När Daniel Andersson tillträdde som sportchef i Malmö FF framförde han åsikten att de svenska toppklubbarna skulle få en större del av den gemensamma potten från förbundet och SEF (elitföreningarnas organisation) för att kunna konkurrera intenationellt.

För en tid sedan tog Sydsvenskans MFF-are Max Wiman – föga överraskande – upp samma tema.

Förbund och SEF jobbar för att utveckla svensk fotboll i ett bredare perspektiv. Kan man då gynna ett fåtal föreningar? Blir svensk fotboll bättre av att ett lag då och då avancerar några steg i en av de europeiska turneringarna? Höjdes standarden i Norge och Danmark, när Rosenborg (främst) och FC Köpenhamn under långa perioder hade platser i Champions Leagues gruppspel?

Svaren på frågorna är NEJ.

Det finns fler frågor att ställa.

Som, vilka klubbar rankas som toppklubbar?

Brommapojkarna? Givetvis inte. BP, en förvisso omdiskuterad förening, som i sina stora junior- och ungdomsgrupper dock haft spelare som nu spelar framgångsrikt både utomlands, i landslag (Sverige och Chile) och i andra allsvenska lag.

Häcken, då? Nej, en klubb med så liten attraktionskraft – men ack så gedigen – kan aldrig bli slagkraftig internationellt. Men duktiga är man på hitta talanger och utveckla dem. Det har inte minst MFF dragit nytta av. Tre före detta Häckenspelare har bidragit till MFF-framgångar på senare år för att sen säljas vidare.

Gais har också levererat spelare till MFF på sistone.

Och inte vill väl svensk fotboll försämra villkoren för en landets främsta föreningar på talangutveckling, IFK Värnamo?

Listan kan göras betydligt längre, Mjällby och Kalmar FF räknas väl inte in i storklubbsgemenskapen.

Svensk fotboll har större nytta av skaffa resurser till många klubbar, näst intill de allra bästa, än att gynna ett fåtal av storklubbarna.

Summorna det kan röra sig om är i ett internationellt perspektiv försumbara. De hindra ingen spelarflykt inte ens till föreningar i de mindre ligorna. Och att kunna sälja spelare utomlands ingår i de flesta klubbarnas långsiktiga ekonomiska kalkyler.

Och övervärderar klubbarna inte publikintresset? Elfsborg lockad inte många i förra årets Europakval och MFF:s siffror i 2011 års Europa League var enligt tidningsreferaten en besvikelse. (MFF:s årsbok redovisar inga siffror.)

Den svenska publiken har större intresse för Allsvenskan än för Europaspel. Om nu någon inte skulle ha turen att få möta PSG med Zlatan.

Och spelarna – i alla fall de som representerade MFF vid vårens Upptaktsträff – prioriterade en allsvensk guldmedalj före ett långvarigt spel ute i Europa.

Jag får inte riktigt ihop det.

Daniel Anderssons utspel – applåderat av Max Wiman – bygger på ett smalt klubbintresse – och det är naturligtvis hans rättighet, och kanske också hans skyldighet.

Men förslaget gör inte svensk fotboll bättre.

Malmö Årets idrottsstad.

Naturligtvis glädjande för oss som i olika positioner följer Malmöidrotten. För att nu vara lite kontroversiell menar jag dock att ”det var bättre förr”. Malmö har tappat i många sporter under de senaste åren. Jag hade ingen aning om SVT:s omröstning, när jag här på bloggen den 23 juni hade en betraktelse om tillståndet i de olika idrotterna i Malmö.

Jag känner inte till reglerna och vet inte vilka de 25 idrotterna är som har en större betydelse än andra i juryns bedömning, så det finns ingen anledning att kvälja dom.

Sen kan man ju ha synpunkter på varför Zlatans insatser skall räknas till Malmös fördel. Det var ju över tio år sedan han lämnade MFF.

Hur många extrapoäng fick Ö-vik för alla de i Modo fostrade NHL-stjärnorna?

***

Vad som är lite märkligt i Malmöidrotten är bristen på lokal konkurrens inom många idrotter. Glappet mellan Malmöettan och tvåan är stor. Är det mer än i tennis (Fair Play mot MBTK) och badminton (Aura mot MBK, och nu inte längre på högsta nivå) som kan bjuda på känslosamma derbyn?

***

En notering apropå ”bättre förr”, vid helgens SM i simning hamnade MKK på tolfte plats i föreningstävlingen, Ran på 16:e.

***

Malmös idrottsföreningar har ett bra utgångsläge att bibehålla sin plats som Sverigeetta. Malmöidrotten står stark men det finns mycket att förbättra.

***

Jag saknar Ängelholm på 40-bästalistan. Med sina knappt 40 000 invånare har kommunen en bra bredd med toppar i elitlag i bowling, fotboll, ishockey, volleyboll, duktiga skyttar, Sverigebäst i kickboxning och med Europamästarinna i bowling Sandra Andersson som den lysande individuella stjärnan.

Det är FIFA , det internationella fotbollförbundet, som fastslagit de regler efter vilka fotboll skall dömas.

Det är samma FIFA som nu uppmanar VM-domarna att inte följa sina egna regler.

På annat sätt kan jag inte tolka anvisningarna om att de skall vara restriktiva med användandet av det gula kortet. Anders Andersson, Fyrans expertkommentator – han är duktig – tyckte i första halvlek av matchen mellan Brasilien och Colombia att det var bra. Efter paus, då frisparkarna haglade och överträdelserna blev grövre, tvingades han ändra sin ståndpunkt.

Domarna måste använda regelbokens möjligheter redan från första minuten, så att man slipper dessa ideliga långa avbrott – en frispark i ett farligt läge tar i regel över en minut.

Den sena gårdagsmatchen var ett otrevligt bevis på hur illa det kan gå när en släpphänt domare inte kan sätta gränser. Att låta spelet fortsätta efter påhoppet på Neymar och ge Brasilien fördel var okej, men att vid nästa avblåsning inte visa ut colombianen var oacceptabelt. Att med kraft med uppdraget knä hoppa in i motståndares rygg är inget annat än rött kort.

Den spanske domaren måste få ett rött kort efter sin usla fredagsinsats.

Men det verkliga röda kortet skall givetvis FIFA:s domarkommitté ha för rekommendationerna att domarna skall vara restriktiva med varningar.

Då kan det gå som i går.

***

Hoppas att Jonas Eriksson, den svenske domaren, får fler VM-uppdrag, Han har varit duktig. Och får han av FIFA tillåtelse att utmäta straff efter regelboken, fixar Jonas det alldeles ypperligt.

***

I dag är det återstart för Allsvenska. För en tid sedan efterlyste jag uppgifter om vad som hänt i MFF:s konkurrenter under uppehållet. Skånskan har en sammanfattning i dag, tack. Sydsvenskan tror att det bara är MFF som intresserar. Jag är inte ensam om att anse att man har fel.

Förlåt om jag blir tjatig.

Men det är ju så att det man älskar, agar man. Och jag är uppriktigt orolig för den skånska friidrottens framtid, speciellt på pojksidan.

Det finns ingen återväxt. Så här långt in på säsongen har endast elva skånska 13-årsgrabbar tävlat i någon av friidrottens grenar, en av dem är från Malmö (MAI).

Alltså, jag upprepar, en (!) Malmögrabb född 2001 ägnar sig åt friidrott!

Siffran för åldersklassen över är något bättre, 22 tävlande. Men för att komma upp i detta antal finns resultat som 1.15 i höjd, 4.15 i längd, något över sex meter i kula.

Två åldersklasser i skånsk friidrott finns – lite överdrivet – inte. Friidrott är en ”död” idrott för Skånes nyblivna tonårspojkar och då inte minst i Malmö.

Läget är klart bättre på flicksidan men långt ifrån den nivå Skåne haft tidigare.

Jag blir lite fundersam när jag exempelvis vet, att MAI under många, många år haft kö till sina friidrottsskolor för barn under tio år och som har en uttalad målsättning att vara en elitförening med en egenrekrytering som grund, men som så kapitalt misslyckats med att få sina ungdomar att tävla när de är 13 år.

MAI:s nuvarande framgångsrika ungdomsavdelning bygger på talanger som lärt sig friidrott runt om i Skåneklubbarna. Nu finns på pojksidan inte längre denna bas att hämta duktiga ungdomar från.

Mörkret lägger sig över skånsk friidrott.

Hur komma ut i ljuset?

Slopa de inkomstbringande – gisslet – friidrottsskolorna för de yngsta, låt de skickligaste tränarna/ledarna koncentrera sig på ungdomarna över tio – det går med bra ledare att rekrytera även i denna ålder – och få dem att tycka om att tävla med anpassade tävlingar, byggda på lag och stafetter.

Och i Malmöregionen behövs en stimulerande konkurrent till MAI. Öresund (Heleneholm, Finish, Pallas) har ett bra, brett underlag för flickor från 13 år och några år upp.

Ta vara på den möjligheten!

Naturligtvis är det trist när idrottsmän råkar ut för långvariga skador

Som nu MFF:s Guillermo Molins.

Man får dock intrycket att MFF – i alla fall internationellt – står och faller med honom. Så illa får det givetvis inte vara och är det inte heller. Laget har självfallet kapacitet utan honom.

Ett avbräck är det. Molins tillhör de främsta allsvenska spelarna. Jag är dock inte lika kategorisk som MFF-arna i Sydsvenskan och Skånskan Max Wiman och Ole Törner, som utan att darra på datorns tangentknappar upprepar att Guillermo Molins är (varit) bäst i Allsvenskan.

Det finns en spelare som i dagarna spelar kvartsfinal i VM och är en av Costa Ricas viktigaste och bästa spelar. Han heter Celso Borges och spelar i AIK.

Nåväl.

 ***

Det som förbryllar mig en aning vad gäller MFF, är den inställda träningsmatchen mot FC Köpenhamn åberopande skadeläget. Guillermo Molins är borta, Ricardinho har känningar någonstans, liksom Simon Kroon. Det finns kanske fler småskador som jag inte har vetskap om. Man skall spela in Matias Concha på Miiko Albornoz plats.

Den nu uppkomna situationen är inget unikt för ett topplag med internationella uppdrag och hård matchning. Det behövs en bred trupp med en viss rutin.

Här hade MFF ett ypperligt tillfälle att hitta alternativ om skadeeländet fortsätter och att ge de omskrivna talangerna Erdal Rakip och Petar Petrovic internationell rutin på seniornivå. Dessa båda J-landslagsspelare behöver erfarenhet och visa vad de kan. Med anledning av alla rykten om nytillskott till MFF verkar tilltron till Rakip och Petrovic inte tillräckligt stor för att spela tävlingsfotboll på högre nivå.

Med allt detta som bakgrund förstår jag inte att MFF ställde in matchen mot Köpenhamn.

Men jag är kanske för konspiratorisk, när jag menar att skadesituationen kan var ett svepskäl för att tillfredsställa supportergruppernas krav på att bojkotta FC Köpenhamn efter tidigare kontroverser.