Det är inneväder dessa dagar.

Och dessutom vill myndigheterna att man i görligaste mån skall isolera sig. Lydig är man och lite frusen också. Så med gott samvete och inne i stugvärmen blev det en hel del sporttittande i tv-fåtöljen.

Några korta intryck med Malmövinkel kan kanske vara på sin plats.

***

Träningsmatcherna i fotboll är i gång. Såg naturligtvis Kalmar FF mot Malmö FF, 2—2. Såg och såg, förresten. Snöyran gjorde i vissa stunder det intill omöjligt att exakt se vad som hände samtidigt som underlaget inte gav spelarna rättvisa.

Bevakarna från Malmömedia var dock snabba att jämföra och verbalt sätta betyg på MFF-spelarna i de två lagen. (MFF hade två olika lagen i matchen som spelades i 2x60 minuter.). Den individuella kvaliteten i de båda uppställningarna varierade kraftigt och det präglade givetvis de enskilda insatserna.

Det var en träningsmatch med betoning på träning. Och ingen i Malmömedia nämnde med ett ord att Kalmar med nye, intressante tränaren Henrik Rydström till och med lät pojklagsspelare pröva sin talang mot svenska mästarna. Och ingen skrev att KFF kom utan fem av sina främsta spelare av dem som är kvar från 2020 års trupp. Om vilken kvalitet det fanns i MFF-motståndet intresserade inte Malmös journalister. Men kanske deras läsare, några i alla fall? Och det är ju de som betalar deras löner.

I Kalmar FF spelade för övrigt unge Elias Olsson från Husie IF innerback under 60 minuter.

***

Såg också HK Malmös 19—13 förvandlas till 27—32 mot Guif. Kollaps kallades det. Stian Tönnesen, tränaren, och hans assistent Konrad Rasmussen kan självfallet så oändligt mycket mer handboll än jag och vet statusen för dagen på spelarna. Jag har sett de flesta av HK:s matcher under många år och med denna bakgrund vågar jag ställa frågan: Varför plockade man inte in Tim Hilding i rollen som speldirigent? Det var inte länge sedan han var den tongivande i den rollen, när HK vände en hotande förlust mot Redbergslid.

Vågar man vara så drastisk att påstå att det var dålig coachning som inte gav Malmö chansen in på slutet?

***

Jag tittade också på sista perioden Malmö Redhawks—Brynäs, 0—3. Min kunskap om hockeyns innersta finesser är obefintliga. För säkerhets skull vill jag betona att jag inte sett alla SHL:s lag och i stort endast en och annan av Malmös perioder (och Rögles) men dristar mig att fråga: Litar inte Redhawks alltför mycket på att pucken skall studsa rätt framför motståndarkassen? Och på målvakten Oscar Alsenfeldt?

Visst är det något primitivt över Redhawks?

Svensk damfotboll är skör.

Så kan man tolka det med några exempel från de senaste säsongerna. 2019 föll LB 07 från Malmö och Kungsbacka ur Allsvenskan. 2020 hade de båda klubbarna inget seriespelande seniorlag. Årsskiftets alla turer kring Kopparbergs/Göteborg visar också på en instabil grund.

”Mitt” Skurups AIF har ena säsongen ett division 1-lag, säsongen efter inget lag alls. Det finns ytterligare exempel på liknande fall.

***

Jag tycker det var bra att BK Häcken räddade damelitfotbollen i Göteborg, Som jag skrivit tidigare: Malmö FF borde räddat det som LB 07 byggt upp. Visst hörs det idealistiskt och fint att man vill bygga från grunden. Och visst MFF fick börja från den sjätte och sista nivån men med ett lag med det övervägande antalet spelare från ett topplag från division 1, Dösjöbro. Moraliskt – om det nu finns någon moral i dessa sammanhang – hade det i min värld varit mer hedervärt att rädda LB 07 och inte brandskattat Dösjöbro. Inte minst hade elitfotbollen i Skåne haft ytterligare två lag.

***

Den nystartade flicksektion i MFF vann två serier, den högsta F 15 i Skåne och en B-serie för F 14. Det är naturligtvis med tjejer med erfarenhet från andra föreningar. Nybörjare vinner aldrig en serie på denna nivå.

Numerärt var dock, glädjande nog, antal lag i närområdet inte färre i dessa åldersklasser än de senaste åren. Det är många som befarat detta när MFF värvar de bästa.

Skall bli intressant att följa utvecklingen.

***

416 för 35 mot blev röstsiffrorna vid Häckens extra årsmöte.

En av Aftonbladets profilerade krönikörer, Kristoffer Bergström, skrev att siffrorna var: Nästan belarusiska.

Jag blev förbannad när jag såg det. Han menade alltså att det kunde varit valfusk. Även om han lindar in sina tankar.

Av en anledning har jag mycket kännedom om hur BK Häcken informerat sina medlemmar och gett dem hjälp att skaffa information och få sina frågor besvarade. Klubbens handläggning har varit föredömlig.

Kristoffer Bergström har intervjuat några huvudpersoner i supporterklubben Getingarna, som var tveksamma till övertagandet till den allsvenska platsen. Det är väl i sin ordning att ifrågasätta.

Ibland får man dock uppfattningen att det är högljudda supportersamlingar som är talesmän för klubben. Det är medlemmarna. Vill supporterna få sina åsikter framförda får man naturligtvis bli medlemmar i huvudföreningen.

Antingen var uttalandena från ledingen i Getingarna inte förankrade i de djupa leden eller så är supporterna inte medlemmar i BK Häcken.

Vad vet jag?

***

En av Sydsvenskans sportkrönikörer, dom är många nu, har kommenterat händelseutvecklingen i Göteborg. Han är nöjd med att

Göteborg finns med inom damelitfotbollen och menar att Häcken blir den första etablerade herrklubb som även satsar på damerna. Han skriver: Jag räknar faktiskt inte Stockholmslagens satsningar som särskilt seriösa och medvetna.

Hur kan man sitta ett 60-tal mil från Stockholm och klassa ner tre storklubbar.

Vad är satsning? Är det att värva in närmare tio duktiga spelare från utlandet och sen dessutom ytterligare förstärka med många några av de främsta från sina seriekonkurrenter?

Storstockholm är ett starkt fäste för damfotboll, tre lag i högsta serien, tre på nivån under och ett tiotal på plattform 3.

Såg häromdagen att just i Stockholm ökar intresset stort för damfotbollen, även på seniornivå. Vad skönt det då är att det finns ett antal elitföreningar i området som kan ta hand och utveckla talangerna.

Jag menar att svensk damfotboll har mer nytta av tre allsvenska lag i Stockholm än av ett FC Rosengård i Malmö.

Vad Malmö FF:s återentré betyder får vi se om fem år.

,

Det har varit mycket handboll den senaste tiden.

Samtidigt snurrar fotbollens värvningskarusell kanske snabbare än någon gång tidigare. E¤ dagen är en spelare på väg bort, dagen därpå är hen kvar och är en nyckelspelare i laget.

Jag hänger inte med. Vem gör det?

***

Kring nyår redovisade Svensk Elitfotboll (SEF) resultatet av sin klassificering av de 32 medlemsföreningars akademier. Det är ett finare namn för ungdomssektionen. Och alla är så glada och stolta över sin verksamhet. Men i det allmänna snacket om hur man skall förstärka sin A-trupp pratas det inte speciellt ofta om att plocka upp akademitalanger dit. Och gör man det, blir det genast en diskussion om utlåning.

Litar man inte på sina akademier? Eller är de inte tillräckligt bra för att leverera spelare med kvalitet för den nivå klubben befinner sig?

Jag vet inte, bara undrar.

Fenomenet finns både i de allsvenska klubbarna och de i Superettan.

***

SEF:s certifiering har jag alltid varit kritisk till. Det finns många erinringar att göra. Jag skall inte trötta ut. Men att 2020 års etta Malmö FF (vanligtvis svåraste konkurrenten Brommapojkarna spelade 2020 i division 1 och tillhörde därför inte SEF) fortfarande får poäng för Zlatan Ibrahimovic känns ju i min värld något underligt.  Det är 20 år sedan han tillhörde MFF. Märkligt är också att en spelare med en knapp säsong i storklubben som 14-åring och sen får den inte ovanliga utvecklingen att bli riktigt bra i 20-årsåldern med spel i Superettan. Men de är MFF som får tillräkna sig certifieringspoäng. Och killen får hela liver dras med epitetet MFF-talang eller MFF-fostrad.

Nej, SEF lägg ner denna klassificeringstävling! Lägg resurserna på besök hos medlemmarna och hjälp dem med att förbättra verksamheten. Ingen är betjänt av denna rangordning.

***

Malmö FF har en framgångsrik akademi. Det är det inget att snacka om. Samtidigt är klubben priviligierad i Malmö utan elitkonkurrens och med full kontroll på idrottsgrundskolan och idrottsgymnasiet.

Detta ger till följd att de flesta av klubbens juniorer och pojklagsspelare måste finna andra föreningar om de vill fortsätta spela fotboll efter studierna. Och ofta innan de avslutat grundskola eller tagit studenten. Alla platsar inte i en smal ungdomsorganisation med ett lag/åldersklass.

***

Men en gång inne i ett MFF-omklädningsrum och du är MFF-fostrad. Om så bara för ett halvår.  Det irriterar mig och jag är inte ensam. Jag har ingång i de fotbollsrelaterade Malmöskolorna och där är man också inte helt nöjda med att beskriva alla spelarna som MFF-fostrade,

I dag var det dags igen.  Erik Anderssons flytt från Trelleborgs FF fick rubriken: Förre MFF-talangen klar för Sundsvall.

Erik spelade i pojk- och junioråldern i Wormo och Landskrona Bois, hade sen några säsonger i MFF med en enda tävlingsmatch, en i Svenska cupen.  Resten av karriären har skett i TFF.

Och vid fredagens träningsmöte MFF—IFK 2—2 var många snabba med att informera om vilka IFK-spelare som hade MFF-bakgrund.

Visst är Malmö FF en fotbollsgigant i regionen.

Men en mera nyanserad beskrivning hade varit mera trovärdig.

Så är då handbollsfesten slut.

Och om pandemin tillåtet – och om Sverige klarar kvalet – väntar ett OS senare i år och i januari 2022 – och om Sverige klarar kvalet –ett EM. Den vanvettiga handbollstävlingskarusellen snurrar året runt.

Det innebär oerhörda krav, givetvis på spelarna, men även på förbundskaptensduon Glenn Sohlberg/Martin Boquist.

När skall de utan träningsmatcher hinna ge de unga talangerna den nödvändiga internationella landslagserfarenheten?

Om jag inte minns fel var under Bengt Johanssons och Sveriges storhetstid de främsta lagen från VM och EM direktkvalificerade för nästa mästerskap. Bengt Johansson utnyttjade detta och testspelarna i träningsmatcherna var många. Och inte minst hade bänkspelarna en oerhörd rutin, några med upp mot 200 landskamper.

Denna möjlighet har inte den nye förbundskaptenen och hans assistent. De hade behövt den.

***

VM-truppen bestod av 20 spelare. Hur många av de tio spelare som lämnat återbud som är aktuella inför fortsättningen, vet jag inte. De skadade bör väl vara det. Det innebär att det finns cirka 25 aktuella spelare. Om OS-reglerna i coronatider inte ändrats blir det en svår uppgift att forma en OS-trupp. En sådan får bara innehålla 14 spelare, plus två reserver på plats, Det innebär elva utespelare. En grannlaga uppgift att hitta rätt.

VM-succén med våra nya favoriter har gett laguttagarna svåra problem, i grunden angenäma. Men när skall man få tid att i hetluft pröva de riktigt unga, de som fick minimalt med VM-speltid?

***

Några korta sammanfattningsrader.

• De danska världsstjärnorna Niklas Landin (målvakten) och Mikkel Hansen var segerorganisatörerna, Men så lite det hade behövts för en verklig storsensation. Jag hävdar att i handbollsmatcher med en differens på ett eller två bollar är det marginalerna som avgör. Det fanns tillfällen då bollarna studsade försmädligt fel för Sverige. Detta sagt utan att förringa det danska guldet. Det var rättvist.
• Danmark är VM-etta i de två senaste mästerskapen. Men i den mellanliggande EM-turneringen eliminerades laget i första gruppspelet. Så tufft blåser det på toppen i den europeiska handbollen.
• Visst fanns det domslut att ställa sig frågande till, men domarstandarden var högre, inte minst i slutomgångarna, än i de senaste mästerskapen. Jag hade i alla fall turen att slippa se någon riktigt brutal match.
• Moderklubbarna för de svenska spelarna visar på den föreningsbredd som är så viktig för starka landslag. Samtidigt är den regionala spridningen smal. Skåne och Göteborgsområdet dominerar. Sävehof och H 43 Lund hade två spelare från sina ungdomsled med 20-mannatruppen, övríga  var fördelade på en klubb var. Inte oväntat var det i Alingsås de flesta fått sitt seniorgenombrott, fyra spelare

***

Nu blir det inhemsk handboll på menyn. Det gillar jag. De matcher som spelats under VM har dock inte haft någon högre klass. Gårdagsmötet HK Malmö—Alingsås, 23—28, var helt bedrövlig. Det erkände alla inblandade. Ja, inte CMores kommentator förstås. Han, vem det nu var, ansåg det vara en bra match och när han ville få medhåll av dem han intervjuade blev det näst intill pinsamt. Väluppfostrade som handbollsspelare vanligtvis är höll de med men man såg att de villa svara något helt annat. De ville inte undergräva journalistens trovärdighet.

Det var ingen bra journalistik. Med heders CMore att ni sänder!

Vad finns att tillägga om det svenska VM-laget i handboll?

Alla lovord i tv, radio, tidningar och inte minst på sociala medier har varit berättigade och överväldigande.

Den enda nackdelen i de tre senaste matcherna har varit att det inte ens varit spännande in i slutminuterna.  Det är ju det som är handbollens extrakrydda.

Nej, ingen hybris nu, Månsson!

***

Den blivande medaljen för Sverige är den försa för herrarna i ett VM sedan silvret 2001. Det har nogsamt poängterats. Men Sverige har inte varit utan pallplaceringar i 20 långa år. Silver i OS 2012, EM-guld 2002 och EM-silver 2018. I ett EM är vägen till medalj väl så tuff som i ett VM i denna europeiskt dominerande sport.

Övriga världen visar vid olika mästerskap att det finns potential i några länder från andra kontinenter för att på allvar ta upp konkurrensen mot Europa. Men ingen har lyckats att ta det sista stabila steget. Egypten är väl närmast. Argentina och Brasilien visade i VM att det finns potential. Japan, var ojämnt, men hade i några matcher, även mot hyfsat motstånd, intentioner som definitivt kan berika handbollen.

***

Glen Solberg och Martin Boquist skall givetvis ha de bästa lovorden för sitt sätt att få truppen att fungera. Tv-bilderna har förmedlat en grupp i harmoni. Det har varit äkta glädje i alla uppsträckta händer och omfamningar. En smittande glädje.

Solberg/Boquist stressades aldrig till att börja laborera med en massa olika uppställningar trots de kaotiska förberedelserna. De satsade på en grunduppställning och hade ersättarna/alternativen klara.

Semifinalen mot Frankrike visade att det var rätt väg. Sett över 60 minuter var gårdagsmötet den bästa (Hittills! Hoppas jag. Förväntningarna stiger.) insatsen. Det skedde med det jag vill kalla grunduppställningen.

Som jag sagt tidigare: Mästerskap ger oftast inte tillfälle för social coachning. Hur gärna jag än hade velat se mer av Alfred Jönsson, Jonathan Edvardsson, Oskar Sunnefeldt och Jack Thurin, en kvartett som kommer att utmana om mer speltid

***

Av de nya har Jonathan Carlsbogård fått mycket speltid och ett internationellt genombrott på landslagsnivå. Han spelar i Bundesliga och är van vid den tuffa atmosfären i världens bästa liga.

Eslövsgrabben Lukas Sandell med spel i Norge och Danmark är kanske därför den som överraskat mest. Han har fått stort förtroende i båda riktningarna och klarat det ypperligt.

Uttagningen av honom visar på förbundskaptenernas fina scouting.

Men också, paradoxalt, hur svårt det kan vara att få speltid och erfarenhet i ett svenskt elitlag. Under säsongerna i Ystad fick Lukas stå tillbaka för världsspelaren Kim Andersson. Trots att hans inhopp oftast var strålande,

En grundserie över ett 30-tal matcher, följd av ett slutspel, ger tillfällen för att låta unga talanger få bra med utvecklande speltid. Många svenska klubbar är bra på att ge sina unga spelare speltid, även i pressade lägen, andra betydligt sämre.

Jag tror det finns fler Lukas Sandell i Handbollsligan.

***

Morgondagens final då? Inför Frankrikematchen skrev jag: Det kan bara inte gå.

Men det gick.

Men Frankrike hade förstås ingen Mikkel Hansen och ingen Niklas Landin, målvakten. Och dessa är inte ensamma som storspelare.

Men vi – nu är vi vi – har ett lag med toppar och inte minst moral.

***

Och deppa inte om det blir silver.

Tacka för drygt 14 dagars storstilad idrottsunderhållning.

Mina värsta farhågor besannades lyckligtvis inte den första slutspelsdagen, kvartsfinalerna, i handbolls-VM. Den om avgörande misstag av domarna i deras oerhört svåra uppgift. I alla fall inte i de två matcher jag såg, Danmark—Egypten och Sverige—Qatar.

Domarparen var verkligt bra. Sverigematchen var lättdömd, ojämna tillställningar tenderar att vara det. Tuffare var det dock i dramat i Danmarksmatchen. Domarna pallade för trycket.

Och vad härligt att reglerna ger möjlighet till hårdaste möjliga bestraffning vid spelförstörelse och också ett direkt rött kort de sista 30 sekunderna av en match.

Ibland, eller faktiskt ganska ofta, önskar man att fotbollen hade lika tuffa regler vid alla ”maskningar” i slutskedena av matcherna.

Eller att domarna vågade använda de regler som faktiskt finns.

***

Ett straffavgörande i en match i ett internationellt mästerskap har jag aldrig upplevt. Men ack så nära. Och jag var på plats i Zagreb, EM-final 2000 mellan Sverige och Ryssland, som ledde med 15—9 i paus. En svensk upphämtning gav 24—24 vid ordinarie tid. Den första förlängningen gav 3—3, alltså 27—27. Ryssland hade 31—30 innan två svenska mål gav 32—31. Då återstod 30 sekunder. Sverige höll undan och blev Europamästare. Men ack så nära ett straffavgörande det var.

Den här finalen är ett av mina absolut starkaste idrottsminnen.

***

Sverige i semifinal!  Ja, vad skall man säga? Att utklassa så högt rankade nationer som Ryssland och Qatar visar på hög kapacitet, liksom att uddamålsvinna mot hemmanationen Egypten och kryssa mot Slovenien och Belarus.

Det är starka prestationer av ett lag, jag betonar lag, som få trodde på. Visst Palicka i målet, Jim Gottfridsson som den sammanhållande länken och den allestädes närvarande Max Darj är de viktigaste stenarna i bygget.

Måste också lägga till Jonatan Carlsbrogård. Vilken mästerskapsdebut!

När man om ett år vid Idrottsgalan skall utse Årets genombrott är han en given kandidat. Bara nu inte statuterna satt en löjlig åldersgräns. Jonathan är 25 år.

Late bloomers i idrottssammanhang giller jag. De är viktiga i den debatt om ungdomsidrott och specialisering som finns i landet. Och som alltid borde fortgå.

***

Kantspelarna har fixat många mål, varit snabba och haft hög effektivitet. De är värda sina fina betyg. Inget tvivel om den saken. Men de har fått exceptionellt fina lägen av sina lagkamrater både i kontringar och utspel. De har sällan varit trängda vid sina avslut.

***

Frankrike då? Det kan bara inte gå. Det har vi sagt och hört tidigare.

Frankrike slog Norge med fyra och det är naturligtvis bra och utklassade Portugal. Ungern är förvisso ett bra lag men fransmännen behövde två förlängningar för att vinna.

Och när man slog Island med två mål var Frankrike inte direkt missgynnat av domarparet. Om man så säger. Jag såg det mötet.

Kan detta unga Island med sin snabba handboll skärra Frankrike, så varför inte också ett Sverige med ett starkt självförtroende.

***

Ojdå, där stack visst optimismen i väg.

Det blir en späckad tv-kväll på fredag, två VM-semifinaler och i pausen mellan dem, träningsmatch i fotboll mellan IFK Malmö och Malmö FF.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                              

Efter två dagars VM-uppehåll för Sveriges handbollsherrar är det dags för fest igen i kväll.

Det var väl hit, till en kvartsfinal, den optimistiska målsättningen låg. Kanske kan vara bra att ha i åminnelse om det nu går illa mot Qatar. Men varför hemfalla åt pessimistiska tankar. Det här går bra, säger jag -- med utsträckt haka.

***

Men det blir jämnt och spännande. Liksom i de tre andra mötena i kväll. Och det är det som gör mig orolig för handbollens framtid. Inte för att det blir ovisst in i det sista, det är ju det som är extrakryddan i den här sporten. Men jag är rädd för att domarna inte klarar av det.

Handbollen på den här nivån har utvecklats i hårdhet och tempo. Domarna har inte hängt med. Och frågan är om man kan begära det. Jag upprepar mig från tidigare inlägg: Det är en omöjlighet att se alla regelöverträdelser. ”Småfuffens” får man ha överseende med. Men det har blivit för många brott som fått skiftande bedömning med stor betydelse för utgången.

***

I mötet Qatar—Argentina var Martin Frändesjö kommentator. Det är en person jag lita på i handbollssammanhang med hans erfarenhet  som spelare (165 landskamper, tio internationella medaljer), elittränare  i ibland annat Stavanger och kunnig, påläst tv-expert under många år.

Jag vet inte hur många gånger Martin var oense med domarna. Okej, det är enklare att sitta i en studio och ha åsikter och ha tillgång till repriser i slowmotion. Men det blev för många tvivelaktiga domslut. Det var dock ett av världens mest erkända par som dömde.

***

Jag har sett många VM-matcher, där domsluten, i min värld, kan ha haft avgörande betydelse för utgången.

Mitt rättvisehjärta har inte alltid mått bra.

***

Jag vill ha spänning, svenskt avancemang, men framför allt att domarna inte kommer att ha en matchavgörande betydelse.

Vad skall man nu säga om 34—20 i handbollens VM-möte mot Ryssland?

Självfallet var det en näst intill perfekt genomförd match av Sverige med många toppar, främst Andreas Palicka och Jim Gottfridsson. Målvakten och mittnian är ett handbollslags viktigaste spelare.

Utan tvekan ser det intressant ut inför fortsättningen, det vill säga närmst inför kvartsfinalen. Att nå just så långt var det mest realistiska målet för det orutinerade laget. Nu vågar man kanske till och med framtidsfundera om en medaljmatch kommande söndag.

Men, det finns ju alltid detta men, …

14 måls segerdifferens skojar man inte bort mot ett – vanligtvis – europiskt topplag, men gårdagens Ryssland var sällsynt uselt och saknade allt som behövs för att lyckas i den här sporten. Jag menar att man skall ha detta i åtanke mitt i alla hyllningar.

Sen återkommer alltid frågan: Var det Sverige som gjorde Ryssland så dåligt? Ja, svarar optimisterna, nej, menar många andra, det var ett undermåligt motstånd

Sanningen ligger, som oftast, mitt emellan. Och det kan ju vara bra nog.

***

För att få maximalt underhållningsvärde i idrottens värld behövs spänning. Och tar vi handbollen som exempel också tempo.

”Förmatchen” Norge—Island 35—32 hade både spänning och tempo och vad det gällde tempo då både i löpningar i och passningar.

Av de VM-matcher jag sett var detta nordiska möte det hittills klart  bästa. En neutral handbollsintresserad njöt.

Hur står sig Sverige i ett så högt tempo över 60 minuter?

***

Vanligtvis gör den inhemska toppligan ett uppehåll under ett mästerskap. Pandemin har betytt inställda matcher och då passar man på att nu lägga in uppskjutna möten under VM-veckorna. Som i dag när HK Malmö åker till Göteborg för att ta sig an Redbergslid.

Som allmänt handbollsintesserad är jag nyfiken på hur situationen är i HK efter det nästan månadslånga uppehållet. Men inre en rad i min tidning Sydsvenskan.  Kan ni tänka er något liknande när det gäller Malmö FF, FC Rosengård eller Redhawks?

Nej, jag trodde väl det.