Här min syn på bottenlagen det allsvenska spelåret 2017.

12) Kalmar FF

Lättanalyserat. Allsvenskans kanske bästa mittfältare Rasmus Elm och Ismael spelade av olika anledningar bara ett fåtal matcher totalt. Dessutom var laget även i övrigt skadedrabbat. Korttidsvärvningar – och den återinkallade tränaren Nanne Bergstrand – räddade kontraktet. I truppen finns talanger med potential som i ett mindre pressat läge än årets kan ge ett stabilare 2018.

13) Sundsvall

Det är inte lätt att vara liten och fattig. Men sina ytters begränsade förutsättningar presterade Sundsvall en alldeles utmärkt höst. Heder åt tränaren Joel Cedergren. Klubbens plats i näringskedja visade sig snabb, Eric Larssons flytt till MFF. Om jag nu får svära i det land som kan kallas ”Tinnerholmshysterins” – Eric Larsson har kvaliteter som Tinnerholm inte har. Det visade Larsson de gånger han spelade på mittfältet.

14) Jönköping

Ytterligare ett lågbudgetlag. Placeringen blev därefter. Det regionalt uppbyggda laget kan tack vare skicklig taktik, signerad tränaren Jimmy Thelin, och disciplin kvalvägen hålla sig kvar i Allsvenskan. Samtidigt som jag tror att just J-Södra är det lag av alla de 16, som Trelleborg har möjlighet att besegra i kvalet.

15) Halmstad

Jag kommer att sakna HBK i Allsvenskan. Det är ett av de intressantaste lag som någonsin (?) degraderats till Superettan. När nu fotbollsvärlden ser ut som den gör lär de många unga talangerna vara hett eftertraktade på åtminstone den allsvenska marknaden. Jag är mycket förvånad över att Köpenhamslånet Keita inte nämnts på alla de rankinglistor som florerar i dessa tider. Han kommer att spela i större sammanhang.

16) Eskilstuna

Inte saknad av många. Jo, kanske, de Eskilstunabor som gärna vill se allsvensk herrfotboll. Trots diverse supporterbojkotter sökte sig i snitt 3 758 personer till Tunavallen. Ett sådant snitt hade man inte fått med spel i Stockholmsregionen.