Såg naturligtvis den intressanta allsvenska matchen Malmö FF—IFK Norrköping, 1—1.

Lyssnade på experter och spelare, funderade själv och bildade mig en egen uppfattning. Har nu på morgon och förmiddag läst, utvalda, tidningar, siter och bloggar.

Det som förvånar mig mest är det i stort allmänna omdömet att det var en bra match, en de bästa i årets serie. Det tycker inte jag. Tempot var vissa stunder under all kritik. Speciellt Norrköpings speluppbyggnad var ibland så långsamt och omständligt att man satt och längtade efter handbollens regel om att ”vända spelet” vid passivitet.

Taktiskt befogat, måhända. Men tempot drog ner underhållningsvärdet. Spänningen och matchens betydelse, trots att det bara var omgång 7, var behållningen.

***

Anders Christiansen, MFF:s lagkapten, beklagade sig över att MFF inte kunde göra 2—0 och därmed ”döda” tillställningen. Men man gick verkligen inte in för att göra ett andra mål. Som alltid vid ledningar började målvakten Johan Dahlin dra ur på tiden vid in- och utsparkar och det var ingen tillfällighet att Jonas Knudsen varnades för sin ovilja att inom rimlig tid göra sina inkast. Det fanns fler exempel från MFF:s sida att fördröja spelet.

Och varför satte laget inte rejäl press på Norrköping vid deras långsamma bolltrillande på egna planhalvan? Förvisso ineffektivt, men utan eget bollinnehav är det omöjligt att göra mål.

Malmö FF skänkte bort initiativet. Och två poäng?

Och det kunde ju ha straffat sig rejält.

***

Gladde mig åt domaren Bojan Pandzic varnande gästernas Eric Smith för att denne i en duell mot Isaac Kiese Thelin ”kröp under” MFF-aren utan att gå på bollen. Farligt spel! Just Thelin slapp undan vid en liknande förseelse när Djurgårdens Jacob Une Larsson skadade allvarligt vid besöket i Malmö för en tid sedan.

***

Hur okunniga få experter och kommentatorer, som Jens Fjellström och Tommy Åström, vara om offsideregeln? ”Offside upphör inte på en spelare även om bollen touchats av en motståndare på vägen fram.”

Elementärt, Watson!

***

I går gjorde MFF:s lovande innerback Anel Ahmedhodzic sin hittills bästa match. Men kollektivt måste det oroa att han tvingas till så pass många spektakulära glidtacklingar.

Ordens värde delvaderas ständigt.

Inte minst inom sportjournalistiken.

Seriefinal missbrukas ofta.

I mitt husorgan kunde jag i morse lösa att på måndag är det allsvensk seriefinal i fotboll. Hoppsan, har jag missat något? Spelar Rosengårds damer hemma på samma gång som Malmö FF? Nejdå, krönikören menar att MFF—Norrköping är en seriefinal. Det är väl för det första lite tidigt att rubricera ett möte i omgång 7 som en final. Visst leder Norrköping tabellen men MFF är placerat som sjua. Och innan de båda lagen beträder hybridsgräset på Eleda har det spelats matcher både lördag och söndag. Och då kan MFF ha dalat till tionde plats.

Kan en match mellan en etta och (eventuellt) en tia kallas seriefinal?

Det luktar önsketänkande.

Värna om ordens valör.

Matchens betydelse för hemmalaget kan dock absolut inte åskådliggöras bättre än att peka på tabellsituationen.

Så fick man då lite av friidrottsabstinensen stillad.

GP-galan i Karlstad visade att Sverige har några aktiva av internationell ljuskraft. Synd bara att vädrets makter inte var gynnsamma för ännu bättre siffror. De är också glädjande att se och höra vilken positiv framtoning världsstjärnorna har intervjuerna.

Det var trevligt att se inhemsk friidrott igen.

Tävlingen arrangerades i pandemins skugga med allt negativt det innebär.

Samtidigt var det ur tv-tittandesynpunkt positiv med de små startfälten.

Det var kort tid mellan kasten och hoppen.

Att producera friidrott i tv är tydligen svårt.

Och detta gäller inte bara gårdagstävlingen. Ofta, ofta irrar kamerorna runt

utan att ta fäste någonstans eller så fastnar de på något oväsentligt.

Inom friidrotten är resultaten viktiga, även av dem lite längre ner på listan.

Speciellt för oss åt det nördiga hållet till.

Jag önskar – och som sagt det gäller merparten av tv-tävlingarna – mer

resultatredovisning. I går kom till exempel herrarnas kula i skymundan.

Men okej i tider som dessa kan man inte få allt. Det var i alla fall ett kärt

återseende.

***

I går gladdes jag speciellt åt den förre Trelleborgslöparen, nu mera Spårvägen,

Joakim Anderssons nya personbästa på 800 meter, 1.47,55 Det är inte många

skåningar som löpt snabbare. Tyvärr visar Joakims framsteg, han blev tvåa på

inne-SM, på vikten att få tufft träningsmotstånd för att utvecklas. Denna miljö

kan Skåne inte erbjuda sina medeldistanstalanger.

Sex omgångar av 30 i den allsvenska herrfotbollen är avklarade.

Jag har sett 22 av matcherna, plus några i Svenska cupen. Några lag har jag beskådat sex gånger, Helsingborg, Varberg och Falkenberg inte en enda.

Självfallet är det alldeles för tidigt att dra några andra slutsatser än att de poäng man har, givetvis betyder något i slutändan.

Några amatörfunderingar kan väl dock vara tillåtna.

Såg häromdan någon av poeterna kring Malmö FF kände vibbar från våren 2018, då MFF inledde stabbigt, vilket innebar att tränaren Magnus Pehrsson fick sparken. Jag menar att liknelsen är orättvis mot Pehrsson. Jämför den trupp han hade mot den Jon Dahl Tomasson har i dag! Och med det täta spelschemat skulle årets trupp gynna MFF med alla de rotationer som ansågs nödvändiga.

Givetvis kommet MFF att bli ett topplag även 2020.  Hemmamatchen mot Norrköping på måndag blir naturligtvis extra intressant. Skillnaden mellan tio och fyra poäng är enorm.

***

Norrköping har imponerat så här långt. 17—6 i målskillnad säger mycket. Kollektivet har fungerat och om detta klickar – som under en del av andra halvlek i går mot IFK Göteborg – finns det mycket individuell skicklighet för att avgöra.

Åldersstrukturen i truppen tyder på utveckling med få spelare över de 25.

Gårdagsintervjun i Dplay med Simon Thern och hans tankar om hur man i Norrköping skapar en atmosfär där de unga genast känner sig välkomna visade att det här kan föra långt och att det inte är en tillfällighet att Norrköping leder Allsvenskan.

***

Premiärtitten för säsongen på unga IFK Göteborg gör att jag nog kommer att välja fler av deras matcher. Där finns intressanta talanger att följa. I bakgrunden finns rutin för att ge stadga.

En nackdel för oss nördar med det täta programmet är att matcherna inte är utspridda på så många dagar som tidigare. Man kan inte se allt.

***

Nykomlingen Mjällby måste man bara beundra. På många sätt. Med små medel och med bra scouting har man lyckats få ett spelande lag. 17 av truppens spelare har fostrats i småklubbar från södra Sverige.

Marcus Lantz verkar trygg i sin tränarroll.

***

Stockholmslagen har haft det tufft så här långt. AIK famlar efter sin spelidé. Mästarna Djurgården har än så länge inte hittat rätt med sitt spel. Det fattas mycket för att hitta en guldform. Hammarby kommer att lyfta. I mötet mot Häcken var, trots 3—0-förlusten, laget bra.

Häcken, ja, en kryssande början, men mot Hammarby såg man varför många tippat Hisingelaget som en medaljaspirant. Man har en komplett trupp och tre av seriens främsta ytterback, Leonard Zuta, Ekpolo och Adam Andersson, som kan spela både till höger och vänster. Läge för rotation.

***

Naturligtvis är det ingen tillfällighet att Elfsborg är det enda lag som tagit poäng mot Norrköping och vunnit mot Malmö FF. Klubbledningen visste tydligen vad den gjorde, när den inte förlängde kontraktet med dyre målvakten Stuhr Ellegaard utan satsade på 21-årige Tim Rönning.

***

I Kalmar FF oroar man sig över att det blev noll poäng mot Varberg och Östersund. Nu väntar Elfsborg, Hammarby och Malmö FF. och framåt vintern en ny bottenstrid?

***

Spelmässigt har Sirius varit, och även poängmässigt, den största överraskningen tillsammans med Varberg. Man kan ännu fundera över varför Kalmar FF inte lät tränare Henrik Rydström fortsätta i KFF utan släppte honom till Uppsala.

***

Varberg har jag full beundran för utan att ha sett laget spela. Helsingborg och Falkenberg står också på tur.

Örebro är alltid Örebro, svårspelat men inte tillräckligt bra för toppen.

När Jonas Kanje tillträdde som chefredaktör för Sydsvenska Dagbladet påpekade han i en intervju i egna tidningen att man inte skulle vara hejarklack till Malmö FF, Lugi och Redhawks.

Han kunde ha tillagt FC Rosengårds damlag.

Det har väl varit lite si och så med efterlevnaden. Ofta har man halkat och hamnat på fel sida den anständiga gränsen.

I går kunde man exempelvis på Sydsvenskans nät läsa följande:

Om Toivonen får chansen att hoppa in (tror inte på spel från start), hoppas jag att MFF får en frispark i skottläge.

Ni får själv lista ut vem som står bakom dessa rader.

Om man nu anser att MFF inte lyckats med sina fasta situationer borde man kunna framföra detta utan ett avslöjande personligt pronomen. Det är ett ordval som tar bort all trovärdighet om objektivitet. Det blir hejarklacksjournalistik.

***

För några år sedan hade jag en diskussion med en medarbetare på redaktionen om vikten av att ha samma åsikt i en artikel i papperstidningen som i en på nätet, ibland kamouflerad som en blogg. Hen hävdade att man inte behövde det. På nätet/i bloggen kunde man vara mer personlig/subjektiv. Jag höll inte med då och håller inte med i dag.

Speciellt inte som tidningen vill[MS1]  få fler läsare att låsa upp låsta artiklar.

Då rimmar det illa med skiftande åsikter, i synnerhet om den på nätet är färgad av klubbdräkten.

Trovärdigheten får man inte tumma på.

”En motståndare får ej flytta sig in i en spelares bana efter det att den sistnämnde har hoppat och befinner sig i luften. Att flytta sig in under en spelare som är i luften så att kontakt uppstår är oftast en osportslig foul. Under vissa omständigheter kan den bedömas som diskvalificerande.”

Vad är detta?

Jo, ett citat ur basketbollens regelverk.

Det visar hur olika idrotter ser på händelser liknande den som skedde i gårdagsmötet i fotboll mellan Malmö FF och Djurgården. Gästernas Jacob Une Larsson hoppade upp för att nicka bort en boll, MFF:s Isaac Kiese Thulin gick in i situationen utan avsikt att nå bollen, bara störa motståndaren och hamnade under Une Larsson som handlöst föll i marken, tydligt allvarligt skadad.

Tv-kommentatorerna, de var många, ojade sig och konstaterade hur farliga sådana situationer är.

Men ingen, har inte heller sett något i dagens tidningar, sa något om ett straff till Isaac Kiese Thulin. Han fick inte ens en varning, det blev en sketen frispark för det jag – och regelskrivarna inom basketen – anser är farligt spel. I paritet med de våldsamma tacklingarna med dobbarna före.

Det här har jag skrivit tidigare. Att domare och andra beslutsfattare inte läser min blogg, det begriper jag. Men någon vettig människa i den stora fotbollsfamiljen borde ha tänkt till. Som någon gjort i basketen.

I basketen hade Isaac Kiese Thulin riskerat rött kort direkt.

Fyra allsvenska fotbollsomgångar är avklarade.

Det är givetvis för tidigt att dra några slutsatser om fortsättningen.

Lika lite som att kunna betygsätta den nya tv-aktören Dplay, som fått mycket kritik för tekniskt sett undermåliga sändningar.

Jag sett 19 matcher och har – peppar, peppar – inte haft något större strul. Två, tre ”hack” på några sekunder på 19 matcher är i min värld acceptabelt.

***

Dplay har verkligegen satsat stora resurser vid matchbevakningen. Vid de stora matcherna finns experterna Alexander Axén och Jens Fjellström, ibland kompletteras dessa med Simon Bank, på innerplan och på referentplats finns en kommentator och ytterligare en expert. Det blir stundtals för mycket. Speciellt som i matchen Mjällby—Hammarby, där den kvinnliga kommentatorn (vet ej vem) även ville vara expert.  Jon Persson, den uttalade experten, och hon talade ofta inte samma fotbollsspråk. Det blev fel.  Och för mycket.

Men som sagt: Jag skall inte recensera Dplay ännu, de skall få sin frimånad.

***

Några allsvenska funderingar kan kanske dock vara på sin plats.

Man är ju alltid nyfiken på nya lovande spelare. Det finns många i den allsvensks leken.

Malmö FF:s innerback Anel  Ahmedhodzic  är en av dem. Jag har studerat honom lite extra. Jag betvivlar inte att han är lovande. Och som jag sagt innan: Allt måste få sin tid, även Anel  Ahmedhodzic i sin riktiga allsvenska premiärsäsong.

Alla, inte bara från Malmöhåll, talar om hans fina passningsfot. Jag har sett tre av MFF:s allsvenska matcher – valde bort Varberg – och har faktiskt bara sett en enda öppnande passning från hans sida.  Och i lagets tre sista allsvenska baklängesmål har Anel  Ahmedhodzic varit högts delaktig.

Jag har absolut inget emot Anel  Ahmedhodzic, men efter alla superlativer i förhand verkar journalisterna inte vilja se bristerna. De vill inte medge att överorden var lite förhastade, inte skrivna i ett toppallsvenskt perspektiv.

Några spektakulära, utmärkta glidtacklingar i lägen där MFF:s kollektiva defensiv fallerat, är tecken på Anel  Ahmedhodzics talang.

Men han har mycket att bevisa för att nå upp till nivå han tillskrivits.

***

I 2—2 matchen mellan AIK och Malmö kunde AIK:s skicklige innerback Per Karlsson efter en skada bara markera sin närvaro (AIK kunde inte sätta in någon ersättare eftersom man gjort sina fem byten),

Hur spel 10 mot 11 inverkade på MFS:s straffkvittering har vi naturligtvis inget svar på. Lite märkligt var det dock att Jens Fjellström i sin matchanalys inte nämnde detta faktum. Först när AIK-tränaren Rikard Norling lite försynt påpekade att så kunde vara fallet, medgav Fjellström detta.

Du jobbar för rikstäckande media nu, Jens.!

För ett antal år sedan läste jag i en bok om två kompisar som hade en tävling om vem som först kunde notera/hitta bilnummer från 001 till 999 i löpande följd.

I samma veva hörde jag i ett radioprogram om två andra som ägnade sig åt samma jippo. Tog det som ett tecken att det skulle även jag göra. Jag utmanade några mig närstående. De accepterade, men efter en tid var jag ensam. Och det förstår jag. Vem vill ägna sig åt något så löjligt och meningslöst?

Men envis och dum som jag är fortsatte jag att leta och anteckna. Har man satt upp ett mål så skall man nå det. Det är som vid ungdomens friidrottsträning: Skulle du springa 15 kilometer, la du inte av vid 13

Vad jag lärde mig var slumpens inverkan. Ibland har det dröjt över tre veckor innan rätt nummer dykt upp men sen finns tre rätt numrerade bilar uppradade efter varandra på samma gata.

Nu på sluttampen, när jag under en period var nära ge upp, gäckade 945 mig. Jag vet inte hur många 946 som dök upp, för att inte tala om 045, 145, 245 osv och andra kombinationer med 9-4-5, som 459, 954 osv…

Så fann jag då 945 på Pildammsvägen men då var alla 946 plötsligt försvunna.

Jag har blivit gäckad många gånger. Har sett exempelvis 870, när jag sökte 869 och stötte på en bil med detta nummer fem minuter senare, cyklade tillbaka till platsen där 870 stått parkerad. Flyttad, parkeringsrutan tom! Det har hänt mer än en gång.

Men jag har varit observant. Har det i min närhet funnits en bil som snart stod på tur har jag memorerat platsen och gått ner till exempelvis garaget och fyllt på mina anteckningar.

Jag medger: Det har blivit något av en tvångstanke, lite sjukt.

Finaldagen den 24 juni var en höjdpunkt. Var uppe i 996. Cyklade på Stadiongatan förbi 998 – fan! – men på Lorensborgsgatan 100 meter bort fanns en 997:a, cyklade givetvis tillbaka, 998 stod kvar. Och se bara 300 meter längre ner stod den, en VW med 999.

Jag var i mål. Kände en lättnad.

Det började på Dalaplan den 12 januari 2012.

Åtta och ett halvt år sedan.

Det finns egentligen inga ord för hur meningslöst, dum och, ja, lite sjuk denna jakt på 999 varit. Men i all dumhet är jag lite stolt över att jag höll ut.

I åtta och ett halvt år.

***

Men lite mentala  men har det blivit. När jag fortsatte min cykeltur den 24 sneglade jag fortfarande på nummerplåtarna och tvingade mig att ge mera akt på de intressanta omgivningarna.

Det har blivit bättre och jag har ändrat mina dagliga cykelturer från gator med mycket bilar till lugnare stråk, som i går på de vackra cykelstigarna kring Lindängen.

Det blir ingen ny 001—999-jakt. Jag lovar,