Det har gått en vecka sedan Allsvenskan slutade.

Några övergångar är klarade. Övergångsryktena florerar.
Vilkas slutsatser inför 2018 kan man då dra av den just avslutade säsongen? Många givetvis. De fem topplagen har det bästa utgångsläget. De har redan de bästa trupperna och efter vad jag förstår har alla kvar sina tränare, bara det en fördel.

Samtidigt öppnas två övergångsfönster innan nästa SM-guld skall delas ut. I öppna fönster det blåsa friskt. Spelarkontrakten är heller ingen garanti för att spelarna blir kvar, bara en försäkring för att säljaren får bra, eller skälig, betalning för de eventuellt flyktade spelarna.

Utan att ägna mig åt någon rangordning lär medaljstriden kommande år stå mellan säsongens fem toppklubbar, MFF, AIK, Djurgården, Häcken och Östersund. Detta sagt utan vetskap om vad som händer i trupperna. Om jag förstått rätt har dessa fem också de bästa ekonomiska förutsättningarna att förstärka sina redan skickliga trupper. Eller hitta ersättare till klara och eventuella flera förluster.

Hittar Elfsborg rätt i sitt sökande efter en ny tränare och dessutom hittar en spelare som kan rätta till och styra upp defensiven blir Boråslaget ytterligare en medaljkandidat.

Liksom IFK Norrköping. Men det går förstås inte i längden att se tre, fyra, fem spelare per år försvinna till den utländska professionella världen.

***

Det talas om att Malmö FF på den inhemska marknaden får betala med än de svenska konkurrenterna för nya spelare. Från hovpoeterna kan man utläsa en viss indignation.

Jag kan förstå att föreningar utan ambitioner eller realistiska förutsättningar att nå de europeiska turneringarna för en skälig summa säljer sina bästa till MFF. Som Sirius (Kingsley Sarfo) och GIF Sundsvall (Eric Larsson). Men varför skulle klubbar med bra möjlighet att nå de ekonomiska ”köttgrytorna” sälja sina viktigaste spelare billigt till en konkurrent och därmed försämra sina egna chanser?

Det vore att ge upp.

Det är bra för svensk fotboll att det finns många svenska klubbar med europiska ambitioner. Nu när Malmö FF missade känns det underbart att svenska fotbollssupporters i höstmörkret kan glädja sig åt Östersunds framgångar.

***

Läste – jag tror det var i höstas – i en krönika i en Malmötidning att lag som Gefle IF och GIF Sundsvall ”inte står för så mycket utveckling”.

Vill så här bara i all vänlighet påminna om att två av landslagets bästa spelare i år Emil Forsberg och Mikael Lustig fick allsvensk skolning i just Giffarna. Jag blir inte alls förvånad om Eric Larsson (med spel även i Gefle)s tar samma väg.

Så visst kan Norrlandslagen stå för utveckling även i fotboll. Glöm inte Östersund.

Men så blir det, när hastigheten över tangentbordet är snabbare än tanken.