. Som nu Alingsås i kvarten.

Men så är det då reservationen. När YIF senast hemmaföll (27—34) mot Sävehof fanns Kim inte med i målprotokollet och enligt statistiken sköt han inte ett enda skott. Han har varit småskadad från och till och utan en kurant Kim Andersson rår YIF inte på Alingsås.

Med denna bakgrund är det också svårt att analysera Sävehofs övertygande vinst i måndags. Men den dag Partillelagets målvaktsspel fungerar hyggligt är man bra, stundtals riktigt bra. Sävehof verkar ha alla spelare skadefria utom Jonas Larholm, nyttig korta stunder på plan, säker straffskytt och pådrivare på bänken.

Sävehof vann över HK Malmö i Baltiskan, förlorade med två hemma efter en katastrofkvart, ett uselt målvaktsspel och en underlig coachning.

Laget är i min bok grundseriesäsongens största besvikelse. Där finns kapacitet på alla (målvakterna frågetecknen) positioner, så därför sticker jag ut hakan i HK Malmö-land: tempostarka Sävehof avancerar till semifinal.

IFK Kristianstad bör inte ha några större problem att få spelas vidare via Redbergslid. Nordostskåningarna borde dock skämmas över förlusten borta över AIK. Nu betydde den inget eftersom Karlskrona vann över Hammarby och klarade sin kvalplats av egen kraft.

Jag är imponerad av Lugis säsong så här långt. Men den lär ta slut nu mot IFK Skövde, årets stora överraskning. Jag såg deras match, tremålsförlusten i Malmö. Då saknande man Richard Hanisch. Och efter sin första skottmiss vågade (?) Jack Thurin sen aldrig dra på för fullt. Skadad? Det är en sådan fråga man som tidningsläsare gärna skulle få besvarad. Men den förhoppningen har jag övergett. I Malmö skriver man aldrig om gästerna. Oavsett idrott.

***

Så mina amatörfunderingar efter att ha sett 81 matcher i Handbollsligan utmynnar i att Kristianstad, Sävehof, Skövde och Ystads IF får spela vidare.

Fotnot: Hanisch och Thurin har varit två av Handbollsligan bästa spelare, Thurin också nybliven A-landslagsman.

Men för de flesta av måndagens besökare i Baltiska hallen två helt okända spelare. Träffade en bekant, som ser i stort alla HK:s hemmamatcher. Vi diskuterade givetvis matchen och jag nämnde då Hanisch och Thurin. Min handbollsintresserade vän kände inte till namnen, visste inte ens vem det var.

Handbollens dåliga exponering, utom vid de internationella mästerskapen, i de större tidningarna har gjort duktiga svenska spelarna helt anonyma. Det fattas massmediala profiler, de som man vill se.

Men profilerna finns. Synd att de inte uppmärksammas. De hade kanske lockat några fler åskådare.

I dag spelas sista grundserieomgången i Handbollsligan.

En högstaserie som varit jämnare än någon gång tidigare. Tyvärr har den stora idrottsallmänheten inte upptäckt detta. Speciellt inte i de tre stora städerna. Men det har jag tjatat om tidigare. Så det blir inget nu.

Sju matcher i kväll, bara en är utan betydelse, Guif—IFK Ystad, båda i ingenmansland. De båda lagen har spelat klart efter slutsignalen. Och i samma sits kommer även en av klubbarna Karlskrona, AIK och Hammarby att vara, en i trion åker direkt ner.

Mitt tips är AIK, förlust hemma mot Kristianstad, samtidigt som Hammarby bortaslår Karlskrona och därmed fixar sin första vinst utanför Eriksdalshallen.

***

Hur ser det då ut inför slutspelet? Självfallet svårt att sia. Lottningen/valen och hemmaplansfavören inverkar förstås. Jag har sett minst en halvlek i 80 matcher från ligan.

Undanber mig alla kommentarer om nördighet.

Mina intryck om lagen och dess chanser.

IFK Kristianstad, given favorit, trots att laget inte varit lika stabilt som tidigare. Gynnas av att finalerna spelas i bäst av fem. Kristianstad har allt, topp och bredd på positioner och ett enormt publikstöd.

IFK Skövde är säsongens överraskning. Kan man gå hela vägen till final? Blir det poäng i dag mot HK Malmö i Baltiskan och därmed hemmaplansfavör fram till finalen, då tror jag västgötarna fixar det. Målvakterna har steppar upp på sistone, har bra skytte (Jack Thurin!), bra kant- och kontringsspel, en intelligent spelmotor, rutin och ung entusiasm. Hur bra är man på den offensiva mittsexpositionen? Under alla förhållandena ett bra lag.

(Lugi, Ystads IF och Sävehof rankas som landets främsta talangfostrare. IFK Skövde är väl så konkurrenskraftig i detta hänseende. I truppen finns nio spelare hämtade från egna leden och två från grannklubbar. I den senaste landslagstruppen finns två debutanter, Jack Thurin och Jonas Samuelsson (nu i Danmark), båda handbollsfostrade i IFK Skövde. Jag gillar närproducerat (även inom idrotten) och är imponerad av kvällens Malmögäster.)

HK Malmö är en självklar kandidat till en ny finalplats tack vare sitt starka skytte, främst Adam Lönn. Och ligans bästa försvar, målmässigt enligt tabellen, framför ett bra målvaktspar, som dock inte har samma jämna standard som förra säsongens. Beutlers ålder? En nackdel: Ibland involveras linje- och  kantspelarna för sällan.

Alingsås, alltid detta Alingsås, som trots årliga spelarförluster av sina bästa är ett topplag med finalkapacitet. Har i Felix Klaar, en av seriens bästa spelare och har en komplett trupp, ledd av en av Handbollssveriges skarpaste tränarhjärnor, Mikael Franzén.

Såg Ystads IF senast förlora med ett mål borta mot Skövde men också en Kim Andersson som trappat upp, spelade in till Mario Lipovac och ”gick” själv på mål. Då vet alla Kims kapacitet, och YIF:s styrka. Lägg till unge Ludvig Hallbäcks individuella skicklighet. Är båda dessa på topp går inget lag säkert. YIF har inte visar upp ett stabilt målvaktsspel under säsongen.

Lugi är för mig den stora överraskningen. Tränaren Tomas Axnér har fått ut max ur sitt unga, ur elitsynpunkt tunna, manskap. Är full av beundran för att unge Alfred Jönsson och rutinerade Anders Hallberg match efter match orkat hålla så hög standard.

Redbergslid har blandat och gett den här säsongen. Höga, nåja, berg och djupare dalar har blandats titt som tätt. Trots ”oförklarliga” poängförluster kan RIK med rätt resultat i kväll bli femma i sluttabellen. Det skvallrar lite om lagets högstakapacitet. Är målvakten Tobias Thulin dagsform i topp kan RIK bli en obehaglig överraskning för alla. Utom IFK Kristianstad?

För Sävehof är målvaktsspelet det stora problemet. Och – jag vill påstå – coachningen. Laget har straffats hårt med spel med tomt eget mål. Skadefritt har laget många matchvinnare på de flesta positionerna. Före sin senaste skada visade Jonas Larholm något av sin forna klass. Varning!

***

Valen efter slutsignalerna i dag blir intressanta. Förutom nu IFK Kristianstad ser jag inget lag som går säkert mot någon av sina blivande motståndare.

HK Malmö—Skövde, dit är jag på väg, är extra viktig för gästerna. Skövde är mer beroende av hemmafavören än sina konkurrenter. Poäng i kväll och det blir final.

Svenska Fotbollförbundets disciplinkommitté har tagit ett unikt beslut.

Man har strukit en av Häckenspelaren Paulinhos varningar från cupmötet mot Gais, den för ”filmning”. Fjorårets skytteligavinnare är därmed spelklar till morgondagens semifinal mot Djurgården.

Filmsekvenserna visar att det var en klar straff till Häcken. Sportslig rättvisa är därmed skipad. Och det är naturligtvis utmärkt.

Men hur prejudicerande är domen? Vi har inte VAR, videogranskning, under match i svensk fotboll. Så det går inte att ändra eventuella felaktiga avgörande sekvenser under matchens gång. Och naturligtvis inte heller i efterhand.

Men hur blir det med de gula och röda korten? Gränsfallen är många. Men det finns under en säsong många situationer som är lika klara som i Paulinho-fallet. Och även händelser, som inte domarteamet uppmärksammar, men väl en av de många filmkamerorna från tv-teamen. Hur många armbågar i magen och efterslängar har kamerorna inte noterar under en säsong utan bestraffningar?

Kommer klubbarna i fortsättningen att hänvisa till Paulinho-fallet vid liknande situationer för att få varningar strukna eller att få spelare från andra lag bestraffade?

Ishockeyn har sin flitiga disciplinkommitté, som vecka ut och vecka in har fullt upp att utdöma avstängningar och böter efter mer eller mindre våldsamma tacklingar.

Kan incidenten vid Häcken—Gais-matchen få en liknande konsekvens?

En rättslig dom kan få många oväntade följder.

Rätt kan bli fel.

***

Jag gillar inte VAR. Inte i den nuvarande utformningen. Det finns för många gränsfall: Skall detta granskas, eller inte?

Vid senaste VM-slutspelet kom omkring 40 procent av målen efter en fast situation. Det innebär att varje tveksam hörna och frisparkssituation i en viss närhet av målen borde granskas.

Och så vill vi väl inte ha det! Avbrotten i en fotbollsmatch är tillräckligt många.

Men gärna en målkamera.