Nyhetsbedömning är svårt.

I dag har Sydsvenskan ”gömt”, i mitt tycke, dygnets intressantaste Malmönyhet på nätet. Inte ett ord i papperstidningen, varken på Malmösidorna eller på Sporten, om  kommunstyrelsen beslutar att riva den norra läktaren på Stadion, den gamla från 1958 med ombyggnaden av just norra läktaren inför fotbolls-EM 1992. På den frigjorda ytan ut mot Pildammarna skall man bland annat bygga en så kallad Multihall, främst för fotboll men även för andra idrotter och evenemang. Om allt går som det skall, planeras l denna del av ombyggnaden vara klar någon gång kring årsskiftet 2026/2027.

Kring förslaget finns reservationer och ändringsförslag, som kommunfullmäktige skall ta hänsyn till före det slutliga beslutet.

En punkt i kommunstyrelsens beslut reagerade jag starkt på:  Malmö ska skriva en avsiktsförklaring med MFF kopplat till multihallen.

Mot denna skrivning reserverade sig både V och SD. En hall som bekostas av kommunen måste just kommunen ha kontroll över. Jag upprepar vad jag skrev på denna bloggplats den 7 mars: Malmö FF är stans i särklass främsta idrottsliga varumärke men det samlade föreningslivet är viktigare och större. MFF:s dominans över nyttjande av Stadionytorna hämmar utvecklingen för många andra aktörer. Det får inte bli mer.

De politiska ideologerna i V och SD ligger allmänt sett långt från mitt sätt att se på samhället men i detta fall stödjer jag deras reservationer fullt ut.

Jag ser fram mot beslutet i kommunfullmäktige.

I helgen hade 15- och 16-åringarna sina SM-tävlingar i inomhusfriidrott i Göteborg.

Det är en viktig ålder. Hur många av ungdomarna från de många och oftast stora friidrottsskolorna har föreningarna lockats bibehålla? För oss som gillar att ungdomarna är kvar inom idrotten – gäller alla idrotter – och dessutom tävlar i mellantonåren är detta en intressant frågeställning.

Det tävlades i 40 grenar. I dessa gjorde skånska grabbar 34 starter (observera inte antal deltagare) och tjejerna 47. Könsfördelningen se ut så i Friidrottssverige i åldersgrupperna 20 år och under. Det är fler tjejer än killar som tävlar i friidrott.

I min värld – med minnen från lång tid tillbaka – är 81 starter, fördelad på, generöst räknat, cirka 50 olika aktiva en låg, oroväckande siffra. I åtta av de 40 grenarna fanns ingen skånsk startande.

Drar man ner det på lokal nivå, till Malmö, ser det inte speciellt bra ut. I 22 grenar var ingen Malmöförening representerad. Och likväl – och nu är jag subjektiv glad – gjorde min klubb Heleneholms IF tio starter, förvisso långt från några bättre placeringar men att vara med och synas är nog så viktigt för framtiden. Det var bara IFK Helsingborg, 19 starter, och Malmö AI, 17, som gjorde fler starter.

Jämfört med SM för seniorer och juniorer hade nu i USM även Björnstorps IF, Ängelholms IF, Sjöboklubben Atlet och Simrishamns AIF representanter. 12 skånska klubbar är ett steg i rätt riktning.

***

Medaljer är en injektion både individen och klubben. Inte minst då för de mindre föreningarna. Sex Skåneföreningar reste hem från Göteborg med 17 medaljer-.

Malmö AI      2—5—2

Eslövs AI        2—0—0

Ystads IF        0—2—0

IFK Hbg          0—2—0

Björnstorp     0—1—0

IFK Lund        0—0—1

***

Hur är då det totala hälsotillståndet för skånsk friidrott, baserat på tre helgers SM-tävlande från seniorer till 15-åringar i sex ålderskategorier?

Mitt svar är: Ihålligt.

I helgen avgjordes SM för juniorer i friidrott inomhus.

Arrangör var Skellefteå. Det är långt dit från Skåne, trupperna här nere ifrån blev därför av ekonomiska skäl starkt reducerade. I vissa klubbkretsar är missnöjet – alltid – stort, när ett mästerskap inte är nästgårds. Men i ett levande Friidrottssverige måste hela landet involveras. SM av olika dignitet måste ske i norr som i söder.  Skellefteå kommun har investerat miljoner i en friidrottshall. Det är klart att man skall få arrangera ett svenskt mästerskap. Ett SM, i vilken idrott det än är, inspirerar både lokalt och regionalt.

Ett undantag från den geografiska spridningen är dock berättigad i friidrott. Stafetterna skall avgöras där föreningarna från Stockholms- och Göteborgsregionen har nära till det. Det är lag härifrån som ger ett acceptabelt antal deltagande lag. Få klubbar från Norrland kommer till start vid ett stafett-SM. Tyvärr är de skånska lagen också få. Speciellt med tanke på Skånes befolkningsmässiga storlek.

***

Åter till Skellefteå!

Skåne kon hem med 18 medaljer, 5 – 7—6. Av 177, det blev ingen tävling på 1 500 meter för kvinnor 22. Kan man begära mer än tio procent av medaljerna? Det är ju Skånes andel av den svenska befolkningen. Jag tycker det, med tanke på att just Stockholm och Göteborg har en procentuellt bättre utdelning på alla friidrottens SM.

***

Vid senior-SM hade Skåne tre medaljklubbar, Malmö AI, IFK Helsingborg och IFK Lund, det är distriktets tre främsta föreningar.

Malmö AI:s tog åtta medaljer denna helg, 1—5---2, IFK Lund fyra, 1—2—1 och IFK Helsingborg tre, alla guld.

I JSM tillkom Klippans FK med två brons och Eslövs AI med ett brons. Två klubbar som alltid har en stabil ungdomsverksamhet.

Även Höörs IS, Åhus FK och Ystads IF var representerade, ytterligare tre klubbar som numera berikar den skånska friidrotten.

***

Jag har alltid i mina friidrottsfunderingar framfört vikten av att det finns aktiva föreningar i de mindre orterna. Det stora föredömet har varit Vellingeklubben IK Finish. Som för övrigt hade före detta medlemmar på medaljpallen både vid senior- som junior-SM.

I Skellefteå var det en annan klubb som utmärkte sig. En guld- och en bronsmedaljör hade Lomma FIK som moderklubb. De tävlade för MAI.

***

I Skellefteå tävlade man i 22-, 19- och 17-årslklasserna, kommande helg har 15- och 16-åringarna sina mästerskap i Göteborg.

Att skriva om Malmö FF är I Malmö minerad mark.

Även om kritiken – som i detta fall – inte är riktad mot MFF, stans i särklass bästa idrottsliga varumärke. Mina funderingar riktar sig mot Malmö stad, som gett storklubben med sina förhållandevis enorma ekonomiska resurser rätt att köpa eller hyra de flesta fotbollsutrymmena på Stadionområdet.

MFF har talat för sin sak. Malmö stad har uppfyllt önskemålen.

****

Att nya Stadion byggdes på området var en självklarhet. Sen har MFF fått hyra två av tre naturgräsplaner norr om Stadiongatan och där anlagt en plan med så kallat hybridgräsunderlag. (Som jag med min bostad i närheten passerar ofta och faktiskt förundras över hur lite ytan används.) Det senaste är att MFF nu köpt och rustat upp även plan 10, en av två kvarvarande konstgräsplaner söder om Stadiongatan. MFF disponerar även den enda återstående konstgräsplanen, nian, och under sommarhalvåret naturgräset på plan 7. De två sistnämnda planerna är dock även träningsplats för IFK Malmös seniorlag och de två äldsta ungdomslagen. Under seriesäsongen har IFK:s A-lag även en gång/vecka möjlighet att träna på sin matcharena, Stadion från 1958.

****

Sedan just 1958 har Stadionområde varit den huvudsakliga hemvisten för MFF och IFK. Med tillgång med som mest tio träningsplaner var problemen få men i takt med att antalet planer reducerats har träningstider blivit en bristvara.

IFK har under lång tid haft en svajig verksamhet, A-laget har spelat i division 4, nivå 6, ungdomslagen har varit få, några säsonger under fem till antalet. Att det blev just IFK:s ungdomslag som utlokaliserades till Kroksbäck finns egentligen inget att erinra om. Nackdelarna är förstås många, att ha verksamhet på flera platser gör logistiken svår. Dessutom finns det stundtals stora störningsmoment på Kroksbäck. Det gör det stundtals runt om på och vid idrottsanläggningar i Malmö.

****

Planbristen på Stadionområdet accentuerades än mer när en ny aktör trädde in i handlingarna, Malmö FF:s återupptagna sektion för damer och flickor. Det var aldrig tal om att delar av den verksamheten skulle utlokaliseras. Inför förra säsongen innebar detta att IFK:s herrlag, då åter Malmötvåa och i division 1, fick dela träningsplan med flicklag från MFF och inte kunde träna på helplan mer än någon enstaka gång före seriestarten.

I år har IFK ökat antal träningstillfällen för att försöka ta ytterligare steg upp i elitfotbollen. För att få möjlighet till detta och samtidigt få tillgång till full plan har seniorerna fått träningstider som få lag på den här nivån accepterat. Vid många av passen delar man fortfarande plan med ungdomslag från MFF.

****

Jag vill än en gång understryka att inlägget inte är riktat mot Malmö FF utan mot olika instanser inom Malmö stad som möjliggjort denna sneda konkurrenssituation. IFK Malmö är både nu och historiskt sett stans näst bästa fotbollsklubb.

Jag vill också poängtera att ingen i IFK Malmö FK:s styrelse på något sätt påverkat mig i detta blogginlägg.

För säkerhets skull vill jag meddela att jag är medlem i IFK Malmö FK, varit anställd i IFK (1978—1980) och varit styrelseledamot.

****

När jag ännu är igång: Några ord om IFK:s ungdomssektion. Den är bättre än på många år. Två spelare från ungdomsleden har i år fått A-lagskontrakt. Det är cirka 15 år sedan det senast hände. Fler kan bli aktuella den här säsongen.

IFK har nu lag i alla pojkgrupper från U 19 till och med U 9 och har fyra fotbollsskolor med både flickor och pojkar.

Inspiratör i för denna växande verksamhet är den förre A-lagsspelaren Osman Sudic.

Det är ett kärvt läge för Malmö Redhawks i SHL, herrarnas högsta serie i ishockey.

Gårdagsförlusten, 3—0 till Timrå, i Malmö arena var smärtsam. Analyserna spretade både bland tränare, spelare, journalister och inte minst bland alla ”experter” på sociala medier. Ja, bland de sistnämnda var åsikterna förstås ganska så likstämmiga: Allt var uselt!

Jag har sett några matcher nu. Erkänner utan omsvep att jag är ganska okunnig i ishockeyns finesser. Men jag vill det skall gå bra för Redhawks och då inte minst för Percy Nilssons skull. Han, byggherren, förtjänar SHL-hockey i sin fina gåva till regionen och dess nöjesliv.

De insatser jag på sistone sett av Malmölaget har visat att lagets placering i serien är vad prestationerna visat. Bristerna är uppenbara, även för ett ovant hockeyöga. Jag medger att jag generaliserar, men det finns för många osnabba spelare och alltför många passningar ”sitter inte på bladet”. Snabba, vägvinnande kombinationer är få, beroende både på dålig kvalitet hos passningsläggaren och dålig teknik hos mottagaren. Vi pratat elitidrott, där alltför många brister ger tuffa negativa effekter.

Det här är min amatöranalys över varför Malmö Redhawks hamnat i detta utsatta läge.

Många efterlyser mer vilja i laget. I en serie över 52 matcher ger skicklighet betydligt större utdelning än all vilja i världen.

Malmös många gånger primitiva offensiv beror i stor utsträckning på bristande kreativitet. Man litar mer på slumpens skördar än på egen konstruktivitet.

I all dysterhet resultatmässigt från gårdagen måste man addera den klena åskådarsiffran. 3 969 personer på plats vid Redhawks viktigaste match på länge måste också oroa de bestämmande.

Hur skall man bedöma 43 starter i förhållande till 333?

Och 12 medaljer av 78 möjliga?

I helgen avgjorde SM i friidrott inomhus. De skånska klubbarna kom hem med 12 medaljer, fyra guld, fem silver och tre brons. Man tävlade om 78 medaljer.

Det är faktiskt den bästa utdelningen sedan 2018, då 14 pallplatser.

Sen dess

2019              8

2020              7

2021              11

2022              12

I en trängd idrott, seniorfriidrotten är det i Skåne, är detta en lovande tendens. Låt vara att ett innemästerskap inte ger en helhetsbild av hälsotillståndet.

Det var främst IFK Helsingborgs fem medaljer (2, 3, 0) som, bidog till den hyggliga utdelningen. Malmö AI var som vanligt bäst i de här sammanhang, sex medaljer, två av vardera valören.

Den tolfte medaljören hemförde IFK Lund, ett brons.

De här tre medaljklubbarna är Skånes tre främsta, när det gäller arenafriidrott. Och även de som hade störst representation i SM, låt vara att IFK Lund denna gång bara hade bronstjejen i höjd Matilda Nilsson med. MAI hade 23 starter, IFK Helsingborg 16.

Det blir 40 starter av de ” tre stora”. Och då kommer det som oroar mitt skånska ”breddfriidrottshjärta”. Endast tre ytterligare föreningar var representerade, Eslövs AI, Höörs IS och Klippans FK. All heder åt dem. Men visst borde ett distrikt med 1,3 miljoner invånare ha fler deltagare än 43 från sex klubbar. Tävlingen avgjordes ju nästgårds, i Växjö.

Stockholm, 106 starter, och Göteborg, 74, dominerar startlistorna och medaljligan.

Det byggs fler friidrottshallar i Sverige. Det märks, klubbar från övriga Sverige (alltså utanför Stockholm, Skåne och Göteborg) fick fler medaljörer än tidigare och. ännu viktigare, de gjorde närmare 140 starter.

Svensk friidrott behöver bli bredare.

Var årets ISM en vändpunkt?

Lumagica, ljusshowen i Slottsparken i Malmö runt julhelgen väckte debatt.

Dels för att delar av parken stängdes av och dels för att den private arrangören inte betalade hyra. Det är den andra delen jag reagerar mot. Malmö kommun och dess förvaltningar är i vanliga fall snabba på att ta betalt av stans ideella föreningar för större och mindre tjänster. Och ibland för inget alls. Som om en arrangör av ett mindre motionslopp sätter upp en vätskekontroll på en cykelstig, med eget bord och eget vatten, debiteras en avgift på över tusenlappen. I min värld horribelt.

Om jag håller mig till fritidssektorn, menar jag att fritidsnämndens avgifter är alldeles för höga. De hämmar intresset att arrangera tävlingar. Grundkostnaderna är så höga att det för att få ekonomi i en tävling, som en inomhustävling i friidrott i Atleticum, behövs upp mot 1 000 starter. Det är många, speciellt i pandemitider, då friidrotten liksom andra idrotter tappat ungdomar.

Det finns fler exempel från andra sporter.

***

Ser i media att Malmös nämnder skall diskutera en samordning av markuthyrning och markutlåning. Givetvis positivt. Men passa på att även se över hyreskostnaderna för alla arenor, inne som ute.

Andreas Schönström (S) kommunalrådet säger: Föreningar och företag som arrangerar inträdesfria arrangemang för barn och ungdomar kan få låna marken gratis.

Märk kan, inträdesfri och åldersbegränsningen!

I ett idrottssamhälle, där den ekonomiska segregationen är stor i ungdomsleden, och i stort alla föreningar, utom de stora elitklubbarna i några få idrotter, har inga eller få sponsorintäkter, varför skall möjligheten att tjäna pengar på att arrangera tävlingar begränsas.

Malmös föreningsliv är nämligen hämmat av höga kostnader för att göra större evenemang.

Jag har ett frilansuppdrag av event in Skåne och Sisu Skåne (Skånes idrottsförbund) att lista alla större idrottsevenemang i Skåne. Nu är pandemiåret 2021 inte helt rättvisande. Men dock: Det arrangerades 47 SM-tävlingar i distriktet, två (!) av dem i Malmö, inomhus i friidrott och ett kval i boule.

Vad gäller större internationella och nationella tävlingar är facit liknande.

Malmö är ingen större arrangörsstad på den idrottsliga scenen.

Grundkostnaderna är för höga.

OS är slut för den här gången.

Känns tomt men samtidigt skönt. Det har tagit sin tid att följa de svenska framgångarna. Mycket har fått stå på vänt. Kommentarerna har varit många, inte minst på sociala medier. Mycket sporadiskt har jag tittat in på dessa. Har själv legat lågt. Det mesta har sagts eller skrivits. Mångt bra, mångt lite sämre. Men vem är jag att sätta mig till doms över andra?

Några personliga funderingar kan kanske dock vara på sin plats.

Om nu någon är intresserad.

***

Givetvis engageras jag av fram- och motgångar, främst de svenska. Den medaljmiss som tog mig hårdast var Ebba Anderssons på tremilen. Ebba är med sin lite blyga framtoning min speciella favorit in skidfamiljen, nästan alltid i skuggan trots sina internationella framgångar. För sådana har Ebba. De stora segrarna finns (ännu) inte. Många menar att Ebba aldrig kommer att vinna något stort individuellt. Jag tror att vinsterna kommer. Medaljer i OS, även ett brons, uppmärksammas mer än ett i ett VM. Denna stund på medaljpallen hade jag unnat den sympatiska 24-åringen. Hennes slit ensam i spåret i mer än två mil var värt mer än en åttondeplats. Och på en plats på den svenska misslyckandelistan. Detta var ett sådant. Enligt många.

***

Charlotte Kalla, inspiratören för den nya tjejgenerationen, har fått sin beskärda del av kritiken. Hon borde inte åkt till Kina. Så har det låtit både här och där. Men Charlotte Kalla hade faktiskt kvalificerat sig på den här säsongens meriter. Tyvärr är bredden hos de svenska distansåkarna inte i paritet med den på sprintsidan.

Hur hade det sett ut om Sverige inte kommit med full representation i skidloppen?

På 10 kilometer kom Charlotte som 20:a före alla norskor utom Therese Johaug och hon var inte sämsta svenska på alla distanser. Charlotte förtjänade sin plats i OS-truppen.

Låt oss komma ihåg henne som en av våra största vinteridrottsstjärnor genom alla tider. Från OS finns ju så mycket annat att minnas. Varför vara negativ när det finns så mycket positivt?

***

Norge, ja. På damsidan på skidor räddades den norska äran helt av suveränen Therese Johaug. Bredden på toppen är helt försvunnen. Rakt över var den svenska daminsatsen klart bättre än Norges. Vem såg det komma?

***

Vad är sprint? Är ett lopp på upp mot 3,30 verkligen sprint, som nu i lagtävlingen för damer? När en aktiv dessutom inom kort tid skall göra tre lopp är det inte bara sprintegenskaperna som belönas.

Sen är det inte heller helt rättvist att de lag som avancerar från heat 2 får avsevärt kortare vila än de som tävlade i heat 1.

Införandet av sprintloppen har berikat skidsporten, blivit mer publikvänlig och kommit närmare åskådarna inne i städerna.

Men explosiviteten måste belönas mer. Damernas OS-lagsprint gjorde inte detta. Uthållighet belönades mer.

***

Peking-OS rankas som Sveriges främsta i vintersammanhang. 18 medaljer skojar man inte bort. Men hur står sig utdelningen i ett historiskt perspektiv?

På måfå plockade jag fram Olympiaboken från vinter-OS 1960 i Squaw Valley. Då tog Sverige sex medaljer, tre guld, ett silver och två bron. På 27 grenar. Fler tävlingar var det inte 1960. Alltså tävlade man om 81 medaljer.

I Kina om 327 i 109 grenar.

Jämför själv!

I Squaw Valley blev Sverige tvåa i nationstävlingen efter den då officiella poängberäkningen, 7, 5, 4, 3, 2, 1.

***

Hur många medaljkandidater finns det i varje individuell tävling i OS? Frågar du runt bland de olika nationerna kommer du nog upp kring tio. Tre av dem, plus någon överraskning, får medalj. Har de övriga sju misslyckats? I mångas värld är det så. Det syns i kommentarerna. 18 svenska medaljer är en normal utdelning på de cirka 30 möjliga medaljkandidater man kunde urskilja före tävlingarna.

***

Det här är några av minst 100 tankar som fladdrat runt under de fascinerande OS-veckorna.

Det får räcka.