Har nu två helger i följd sett de svenska mästarlagen i handboll utklassats i Champions League.

Och verkligen förstått hur ojämlik handbollsvärlden är på klubbsidan. Precis som i fotboll.

Dammästarna Sävehof mötte ungerska storlaget Györi. Den beundransvärda Partilleklubben har år efter år förlorat sina bästa spelare, de flesta bofasta i landslaget, till utlandet mötte ett lag med världsmästare från Brasilien och andra världsspelare från Norge, Ryssland, Balkan och några andra nationer.

Det är en omöjlighet för de svenska lagen att i serie över tio matcher hävda sig i denna världskonkurrens. Vi får glädja oss att de svenska klubbarna fostrar så många bra spelare att de är attraktiva för de utländska storklubbarna och att de där får den ytterligare skolning, som gör att Sverige har ett damlandslag som oftast kvalar till de internationella mästerskapen.

För att svensk damhandboll -- och även herrsidan -- skall kunna hävda sig även på klubbnivå måste först och främst publikintresset med tillhörande större intäkter höjas. Det går inte med publiksnitt som 627 (Sävehof) och Lugi (612).

***

Kan man hitta något positivt i en förlust med 13 mål, som nu Alingsås mot Barcelona?

Jag tycker faktiskt det. De svenska mästarna stod upp, vågade, försökte -- givetvis utan att lyckas helt ut -- hänga med i världslagets tempo, maskade inte för att hålla siffrorna nere, spelade optimistiskt (lite naivt förstås) men oj vad lärorikt det måste ha varit.

När Alingsås kastade in några juniorer -- som också vågade och lyckades -- kontrade Barcelona med spelare som ingår i startuppställningen i några av världens bästa landslag,

Med denna konkurrenssituation är det självfallet omöjligt att stå emot under 60 minuter och än mindre i en tio matcher lång serie.

Jag har förvisso inför seriestarten tippat Guif som svenska mästare men, om det är tillåtet, garderar jag med Alingsås, ett lag med faktiskt enbart inhemska spelare.

Jag blev faktiskt imponerad över det breda register och med kvalitet på många händer som västgötarna visade upp.