Så är den då igång, den allsvenska fotbollen.

Och tyvärr också debatten om domarinsatserna.

Här nere i söder diskuteras Sundsvalls straff mot Malmö FF och den åtföljande utvisningen av Adu. De olika tv-bolagen har sänt repris på repris och situationen kan ses på tidningarnas hemsidor ur en massa vinklar.

Och trots att sändningarna visas i slow-motion är experterna inte eniga. Åsikterna divergerar.

Pelle Blohm velar i c-more och mumlar “nja”, “hm”´, “nej” och kommer efter sitt långa funderande fram till: tveksam.

Markus Johannesson i SVT säger: hårt dömt. Vad är “hårt dömd”?

Jens Fjellström gav Hellenius i Hammarby kredit för att han stod på fötterna i straffduellen mot Wahlström i Häcken. Nu gjorde Sundsvalls Chennouti detsamma, alltså försökte göra mål trots obalansen efter axeldragningen. Fjellström menade då att Sundsvalls fått två chanser. Inte två likvärdiga i alla fall!

Max Wiman i Sydsvenskan gör den verkliga saltomortalen. Han tycker sig se Adus hand på Chennoutis axel men anser likväl att straffen är felaktigt dömd och som en följd av detta givetvis även utvisningen. Detta får jag inte att gå ihop.

Tänk om Michael Lerjéus haft samma tid och hjälpmedel som alla experter!

Min åsikt, då? Efter att ha haft hjälp av alla repriser menar jag att Lerjéus gjorde rätt. En ojusthet i målchansläge skall innebära rött kort och sker händelsen innanför straffområdet är det straff.

Dessa beslut fattade en rätt placerad Michael Lerjéus utan hjälp av repriser och också direkt.

Heders, Lerjéus!