I går spelade Sveriges A-landslag i fotboll mot Iran.

En ur många synpunkter intressant match, inte minst ur ett idrottspolitisk perspektiv. I min värld fanns det många ingångar till en krönika. På nätet har jag hittat en del läsvärda artiklar i krönikeform. Men inte i de två morgontidningar jag betalar för att få i brevinkastet vid 5-tiden. Där prioriterade man en match i U-21-serien för ett A- U-lag från Malmö FF mot ett ungt Helsingborgs IF och den sedan några dagar kända ”nyheten” om Rasmus Bengtssons återkomst till MFF.

Läsarna av Malmötidningarna fick nöja sig med texter från TT, varav den ena dock hade en klar MFF-vinkel, Anton Tinnerholms härligt självkritiska kommentar till sin ojämna insats.

Men ingenstans om tidningarnas åsikter om lämpligheten av att spela en träningslandskamp mot en omdiskuterad och ifrågasatt nation som Iran och heller inget om förbundskapten Erik Hamréns något kryptiska uttalanden inför matchen. Lika lite om vad man tyckte om hur de olika spelarna skötte sig i detta viktiga test inför kommande EM-kval.

Jag hade förväntat mig att tidningarna och dess fotbollshuvudskribenter skulle lyfta blicken förbi MFF, i alla fall när landslaget spelar. Och när det dessutom inte ens är A-laget.

***

Det var en bra träningslandskamp. Iran var bra. Inramningen härlig. Kändes på något sätt sympatiskt att så

många iranier, som av olika orsaker bosatt sig i Sverige, fick en chans att se sitt duktiga lanslag.