Det är lätt att fnysa åt friidrottens Finnkamp och påstå att det var bättre förr. Att den numera inte har sitt berättigande.

Att det var bättre förr är lätt att hålla med. Att resultatnivån i ett internationellt perspektiv överlag var bättre kan ingen heller bestrida. Likaså var publikintresset oerhört mycket större med åtföljande högre stämning både i Helsingfors och i Stockholm eller Göteborg.

Tidningarna bevakade landskamperna både före och under intensivare och det fanns en tid (Idrottsbladets) då man nästan kände till det finska laget lika bra som det svenska.

Denna tid kommer inte tillbaka.

Men Finnkampen är livsviktig för svensk friidrott, precis som Svenskkampen är för den finska. I en tid då allt färre under den absoluta eliten ägnar sig åt seriös friidrott är denna den enda i världen kvarvarande landskamp en stark morot: Att komma med i Finnkampen är huvudmålet för den del av den svenska eliten som aldrig lär ha en möjlighet att kvala in till ett internationellt mästerskap. Utan denna möjlighet/sporre kommer den svenska topp-bredden att urholkas än mer.

Givetvis kan man ha synpunkter på att bara 2x10 000 personer sökt sig till Stockholms stadion denna strålande vackra helg.

Men för de allra, allra flesta aktiva är det enda gången under året de tävlar inför så många och enda gången de får uppmärksamhet av fler än de närmast anhöriga.

Och inte att förglömma att tävla inför tv-kamrorna.

Kan en svensk (och finsk) friidrottare, långt från världseliten, få ett mera stimulerande tävling att försöka kvalificera sig till och sen deltaga i?

Värna om Finnkampen!

Låt vara att det var bättre förr.